Det behövs erfarna politiker med ideologisk kompass, apropå FRA-lagen.

Inte minst miljöpartiet har länge krävt att "politiker" inte ska sitta mera än ett begränsat antal mandatperioder. Andra partier har, om än inte lika slaviskt, följt efter. "Förnyelse" och "föryngring" har varit parollen.

Men vad händer när partier förlorar sin själ? När man tappar bort sin ideologi. Ha detta i åtanke när ni läser följande text.

Kunde skandalen med att regeringen genomdrev FRA-lagen ha undvikits? För nog måste det betecknas som en fadäs av gigantiska mått, en skandal att en så integritetskränkande lagstiftning drevs igenom av en icke-socialistisk regering! En regering som dessutom innehåller folkpartiet, ett parti med så stolt historia betr kampen för mänskliga rättigheter och personlig integritet.

Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (t ex hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den skötts, misskötts. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.

Problemet var att partiledningen inte insåg frågan vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.
De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar.
Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!

Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!

En antal ideologiskt fastare förankrade tunga politiker inom fp´s riksdagsgrupp skulle dessutom inte ha tillåtit att partiet även på andra områden slirat ur kurs så att det numera i långa stycken kan ses som ett annex till det moderata högerpartiet, ett nykonservativt parti.

Nyliberalism är fel ord, bakgrund och förklaring

Man kan fråga sig om de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Den liberale veteranen Hans Lindblad anser att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera moderna och radikala är socialliberalerna.

Frågan är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns både liberaler och konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.

Man kan mena att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.

Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan."För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler. (Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige.

Hans Lindblad påpekar också, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästan uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.

Hans Lindblad skriver:"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser gick i spetsen för att demokratisera landet.Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med.
Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."

Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderater som vill kalla sig liberala.

Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.

Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade. Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."

(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )

Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem. Jag konstaterar att Beckman var en av de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv, vilken ingen forskare noterat. Det var barnen som drabbades mest av fäders alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik.
Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."

"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."

(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )

Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".

Är det liberalt att privatisera?

Den socialliberale socialdemokraten Johan Westerholm har en intressant och nyanserad diskussion om bl a privatiseringar i detta blogginlägg.
Det har varit debatt om detta den sista tiden, inte minst inom sossepartiet. Detta aktualiserat genom en del vinstuttag i friskolor och då och då förekommande rapporter om mindra bra saker inom olika vårdinrättningar. Till en del kan jag förstå kritiken, ohemula vinster visar att något är fel. Dålig kvalitet är inte bra, speciellt om verksamheten drivs med skattemedel. Det som ofta "glöms" är att kvalitetsbrister minst lika ofta finns inom den traditionella sjuk- och äldreomsorgen. Plus att det där inte alltid är effektiv använding av resurserna. Dessutom verkar storskaligheten vara en akilleshäl för offentlig drift, vilket Johan W påpekar.

Jag uppfattar det som att Johan W i grunden är positiv till privata alternativ. Min tro är att många i de "borgerliga" partierna har pressat på för privata alternativ tidigare, pga sossarnas rigida inställning emot allt som luktat alternativ. Jag också, kanske.

Men det viktiga är ju att det blir just alternativ och därmed stimulerande konkurrens. Det viktiga är inte att stat, kommun eller landsting till varje pris utför alla verksamheter. Dock, konkurrens brukar befrämja effektivitet och utveckling.
Dessutom vill vi ju ha bästa valuta för våra skattepengar.

I vart fall inom vissa sektorer känns det viktigt att det dessutom faktiskt finns "offentliga" alternativ också. Inom t ex skola och sjukvård kommer de nog dessutom att vara dominerande, även med stimuleranden privat konkurrens.

Samtidigt har Johan givetvis rätt i att det finns invändningar eller brister både i privata och offentliga alternativ. De måste ju rättas till.
Det har dessutom funnits flera avskräckande exempel, inte minst i Stockholm och kommunerna däromkring, på att s.k. avknoppningar skett på ett sätt som medfört att stora värden (skattebetalda) överförts i privat ägo utan en rimlig prislapp och utan vettig upphandling.
Det befordrar ju inte vare sig likvärdig konkurrens eller ansvarsfullt handhavande av skattemedel.

Ska den offentliga storskalighetens nackdelar elimineras måste man också se till att de privata alternativen inte (inte alltid) består i stora, omfattande vårdbolag, utan att det ges utrymme för det småskaliga som alternativ.
Det viktiga nu är att det finns OLIKA alternativ, konkurrens och att det är kvalitetskrav på sådant som är skattefinansierat, oavsett vem som utför jobbet. Vinster (om de är rimliga, vilket är en svår avvägning i sig) är helt OK, men det ska som sagt vara vinster som skapas under konkurrens och kvalitetsgarantier!
Det är dags att se mera nyanserat på hur offentlig verksamhet utförs, både från den röda och den blå sidan.

Är inte Alliansen som Liberaldemokraterna i Japan?

I Japan har premiärministern utlyst nyval. Som alltid sedan andra världskriget (med ett undantag, om jag minns rätt) är denne en av de ledande i det s.k. liberaldemokratiska partiet.

Jag minns att i min ungdom reagerade jag emot partiets namn, eftersom det (redan då) knappast var speciellt liberalt. Nu som då är det en koalition av olika intressegrupper med i huvudsak tämligen konservativ inriktning, vars egentliga mål först och främst är att ha makten. Ungefär som dagens svenska Allians.

Det andra stora partiet idag i Japan är Demokraterna, utan liberalt prefix, men i praktiken mera liberalt och mitteninriktat än Liberaldemokraterna, som söker stöd högerut om det behövs.

Idag är jag mera luttrad över hur ytterst lös kopplingen mellan ett partis namn och dess eventuella (och påstådda) ideologi ofta är.

De svenska moderaterna är varken konservativa eller liberala i traditionell mening. De är däremot mycket lika liberaldemokraterna i Japan i sin vilja att söka och behålla makten genom att vara ytterst pragmatiska och bortse från ideologi.
Sak samma med folkpartiet, det som en gång kallade sig liberalt - och ännu gör vid högtidliga tillfällen. Det är numera ett moderat-light parti, eller rättare sagt mera höger än dagens moderata höger.
Centern är också ett högerkantsparti vart ledstjärna främst är makten.
Och kristdemokraterna är inte speciellt kristet inriktade.
Sak samma med oppositionspartierna. Utslätade till en soppa som ska synas smaklig för att återvinna makten. Men ideologi, inte då.

Så egentligen är det väl så att inte bara de allianspartierna är som liberaldemokraterna i Japan, det gäller alla riksdagspartierna.

Behövs ett nytt liberalt parti?

Mikael Elmlund, bloggaren "Liberal och långsint" frågade igår vart en liberal väljare ska ta vägen. Mikael har varit aktiv centerpartist, men i likhet med många andra blivit besviken på centerstämmans negativa inställning till integritetsfrågorna.
Han har lämnat centern, och undrar vart han ska ta vägen.http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/05/14/vart-ska-en-liberal-valjare-ta-vagen-nu-for-tiden/

Jag har i och för sig diskuterat denna problematik tidigare, men det kan finnas anledning att ta upp det igen. Vi är många liberaler som inte känner igen oss i dagens partibild. Vilket borde vara något för t ex folkpartiets och centerns partiledningar att tänka på. Och, varför inte, för miljöpartiets.

Mikael slutade sitt inlägg med att han skiter i finanskrisen. Eftersom integritetsfrågan, friheten är så mycket viktigare i dagens läge.
Till det säger jag som så:
Ja, inte skiter jag i finanskrisen eller lågkonjunkturen, den drabbar mig och min familj hårt. Men, faktiskt, i övrigt kan jag bara instämma i din klagan Mikael…
I valet mellan frihet eller sänkt skatt väljer även jag friheten.

Trots allt känns det enklare att rösta i EP-valet än i riksdagsvalet nästa år. I EP-valet är det rikslistor, och gillar man inte partiet kan man ändå kryssa någon som känns rätt som person. Men jag har inte bestämt mig än.

I riksdagsvalet är det värre. Det är inte säkert det kommer att finnas sant liberala kandidater att kryssa fram i varje valkrets. Liksom Mikael har jag svårt att lita på sossarna i FRA-frågan. De sonderingar jag gjorde i höstas visade på ett ointresse, som är illavarslande betr deras ordhållighet.
Vänsterpartiet är omöjligt pga sin historia, många där hyllar ännu den blodbesudlade kommunismen.
Miljöpartiet har en del underligheter kvar, men är onekligen en bit på väg till att bli ett vänsterbetonad socialliberalt parti, om än ej så uttalat som de gröna i Tyskland. Och, som du säger, de vill ju så gärna sitta i knäet på sossarna.
Och s kan jag svårligen tänka mig, som sagt, även om jag hittat några utmärkta sossar på internet, men de styr ju inte partiet.

Moderaterna har numera bara ett överskuggande mål: MAKTEN. Deras politik skiftar innehåll efter vad de tror för dagen är lämpligt för att fånga väljare. Det inger inget förtroende. Deras praktiska politik är ett misch-masch av gammal “hederlig” konservatism, fragment av nyliberalism, socialkonservatism (den välvillige patronens behandling av sina underlydande) och annat löst gods.
KD är inte bättre, spec inte i integritetsfrågor. De är inte liberala och de är inte ens trogna sin moralkonservativa grund. Opålitliga.

Och fp. Jag mår illa att tänka på vad som skett med detta parti. Där finns en hel del gedigna liberaler, men de har antingen lagt av aktiv politik, eller tryckts ned så att de inte vågar eller ids bråka med partiledningen. Eller de ägnar sig åt perifera frågor, där de får hållas. De få som vågar käfta, de får veta att det inte är lämpligt.

Betr (pp) tycker nog jag och Mikael lika. Det de säger är bra i huvudsak. Men de är för smala. Möjligen av rädsla för att tappa en del sympatisörer, som bara vill en enda sak. Men den saken är ju viktig, och integritet och medborgarrätt kan tas som ingång för att ta ställning i många frågor.

Dock, inte är det underligt att det förs fram propåer om att det borde bildas ett nytt parti. Om det framförs önskemål snart sagt varje dag.

Med rubrikens fråga avser jag att det som behövs är ett liberalt parti i Sveriges riksdag. Inte bara ett nytt parti i största allmänhet.

Min erfarenhet inte minst av de mycket aktiva samhällsintresserade människor som visar sina åsikter i bloggar är att liberalismen finns i mycket högre grad än man kan tro. Visserligen så är det många som etiketterar sina åsikter annorlunda, eller inte alls, men det de framför är i väldigt hög grad liberala ställningstaganden.

Det är en skam att det idag inte finns ett politiskt parti i riksdagen som kan vara ett verkligt val för oss liberaler.

Kan valet till euopaparlamentet göra någon skillnad?

Det stundande valet till europaparlamentet kastar sin skugga över oss debattsugna bloggare.

Måste ett parti ha ett heltäckande program eller räcker det med en fråga, om än en viktig sådan?
Mikael Elmlunds bloggpost om medborgarrätt, centern och piratpartiet fick mig att tänka igenom den frågan igen.
http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/04/28/kommer-centerpartiet-att-lata-piratpartiet-behalla-monopolet-pa-medborgarrattsfragor/
Enfrågesparti - eller parti med heltäckande program. Det är inte första gången detta diskuteras, speciellt då med tanke på piratpartiets (pp) uppdykande på scenen. Jag har själv efterlyst ett bredare program hos (pp). Det kan inte vara ett krav på alla partier, de väljer själva hur de vill presentera sig.
Men det är väljaren som värderar partierna.
Samtidigt ligger det mycket i påståendet att de flesta partier kan sägas ha startat med "en fråga" - och med tiden blivit snart sagt heltäckande.
Det för mig intressanta är om tacklandet av denna "enda fråga" (som självfallet måste ha viss dignitet i sig, anser jag) sker utifrån något slags sammanhållen syn på samhället, det som ofta kallas ideologi.
De etablerade partierna har, förutom att de kan sägas ha startat med "en fråga" (frihandel, allmän rösträtt, miljö etc), helt uppenbart haft ideologier som de steg för steg sökt applicera på politikens hela fält. Det problematiska är att under vägen tappade de bort sin ideologi, och blev bara diversehandlare som söker maximalt med kunder/väljare. För att ta/behålla makten.

Det problematiska med (pp) är däremot att de bara vill ha en fråga att driva. OK, tre då brukar pp-are hävda, men inom samma sektor, svarar jag. Denna fråga är oerhört VIKTIG, OCH klart grundad i en liberal samhällssyn.
Jag skulle gärna se att de vidgade sitt sortiment till fler områden, om de förmår att stå på samma bas. Men som sagt, det vill de inte. Av eget val.
Av den anledningen kan (pp) i bästa fall bara bli en tankeväckare, en varning till de gamla partierna att de tappat bort medborgarrättsfrågorna. Om detta lyckas kan (pp) tillsammans med något-några gamla, väckta partier göra en stor nytta. Och det är ju inte så illa.

Valet den 7 juni kan ge en fingervisning hur många som ser vad som är på väg. Det kan innebära att (pp) kommer in i Europaparlamentet. Det kan också innebära att de enskilda kandidater inom de gamla partierna, som kämpar för medborgarrättens återkomst som en viktig fråga, kryssas in. Det bästa vore en kombination av detta. I värsta fall händer ingenting. Och storebrorssamhället blir ett totalitärt förtryck. Många ser det inte förrän det är för sent.

(Som ett kuriosa kan måhända ses kristdemokraternas utveckling. Kd är ett exempel på att ett “få-frågeparti” blir ett noll-frågeparti då det massakreras dels av sina alliansbröder och dels av sina väljare. Det kan beklagas av vissa. Jag skulle dock se det som sunt, detta att väljarna straffar ett parti som tappar bort både sin ideologi (om den nu inte bara är ett slags värdekonservatism) och sina “naturliga” kärnfrågor. )

Hittat en liberal på DN!

Jag har då och då haft en del negativa kommentarer till DN, och främst dess ledarsida. Jag anser att i stort så tillför den knappast något till liberalismen. Ibland finns enstaka korn som kan ses som liberala i vid mening, men, men...
Megafon till makten är en mera adekvat beskriving. Både den politiska och den ekonomiska makten. Att vara andras megafon ligger liksom inte i liberalismens uppgift.

I dessa dagar med Ipreddebatt och Pirat Bay-dom (med delikatessjävig domare) blir det alltmer tydligt att i vart fall delar av DNs ledarredaktion, och alldeles speciellt Peter Wolodarski, hamnat helt fel, sett ur liberal synpunkt.

Desto mera glädjande är det då att finna en röst som mera stämmer med en liberal grundsyn. I vart fall som jag ser den.

Personen ifråga heter Håkan Boström. Jag har på senare tid hittat en del kommentarer av honom i exempelvis Ipred-debatten, om fildelning och internets frihet som - i mitt tycke - skarpt kontrasterar mot Wolodarskis. Det är inlägg som visar att Håkan är mera insatt i problemtiken och att han ser internets frihet som viktig.

Idag den 23 april har denne Håkan Boström en artikel liberalism, konservatism och maktbalans.
I papperstidningen har den rubriken: Slaget om friheten. Internetversionen har papperstidningens underrubrik som rubrik: Liberalism: Maktbalans är frihetens grund.
http://www.dn.se/opinion/signerat/liberalism-maktbalans-ar-frihetens-grund-1.850209

I artikeln utgår han från en debatt mellan den konservative Roland Poirier Martinsson och den (ny)liberale Johan Norberg. Båda debattörerna anser att staten ska hållas kort.
Men hur man kommer dit, och hur den praktiska politiken är/ska utformas, då skiljer det.

Den intresserade bör kolla länken för att få bakgrunden. Här vill jag bara lyfta fram några saker. Liberalismen innebär, enl författaren, att i ett liberalt samhälle så använder man beskattningsrätten till att utveckla en socialliberal välfärdsstat. Men det konservativa samhället använder statens tvångsmakt till att upprätthålla (konservativa) gemensamma normer. Det är ett dilemma, och den konservativa politikens repressiva tendenser är lika belagda som liberalers vilja till socialt ansvar.

Och jag direktciterar slutklämmen:
"I grunden handlar dilemmat om makt – och att makt alltid kan missbrukas, oavsett om det är familjen, klanen eller staten som står för övergreppen. Men vi behöver faktiskt inte välja mellan en allsmäktig stat och allsmäktiga gemenskaper. Liberaler – i varje fall socialliberaler – har alltid eftersträvat balans mellan olika intressen och kollektiv.
Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.
Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig. Ironiskt nog möts ofta socialliberaler och konservativa just i synen på den politiska strategin. Förändringar kan bara ske stegvis och med hänsyn till verklighetens mångfald av intressen och värderingar.
Det är de enkla lösningarna och utopierna som erfarenhetsmässigt är frihetens största fiende – oberoende av deras färg."

Jag tycker det är en riktig iakttagelse. Makt kan alltid missbrukas. Och maktbalans är av godo. Enkla lösningar tenderar att lätt bli totalitära. Makt skall kontrolleras och om makten inte är total utan delas underlättar det kontrollen.
Till exempel genom en författningsdomstol. Till exempel med domare som inte är jäviga. Till exempel med större inslag av personval, där väljarna har större inflytande än partiorganisationerna.

När riksdagens ledamöter inte vill diskutera med väljare

I en demokrati ger medborgarna i val uppdrag till riksdagsledamöterna att företräda dem för att fatta goda, demokratiska beslut enligt folkets vilja
Hur skall de valda veta vad folket vill? I någon mån kan de veta det om de själva fört ut sina åsikter i valrörelsen. Men ytterst få profilerar sig och talar om var de står. Möjligen för de ut partiets valfrågor enligt partistrategernas tolkning.

Riksdagsledamöter väljs för att representera sin valkrets. Just det, de väljs visserligen under en partibeteckning, men de skall representera väljarna. De är inte ansvariga inför partiet. De är ansvariga inför väljarna!
Visserligen söker partiorganisationerna på många sätt binda upp ”sina” riksdagsledamöter. Men faktum kvarstår, riksdagsledamoten har fått sitt mandat av väljarna. De kan avsätta henne/honom i nästa val.

Det rimliga är då att riksdagsledamöterna håller tät kontakt med med medborgarna. Gör de det? Svar: nej!
OK, i någon mån bevistar de interna partimötenoch gör de små besök i ”verkligheten”, som de brukar kalla det när de låter sig guidas runt på företag eller skolor.
Det är tillfällen när de själva kan föra ut sitt budskap. Tillfällen där de når ytterst få väljare.

Men samtalar de med medborgarna? Svarar de på mail? Nej, i ytterst liten grad. Diskuterar de på bloggar? Nej, en del har bloggar, men de används oftast bara för att föra ut partisynpunkter, inte för diskussion. Ibland har de spärrat sina bloggar för kommentarer.

En del frågor som riksdagen beslutat om var på intet sätt valfrågor. Jag avser givetvis FRA-lagen (dvs hur allas vår kommunikation via internet kan kartläggas, registreras och systematiseras) och IPRED, lagen som ger mer än polisiära fullmakter till mediaföretag att kräva familjer på stora skadestånd med hot om att dra dem inför domstol med motiveringen att någon använt deras dator för att ladda ner film eller musik.

Inget parti förde fram detta som valfrågor, som de ville kämpa för. Det rimliga hade då varit att ledamöterna fört en intensiv debatt med väljarna, tagit del av medborgarnas synpunkter om detta är förenligt med personlig integritet och rättssäkerhet. Men så skedde inte!
Det som riksdagsledamöterna lyssnade på var tvärtom lobbyorganisationers och byråkraters önskmål om mera makt.

När medborgarna började fråga ledamöterna om vad de tyckte, då svarade de inte, de satte enl uppgift till och med in filter som skulle sålla bort besvärliga mail-frågor.
En grupp demokratiskt intresserade personer skrev till samtliga riksdagsledamöter och frågade om deras kunskaper om FRA-lagen, det som i bloggarvärlden kallats ”riksdagssvar.se”. De flesta har inte svarat alls, trots flera påminnelser! Speciellt dåliga att svara var de med partibeteckningarna (s) och (m), dvs de stora partierna.
I några fall kom svar in som hänvisade till partidokument. Inte på vad de själva visste och ansåg.
Med en del undantag (främst från mp och v) så visade dessutom de svar som verkligen inkom att kunskaperna om vad de beslutat var mycket bristfälliga.
Detta är ytterst allvarligt! För att kunna representera oss väljare måste riksdagsledamöterna ta reda på vad vi anser. De måste kommunicera, svara på mail och skaffa sig kunskaper om de frågor som är aktuella.
Alla kan inte ha samma åsikter. Av FRA- och IPRED-frågorna att döma så anser uppenbarligen de flesta i riksdagen att integritet och rättssäkerhet inte är viktiga frågor. Men då ska de klart deklarera detta, diskutera det och grunda sina beslut på kunskaper.
En tigande riksdag, som inte orkar diskutera med intresserade medborgare och som grundar sina beslut på vad lobbyorganisationer och byråkrater vill, den har avlägsnat sig långt ifrån de demokratiska principerna.

Riksdag i glashus eller i verkligheten?

Hanteringen av FRA-lagarna, IPRED mm visar att riksdagens ledamöter i stor utsträckning inte har den förankring i samhället omkring sig som den borde ha, för att vara representativ.

Trots dessa lagars stora vikt för, läs skadeverkan på, den personliga integriteten och för rättssäkerheten är det nog så att för många människor överskuggas detta av den kraftiga lågkonjunktur kombinerad med finanskris som vi nu upplever. En kris som vi inte vet vare sig hur djup eller hur långvarig den blir. Tiotusentals människor har redan blivit av med jobben p g a denna kris och än fler blir det inom kort. Det förhandlas runt om i landet om lägre inkomster. För SAS-personal m fl är det redan bestämt och fler lär komma efter. Det talas om tjugoprocentiga reductioner. För de som förlorar jobben minskar inkomsten oftast med bortåt 40% eller mer, så länge A-kassan räcker. Om de nu har A-kassa.
Samtidigt ser vi hur statens finanser snabbt försämras i och med krisen. Det som nyss var stora överskott blir nu ännu större underskott.

Mot den bakgrunden anser jag att riksdagen ska visa att den lever med i samhället. Ett sätt att göra det är att riksdagens ledamöter frivilligt sänker sina löner/arvoden (liksom traktamenten och andra förmåner) med minst tjugo procent, åtminstone under de närmaste tjugofyra månaderna.

”Populism”, fnyser genast någon ledamot. Varför det? Ska inte riksdagen visa att den är medveten om omvärlden? Statens finanser skulle få en visserligen liten, men ändock avlastning. Men framför allt skulle det ge en viktig signal om solidaritet med de som drabbas. Det skulle samtidigt vara en signal till de toppar inom näringslivet som hittills visat sig mycket ovilliga att anpassa sig till det nya marknadsläget och att inse att krisens allvar måste innebära konsekvenser även för dem själva.

Att mana till solidaritet och samtidigt visa gott föredöme, det måste vara en viktig psykologisk signal för riksdagen att ge. Det skulle visa att den är medveten om sitt ansvar och om omvärlden.

Annars så bekräftas bara den alltmer spridda uppfattningen att riksdagen sitter i en glasbur, avskärmad från den vardag som väljarna lever i.

Lars-Erick Forsgren

Demokrati betyder att makten ska granskas.

Debatten om DNs underliga behandlande av FRA-motståndet, om FRA-frågan i allmänhet liksom av liknande frågor, det har nu väckt en stor debatt bland bloggarna. DN, med sina avlönade journalister och en stort antal ledarskribenter, ifrågasätter motiv och (högst eventuella) inkomster hos bloggare som motsätter sig FRA och påstår genom infama formuleringar att gräsrotsupproret emot FRA skulle vara styrt av en PR-byrå (!).

DN "glömmer" att bloggare inte är anställda för att skriva, vi skriver av intresse. Och betr FRA av intresse för demokratins fortlevnad i detta land. Något som DN numera inte intresserar sig för. Herbert Tingstens tid verkar helt glömd.

Nu skriker en del gammelmediamänniskor om den farliga bloggen. Att där finns så många röster. Det är ju bra det, att fler får sin röst hörd. De som är rädda att bli överröstade är ju de i gammelmedia, som varit vana att styra debatterna och själva tämligen oemotsagda kunnar publicera sig.
Nu är det privilegiet borta.

Ett intressant faktum är att chefredaktörer/tidningschefer numera inte är rekryterade för att bedriva journalistik eller för att granska makten.
De ska fixa ekonomin, fixa upplagan.
De är ofta "opolitiska" i meningen att de kan leda tidningar av vilken färg som helst. De jagar runt mellan tidningarna på jakt efter högre löner, allt efter beställning från ägarna, vilka bara ser till avkastning, inte på tidningarnas kvalitet.

Ledarskribenter var tidigare oftast starkt ideologiska, visserligen med en viss partifärg, men ideologin och den journalistiska grundtonen att alltid granska makten fanns där mer än idag.

Idag är de antingen partimegafoner, fåniga megafoner, eller så är de vindflöjlar som bräker med för att höja upplagan eller för att smeka makten.

Den ursprungliga uppgiften har bloggarna tagit över.
Det är bara synd att inte alla människor ännu upptäckt detta och kollar upp vad som händer. I papperspressen är det ju väldigt selekterat...

Samtidigt kan vi notera att enstaka tidningar faktiskt är mera öppna för förändringar i samhället än vad DN och andra stora drakar är.

Kommer socialliberalismen att överleva?

(Ännu ett intressant inlägg om socialliberalismen och behovet av en radikal mittenkraft, av Frede/Liberty Justice. En liten kommentar till förra inlägget tangerar detta problem, i övrigt avvaktar och välkomnar jag andra kommentarer.)


Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.

Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.

Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.

Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.

Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.

Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.

Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.

Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.

Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.

Frede/Liberty Justice

(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)

Alliansen en olycka för socialliberalismen?

(Följande inlägg har skickats till mig för publicering. Inom kort publiceras ytterligare ett inlägg i denna fråga av denne debattör. Läs och begrunda. Jag hoppas det kan bli en konstruktiv debatt med fler deltagare. /L E Forsgren)

Jag kallade mig tidigare (fram till ca 1998) för radikal socialliberal och var även medlem i LUF. Dock lämnade jag LUF och slutade rösta på fp, eftersom jag tyckte att socialliberalismen hade trängts ut av höger-/nyliberalism.

Jag retade mig förr på de som sa att socialliberalismen var en skvader. Efter år av politisk ökenvandring har jag dock själv blivit mer skeptisk till socialliberalismen som ideologi. Personligen har jag alltid sett den som en radikal mitten- eller möjligtvis center-vänster-ideologi. En ideologi som står nära socialdemokratin men med större fokus på individen.

Men ju mer jag läste av liberal teori, desto mindre trodde jag på liberalismen. Övriga ideologier har ett gedignare teoretiskt grundlag att stå på. Socialdemokratin (den pragmatiska, inte den marxistiska gammaldags varianten) har då blivit mer intressant för mig, eftersom den ligger nära socialliberalismen men är ideologiskt mera tydlig.

Problemet är att socialliberalismen alltid tycks störas av det där lilla ordet "liberal" och glömma bort den sociala aspekten. Eller "alltid", de senaste tio åren i alla fall. Nuförtiden tycks socialliberal kunna betyda allt från nyliberal centerpartist till vänsterliberal queerteoretiker.

Socialliberalismen är i Sverige också för låst till folkpartiet. Det var tidigare min politiska hemvist, men jag tror inte att socialliberalismen mått bra av att begränsas till ett enda parti. Inte heller tror jag att den som ideologi mått bra av att hela tiden länkas till JS Mill och Bertil Ohlin. Det blir för endimensionellt.

På många sätt är socialliberalismen för begränsad. Jag menar det var ju Ohlin som myntade uttrycket. Han vägde mellan "socialliberalism" och "liberalsocialism". Jag undrar om inte det sistnämnda hade varit ett bättre alternativ, då den reformistiska socialistiska traditionen har ett gedignare ideologiskt arv.

Det där med var man står politiskt begränsas ju inte bara till höger-vänsterskalan, utan även i vilket land man bor. I Storbritannien hade en klassisk socialliberal varit Labour, dvs. vänster eller center-vänster. Men i Sverige räknas socialliberaler nuförtiden ofta till center-högern.

Folkpartiets deltagande i Alliansen har också varit en olycka för socialliberalismen inom partiet. Det är inte mycket av den som finns kvar. Det tycks mer vara ett humanistiskt alibi.

Socialliberalismen fastnade först i snällismen, därefter övergavs den av sina förespråkare för en stramare högerliberal hållning. Jag hade dock gärna lagt min röst på folkpartiet så som det är nu, om man blivit mer social och solidarisk i välfärdsfrågorna. Världen har ju ändrats och gårdagens socialliberalism kan inte lösa dagens problem med t ex en havererad integrationspolitik, en gränslös organiserad brottslighet som hotar rättsstaten och en nyliberal ekonomism där människan reduceras till konsument.

Däremot kunde socialliberalismen bättre ha länkat till sitt starka arv även utomlands, t ex till sin ideologiska släkting Franklin D. Roosevelts New Deal-liberalism och den "vitala center" som Arthur M. Schlesinger Jr. talade om.

Jag tycker att Obamas radikala pragmatism och blandning av mjuka och hårda värden visar på en sympatisk och framkomlig väg. Tiden får väl utvisa.

Frede/Liberty Justice