Man kan fråga sig om de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Den liberale veteranen Hans Lindblad anser att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera moderna och radikala är socialliberalerna.
Frågan är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns både liberaler och konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.
Man kan mena att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.
Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan."För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler. (Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige.
Hans Lindblad påpekar också, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästan uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.
Hans Lindblad skriver:"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser gick i spetsen för att demokratisera landet.Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med.
Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."
Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderater som vill kalla sig liberala.
Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.
Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade. Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."
(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )
Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem. Jag konstaterar att Beckman var en av de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv, vilken ingen forskare noterat. Det var barnen som drabbades mest av fäders alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik.
Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."
"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."
(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )
Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".
Visar inlägg med etikett nyliberalism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nyliberalism. Visa alla inlägg
fredag 28 maj 2010
tisdag 3 februari 2009
Kommer socialliberalismen att överleva?
(Ännu ett intressant inlägg om socialliberalismen och behovet av en radikal mittenkraft, av Frede/Liberty Justice. En liten kommentar till förra inlägget tangerar detta problem, i övrigt avvaktar och välkomnar jag andra kommentarer.)
Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.
Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.
Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.
Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.
Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.
Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.
Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.
Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.
Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.
Frede/Liberty Justice
(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)
Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.
Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.
Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.
Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.
Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.
Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.
Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.
Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.
Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.
Frede/Liberty Justice
(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)
söndag 1 februari 2009
Alliansen en olycka för socialliberalismen?
(Följande inlägg har skickats till mig för publicering. Inom kort publiceras ytterligare ett inlägg i denna fråga av denne debattör. Läs och begrunda. Jag hoppas det kan bli en konstruktiv debatt med fler deltagare. /L E Forsgren)
Jag kallade mig tidigare (fram till ca 1998) för radikal socialliberal och var även medlem i LUF. Dock lämnade jag LUF och slutade rösta på fp, eftersom jag tyckte att socialliberalismen hade trängts ut av höger-/nyliberalism.
Jag retade mig förr på de som sa att socialliberalismen var en skvader. Efter år av politisk ökenvandring har jag dock själv blivit mer skeptisk till socialliberalismen som ideologi. Personligen har jag alltid sett den som en radikal mitten- eller möjligtvis center-vänster-ideologi. En ideologi som står nära socialdemokratin men med större fokus på individen.
Men ju mer jag läste av liberal teori, desto mindre trodde jag på liberalismen. Övriga ideologier har ett gedignare teoretiskt grundlag att stå på. Socialdemokratin (den pragmatiska, inte den marxistiska gammaldags varianten) har då blivit mer intressant för mig, eftersom den ligger nära socialliberalismen men är ideologiskt mera tydlig.
Problemet är att socialliberalismen alltid tycks störas av det där lilla ordet "liberal" och glömma bort den sociala aspekten. Eller "alltid", de senaste tio åren i alla fall. Nuförtiden tycks socialliberal kunna betyda allt från nyliberal centerpartist till vänsterliberal queerteoretiker.
Socialliberalismen är i Sverige också för låst till folkpartiet. Det var tidigare min politiska hemvist, men jag tror inte att socialliberalismen mått bra av att begränsas till ett enda parti. Inte heller tror jag att den som ideologi mått bra av att hela tiden länkas till JS Mill och Bertil Ohlin. Det blir för endimensionellt.
På många sätt är socialliberalismen för begränsad. Jag menar det var ju Ohlin som myntade uttrycket. Han vägde mellan "socialliberalism" och "liberalsocialism". Jag undrar om inte det sistnämnda hade varit ett bättre alternativ, då den reformistiska socialistiska traditionen har ett gedignare ideologiskt arv.
Det där med var man står politiskt begränsas ju inte bara till höger-vänsterskalan, utan även i vilket land man bor. I Storbritannien hade en klassisk socialliberal varit Labour, dvs. vänster eller center-vänster. Men i Sverige räknas socialliberaler nuförtiden ofta till center-högern.
Folkpartiets deltagande i Alliansen har också varit en olycka för socialliberalismen inom partiet. Det är inte mycket av den som finns kvar. Det tycks mer vara ett humanistiskt alibi.
Socialliberalismen fastnade först i snällismen, därefter övergavs den av sina förespråkare för en stramare högerliberal hållning. Jag hade dock gärna lagt min röst på folkpartiet så som det är nu, om man blivit mer social och solidarisk i välfärdsfrågorna. Världen har ju ändrats och gårdagens socialliberalism kan inte lösa dagens problem med t ex en havererad integrationspolitik, en gränslös organiserad brottslighet som hotar rättsstaten och en nyliberal ekonomism där människan reduceras till konsument.
Däremot kunde socialliberalismen bättre ha länkat till sitt starka arv även utomlands, t ex till sin ideologiska släkting Franklin D. Roosevelts New Deal-liberalism och den "vitala center" som Arthur M. Schlesinger Jr. talade om.
Jag tycker att Obamas radikala pragmatism och blandning av mjuka och hårda värden visar på en sympatisk och framkomlig väg. Tiden får väl utvisa.
Frede/Liberty Justice
Jag kallade mig tidigare (fram till ca 1998) för radikal socialliberal och var även medlem i LUF. Dock lämnade jag LUF och slutade rösta på fp, eftersom jag tyckte att socialliberalismen hade trängts ut av höger-/nyliberalism.
Jag retade mig förr på de som sa att socialliberalismen var en skvader. Efter år av politisk ökenvandring har jag dock själv blivit mer skeptisk till socialliberalismen som ideologi. Personligen har jag alltid sett den som en radikal mitten- eller möjligtvis center-vänster-ideologi. En ideologi som står nära socialdemokratin men med större fokus på individen.
Men ju mer jag läste av liberal teori, desto mindre trodde jag på liberalismen. Övriga ideologier har ett gedignare teoretiskt grundlag att stå på. Socialdemokratin (den pragmatiska, inte den marxistiska gammaldags varianten) har då blivit mer intressant för mig, eftersom den ligger nära socialliberalismen men är ideologiskt mera tydlig.
Problemet är att socialliberalismen alltid tycks störas av det där lilla ordet "liberal" och glömma bort den sociala aspekten. Eller "alltid", de senaste tio åren i alla fall. Nuförtiden tycks socialliberal kunna betyda allt från nyliberal centerpartist till vänsterliberal queerteoretiker.
Socialliberalismen är i Sverige också för låst till folkpartiet. Det var tidigare min politiska hemvist, men jag tror inte att socialliberalismen mått bra av att begränsas till ett enda parti. Inte heller tror jag att den som ideologi mått bra av att hela tiden länkas till JS Mill och Bertil Ohlin. Det blir för endimensionellt.
På många sätt är socialliberalismen för begränsad. Jag menar det var ju Ohlin som myntade uttrycket. Han vägde mellan "socialliberalism" och "liberalsocialism". Jag undrar om inte det sistnämnda hade varit ett bättre alternativ, då den reformistiska socialistiska traditionen har ett gedignare ideologiskt arv.
Det där med var man står politiskt begränsas ju inte bara till höger-vänsterskalan, utan även i vilket land man bor. I Storbritannien hade en klassisk socialliberal varit Labour, dvs. vänster eller center-vänster. Men i Sverige räknas socialliberaler nuförtiden ofta till center-högern.
Folkpartiets deltagande i Alliansen har också varit en olycka för socialliberalismen inom partiet. Det är inte mycket av den som finns kvar. Det tycks mer vara ett humanistiskt alibi.
Socialliberalismen fastnade först i snällismen, därefter övergavs den av sina förespråkare för en stramare högerliberal hållning. Jag hade dock gärna lagt min röst på folkpartiet så som det är nu, om man blivit mer social och solidarisk i välfärdsfrågorna. Världen har ju ändrats och gårdagens socialliberalism kan inte lösa dagens problem med t ex en havererad integrationspolitik, en gränslös organiserad brottslighet som hotar rättsstaten och en nyliberal ekonomism där människan reduceras till konsument.
Däremot kunde socialliberalismen bättre ha länkat till sitt starka arv även utomlands, t ex till sin ideologiska släkting Franklin D. Roosevelts New Deal-liberalism och den "vitala center" som Arthur M. Schlesinger Jr. talade om.
Jag tycker att Obamas radikala pragmatism och blandning av mjuka och hårda värden visar på en sympatisk och framkomlig väg. Tiden får väl utvisa.
Frede/Liberty Justice
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
