Det behövs erfarna politiker med ideologisk kompass, apropå FRA-lagen.

Inte minst miljöpartiet har länge krävt att "politiker" inte ska sitta mera än ett begränsat antal mandatperioder. Andra partier har, om än inte lika slaviskt, följt efter. "Förnyelse" och "föryngring" har varit parollen.

Men vad händer när partier förlorar sin själ? När man tappar bort sin ideologi. Ha detta i åtanke när ni läser följande text.

Kunde skandalen med att regeringen genomdrev FRA-lagen ha undvikits? För nog måste det betecknas som en fadäs av gigantiska mått, en skandal att en så integritetskränkande lagstiftning drevs igenom av en icke-socialistisk regering! En regering som dessutom innehåller folkpartiet, ett parti med så stolt historia betr kampen för mänskliga rättigheter och personlig integritet.

Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (t ex hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den skötts, misskötts. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.

Problemet var att partiledningen inte insåg frågan vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.
De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar.
Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!

Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!

En antal ideologiskt fastare förankrade tunga politiker inom fp´s riksdagsgrupp skulle dessutom inte ha tillåtit att partiet även på andra områden slirat ur kurs så att det numera i långa stycken kan ses som ett annex till det moderata högerpartiet, ett nykonservativt parti.

Riksdag i glashus eller i verkligheten?

Hanteringen av FRA-lagarna, IPRED mm visar att riksdagens ledamöter i stor utsträckning inte har den förankring i samhället omkring sig som den borde ha, för att vara representativ.

Trots dessa lagars stora vikt för, läs skadeverkan på, den personliga integriteten och för rättssäkerheten är det nog så att för många människor överskuggas detta av den kraftiga lågkonjunktur kombinerad med finanskris som vi nu upplever. En kris som vi inte vet vare sig hur djup eller hur långvarig den blir. Tiotusentals människor har redan blivit av med jobben p g a denna kris och än fler blir det inom kort. Det förhandlas runt om i landet om lägre inkomster. För SAS-personal m fl är det redan bestämt och fler lär komma efter. Det talas om tjugoprocentiga reductioner. För de som förlorar jobben minskar inkomsten oftast med bortåt 40% eller mer, så länge A-kassan räcker. Om de nu har A-kassa.
Samtidigt ser vi hur statens finanser snabbt försämras i och med krisen. Det som nyss var stora överskott blir nu ännu större underskott.

Mot den bakgrunden anser jag att riksdagen ska visa att den lever med i samhället. Ett sätt att göra det är att riksdagens ledamöter frivilligt sänker sina löner/arvoden (liksom traktamenten och andra förmåner) med minst tjugo procent, åtminstone under de närmaste tjugofyra månaderna.

”Populism”, fnyser genast någon ledamot. Varför det? Ska inte riksdagen visa att den är medveten om omvärlden? Statens finanser skulle få en visserligen liten, men ändock avlastning. Men framför allt skulle det ge en viktig signal om solidaritet med de som drabbas. Det skulle samtidigt vara en signal till de toppar inom näringslivet som hittills visat sig mycket ovilliga att anpassa sig till det nya marknadsläget och att inse att krisens allvar måste innebära konsekvenser även för dem själva.

Att mana till solidaritet och samtidigt visa gott föredöme, det måste vara en viktig psykologisk signal för riksdagen att ge. Det skulle visa att den är medveten om sitt ansvar och om omvärlden.

Annars så bekräftas bara den alltmer spridda uppfattningen att riksdagen sitter i en glasbur, avskärmad från den vardag som väljarna lever i.

Lars-Erick Forsgren

Överlever liberalismen FRA?

Liksom så många andra måste jag tillstå att liberalismen sitter trångt idag i det svenska partiväsendet.
Den avart av liberalism som kallas nyliberalism (dvs egentligen en uppfräschad gammelliberalism med betoning på ekonomi, neoliberalism) som gav moderaterna en kick med Gösta Bohman, den har nu mixats med (social-)konservatism och annat till en ogenomtränglig sörja hos "nya" moderaterna.
Hos kd har den väl aldrig funnits, möjligen i någon mån i biståndspolitiken.
Ett tag fanns strimmor av olika liberala varianter inom centern, nu i stort försvunna i FRA-debattens spår.
Hos sossarna finns nog enstaka liberaler, men de har aldrig varit tongivande. Mona Sahlins lilla försök att gå ett tuppfjät i den riktningen genom att ställa Lars Ohly off-side ledde ju till interna konvulsioner.
Och inom vänstern, nej. Visst kan det finnas enstaka frågor där de glimtar till en aning, men som helhet - inte alls, snarare tvärtom efter Lars Ohlys tillträde.

Vissa stråk kan då och då förnimmas hos miljöpartiet till något som skulle kunna utvecklas till socialliberalism, men de har svårt att utvecklas så länge de samarbetar med sossarna.

Men folkpartiet då, det parti som så stolt förfäktade den moderna socialliberalismen? Där har tydligen nu det som förr var partiets ideologi förpassats till sophögen. Det har skett i olika såväl större som mindre steg, där de mest uppmärksammade var schabblet med övergångsreglerna för den fria rörligheten vid EUs utvidgning. Och nu då FRA-lagen. Där de liberala kritikerna tystats genom olika åtgärder.
OK, både enstaka socialliberaler (som ibland är ett slags gisslan), nyliberaler, betong- och batongliberaler finns där, liksom många andra. Men mixade med det övergripande målet: MAKT, så har det blivit ett mycket opålitligt parti för den som hyllar liberalismen.

Som ett grundläggande fundament för ett parti så existerar inte liberalismen idag.

På det sättet är den död.
Men en glädjande bieffekt av den i andra avseenden tragiska behandlingen av problematiken kring FRA-lagen, den är att det visat sig att liberala tankar lever i högsta grad bland de medborgare som har ett samhällsengagemang.
Det är mycket större och bredare än man kunnat tro - och det är inte alltid som alla är medvetna om att det är liberala idéer de förfäktar. De kan, före FRA-frågan, ha känts sig hemma i många olika partier, men känner sig idag ofta hemlösa.
Icke desto mindre ger detta ett hopp om en pånyttfödelse av liberalismen i Sverige. Kanske det till och med kan leda till att något (nytt?) parti tar liberalismen till heders igen - inte bara i sitt program utan även i praktisk politik!

Vilken nystart för en levande demokrati det skulle kunna bli!

Liberalismen är död - leve liberalismen.

Internet - som boktryckarkonsten -ger folk chansen att engagera sig!

Internet har sprängkraft, folket vill vara med i demokratin.

Vi vet att boktryckarkonsten hade både politisk och religiös sprängkraft. Den möjliggjorde att katolska kyrkans monopol över själarna bröts. Biblar trycktes på det språk människor kunde läsa och därmed uppstod olika protestantiska rörelser. Det blev också lättare att sprida och ta del av politiska idéer genom både böcker och tidningar. Liberalismen fick spridning, och demokratin började sakta men säkert spridas över västeuropa och nordamerika.

Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.

Så kom i slutet av 1900-talet datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som traditionella media, tidningar, radio och teve har.

I arabvärlden uppges nu att man hyser stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna. I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?

Dock finns en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.

De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.

Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.

Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!

Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk víll vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.

På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.

Alltså, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.

De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.

Nu tvinar partierna, medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).

Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör och inte gör i riksdagen.

Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail. OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av papperhögar och/eller partipiska.
De som tillhör den stora skara medborgare som använder internet har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.

FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död. Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.

Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.

FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.

Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.

Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill ha en deltagande politik. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, utan speciellt synbara ideologiska förankringar.

Vad händer efter FRA-lagen?

Detta med FRA-lagen och dess konsekvenser växer alltmer. I och för sig känner jag nog att den i sig är slutharvad. Det som gäller är nu att få nejet igenom. Det är steg ett. Dock ej steget.

Det bekymrande är att så mycket annat blottats i vårt samhälle. Märkliga och oärliga debattmetoder. Maktarrogans och maktsträvan utan ideologi. Spelet på fördomar och okunskap för att driva igenom en fråga och sedan söka tiga ihjäl den. Klyftan mellan folket och makten. Partipiskor som viner mer än man kan tolerera i ett demokratiskt samhälle. Närliggande frågor som hotar vår integritet på andra områden eller fora.

Och vad ska vi göra efter FRA?

Alltså, ett exempel. Om nu någon detalj i Fokusartikeln är en aning fel, så ändrar det föga av totalbilden av hur det gick till med FRA-lagens genomdrivande. Det man redan visste är illa nog, och bekräftas i stort av artikeln. Jag kände viss sympati för M Odenberg när han avgick som försvarsminister, men hans agerande och argumenterande i FRA-frågan har tagit bort all min respekt för honom.
Bea Ask tyckte ju rätt betr FRA, men vågade inte ta strid för sin uppfattning.

Att det finns tecken på nytt och mera "strul" i närliggande frågors behandling i EU gör ju inte saken bättre. När vi klarat hem FRA-lagens avskaffande (vilket vi måste göra) så återstår fler strider. Först kanske visavi EU. Men även med andra åtgärder för att restaurera demokratin, i Sverige och i EU. Som detta med en svensk författningsdomstol. Bättre personval. Etcetera.

Det börjar kännas jobbigt för den som måste göra detta från en frivillig lekmannaposition, men vi har ju inget val när de välavlönade heltidspolitikerna inte fullgör sina uppgifter på rätt sätt.

Frågan är vilka vi ska sätta i deras ställe vid valet 2010. Svikarna, de flesta av dagens allianspolitiker, är för många och de rakryggade FRA-motståndarna i riksdagen är för få.
Och även om vi FRA-motståndare är många och ofta mycket kunniga i integritetsfrågor, så hur ska vi matcha fram nog många som kan fylla upp de vakansblivande stolarna?
Det vore ju ett nederlag om vi tvingas att välja om de som svikit oss!

Vi måste hitta folk som både vill och kan ta över, och vars åsikter vi kan dela även i annat än FRA-frågan. Det kan bli en lustig legion av okorrumperade pensionärer och unga frihetsälskande liberaler (med olika prefix). Och många som kanske inte vill sätta någon ideologisk stämpel på sig som för mycket kan kopplas till ett "gammalt" parti.

Jag tror, speciellt om vi tar hem spelet om FRA-lagen, att fp kan få tämligen många nya sympatisörer. Inte p g a partiets agerande, utan p g a de modiga sex fp-kvinnorna. Hur det går i de andra partierna vågar jag inte ens spekulera om idag.

Men visst kan FRA-frågan bli en välkommen vitamininjektion för demokratin, om det går vägen och om partierna rätt kan förvalta detta nya intresse. Men jag känner också att det kan bli - oavsett utgången betr FRA - ett bakslag om FRA-kramarna tillåts väljas om.
Om vi inte kan få fram tillräckligt många engagerade presumtiva politiker som kan föra vidare ett nyväckt intresse för viktiga ideologiska frågor in i riksdagens vardagsarbete.

Är det dags för en svensk författningsdomstol nu?

Frågan om en svensk författningsdomstol poppar upp då och då.
Tidigare hände det oftast när sosseregeringar genomfört lagändringar som oppositionen ansett vara i strid med grundlagens bokstav, eller oftare, dess anda.
Sossarnas motargument har alltid varit att det inte är jurister (som alltid enl sossarna definitionsmässigt är konservativa, borgerliga), utan väljarna, som skall styra Sverige.

Med en riksdagsmajoritet bestående av sossarna., kommunisterna, deras efterföljare och andra samarbetspartner så ha har frågan aldrig kommit speciellt långt över diskussionsstadiet.
Det är klart att politiker vill ha makt för att genomföra de ideer de är valda för att förverkliga. Det är inget fel i sig.

Något kan det alltså ligga i sosseinvändningen emot en författningsdomstol. En domstol ska inte få undanröja väljarnas utslag i val.

Men frågan är om väljarna alltid vet vad den majoritet de valt har för avsikter. Som när en majoritet i riksdagen genomför ändringar som de på intet sätt lagt fram för väljarna i valet, eller som står i strid med partiets eller partiernas traditionella ställningstaganden.

Det färska exemplet är givetvis FRA-lagens genomdrivande. Det är en händelse som i sig skulle motivera en författningsdomstol.

Det jag vänder mig emot är också när politiker allt oftare söker makt bara för maktens skull. Även i det avseendet har FRA-frågan tydliggjort detta problem. Makt som därför förblindar och korrumperar.

Makt skall alltid kontrolleras. Det är bra med någon form av maktbalans, så inte en majoritetsgruppering blir självsvåldig, kanske till och med försöker manipulera sig till evig majoritet.

Dessutom är det så att en grundlag bör vara starkt förankrad i en bred majoritet, inte bara i riksdagen utan även bland folket. En grundlag skall vara lite trögändrad, just för att försvara minoriteters rättigheter och förhindra att tillfälliga majoriteter skall kunna göra snabba ändringar/försämringar i de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Mot den bakgrunden lutar även jag allt mer åt det förnuftiga med en författningsdomstol. Problemet är att klara av att tillsätta dess ledamöter på ett riktigt sätt, att så långt möjligt förhindra politiska tillsättningar.

Jag gissar att idag så ser nog "borgerliga" företrädare på en författningsdomstol med samma svala, dvs avvisande känslor som sossarna gjorde. De vill kunna genomföra sina förslag utan irriterande inblandning av jurister, som pekar på avvikelser från grundlagen.

Det är högst sannolikt att alliansföreträdarna inte blivit mera positiva till en författningsdomstol efter FRA-historien.
Makt korrumperar.Därför är det så viktigt att makthavarna alltid påminns om att de fått sina mandat av folket. Vi ska kunna avsätta dem. De kan inte välja ett nytt folk. Hur gärna de än vill.

Kanske fungerar FRA-lagen som en väckarklocka, till ett större medborgerligt deltagande i de demokratiska angelägenheterna. Vem vet?


Tillägg.
Vill du instämma i kravet på en författningsdomstol? Kolla in denna länk: http://www.forfattningsdomstol.se/

FRA-frågan blottlägger ideologisk kollaps

FRA-frågan har lett till en ideologisk kollaps. Vilken annan slutsats kan man dra? Allianspartierna har snabbt förblindats av makten och tappat det ideologiska fotfästet.

Regeringen har drabbats av många opinionsmotgångar, verkar mest rycka på axlarna åt det, och hoppas att det ska vända före valet om två år.

I andra frågor är det oppositionen som lyckats ta tillbaka en del marginalväljare, många gånger mycket förståeligt. Men när det gäller FRA och integritetsfrågan är det allianspartiernas kärnväljare som blir upprörda. Men regeringen bryr sig inte.

I FRA-frågan syns det som att alliansens partiledare helt kopplat bort sina ideologiska kompasser när frågan kom upp, efter det att FRA manipulerat ett par-tre försvarsministrar att lancera FRAs begäran. FRA-byråkratin tog över när politiken slumrade.

Sedan uppstod oro och oväsen och det viktiga för alliansens partier, ledda av partiledningarnas inpiskare, blev att stå fast vid beslutet om FRAlagen (-arna) för att visa regeringsduglighet (dvs votera och votera igenom allt, oavsett innehåll).
När detta visade sig inte övertyga kritikerna så söker man härska genom att söndra. Interna kritiker ska tystas genom att sys in i kompromisser som i sak är kapitulation för FRA-lagen.

Därmed har man än en gång visat att man sätter makten i sig före politikens innehåll.
Jag har diskuterat detta ett otal ggr på min egen blogg (http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/07/socialliberalismen-behver-ett-pnyttftt.html) och hemsida (www.freewebs.com/larserick/ och dess underrubriker-länkar).

För mig är politikens innehåll är det viktiga.
Att inte inse det, leder till en ideologisk kollaps och ett moraliskt kaos.Vad är det för mening med makt, s k regeringsduglighet och kompromissande om man tappat kompassen?

Det är tragiskt för demokratin (och givetvis för det fp som kallat sig liberalt) hur FRA-frågan behandlats och ännu behandlas av (fp och) regeringsföreträdarna. Allt som kan kallas liberalism har spolats överbord.
Kris för liberalismen? Självfallet!

FRA-frågan är viktig nog, men än värre är dess förödande konsekvenser för demokratin i sig.

Makt korrumperar. När maktinnehav innebär avsteg från grundläggande demokratiska principer, då är det hög tid att lämna makten och att ta sig tid för tankeverksamhet. Med förhoppningsvis ett resultat som innebär nystart och omtändning.
Liberalerna i Storbrittannien har sedan åttio år eller så inte varit i närheten av regeringsmakt. Men de fortsätter, de påverkar ändå politiken genom att vara ett salt. I parlamentet och i den allmänna debatten. Liberalerna är fria att tänka i nya banor men med bibehållen kompassriktning, de behöver inte ängsligt snegla åt makten.

Självklart är det en fördel att ha regeringsmakten för att kunna genomföra sin politik, sin ideologi. Men då gäller det att just hålla på sin ideologi.

Makt utan en klar demokratisk ideologisk inriktning leder till katastrof. Ideologisk kollaps.

FRA-lagen skapar en förtroendeklyfta

Går det att få en öppning i FRA-frågan?
så fall hur?
Är det ens önskvärt med en "kompromiss" ?

När jag söker resonera med riksdagsledamöter, som röstat ja till lagen, händer det att de vill se konkreta förslag. Jag menar att det finns konkreta förslag. Men det de vill se är ett lappande och lagande på FRA-lagen, inget annat. Och de säger sig inte se några sådana förslag.
Så det är där vi är.
Signalspaningslagen har skapat en polarisering i svensk politisk debatt. De hårda förespråkarna för lagen, som finns i riksdag och regering, verkar orubbliga, trots ett fåtal luddiga uttalanden som är avsedda att ses som öppningar.

Det starkaste motståndet emot lagen finns främst ute bland folket, väljarna. De är övertygade, intelligenta, engagerade och starkt politiskt intresserade människor. Sådana som i stor utsträckning blivit bevikna på de partier de hittills röstat på.

Så finns emellan dessa grupper en liten skara riksdagsledamöter som antingen är mer eller mindre kritiska till, eller direkta motståndare till lagen. Samt några få andra ledamöter som också röstat ja, då de tubbats acceptera att det behövs en signalspaningslag, men som gärna ser ett förbättrat integritetsskydd i lagen.

Denna senare grupp av rikdagsledamöter söker nu, tillsammans med en del partistrateger i ett par av allianspartierna, ett slags lösning, oftast beskriven som en kompromiss. En kompromiss som bevarar lagen men som ger några förbättringar betr integriteten.

Jag skulle karaktärisera denna lilla grupp som traditionella politiker, som i sann svensk anda vill nå en uppgörelse, så att det blir lugn och ro. Så att alla blir nöjda, eller lika missnöjda. Så man kan gå vidare till andra frågor.

Det är inte omöjligt att det till slut blir en kompromiss i denna anda. Däremot tror jag inte att det därmed blir lugn och ro. Det FRA-lagens försvarare inte inser, eller inte vill inse, är att den är felkonstruerad. Den har i sig inbyggd ett systemfel som innebär massavlyssning av oskyldiga människor. Det problemet går inte att lösa på annat sätt än genom att den avskaffas och så försöker man börja om från början, från en infallsvinkel som inte innebär att alla ska betraktas som skyldiga intill de bevisat sin oskuld.

Det är meningslöst att leta efter kompromisser som bevarar FRA-lagen. En kompromiss måste, enl mitt sätt att se, innebära att underrättelsebehovet tillgodoses med andra medel än genom FRA-lagen eller någon lag som är uppbyggd på likartat sätt. Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska medel om den ska förbli demokrati.

Ett kompromissande som innebär ett bevarande av FRA-lagen, med någon ytterligare "spärr" eller ny myndighet som ska kolla de som kollar oss, den kommer att befästa den djupa klyfta som uppstått mellan folket och makten. Den kommer att spä på politikerföraktet.

Det vore negativt inte bara för förtroendet för såväl underrättelseverksamhet som politikernas vilja att skydda demokratiska värden som den personliga integriteten. Nej, det vore förödande för demokratin som sådan och skulle skapa ökat utrymme för odemokratiska krafter.

Är FRA-motståndet anarkisiskt?

Enl en färsk opinionsundersökning är nu 51% av folket emot FRA-lagen och bara en tredjedel för den. Resten är väl osäkra då. Och opinionen svänger till fördel för FRA-motståndarna. Bland unga är motståndet kompakt.

En stor del av motståndet manifesteras genom den fria debatten på internet, ofta i bloggar. (Fast pga hur min besöksräknare funkar så har jag en misstanke att FRA kollar min blogg, man kan bara undra varför och med vilket lagstöd? Så, hur "fri" är debatten?) Internetanvändare är gissningsvis mera insatt i modern kommunikationsteknik än de som skyr datorer och internet. Kanske därför inser de också farorna med FRA-lagen mer än andra.

Googlar jag runt och kollar upp lite vad olika bloggare säger om FRA är också motståndet nära nog fullständigt. Med vissa undantag främst för partimegafoner.
Ibland kan man få ett intryck av att många FRA-motståndare är extrema nyliberaler av ett närmast anarkistiskt slag. Och tonläget är då och då väldigt högt, ordvalet väjer inte för grova tillmälen. Ibland, men inte ofta, kombinerat med ganska intelligenta analyser dessutom. Haha.

Nå, jag föredrar nog en mera sansad diskussion, där sakargumenten får dominera och grundproblemen belyses.Och går man djupare i debatten, och vidgar den utanför den inre cirkeln finner man nog också att "vanliga" opponenter emot lagen dominerar. Det är folk som inser att vi behöver underrättelsetjänst. Folk som inte är anarkister. Folk som ligger i den politiska mittfåra, som inte är lätt att definiera, men som likafullt finns. Och det folket är emot FRA-lagen, och ofta även emot FRA som sådant.

Min tro är att det som bekymrar medelsvensson inte är att oskyldiga privata mail kan kollas.Det som oroar är vetskapen att vi idag, trots allt, har en "vänlig stat". Eller i vart fall vill vi tro det. Men att med FRA-lagen blir det otroligt lätt för demokratins motståndare att ta över befintlig lag och snabbt göra staten "ovänlig".
I ett sådant läget får kritik inte förekomma.
Och vi vill kunna kritisera vår överhet, den överhet som vi valt för att tjäna oss.

FRA-debatten är ett närmast övertydligt bevis för hur en stor del av våra "förtroendevalda" på heltid (riksdagsmännen) fjärmat sig från väljarnas vardag. Hur de ser sig just som överhet, som måste eller i vart fall har rätt att kolla oss väljare.
Vi svenskar vill ha trygghet, även mot yttre hot, men vi vill inte bli inlåsta och inte riskera munkavle (vilket en del riksdagsledamöter tyckte sig uppleva t.o.m. i FRA-omröstningen)!

Dessutom vill vi inte att spionbyråkrater ska ta över, och diktera för politiker vad som är bäst. Trots allt kan vi ännu avsätta politiker. Byråkrater är det svårare att avsätta, speciellt om vi har rädda och styrda politiker.

Mot det perspektivet bleknar diskussionen om teknikaliteter i FRA-lagen. Men det principiellt felaktiga ur demokratisk synpunkt blir desto mera tydligt.

Byråkrater styr FRA!

Det största debattämnet denna sommar har varit - och är - frågan om FRA-lagen och det integritetkränkande i den. Vreden över politikernas och framför allt över regeringens agerande är stort! Många riksdagsledamöter tvingades att rösta ja till lagen emot sin vilja, och har ångrat sig. För denna ånger har de fått utstå både spott och spe från såväl anhängare av lagen som motståndare.

Från en fd fp-riksdagsman, har jag fått denna ledare som han publicerade i Gefle Dagblad den 28 juli. Jag citerar den i sin helhet, då den förutom sin skarpa kritik av lagen i sig även belyser hur byråkrater och teknokrater spelar sitt spel. Jag menar att de fått ökat utrymme att agera för sina egna intressen när makten i sig blivit politikernas ledstjärna framför ideologin.

Ledaren har rubriken "FRA och byråkratins roll" och lyder:

"Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartier i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA själv som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Michael Odenberg och sedan Sven Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter ha betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenhetena ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om. Härom dagen sökte FRA blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den frågan som diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedimiberedskap. FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter." Slut citat.
Vad jag förstått var Beatrice Ask, som annars är mycket lojal till Reinfeldt, mycket kritisk till lagen, men ålades munkavle.
Den brist på omdöme som FRA-ledningen visat är ytterligare ett skäl till att helt enkelt lägga ner FRA. För de underrättelsebehov som finns, kan sedan ett nytt, fräscht organ byggas upp. Ett organ som präglas av demokratiska grundvärderingar och som styrs av regler som skyddar den personliga integriteten. FRA idag verkar vara befolkat av förvuxna grabbar med spionromatik på hjärnan. Det duger inte i dagens samhälle.
Och, som står i GD-ledaren, en regering ska uppfylla sina vallöften. Det är det den får mandat för i valet. Att man inte gillar sättet eller graden de gör detta på, är en annan sak. Däremot ska en regering inte utöka statens makt på bekostnad av enskildas integritet när detta inte ingick i valprogrammet, och dessutom är i direkt motsättning till vad som är regeringspartiernas ideologiska principer.
Det är en av de allvarliga bristerna i den sorgliga historia som hanteringen av FRA-lagen utgör.

Någon mening med personval?

I FRA-debattens kölvatten kan man grubbla över detta med personval. Jag förespråkar personval, inte minst då alla partier f n verkar mer eller mindre principlösa. Ideologierna har urvattnats till oigenkännlighet. Med ett starkare inslag av personval skulle kandidater med en klar ideologi ha större chans att bli valda.
Problemet är att det är de principlösa partierna som står för nomineringarna, och de premierar självfallet de som böjer rygg för partiledningen. Speciellt som de provval som förekommer (i vissa partier) bara engagerar ett fåtal av medlemmarna. Samtidigt som medlemstalen minskar...

Extra viktigt med personval är det när partiledningarna alltmer använder partipiskan, inte bara hos sossarna. Personvalda politiker skulle kunna vara mera självständiga gentemot inpiskare. I vart fall är det vad man kan hoppas.
Idag är personvalsinslaget alltför svagt. Det krävs för hög andel personröster för att bli vald. Vilket gynnar de som satts upp enligt partiets rangordning.
Jag vet inte hur det ska lösas, men ett förslag är att väljaren måste kryssa en kandidat, alternativt rangordna t ex tre kandidater.
Dessutom måste partiorganisationerna (med sina valbudgetar) bli mera neutrala, att inte i förhand prioritera vem de skall ge sina resurser.

Dagens system är snudd på meningslöst, men det kan och bör förbättras för att stärka den enskilde kandidaten. Det skulle ge mera spänning åt valrörelser och val. Främja och bredda demokratin. Troligen även stimulera till mera ideologiska ställningstaganden.
Samt försvåra regeringsbildningar, men vem har sagt att det ska vara lätt att regera eller att bilda regering?
Att regera är inte bara att ta makten utan att tala om vad man vill göra med makten. Vilken ideologi man står för. Och sedan visa det i praktisk handling.

Fler besvikna - även i fp

Läser i AB nu att Camilla Lindberg utsatts för hot och mobbning - inom riksdagen! Detta för sitt ställningstagande emot FRA-lagen. Skrämmande.
Samtidigt så väller den interna kritiken fram, dagens nummer av Nu citerar en mängd kommentarer till beslutet, de flesta kritiska till Ja-et.
Men de fåtaliga förespråkarna tuggar sina teser, som ytterst få vanliga människor tror på. De anser sig inte ha nått ut med sin information om de risker som spaningen ska rikta sig emot....