Det behövs erfarna politiker med ideologisk kompass, apropå FRA-lagen.

Inte minst miljöpartiet har länge krävt att "politiker" inte ska sitta mera än ett begränsat antal mandatperioder. Andra partier har, om än inte lika slaviskt, följt efter. "Förnyelse" och "föryngring" har varit parollen.

Men vad händer när partier förlorar sin själ? När man tappar bort sin ideologi. Ha detta i åtanke när ni läser följande text.

Kunde skandalen med att regeringen genomdrev FRA-lagen ha undvikits? För nog måste det betecknas som en fadäs av gigantiska mått, en skandal att en så integritetskränkande lagstiftning drevs igenom av en icke-socialistisk regering! En regering som dessutom innehåller folkpartiet, ett parti med så stolt historia betr kampen för mänskliga rättigheter och personlig integritet.

Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (t ex hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den skötts, misskötts. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.

Problemet var att partiledningen inte insåg frågan vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.
De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar.
Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!

Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!

En antal ideologiskt fastare förankrade tunga politiker inom fp´s riksdagsgrupp skulle dessutom inte ha tillåtit att partiet även på andra områden slirat ur kurs så att det numera i långa stycken kan ses som ett annex till det moderata högerpartiet, ett nykonservativt parti.

Nyliberalism är fel ord, bakgrund och förklaring

Man kan fråga sig om de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Den liberale veteranen Hans Lindblad anser att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera moderna och radikala är socialliberalerna.

Frågan är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns både liberaler och konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.

Man kan mena att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.

Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan."För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler. (Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige.

Hans Lindblad påpekar också, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästan uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.

Hans Lindblad skriver:"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser gick i spetsen för att demokratisera landet.Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med.
Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."

Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderater som vill kalla sig liberala.

Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.

Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade. Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."

(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )

Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem. Jag konstaterar att Beckman var en av de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv, vilken ingen forskare noterat. Det var barnen som drabbades mest av fäders alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik.
Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."

"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."

(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )

Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".

Den liberala visionen

För en blogg med namn "Liberal 2010" känns det naturligt att publicera en text som försöker beskriva en liberal vision.

Jag har precis läst skåneliberalen Daniel Rhodins redovisning av hur han ser på liberalismen och dess vision. Här följer den i sin helhet.

"En liberal framtidsvision

Liberalismen är väl en av få ideologier som inte i egentlig mening har ett tydligt slutmål. Däremot behöver vi liberaler tala mer om vår framtidsvision - hur vill vi liberaler att samhället ska gestalta sig om 20 år, 50 år? Är det en snut i varje knut, drogtester av alla överallt, en skog av övervakningskameror, skamstraff och statens allomfattande kontroll av medborgare?
Nej, självklart inte.

Min liberala framtidsvision handlar om att alla får förutsättningar att förverkliga sina drömmar och idéer. Varje individ gör sina val självständigt och får skörda både dess frukter och konsekvenser. Alla tar ansvar för att bidra till ett öppet och tolerant samhälle. Den som har behov av stöd från samhället ska känna sig respekterad och kunna påverka den hjälp som erbjuds. Ett liberalt samhälle är ett öppet och demokratiskt samhälle där grundläggande principer är just grundläggande principer, som man inte ger avkall på. Ett liberalt samhälle är jämställt och välkomnar mångfald.
Liberalism handlar inte bara om ekonomisk frihet.
Ibland måste staten kränka personers självbestämmande, tex när någon begår ett brott. När någon skadar eller inskränker någon annan människas frihet måste samhället agera. Även i dessa fall är det viktigt att man behandlas med respekt och får adekvat vård. Den som har sonat sitt brott ska få nya chanser.
Psykiskt sjuka och hemlösa har ett helvete i dagens Sverige. I min framtidsvision tar samhället ansvar för den hemlöses situation och erbjuder en säng och ett varmt mål mat. Detta måste också finnas för den som inte har lyckats bli nykter och drogfri ännu. Det liberala samhället har inga som ofrivilligt sover under broar eller trappuppgångar. De psykiskt sjuka och missbrukare erbjuds öppna och slutna behandlingshem för att få lindring och kanske bot. I mitt framtidens Sverige begår ingen brott bara för att få tak över huvudet. Vägen ut i kylan för den hemlöse är kantat av samhällets svek, svek som inte är värdiga välfärdsstatens Sverige.

Vi har en lagstiftning där barnkonventionen gäller som svensk lag och som alltid överväger integritet och respekt när nya lagar stiftas. Vi har en författningsdomstol som säkerställer att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter skyddas mot obetänksamma lagförslag. Inga liberala politiker kallar författningsdomstolen för stolpskott, utan tackar dem för deras insats för att de säkerställer det fria, det öppna och det toleranta samhället samt tjänar som en garant mot odemokratiska eller rasistiska partier.

I framtiden kommer ingen liberal ropa på utegångsförbud, inte ens när det sker stenkastning mot polis och räddningstjänst. Vi kommer inse att samhällets problem inte löses på så sätt.
Det är förstås många som inte håller med mig. Vissa skulle kalla min vision som charmigt naiv, korkad eller ogenomförbar. Till försvar vill jag framhålla historien. Liberalismen har firat triumf efter triumf och har omvänt diktaturer till demokratier, skapat välstånd och social trygghet. En vision behöver inte vara genomförbar på en gång, kanske är den aldrig helt uppnådd. Men visioner äger ett viktigt signalvärde ty de stakar ut vägen mot framtiden.
Ibland måste man stanna upp, lyfta blicken och fundera på sin egen liberala vision. På det sättet kan mycket dumheter undvikas. Tillsammans är vi Sveriges liberala parti och det förpliktigar.

Daniel Rhodin (FP)."

Som synes är Daniel inte bara liberal utan också folkpartist. Och visionen är så bra skriven att det kunde vara jag som gjort det. Jag har väl genom åren också skrivit snarlika texter några gånger.
Det är bara synd att det inte verkar vara denna vision som ligger till grund för folkpartiets politik, inte längre. När dessa tankar präglade folkpartiet behövde man inte göra sig lustig över tillägget “liberalerna”. Fp var liberalt, och inte bara till namnet. Behövdes precisering så var det “socialliberalism” som var den rätta etiketten.

Det var faktiskt inte så länge sedan, men det känns väldigt länge sedan! Och DET känns bittert. Men skönt att det ändå ännu finns en del liberaler som inser vad liberalism är. Till och med inom fp.

Hittat en liberal på DN!

Jag har då och då haft en del negativa kommentarer till DN, och främst dess ledarsida. Jag anser att i stort så tillför den knappast något till liberalismen. Ibland finns enstaka korn som kan ses som liberala i vid mening, men, men...
Megafon till makten är en mera adekvat beskriving. Både den politiska och den ekonomiska makten. Att vara andras megafon ligger liksom inte i liberalismens uppgift.

I dessa dagar med Ipreddebatt och Pirat Bay-dom (med delikatessjävig domare) blir det alltmer tydligt att i vart fall delar av DNs ledarredaktion, och alldeles speciellt Peter Wolodarski, hamnat helt fel, sett ur liberal synpunkt.

Desto mera glädjande är det då att finna en röst som mera stämmer med en liberal grundsyn. I vart fall som jag ser den.

Personen ifråga heter Håkan Boström. Jag har på senare tid hittat en del kommentarer av honom i exempelvis Ipred-debatten, om fildelning och internets frihet som - i mitt tycke - skarpt kontrasterar mot Wolodarskis. Det är inlägg som visar att Håkan är mera insatt i problemtiken och att han ser internets frihet som viktig.

Idag den 23 april har denne Håkan Boström en artikel liberalism, konservatism och maktbalans.
I papperstidningen har den rubriken: Slaget om friheten. Internetversionen har papperstidningens underrubrik som rubrik: Liberalism: Maktbalans är frihetens grund.
http://www.dn.se/opinion/signerat/liberalism-maktbalans-ar-frihetens-grund-1.850209

I artikeln utgår han från en debatt mellan den konservative Roland Poirier Martinsson och den (ny)liberale Johan Norberg. Båda debattörerna anser att staten ska hållas kort.
Men hur man kommer dit, och hur den praktiska politiken är/ska utformas, då skiljer det.

Den intresserade bör kolla länken för att få bakgrunden. Här vill jag bara lyfta fram några saker. Liberalismen innebär, enl författaren, att i ett liberalt samhälle så använder man beskattningsrätten till att utveckla en socialliberal välfärdsstat. Men det konservativa samhället använder statens tvångsmakt till att upprätthålla (konservativa) gemensamma normer. Det är ett dilemma, och den konservativa politikens repressiva tendenser är lika belagda som liberalers vilja till socialt ansvar.

Och jag direktciterar slutklämmen:
"I grunden handlar dilemmat om makt – och att makt alltid kan missbrukas, oavsett om det är familjen, klanen eller staten som står för övergreppen. Men vi behöver faktiskt inte välja mellan en allsmäktig stat och allsmäktiga gemenskaper. Liberaler – i varje fall socialliberaler – har alltid eftersträvat balans mellan olika intressen och kollektiv.
Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.
Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig. Ironiskt nog möts ofta socialliberaler och konservativa just i synen på den politiska strategin. Förändringar kan bara ske stegvis och med hänsyn till verklighetens mångfald av intressen och värderingar.
Det är de enkla lösningarna och utopierna som erfarenhetsmässigt är frihetens största fiende – oberoende av deras färg."

Jag tycker det är en riktig iakttagelse. Makt kan alltid missbrukas. Och maktbalans är av godo. Enkla lösningar tenderar att lätt bli totalitära. Makt skall kontrolleras och om makten inte är total utan delas underlättar det kontrollen.
Till exempel genom en författningsdomstol. Till exempel med domare som inte är jäviga. Till exempel med större inslag av personval, där väljarna har större inflytande än partiorganisationerna.

Alliansen en olycka för socialliberalismen?

(Följande inlägg har skickats till mig för publicering. Inom kort publiceras ytterligare ett inlägg i denna fråga av denne debattör. Läs och begrunda. Jag hoppas det kan bli en konstruktiv debatt med fler deltagare. /L E Forsgren)

Jag kallade mig tidigare (fram till ca 1998) för radikal socialliberal och var även medlem i LUF. Dock lämnade jag LUF och slutade rösta på fp, eftersom jag tyckte att socialliberalismen hade trängts ut av höger-/nyliberalism.

Jag retade mig förr på de som sa att socialliberalismen var en skvader. Efter år av politisk ökenvandring har jag dock själv blivit mer skeptisk till socialliberalismen som ideologi. Personligen har jag alltid sett den som en radikal mitten- eller möjligtvis center-vänster-ideologi. En ideologi som står nära socialdemokratin men med större fokus på individen.

Men ju mer jag läste av liberal teori, desto mindre trodde jag på liberalismen. Övriga ideologier har ett gedignare teoretiskt grundlag att stå på. Socialdemokratin (den pragmatiska, inte den marxistiska gammaldags varianten) har då blivit mer intressant för mig, eftersom den ligger nära socialliberalismen men är ideologiskt mera tydlig.

Problemet är att socialliberalismen alltid tycks störas av det där lilla ordet "liberal" och glömma bort den sociala aspekten. Eller "alltid", de senaste tio åren i alla fall. Nuförtiden tycks socialliberal kunna betyda allt från nyliberal centerpartist till vänsterliberal queerteoretiker.

Socialliberalismen är i Sverige också för låst till folkpartiet. Det var tidigare min politiska hemvist, men jag tror inte att socialliberalismen mått bra av att begränsas till ett enda parti. Inte heller tror jag att den som ideologi mått bra av att hela tiden länkas till JS Mill och Bertil Ohlin. Det blir för endimensionellt.

På många sätt är socialliberalismen för begränsad. Jag menar det var ju Ohlin som myntade uttrycket. Han vägde mellan "socialliberalism" och "liberalsocialism". Jag undrar om inte det sistnämnda hade varit ett bättre alternativ, då den reformistiska socialistiska traditionen har ett gedignare ideologiskt arv.

Det där med var man står politiskt begränsas ju inte bara till höger-vänsterskalan, utan även i vilket land man bor. I Storbritannien hade en klassisk socialliberal varit Labour, dvs. vänster eller center-vänster. Men i Sverige räknas socialliberaler nuförtiden ofta till center-högern.

Folkpartiets deltagande i Alliansen har också varit en olycka för socialliberalismen inom partiet. Det är inte mycket av den som finns kvar. Det tycks mer vara ett humanistiskt alibi.

Socialliberalismen fastnade först i snällismen, därefter övergavs den av sina förespråkare för en stramare högerliberal hållning. Jag hade dock gärna lagt min röst på folkpartiet så som det är nu, om man blivit mer social och solidarisk i välfärdsfrågorna. Världen har ju ändrats och gårdagens socialliberalism kan inte lösa dagens problem med t ex en havererad integrationspolitik, en gränslös organiserad brottslighet som hotar rättsstaten och en nyliberal ekonomism där människan reduceras till konsument.

Däremot kunde socialliberalismen bättre ha länkat till sitt starka arv även utomlands, t ex till sin ideologiska släkting Franklin D. Roosevelts New Deal-liberalism och den "vitala center" som Arthur M. Schlesinger Jr. talade om.

Jag tycker att Obamas radikala pragmatism och blandning av mjuka och hårda värden visar på en sympatisk och framkomlig väg. Tiden får väl utvisa.

Frede/Liberty Justice

Socialliberal eller liberal rebell ?

Detta är egentligen bara en test. Men vill samtidigt puffa för vänstermarginalen på min personliga blogg - http://lars-ericksblogg.blogspot.com/ - där jag sedan länge haft en tid om socialliberalismen.

Samtidigt känns begrepp som både liberal och socialliberal för tama idag. Egentligen är de ju revolutionära, inte alls samhällsbevarande som de framstår idag.
Att vara liberal är inte att vara konservativ.

Jag har en känsla av att bara detta enkla konstaterande förefaller många som inte alls PK, inte alls politiskt korrekt.

Desto bättre.

Vi borde kanske diskutera detta.

Överlever liberalismen FRA?

Liksom så många andra måste jag tillstå att liberalismen sitter trångt idag i det svenska partiväsendet.
Den avart av liberalism som kallas nyliberalism (dvs egentligen en uppfräschad gammelliberalism med betoning på ekonomi, neoliberalism) som gav moderaterna en kick med Gösta Bohman, den har nu mixats med (social-)konservatism och annat till en ogenomtränglig sörja hos "nya" moderaterna.
Hos kd har den väl aldrig funnits, möjligen i någon mån i biståndspolitiken.
Ett tag fanns strimmor av olika liberala varianter inom centern, nu i stort försvunna i FRA-debattens spår.
Hos sossarna finns nog enstaka liberaler, men de har aldrig varit tongivande. Mona Sahlins lilla försök att gå ett tuppfjät i den riktningen genom att ställa Lars Ohly off-side ledde ju till interna konvulsioner.
Och inom vänstern, nej. Visst kan det finnas enstaka frågor där de glimtar till en aning, men som helhet - inte alls, snarare tvärtom efter Lars Ohlys tillträde.

Vissa stråk kan då och då förnimmas hos miljöpartiet till något som skulle kunna utvecklas till socialliberalism, men de har svårt att utvecklas så länge de samarbetar med sossarna.

Men folkpartiet då, det parti som så stolt förfäktade den moderna socialliberalismen? Där har tydligen nu det som förr var partiets ideologi förpassats till sophögen. Det har skett i olika såväl större som mindre steg, där de mest uppmärksammade var schabblet med övergångsreglerna för den fria rörligheten vid EUs utvidgning. Och nu då FRA-lagen. Där de liberala kritikerna tystats genom olika åtgärder.
OK, både enstaka socialliberaler (som ibland är ett slags gisslan), nyliberaler, betong- och batongliberaler finns där, liksom många andra. Men mixade med det övergripande målet: MAKT, så har det blivit ett mycket opålitligt parti för den som hyllar liberalismen.

Som ett grundläggande fundament för ett parti så existerar inte liberalismen idag.

På det sättet är den död.
Men en glädjande bieffekt av den i andra avseenden tragiska behandlingen av problematiken kring FRA-lagen, den är att det visat sig att liberala tankar lever i högsta grad bland de medborgare som har ett samhällsengagemang.
Det är mycket större och bredare än man kunnat tro - och det är inte alltid som alla är medvetna om att det är liberala idéer de förfäktar. De kan, före FRA-frågan, ha känts sig hemma i många olika partier, men känner sig idag ofta hemlösa.
Icke desto mindre ger detta ett hopp om en pånyttfödelse av liberalismen i Sverige. Kanske det till och med kan leda till att något (nytt?) parti tar liberalismen till heders igen - inte bara i sitt program utan även i praktisk politik!

Vilken nystart för en levande demokrati det skulle kunna bli!

Liberalismen är död - leve liberalismen.

Vad händer efter FRA-lagen?

Detta med FRA-lagen och dess konsekvenser växer alltmer. I och för sig känner jag nog att den i sig är slutharvad. Det som gäller är nu att få nejet igenom. Det är steg ett. Dock ej steget.

Det bekymrande är att så mycket annat blottats i vårt samhälle. Märkliga och oärliga debattmetoder. Maktarrogans och maktsträvan utan ideologi. Spelet på fördomar och okunskap för att driva igenom en fråga och sedan söka tiga ihjäl den. Klyftan mellan folket och makten. Partipiskor som viner mer än man kan tolerera i ett demokratiskt samhälle. Närliggande frågor som hotar vår integritet på andra områden eller fora.

Och vad ska vi göra efter FRA?

Alltså, ett exempel. Om nu någon detalj i Fokusartikeln är en aning fel, så ändrar det föga av totalbilden av hur det gick till med FRA-lagens genomdrivande. Det man redan visste är illa nog, och bekräftas i stort av artikeln. Jag kände viss sympati för M Odenberg när han avgick som försvarsminister, men hans agerande och argumenterande i FRA-frågan har tagit bort all min respekt för honom.
Bea Ask tyckte ju rätt betr FRA, men vågade inte ta strid för sin uppfattning.

Att det finns tecken på nytt och mera "strul" i närliggande frågors behandling i EU gör ju inte saken bättre. När vi klarat hem FRA-lagens avskaffande (vilket vi måste göra) så återstår fler strider. Först kanske visavi EU. Men även med andra åtgärder för att restaurera demokratin, i Sverige och i EU. Som detta med en svensk författningsdomstol. Bättre personval. Etcetera.

Det börjar kännas jobbigt för den som måste göra detta från en frivillig lekmannaposition, men vi har ju inget val när de välavlönade heltidspolitikerna inte fullgör sina uppgifter på rätt sätt.

Frågan är vilka vi ska sätta i deras ställe vid valet 2010. Svikarna, de flesta av dagens allianspolitiker, är för många och de rakryggade FRA-motståndarna i riksdagen är för få.
Och även om vi FRA-motståndare är många och ofta mycket kunniga i integritetsfrågor, så hur ska vi matcha fram nog många som kan fylla upp de vakansblivande stolarna?
Det vore ju ett nederlag om vi tvingas att välja om de som svikit oss!

Vi måste hitta folk som både vill och kan ta över, och vars åsikter vi kan dela även i annat än FRA-frågan. Det kan bli en lustig legion av okorrumperade pensionärer och unga frihetsälskande liberaler (med olika prefix). Och många som kanske inte vill sätta någon ideologisk stämpel på sig som för mycket kan kopplas till ett "gammalt" parti.

Jag tror, speciellt om vi tar hem spelet om FRA-lagen, att fp kan få tämligen många nya sympatisörer. Inte p g a partiets agerande, utan p g a de modiga sex fp-kvinnorna. Hur det går i de andra partierna vågar jag inte ens spekulera om idag.

Men visst kan FRA-frågan bli en välkommen vitamininjektion för demokratin, om det går vägen och om partierna rätt kan förvalta detta nya intresse. Men jag känner också att det kan bli - oavsett utgången betr FRA - ett bakslag om FRA-kramarna tillåts väljas om.
Om vi inte kan få fram tillräckligt många engagerade presumtiva politiker som kan föra vidare ett nyväckt intresse för viktiga ideologiska frågor in i riksdagens vardagsarbete.

FRA-frågan blottlägger ideologisk kollaps

FRA-frågan har lett till en ideologisk kollaps. Vilken annan slutsats kan man dra? Allianspartierna har snabbt förblindats av makten och tappat det ideologiska fotfästet.

Regeringen har drabbats av många opinionsmotgångar, verkar mest rycka på axlarna åt det, och hoppas att det ska vända före valet om två år.

I andra frågor är det oppositionen som lyckats ta tillbaka en del marginalväljare, många gånger mycket förståeligt. Men när det gäller FRA och integritetsfrågan är det allianspartiernas kärnväljare som blir upprörda. Men regeringen bryr sig inte.

I FRA-frågan syns det som att alliansens partiledare helt kopplat bort sina ideologiska kompasser när frågan kom upp, efter det att FRA manipulerat ett par-tre försvarsministrar att lancera FRAs begäran. FRA-byråkratin tog över när politiken slumrade.

Sedan uppstod oro och oväsen och det viktiga för alliansens partier, ledda av partiledningarnas inpiskare, blev att stå fast vid beslutet om FRAlagen (-arna) för att visa regeringsduglighet (dvs votera och votera igenom allt, oavsett innehåll).
När detta visade sig inte övertyga kritikerna så söker man härska genom att söndra. Interna kritiker ska tystas genom att sys in i kompromisser som i sak är kapitulation för FRA-lagen.

Därmed har man än en gång visat att man sätter makten i sig före politikens innehåll.
Jag har diskuterat detta ett otal ggr på min egen blogg (http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/07/socialliberalismen-behver-ett-pnyttftt.html) och hemsida (www.freewebs.com/larserick/ och dess underrubriker-länkar).

För mig är politikens innehåll är det viktiga.
Att inte inse det, leder till en ideologisk kollaps och ett moraliskt kaos.Vad är det för mening med makt, s k regeringsduglighet och kompromissande om man tappat kompassen?

Det är tragiskt för demokratin (och givetvis för det fp som kallat sig liberalt) hur FRA-frågan behandlats och ännu behandlas av (fp och) regeringsföreträdarna. Allt som kan kallas liberalism har spolats överbord.
Kris för liberalismen? Självfallet!

FRA-frågan är viktig nog, men än värre är dess förödande konsekvenser för demokratin i sig.

Makt korrumperar. När maktinnehav innebär avsteg från grundläggande demokratiska principer, då är det hög tid att lämna makten och att ta sig tid för tankeverksamhet. Med förhoppningsvis ett resultat som innebär nystart och omtändning.
Liberalerna i Storbrittannien har sedan åttio år eller så inte varit i närheten av regeringsmakt. Men de fortsätter, de påverkar ändå politiken genom att vara ett salt. I parlamentet och i den allmänna debatten. Liberalerna är fria att tänka i nya banor men med bibehållen kompassriktning, de behöver inte ängsligt snegla åt makten.

Självklart är det en fördel att ha regeringsmakten för att kunna genomföra sin politik, sin ideologi. Men då gäller det att just hålla på sin ideologi.

Makt utan en klar demokratisk ideologisk inriktning leder till katastrof. Ideologisk kollaps.