Måste (ex-)politker ha extra pensioner?

Så fick hon sparken, Marianne Samuelsson.

Jag kan inte erinra mig att en landshövding tidigare tvingats avgå. Det har säkert förekommit, men jag kan inte minnas att det skett under ”modern tid”. Ministrar får sparken nu och då, men att en landshövding får gå är mycket ovanligt. På det sättet har förra språkröret för miljöpartiet Marianne Samuelsson, ”befordrad” till landshövding på Gotland, skapat sig en plats i historien som hon nog inte avsett.

Självfallet var det riktigt att hon fick sparken. En landshövding ska hålla på lagen och på likheten inför lagen. När det gäller strandskyddet finns dispensmöjligheter, men också dessa ska ligga inom lagens regler. Att det alltför ofta tummas både på dispensmöjligheterna liksom för likheten inför lagen ursäktar inte Marianne Samuelssons tilltag. Att hon så öppet erkände att hon har en annan syn på likhet inför lagen gjorde det omöjligt för regeringen att ha henne kvar. Det vi får hoppas är att de andra som tänjer på likeheten inför lagen nu tänker till och inser vad som ska gälla.

I läsarkommentarerna till pressens internetupplagor har indignationen också varit stor. Givetvis mot Samuelssons oblyga resonemang för att motivera sitt avsteg från lagen. Men kanske lika mycket har protesterats emot att hon ”bara” omplaceras med bibehållen lön till att stå till regeringens förfogande i en skrubb på regeringskansliet.

I och för sig ser jag det som ett mindre problem än hennes hantering av lagen. Det gäller ju bara pengar, inte en viktig demokratisk likställdhetsprincip. Men visst rymmer även detta en principiell frågeställning. Skattepengar ska inte slösas bort i onödan. Och det kan sannerligen diskuteras hur nödvändigt det är att ge politiker, ex-politiker och toppbyråkrater så generösa fallskärmar - och pensioner som är fallet idag.

Vanligt folk som så flagrant misskött sig, de brukar få avsked på gått papper. Utan minsta pengapåse med sig. De får luta sig emot eventuell A-kassa.

Det är möjligt (?) att det kan vara motiverat med något slags ”riskkompensation” - av mycket mera blygsamt slag – för ett fåtal toppolitiker och liknande. Men knappast när de uppenbart misskött sig och gått emot demokratiska principer. Och, som sagt, för ytterst få och på mycket lägre ekonmiska nivåer.

Huvudprincipen bör dock vara densamma för alla människor, inklusive ministrar, landshövdingar, direktörer, toppbyråkrater, kommunalråd och riksdagsledamöter etc, att de inte ska ha speciella fallskärmar vare sig i form av avgångsvederlag eller pensioner. Liksom för alla andra människor bör även dessas totala livlön ligga till grund för deras pension. I övrigt står det öppet för dem att betala in till privata pensionsförsäkringar enligt vanliga regler.

I detta sammanhang kan det pekas på den enorma klyfta som gäller villkoren för demokratins fotfolk, dvs vanliga fritidspolitiker, som ännu får vara glada för att få ersättning som närmar sig inkomstbortfallet, och de som kravlat sig upp en bit till att vara ordföranden i någon nämnd, till att bli kommunalråd, riksdagsledamöter etc.

En likabehandling skulle ta bort en del av misstron till ”politikerna” och om hur de skor sig på demokratin.

Är inte Alliansen som Liberaldemokraterna i Japan?

I Japan har premiärministern utlyst nyval. Som alltid sedan andra världskriget (med ett undantag, om jag minns rätt) är denne en av de ledande i det s.k. liberaldemokratiska partiet.

Jag minns att i min ungdom reagerade jag emot partiets namn, eftersom det (redan då) knappast var speciellt liberalt. Nu som då är det en koalition av olika intressegrupper med i huvudsak tämligen konservativ inriktning, vars egentliga mål först och främst är att ha makten. Ungefär som dagens svenska Allians.

Det andra stora partiet idag i Japan är Demokraterna, utan liberalt prefix, men i praktiken mera liberalt och mitteninriktat än Liberaldemokraterna, som söker stöd högerut om det behövs.

Idag är jag mera luttrad över hur ytterst lös kopplingen mellan ett partis namn och dess eventuella (och påstådda) ideologi ofta är.

De svenska moderaterna är varken konservativa eller liberala i traditionell mening. De är däremot mycket lika liberaldemokraterna i Japan i sin vilja att söka och behålla makten genom att vara ytterst pragmatiska och bortse från ideologi.
Sak samma med folkpartiet, det som en gång kallade sig liberalt - och ännu gör vid högtidliga tillfällen. Det är numera ett moderat-light parti, eller rättare sagt mera höger än dagens moderata höger.
Centern är också ett högerkantsparti vart ledstjärna främst är makten.
Och kristdemokraterna är inte speciellt kristet inriktade.
Sak samma med oppositionspartierna. Utslätade till en soppa som ska synas smaklig för att återvinna makten. Men ideologi, inte då.

Så egentligen är det väl så att inte bara de allianspartierna är som liberaldemokraterna i Japan, det gäller alla riksdagspartierna.

Hittat en liberal på DN!

Jag har då och då haft en del negativa kommentarer till DN, och främst dess ledarsida. Jag anser att i stort så tillför den knappast något till liberalismen. Ibland finns enstaka korn som kan ses som liberala i vid mening, men, men...
Megafon till makten är en mera adekvat beskriving. Både den politiska och den ekonomiska makten. Att vara andras megafon ligger liksom inte i liberalismens uppgift.

I dessa dagar med Ipreddebatt och Pirat Bay-dom (med delikatessjävig domare) blir det alltmer tydligt att i vart fall delar av DNs ledarredaktion, och alldeles speciellt Peter Wolodarski, hamnat helt fel, sett ur liberal synpunkt.

Desto mera glädjande är det då att finna en röst som mera stämmer med en liberal grundsyn. I vart fall som jag ser den.

Personen ifråga heter Håkan Boström. Jag har på senare tid hittat en del kommentarer av honom i exempelvis Ipred-debatten, om fildelning och internets frihet som - i mitt tycke - skarpt kontrasterar mot Wolodarskis. Det är inlägg som visar att Håkan är mera insatt i problemtiken och att han ser internets frihet som viktig.

Idag den 23 april har denne Håkan Boström en artikel liberalism, konservatism och maktbalans.
I papperstidningen har den rubriken: Slaget om friheten. Internetversionen har papperstidningens underrubrik som rubrik: Liberalism: Maktbalans är frihetens grund.
http://www.dn.se/opinion/signerat/liberalism-maktbalans-ar-frihetens-grund-1.850209

I artikeln utgår han från en debatt mellan den konservative Roland Poirier Martinsson och den (ny)liberale Johan Norberg. Båda debattörerna anser att staten ska hållas kort.
Men hur man kommer dit, och hur den praktiska politiken är/ska utformas, då skiljer det.

Den intresserade bör kolla länken för att få bakgrunden. Här vill jag bara lyfta fram några saker. Liberalismen innebär, enl författaren, att i ett liberalt samhälle så använder man beskattningsrätten till att utveckla en socialliberal välfärdsstat. Men det konservativa samhället använder statens tvångsmakt till att upprätthålla (konservativa) gemensamma normer. Det är ett dilemma, och den konservativa politikens repressiva tendenser är lika belagda som liberalers vilja till socialt ansvar.

Och jag direktciterar slutklämmen:
"I grunden handlar dilemmat om makt – och att makt alltid kan missbrukas, oavsett om det är familjen, klanen eller staten som står för övergreppen. Men vi behöver faktiskt inte välja mellan en allsmäktig stat och allsmäktiga gemenskaper. Liberaler – i varje fall socialliberaler – har alltid eftersträvat balans mellan olika intressen och kollektiv.
Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.
Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig. Ironiskt nog möts ofta socialliberaler och konservativa just i synen på den politiska strategin. Förändringar kan bara ske stegvis och med hänsyn till verklighetens mångfald av intressen och värderingar.
Det är de enkla lösningarna och utopierna som erfarenhetsmässigt är frihetens största fiende – oberoende av deras färg."

Jag tycker det är en riktig iakttagelse. Makt kan alltid missbrukas. Och maktbalans är av godo. Enkla lösningar tenderar att lätt bli totalitära. Makt skall kontrolleras och om makten inte är total utan delas underlättar det kontrollen.
Till exempel genom en författningsdomstol. Till exempel med domare som inte är jäviga. Till exempel med större inslag av personval, där väljarna har större inflytande än partiorganisationerna.

När riksdagens ledamöter inte vill diskutera med väljare

I en demokrati ger medborgarna i val uppdrag till riksdagsledamöterna att företräda dem för att fatta goda, demokratiska beslut enligt folkets vilja
Hur skall de valda veta vad folket vill? I någon mån kan de veta det om de själva fört ut sina åsikter i valrörelsen. Men ytterst få profilerar sig och talar om var de står. Möjligen för de ut partiets valfrågor enligt partistrategernas tolkning.

Riksdagsledamöter väljs för att representera sin valkrets. Just det, de väljs visserligen under en partibeteckning, men de skall representera väljarna. De är inte ansvariga inför partiet. De är ansvariga inför väljarna!
Visserligen söker partiorganisationerna på många sätt binda upp ”sina” riksdagsledamöter. Men faktum kvarstår, riksdagsledamoten har fått sitt mandat av väljarna. De kan avsätta henne/honom i nästa val.

Det rimliga är då att riksdagsledamöterna håller tät kontakt med med medborgarna. Gör de det? Svar: nej!
OK, i någon mån bevistar de interna partimötenoch gör de små besök i ”verkligheten”, som de brukar kalla det när de låter sig guidas runt på företag eller skolor.
Det är tillfällen när de själva kan föra ut sitt budskap. Tillfällen där de når ytterst få väljare.

Men samtalar de med medborgarna? Svarar de på mail? Nej, i ytterst liten grad. Diskuterar de på bloggar? Nej, en del har bloggar, men de används oftast bara för att föra ut partisynpunkter, inte för diskussion. Ibland har de spärrat sina bloggar för kommentarer.

En del frågor som riksdagen beslutat om var på intet sätt valfrågor. Jag avser givetvis FRA-lagen (dvs hur allas vår kommunikation via internet kan kartläggas, registreras och systematiseras) och IPRED, lagen som ger mer än polisiära fullmakter till mediaföretag att kräva familjer på stora skadestånd med hot om att dra dem inför domstol med motiveringen att någon använt deras dator för att ladda ner film eller musik.

Inget parti förde fram detta som valfrågor, som de ville kämpa för. Det rimliga hade då varit att ledamöterna fört en intensiv debatt med väljarna, tagit del av medborgarnas synpunkter om detta är förenligt med personlig integritet och rättssäkerhet. Men så skedde inte!
Det som riksdagsledamöterna lyssnade på var tvärtom lobbyorganisationers och byråkraters önskmål om mera makt.

När medborgarna började fråga ledamöterna om vad de tyckte, då svarade de inte, de satte enl uppgift till och med in filter som skulle sålla bort besvärliga mail-frågor.
En grupp demokratiskt intresserade personer skrev till samtliga riksdagsledamöter och frågade om deras kunskaper om FRA-lagen, det som i bloggarvärlden kallats ”riksdagssvar.se”. De flesta har inte svarat alls, trots flera påminnelser! Speciellt dåliga att svara var de med partibeteckningarna (s) och (m), dvs de stora partierna.
I några fall kom svar in som hänvisade till partidokument. Inte på vad de själva visste och ansåg.
Med en del undantag (främst från mp och v) så visade dessutom de svar som verkligen inkom att kunskaperna om vad de beslutat var mycket bristfälliga.
Detta är ytterst allvarligt! För att kunna representera oss väljare måste riksdagsledamöterna ta reda på vad vi anser. De måste kommunicera, svara på mail och skaffa sig kunskaper om de frågor som är aktuella.
Alla kan inte ha samma åsikter. Av FRA- och IPRED-frågorna att döma så anser uppenbarligen de flesta i riksdagen att integritet och rättssäkerhet inte är viktiga frågor. Men då ska de klart deklarera detta, diskutera det och grunda sina beslut på kunskaper.
En tigande riksdag, som inte orkar diskutera med intresserade medborgare och som grundar sina beslut på vad lobbyorganisationer och byråkrater vill, den har avlägsnat sig långt ifrån de demokratiska principerna.

Riksdag i glashus eller i verkligheten?

Hanteringen av FRA-lagarna, IPRED mm visar att riksdagens ledamöter i stor utsträckning inte har den förankring i samhället omkring sig som den borde ha, för att vara representativ.

Trots dessa lagars stora vikt för, läs skadeverkan på, den personliga integriteten och för rättssäkerheten är det nog så att för många människor överskuggas detta av den kraftiga lågkonjunktur kombinerad med finanskris som vi nu upplever. En kris som vi inte vet vare sig hur djup eller hur långvarig den blir. Tiotusentals människor har redan blivit av med jobben p g a denna kris och än fler blir det inom kort. Det förhandlas runt om i landet om lägre inkomster. För SAS-personal m fl är det redan bestämt och fler lär komma efter. Det talas om tjugoprocentiga reductioner. För de som förlorar jobben minskar inkomsten oftast med bortåt 40% eller mer, så länge A-kassan räcker. Om de nu har A-kassa.
Samtidigt ser vi hur statens finanser snabbt försämras i och med krisen. Det som nyss var stora överskott blir nu ännu större underskott.

Mot den bakgrunden anser jag att riksdagen ska visa att den lever med i samhället. Ett sätt att göra det är att riksdagens ledamöter frivilligt sänker sina löner/arvoden (liksom traktamenten och andra förmåner) med minst tjugo procent, åtminstone under de närmaste tjugofyra månaderna.

”Populism”, fnyser genast någon ledamot. Varför det? Ska inte riksdagen visa att den är medveten om omvärlden? Statens finanser skulle få en visserligen liten, men ändock avlastning. Men framför allt skulle det ge en viktig signal om solidaritet med de som drabbas. Det skulle samtidigt vara en signal till de toppar inom näringslivet som hittills visat sig mycket ovilliga att anpassa sig till det nya marknadsläget och att inse att krisens allvar måste innebära konsekvenser även för dem själva.

Att mana till solidaritet och samtidigt visa gott föredöme, det måste vara en viktig psykologisk signal för riksdagen att ge. Det skulle visa att den är medveten om sitt ansvar och om omvärlden.

Annars så bekräftas bara den alltmer spridda uppfattningen att riksdagen sitter i en glasbur, avskärmad från den vardag som väljarna lever i.

Lars-Erick Forsgren

Demokrati betyder att makten ska granskas.

Debatten om DNs underliga behandlande av FRA-motståndet, om FRA-frågan i allmänhet liksom av liknande frågor, det har nu väckt en stor debatt bland bloggarna. DN, med sina avlönade journalister och en stort antal ledarskribenter, ifrågasätter motiv och (högst eventuella) inkomster hos bloggare som motsätter sig FRA och påstår genom infama formuleringar att gräsrotsupproret emot FRA skulle vara styrt av en PR-byrå (!).

DN "glömmer" att bloggare inte är anställda för att skriva, vi skriver av intresse. Och betr FRA av intresse för demokratins fortlevnad i detta land. Något som DN numera inte intresserar sig för. Herbert Tingstens tid verkar helt glömd.

Nu skriker en del gammelmediamänniskor om den farliga bloggen. Att där finns så många röster. Det är ju bra det, att fler får sin röst hörd. De som är rädda att bli överröstade är ju de i gammelmedia, som varit vana att styra debatterna och själva tämligen oemotsagda kunnar publicera sig.
Nu är det privilegiet borta.

Ett intressant faktum är att chefredaktörer/tidningschefer numera inte är rekryterade för att bedriva journalistik eller för att granska makten.
De ska fixa ekonomin, fixa upplagan.
De är ofta "opolitiska" i meningen att de kan leda tidningar av vilken färg som helst. De jagar runt mellan tidningarna på jakt efter högre löner, allt efter beställning från ägarna, vilka bara ser till avkastning, inte på tidningarnas kvalitet.

Ledarskribenter var tidigare oftast starkt ideologiska, visserligen med en viss partifärg, men ideologin och den journalistiska grundtonen att alltid granska makten fanns där mer än idag.

Idag är de antingen partimegafoner, fåniga megafoner, eller så är de vindflöjlar som bräker med för att höja upplagan eller för att smeka makten.

Den ursprungliga uppgiften har bloggarna tagit över.
Det är bara synd att inte alla människor ännu upptäckt detta och kollar upp vad som händer. I papperspressen är det ju väldigt selekterat...

Samtidigt kan vi notera att enstaka tidningar faktiskt är mera öppna för förändringar i samhället än vad DN och andra stora drakar är.

Kommer socialliberalismen att överleva?

(Ännu ett intressant inlägg om socialliberalismen och behovet av en radikal mittenkraft, av Frede/Liberty Justice. En liten kommentar till förra inlägget tangerar detta problem, i övrigt avvaktar och välkomnar jag andra kommentarer.)


Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.

Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.

Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.

Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.

Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.

Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.

Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.

Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.

Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.

Frede/Liberty Justice

(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)

Socialliberal eller liberal rebell ?

Detta är egentligen bara en test. Men vill samtidigt puffa för vänstermarginalen på min personliga blogg - http://lars-ericksblogg.blogspot.com/ - där jag sedan länge haft en tid om socialliberalismen.

Samtidigt känns begrepp som både liberal och socialliberal för tama idag. Egentligen är de ju revolutionära, inte alls samhällsbevarande som de framstår idag.
Att vara liberal är inte att vara konservativ.

Jag har en känsla av att bara detta enkla konstaterande förefaller många som inte alls PK, inte alls politiskt korrekt.

Desto bättre.

Vi borde kanske diskutera detta.

Råutkast till handlingsplan för en bättre demokrati

Just nu är de flesta politiskt intresserade, utanför rikdagen (där sitter de ju i en sörja av allehanda ärenden), är fullt upptagna av frågan om signalspaning-FRA-lagen.
Men det är ju många hot emot demokratin, sådan vi vill ha den.

Vad sägs om detta råutkast till handlingsplan?

1. Stoppa, dvs riv upp FRA-lagen. Det måste bara gå. Tillräckligt mycket konstigt har framkommit om den. Det finns sex säkra anhängare till att uppriva lagen på Allianssidan. Jobbar vi på kommer det fler, som inser sakernas tillstånd.
2. Värna såväl yttrandefrihet som integritetsfrågorna i andra ämnen som kommer upp, som ex-vis "Arbogafallet" där tingsrätten klantat till det och än mera pressen, som inte verkar kunna mycket om internet.
3. Bevaka integritets- och andra demokratifrågor i EU-valet nästa år. Låt inte kandidaterna komma undan, utan avkräv dem besked. Se till att de inser att det inte är i enlighet med yttrandefriheten och integriteten med förslag som detta med registrering av bloggare.
4. Restaurera demokratin. FRA-historien har avslöjat stora brister i hur dagens partier ser på sitt uppdrag, på sina partiprogram, på väljarna. Den klyfta som finns måste överbryggas. Makten kan inte få agera utan kontakt med och dialog med väljarna. Partistöd och valsystemen måste förändras så att det blir enklare att utkräva ansvar av partier och riksdagsledamöter.

Jag menar att de flesta (kanske alla) partier under senare år sprungit ifrån de ideologiera som de en gång hade. Och som vi väljare nog i hög grad tror att de fortfarande har (har haft)! Därför efterlyser vi mindre av rå maktkamp och mera av ideologiska klargöranden!
Vi väljare ska vara minst lika otrogna mot partierna som de är till sina program. Vi måste inse att vi inte får någon ändring om vi slaviskt följer gamla lojaliteter.
Att vara trogen sin egen ideologi kan mycket väl innebära att vi måste överge vårt gamla parti. Problemet är "bara" att hitta ett annat parti, som dels har en ideologi som liknar vår och som vi kan lita ¨på.

Kärnpunkten är dock att vi väljare måste bli mera aktiva emellan valen. Annars hamnar politiken inom stängda dörrar för att handhas av en politisk nomenklatura som inte bryr sig om oss.
Vad sägs?

Fler debattörer och debatter önskas här

Det är inte utan att det börjar bli tjatigt med FRA-debatten. Viktig, visst. Men var är ni andra debattörer? Vill se fler här!
Och vi får hoppas att vi kan ro hem detta med FRA, så vi kan övergå till andra ämnen också.
Om liberalismen och dess eventuella framtid.
För min del är preferensen socialliberalism.

Men jag vet att det finns många olika tolkningar av den, speciellt av dess motståndare.
Låt höra.

Finns det hopp för liberalismen? För fp? För socialliberalismen i fp - eller i något annat parti?

Vad tror ni - vad vill ni? Skriv.
Det kan ske som direkt kommentar till detta inlägg, men även som ny inlägg.