Konservatismens come-back...

Först. Jag är liberal, om närmare specifisering anses behövlig: socialliberal. Jag är inte något så diffust som borgerlig. Jag är därför inte socialist/kommunist. Inte heller socialdemokrat. Det begreppet är idag lika diffust som borgerlig.

Socialdemokratin ansåg sig länge vara det samhällsbärande partiet. Detta tydde på hybris, en övertro på partiets unika ställning, snudd på att de ansåg sig vara av Gud utsedda att leda landet. Lyckligtvis har den inställningen börjat krackelera en aning. Fler och fler sossar inser att partiet bara är ett av många. Att de måste spela i samma division som andra partier.

För mig som liberal har det länge varit tydligt att det funnits starka likheter mellan socialdemokratin och moderaterna. Långt innan de senare började kalla sig "nya" eller ens moderater. Den konservatism som moderaterna bygger på har alltid satt staten/samhället före individen, de har ett kollektivt synsätt - liksom socialdemokratin. I och med det långa maktinnehavet minskade gradvis socialdemokratins radikalitet och fick alltmer prägel av försiktig pragmatism, detta för att bevara makten. Därmed tonade också partiets konservatism fram alltmer. Partiet blev samhällbevarande. Både samhällsbärande och samhällsbevarande. Fick patriarkala drag, det var inte folkets krav som partiet stod för, utan det fick karaktär av den (gode) patronen som i sin välvilja ordnade trygghet för sina underlydande. Ett överhetsperspektiv. Som jag ser det är det till förvillelse likt det som nu Fredrik Reinfeldt öppet lancerar som de "nya moderaterna".
En återgång till gamla konservativa ideal.

Det blir allt tydligare att efter några decenniers utflykt till något slags nyliberalism (dvs neokonservatism) i Gösta Bohmans anda så tar moderaterna under Reinfeldt allt fler steg tillbaka till sin ursprungliga konservatism. Det är en konservatism med sociala inslag (socialkonservatism) men (ännu) inte fokus på värdekonservatism. Hittills har det lämnats till kristdemokraterna - och i någon mån till sverigedemokraterna. De senare vill gärna (utöver sitt främlingshat) lyfta fram kopplingen till "gamla socialdemokratiska" värden. Men de är ju, som jag beskrev, i långa stycken konservativa.

Därför blir jag egentligen inte förvånad när Reinfeldt går ut och bekräftar detta, som han gör i gårdagens DN-debattartikel (DN 4 juli 2010) liksom i Almedalstalet. Det som förvånar är att han är så tydlig, att han bekräftar vad jag länge sagt. Dessutom med ett språkbruk som liknar hybris och som ger mig en obehagskänsla.Vad sägs t ex när han menar att moderaterna är "det enda arbetarpartiet"! Vilket övermod! Vad visar inte detta om hans syn på sig själv och sitt parti! Jo, att han/det står över både andra partier - och ideologier. Att han inte bara vill utan mer eller mindre kollektivansluter alla som är arbetare till moderaterna. Jag menar inte att det är sossarna, eller ens v, som kan beskriva sig som det "enda arbetarpartiet". Ingen kan eller bör få sätta en stämpel i pannan på en grupp människor. Arbetare, liksom alla andra grupper, är individer som kan och får ha olika åsikter och ideologisk samhörighet.Inte tyder det på en respekt för den personliga integriteten inte.

Dessutom säger Reinfeldt klart att det är hans uppfattning som gäller. De andra partierna i Alliansen får finna sig i att vara stödhjul, det är han och moderaterna som styr. Jag borde vara förvånad över att de andra partierna finner sig i detta, men är det inte då de ju redan visat att de lydigt gör som husse vill. Ideologierna, i den mån de haft sådana, har lagts åt sidan. Makten framför allt.
Det passar Reinfeldt och hans moderater som hand i handske. Ideologi talar han tyst om. Det ligger liksom i konservatismen. En konservativ (liksom sossarna intill helt nyligen) menar sig i någon mån stå över ideologier. De arbetar "bara" för samhällsintresset, för de är statsbärande. De som tycker annat förespråkar särintressen, enl detta synsätt. Det stora, statsbärande partiet står över särintressena! Så resonerade sossarna förr, och moderaterna idag. Hoppsan, säger jag.

Självfallet finns det särintressen.
Redan Ola Ullsten och Bengt Westerberg varnade för särintressen, att de fick insteg i politiken. Att påtryckningsgrupper av olika slag åt sig in i partierna på ett eller annat sätt.
Men, ideologi är inte särintresse! Ideologi är en samhällssyn. Tidigare var ideologi något som styrde partier, i vart fall de flesta. När ideologier försvinner och suddas ut i något påstått ansvarstagande som inte bygger på ideologi, just då är det öppet fält för särintressen. Då blir det kompromissande och fixande som ger särintressena utrymme - i stället för öppna resonemang mellan olika ideologier, som väljarna få ta ställning till.

Att Reinfeldt har mage att kalla sitt förhållningssätt som "förnyelse", det är det magstarka. Hans synsätt på partier, där hans dessutom står högre än de andra, det är något som vi brukar återfinna i fördemokratiska skeden, i nyblivna demokratier där partier inte byggs upp kring ideologier utan kring personer och grupper som vill dra fördel av att komma i maktställning. En situation som är utmärkt grogrund för korruption.

Jag hoppas vid Gud att svenska folket vaknar till i tid och inser att det vi behöver är inte en överhet som anser sig stå över inte bara andra partier utan också oss medborgare. Vi behöver ett mera demokratiskt synsätt med större inflytande för medborgarna, med enklare sätt att utkräva ansvar av politiker. Vi behöver inte "starka partier", eller "starka män". Det svensk demokrati behöver är partier som har idéer och vågar redovisa ideologier som vi kan ta ställning till. Inte pseudoideologier som anser sig statsbärande. Vi behöver partier och ideologier som vågar och vill stå på människornas sida, som ger oss val.

Maktskifte är sunt! Det visar på levande demokrati.Men för maktskifte behövs alternativ. Inte två "block" som i grunden är mycket lika varandra och som i mycket vilar på samma värdegrund. En värdegrund som de inte ens riktigt redovisar utan förskönar med nyspråk.

Det betyder att jag anser det osunt med partier som trängs i något slags mittfält där "allt" handlar om ekonomi. Och där idéologierna suddas ut. Därmed så öppnar det även för extrema rörelser på båda sidor. Så tragiskt.

Är det liberalt att privatisera?

Den socialliberale socialdemokraten Johan Westerholm har en intressant och nyanserad diskussion om bl a privatiseringar i detta blogginlägg.
Det har varit debatt om detta den sista tiden, inte minst inom sossepartiet. Detta aktualiserat genom en del vinstuttag i friskolor och då och då förekommande rapporter om mindra bra saker inom olika vårdinrättningar. Till en del kan jag förstå kritiken, ohemula vinster visar att något är fel. Dålig kvalitet är inte bra, speciellt om verksamheten drivs med skattemedel. Det som ofta "glöms" är att kvalitetsbrister minst lika ofta finns inom den traditionella sjuk- och äldreomsorgen. Plus att det där inte alltid är effektiv använding av resurserna. Dessutom verkar storskaligheten vara en akilleshäl för offentlig drift, vilket Johan W påpekar.

Jag uppfattar det som att Johan W i grunden är positiv till privata alternativ. Min tro är att många i de "borgerliga" partierna har pressat på för privata alternativ tidigare, pga sossarnas rigida inställning emot allt som luktat alternativ. Jag också, kanske.

Men det viktiga är ju att det blir just alternativ och därmed stimulerande konkurrens. Det viktiga är inte att stat, kommun eller landsting till varje pris utför alla verksamheter. Dock, konkurrens brukar befrämja effektivitet och utveckling.
Dessutom vill vi ju ha bästa valuta för våra skattepengar.

I vart fall inom vissa sektorer känns det viktigt att det dessutom faktiskt finns "offentliga" alternativ också. Inom t ex skola och sjukvård kommer de nog dessutom att vara dominerande, även med stimuleranden privat konkurrens.

Samtidigt har Johan givetvis rätt i att det finns invändningar eller brister både i privata och offentliga alternativ. De måste ju rättas till.
Det har dessutom funnits flera avskräckande exempel, inte minst i Stockholm och kommunerna däromkring, på att s.k. avknoppningar skett på ett sätt som medfört att stora värden (skattebetalda) överförts i privat ägo utan en rimlig prislapp och utan vettig upphandling.
Det befordrar ju inte vare sig likvärdig konkurrens eller ansvarsfullt handhavande av skattemedel.

Ska den offentliga storskalighetens nackdelar elimineras måste man också se till att de privata alternativen inte (inte alltid) består i stora, omfattande vårdbolag, utan att det ges utrymme för det småskaliga som alternativ.
Det viktiga nu är att det finns OLIKA alternativ, konkurrens och att det är kvalitetskrav på sådant som är skattefinansierat, oavsett vem som utför jobbet. Vinster (om de är rimliga, vilket är en svår avvägning i sig) är helt OK, men det ska som sagt vara vinster som skapas under konkurrens och kvalitetsgarantier!
Det är dags att se mera nyanserat på hur offentlig verksamhet utförs, både från den röda och den blå sidan.

Behövs ett nytt liberalt parti?

Mikael Elmlund, bloggaren "Liberal och långsint" frågade igår vart en liberal väljare ska ta vägen. Mikael har varit aktiv centerpartist, men i likhet med många andra blivit besviken på centerstämmans negativa inställning till integritetsfrågorna.
Han har lämnat centern, och undrar vart han ska ta vägen.http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/05/14/vart-ska-en-liberal-valjare-ta-vagen-nu-for-tiden/

Jag har i och för sig diskuterat denna problematik tidigare, men det kan finnas anledning att ta upp det igen. Vi är många liberaler som inte känner igen oss i dagens partibild. Vilket borde vara något för t ex folkpartiets och centerns partiledningar att tänka på. Och, varför inte, för miljöpartiets.

Mikael slutade sitt inlägg med att han skiter i finanskrisen. Eftersom integritetsfrågan, friheten är så mycket viktigare i dagens läge.
Till det säger jag som så:
Ja, inte skiter jag i finanskrisen eller lågkonjunkturen, den drabbar mig och min familj hårt. Men, faktiskt, i övrigt kan jag bara instämma i din klagan Mikael…
I valet mellan frihet eller sänkt skatt väljer även jag friheten.

Trots allt känns det enklare att rösta i EP-valet än i riksdagsvalet nästa år. I EP-valet är det rikslistor, och gillar man inte partiet kan man ändå kryssa någon som känns rätt som person. Men jag har inte bestämt mig än.

I riksdagsvalet är det värre. Det är inte säkert det kommer att finnas sant liberala kandidater att kryssa fram i varje valkrets. Liksom Mikael har jag svårt att lita på sossarna i FRA-frågan. De sonderingar jag gjorde i höstas visade på ett ointresse, som är illavarslande betr deras ordhållighet.
Vänsterpartiet är omöjligt pga sin historia, många där hyllar ännu den blodbesudlade kommunismen.
Miljöpartiet har en del underligheter kvar, men är onekligen en bit på väg till att bli ett vänsterbetonad socialliberalt parti, om än ej så uttalat som de gröna i Tyskland. Och, som du säger, de vill ju så gärna sitta i knäet på sossarna.
Och s kan jag svårligen tänka mig, som sagt, även om jag hittat några utmärkta sossar på internet, men de styr ju inte partiet.

Moderaterna har numera bara ett överskuggande mål: MAKTEN. Deras politik skiftar innehåll efter vad de tror för dagen är lämpligt för att fånga väljare. Det inger inget förtroende. Deras praktiska politik är ett misch-masch av gammal “hederlig” konservatism, fragment av nyliberalism, socialkonservatism (den välvillige patronens behandling av sina underlydande) och annat löst gods.
KD är inte bättre, spec inte i integritetsfrågor. De är inte liberala och de är inte ens trogna sin moralkonservativa grund. Opålitliga.

Och fp. Jag mår illa att tänka på vad som skett med detta parti. Där finns en hel del gedigna liberaler, men de har antingen lagt av aktiv politik, eller tryckts ned så att de inte vågar eller ids bråka med partiledningen. Eller de ägnar sig åt perifera frågor, där de får hållas. De få som vågar käfta, de får veta att det inte är lämpligt.

Betr (pp) tycker nog jag och Mikael lika. Det de säger är bra i huvudsak. Men de är för smala. Möjligen av rädsla för att tappa en del sympatisörer, som bara vill en enda sak. Men den saken är ju viktig, och integritet och medborgarrätt kan tas som ingång för att ta ställning i många frågor.

Dock, inte är det underligt att det förs fram propåer om att det borde bildas ett nytt parti. Om det framförs önskemål snart sagt varje dag.

Med rubrikens fråga avser jag att det som behövs är ett liberalt parti i Sveriges riksdag. Inte bara ett nytt parti i största allmänhet.

Min erfarenhet inte minst av de mycket aktiva samhällsintresserade människor som visar sina åsikter i bloggar är att liberalismen finns i mycket högre grad än man kan tro. Visserligen så är det många som etiketterar sina åsikter annorlunda, eller inte alls, men det de framför är i väldigt hög grad liberala ställningstaganden.

Det är en skam att det idag inte finns ett politiskt parti i riksdagen som kan vara ett verkligt val för oss liberaler.

Kommer socialliberalismen att överleva?

(Ännu ett intressant inlägg om socialliberalismen och behovet av en radikal mittenkraft, av Frede/Liberty Justice. En liten kommentar till förra inlägget tangerar detta problem, i övrigt avvaktar och välkomnar jag andra kommentarer.)


Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.

Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.

Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.

Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.

Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.

Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.

Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.

Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.

Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.

Frede/Liberty Justice

(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)