(Följande inlägg har skickats till mig för publicering. Inom kort publiceras ytterligare ett inlägg i denna fråga av denne debattör. Läs och begrunda. Jag hoppas det kan bli en konstruktiv debatt med fler deltagare. /L E Forsgren)
Jag kallade mig tidigare (fram till ca 1998) för radikal socialliberal och var även medlem i LUF. Dock lämnade jag LUF och slutade rösta på fp, eftersom jag tyckte att socialliberalismen hade trängts ut av höger-/nyliberalism.
Jag retade mig förr på de som sa att socialliberalismen var en skvader. Efter år av politisk ökenvandring har jag dock själv blivit mer skeptisk till socialliberalismen som ideologi. Personligen har jag alltid sett den som en radikal mitten- eller möjligtvis center-vänster-ideologi. En ideologi som står nära socialdemokratin men med större fokus på individen.
Men ju mer jag läste av liberal teori, desto mindre trodde jag på liberalismen. Övriga ideologier har ett gedignare teoretiskt grundlag att stå på. Socialdemokratin (den pragmatiska, inte den marxistiska gammaldags varianten) har då blivit mer intressant för mig, eftersom den ligger nära socialliberalismen men är ideologiskt mera tydlig.
Problemet är att socialliberalismen alltid tycks störas av det där lilla ordet "liberal" och glömma bort den sociala aspekten. Eller "alltid", de senaste tio åren i alla fall. Nuförtiden tycks socialliberal kunna betyda allt från nyliberal centerpartist till vänsterliberal queerteoretiker.
Socialliberalismen är i Sverige också för låst till folkpartiet. Det var tidigare min politiska hemvist, men jag tror inte att socialliberalismen mått bra av att begränsas till ett enda parti. Inte heller tror jag att den som ideologi mått bra av att hela tiden länkas till JS Mill och Bertil Ohlin. Det blir för endimensionellt.
På många sätt är socialliberalismen för begränsad. Jag menar det var ju Ohlin som myntade uttrycket. Han vägde mellan "socialliberalism" och "liberalsocialism". Jag undrar om inte det sistnämnda hade varit ett bättre alternativ, då den reformistiska socialistiska traditionen har ett gedignare ideologiskt arv.
Det där med var man står politiskt begränsas ju inte bara till höger-vänsterskalan, utan även i vilket land man bor. I Storbritannien hade en klassisk socialliberal varit Labour, dvs. vänster eller center-vänster. Men i Sverige räknas socialliberaler nuförtiden ofta till center-högern.
Folkpartiets deltagande i Alliansen har också varit en olycka för socialliberalismen inom partiet. Det är inte mycket av den som finns kvar. Det tycks mer vara ett humanistiskt alibi.
Socialliberalismen fastnade först i snällismen, därefter övergavs den av sina förespråkare för en stramare högerliberal hållning. Jag hade dock gärna lagt min röst på folkpartiet så som det är nu, om man blivit mer social och solidarisk i välfärdsfrågorna. Världen har ju ändrats och gårdagens socialliberalism kan inte lösa dagens problem med t ex en havererad integrationspolitik, en gränslös organiserad brottslighet som hotar rättsstaten och en nyliberal ekonomism där människan reduceras till konsument.
Däremot kunde socialliberalismen bättre ha länkat till sitt starka arv även utomlands, t ex till sin ideologiska släkting Franklin D. Roosevelts New Deal-liberalism och den "vitala center" som Arthur M. Schlesinger Jr. talade om.
Jag tycker att Obamas radikala pragmatism och blandning av mjuka och hårda värden visar på en sympatisk och framkomlig väg. Tiden får väl utvisa.
Frede/Liberty Justice
Visar inlägg med etikett liberalismen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett liberalismen. Visa alla inlägg
söndag 1 februari 2009
tisdag 27 januari 2009
Socialliberal eller liberal rebell ?
Detta är egentligen bara en test. Men vill samtidigt puffa för vänstermarginalen på min personliga blogg - http://lars-ericksblogg.blogspot.com/ - där jag sedan länge haft en tid om socialliberalismen.
Samtidigt känns begrepp som både liberal och socialliberal för tama idag. Egentligen är de ju revolutionära, inte alls samhällsbevarande som de framstår idag.
Att vara liberal är inte att vara konservativ.
Jag har en känsla av att bara detta enkla konstaterande förefaller många som inte alls PK, inte alls politiskt korrekt.
Desto bättre.
Vi borde kanske diskutera detta.
Samtidigt känns begrepp som både liberal och socialliberal för tama idag. Egentligen är de ju revolutionära, inte alls samhällsbevarande som de framstår idag.
Att vara liberal är inte att vara konservativ.
Jag har en känsla av att bara detta enkla konstaterande förefaller många som inte alls PK, inte alls politiskt korrekt.
Desto bättre.
Vi borde kanske diskutera detta.
tisdag 4 november 2008
Gladiatorspel eller deltagande demokrati?
En text av Johan Mitt-i-steget Westerholm( http://mitt-i-steget.blogspot.com/2008/11/demokratins-fiende.html ) gör att jag ställer mig frågan om vi, visom inte tillhör det politiska etablissemanget, för alltid ska sitta på åskådarplats?
Under de senaste trettiotalet åren har jag alltmer blivit på det klara med att den demokrati vi lever i, i allt högre grad blivit en åskådardemokrati. Vi väljer vad som kan kallas eliter (jfr "Den nya klassen", för att koppla till Milovan Djilas bok från 50-talet om kommunismen). Själva förpassas vi till åskådarplats och kan inte ens välja vilken pjäs som ska spelas, det gör aktörerna.
Det känns t o m ibland som att aktörerna gjort upp om vem som ska ha huvudrollen i nästa akt, vinna nästa val. Den känns allt längre bort, den tid då demokratin utvecklades av folket genom olika folkrörelser.
(För den som inte har historien om demokratins genombrott klar för sig, här en minikurs.
Det var ur liberalismen som demokratin växte fram, dess motståndare var den tidens höger/moderater. När socialdemokratin senare växte fram så anslöt den sig också till demokratin, sedan de slängt ut de krafter som ville ha ett kommunistiskt samhälle.
De frisinnade, som liberalerna kallade sig, hade sin bas i folkrörelser som nykterhet och frikyrka alltså bland det småfolk som gjorde uppror mot alkoholens slaveri och statskyrkans tvång. Socialdemokratin hade sin bas inom arbetarrörelsen, som faktiskt också den hade liberalt ursprung men som togs över av sossarna.
Eftersom det var kampen för demokrati i form av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, som var den centrala frågan, samarbetade liberaler och socialdemokrater emot de konservativa, som var mot demokratin och för kungaväldet.)
Idag är de politiska partierna en del av etablissemanget, toppstyrda och med krympande medlemsskaror.
Min undran är hur vi ska komma ur detta? De politiska eliterna verkar inte bry sig och inte vilja byta system. Idag är de gamla folkrörelserna i stort sett döda, vissa överlever bara med konstgjord andning i form av statsbidrag.
Därmed har de, liksom partierna, blivit en del av staten och den maktstruktur de en gång skapades för att bekämpa.
Dagens engagerade medborgare, som vill bevara, eller rättare sagt restaurera, demokratin känner sig oftast inte hemma i de nuvarande systemen. Men hur skall vi komma ifrån åskådardemokratin?
Kanske är det bara uppkomlingar som Camilla Lindberg, som mig veterligt inte kommer från en politisk familj, som kan initiera förändringar. Om de vill.
Men dessa nykomlingar utanför den tidigare eliten måste skynda sig, innan de inlemmas i den och blir avväpnade.
Jag vet inte om detta, inbrytningar av ny/uppkomlingar med rätt sinnelag (dvs ett medborgarperspektiv), är den enda möjliga vägen.
Den borde i vart fall vara möjligt - än så länge.
I annat fall ligger vi illa till. Demokratin har förstelnats, men folket vill vara med. På ett eller annat sätt kommer det att ske. Frågan är bara hur det sker. Och om det måste ske mot nuvarande strukturer.
Under de senaste trettiotalet åren har jag alltmer blivit på det klara med att den demokrati vi lever i, i allt högre grad blivit en åskådardemokrati. Vi väljer vad som kan kallas eliter (jfr "Den nya klassen", för att koppla till Milovan Djilas bok från 50-talet om kommunismen). Själva förpassas vi till åskådarplats och kan inte ens välja vilken pjäs som ska spelas, det gör aktörerna.
Det känns t o m ibland som att aktörerna gjort upp om vem som ska ha huvudrollen i nästa akt, vinna nästa val. Den känns allt längre bort, den tid då demokratin utvecklades av folket genom olika folkrörelser.
(För den som inte har historien om demokratins genombrott klar för sig, här en minikurs.
Det var ur liberalismen som demokratin växte fram, dess motståndare var den tidens höger/moderater. När socialdemokratin senare växte fram så anslöt den sig också till demokratin, sedan de slängt ut de krafter som ville ha ett kommunistiskt samhälle.
De frisinnade, som liberalerna kallade sig, hade sin bas i folkrörelser som nykterhet och frikyrka alltså bland det småfolk som gjorde uppror mot alkoholens slaveri och statskyrkans tvång. Socialdemokratin hade sin bas inom arbetarrörelsen, som faktiskt också den hade liberalt ursprung men som togs över av sossarna.
Eftersom det var kampen för demokrati i form av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, som var den centrala frågan, samarbetade liberaler och socialdemokrater emot de konservativa, som var mot demokratin och för kungaväldet.)
Idag är de politiska partierna en del av etablissemanget, toppstyrda och med krympande medlemsskaror.
Min undran är hur vi ska komma ur detta? De politiska eliterna verkar inte bry sig och inte vilja byta system. Idag är de gamla folkrörelserna i stort sett döda, vissa överlever bara med konstgjord andning i form av statsbidrag.
Därmed har de, liksom partierna, blivit en del av staten och den maktstruktur de en gång skapades för att bekämpa.
Dagens engagerade medborgare, som vill bevara, eller rättare sagt restaurera, demokratin känner sig oftast inte hemma i de nuvarande systemen. Men hur skall vi komma ifrån åskådardemokratin?
Kanske är det bara uppkomlingar som Camilla Lindberg, som mig veterligt inte kommer från en politisk familj, som kan initiera förändringar. Om de vill.
Men dessa nykomlingar utanför den tidigare eliten måste skynda sig, innan de inlemmas i den och blir avväpnade.
Jag vet inte om detta, inbrytningar av ny/uppkomlingar med rätt sinnelag (dvs ett medborgarperspektiv), är den enda möjliga vägen.
Den borde i vart fall vara möjligt - än så länge.
I annat fall ligger vi illa till. Demokratin har förstelnats, men folket vill vara med. På ett eller annat sätt kommer det att ske. Frågan är bara hur det sker. Och om det måste ske mot nuvarande strukturer.
måndag 15 september 2008
FRA-frågan blottlägger ideologisk kollaps
FRA-frågan har lett till en ideologisk kollaps. Vilken annan slutsats kan man dra? Allianspartierna har snabbt förblindats av makten och tappat det ideologiska fotfästet.
Regeringen har drabbats av många opinionsmotgångar, verkar mest rycka på axlarna åt det, och hoppas att det ska vända före valet om två år.
I andra frågor är det oppositionen som lyckats ta tillbaka en del marginalväljare, många gånger mycket förståeligt. Men när det gäller FRA och integritetsfrågan är det allianspartiernas kärnväljare som blir upprörda. Men regeringen bryr sig inte.
I FRA-frågan syns det som att alliansens partiledare helt kopplat bort sina ideologiska kompasser när frågan kom upp, efter det att FRA manipulerat ett par-tre försvarsministrar att lancera FRAs begäran. FRA-byråkratin tog över när politiken slumrade.
Sedan uppstod oro och oväsen och det viktiga för alliansens partier, ledda av partiledningarnas inpiskare, blev att stå fast vid beslutet om FRAlagen (-arna) för att visa regeringsduglighet (dvs votera och votera igenom allt, oavsett innehåll).
När detta visade sig inte övertyga kritikerna så söker man härska genom att söndra. Interna kritiker ska tystas genom att sys in i kompromisser som i sak är kapitulation för FRA-lagen.
Därmed har man än en gång visat att man sätter makten i sig före politikens innehåll.
Jag har diskuterat detta ett otal ggr på min egen blogg (http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/07/socialliberalismen-behver-ett-pnyttftt.html) och hemsida (www.freewebs.com/larserick/ och dess underrubriker-länkar).
För mig är politikens innehåll är det viktiga.
Att inte inse det, leder till en ideologisk kollaps och ett moraliskt kaos.Vad är det för mening med makt, s k regeringsduglighet och kompromissande om man tappat kompassen?
Det är tragiskt för demokratin (och givetvis för det fp som kallat sig liberalt) hur FRA-frågan behandlats och ännu behandlas av (fp och) regeringsföreträdarna. Allt som kan kallas liberalism har spolats överbord.
Kris för liberalismen? Självfallet!
FRA-frågan är viktig nog, men än värre är dess förödande konsekvenser för demokratin i sig.
Makt korrumperar. När maktinnehav innebär avsteg från grundläggande demokratiska principer, då är det hög tid att lämna makten och att ta sig tid för tankeverksamhet. Med förhoppningsvis ett resultat som innebär nystart och omtändning.
Liberalerna i Storbrittannien har sedan åttio år eller så inte varit i närheten av regeringsmakt. Men de fortsätter, de påverkar ändå politiken genom att vara ett salt. I parlamentet och i den allmänna debatten. Liberalerna är fria att tänka i nya banor men med bibehållen kompassriktning, de behöver inte ängsligt snegla åt makten.
Självklart är det en fördel att ha regeringsmakten för att kunna genomföra sin politik, sin ideologi. Men då gäller det att just hålla på sin ideologi.
Makt utan en klar demokratisk ideologisk inriktning leder till katastrof. Ideologisk kollaps.
Regeringen har drabbats av många opinionsmotgångar, verkar mest rycka på axlarna åt det, och hoppas att det ska vända före valet om två år.
I andra frågor är det oppositionen som lyckats ta tillbaka en del marginalväljare, många gånger mycket förståeligt. Men när det gäller FRA och integritetsfrågan är det allianspartiernas kärnväljare som blir upprörda. Men regeringen bryr sig inte.
I FRA-frågan syns det som att alliansens partiledare helt kopplat bort sina ideologiska kompasser när frågan kom upp, efter det att FRA manipulerat ett par-tre försvarsministrar att lancera FRAs begäran. FRA-byråkratin tog över när politiken slumrade.
Sedan uppstod oro och oväsen och det viktiga för alliansens partier, ledda av partiledningarnas inpiskare, blev att stå fast vid beslutet om FRAlagen (-arna) för att visa regeringsduglighet (dvs votera och votera igenom allt, oavsett innehåll).
När detta visade sig inte övertyga kritikerna så söker man härska genom att söndra. Interna kritiker ska tystas genom att sys in i kompromisser som i sak är kapitulation för FRA-lagen.
Därmed har man än en gång visat att man sätter makten i sig före politikens innehåll.
Jag har diskuterat detta ett otal ggr på min egen blogg (http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/07/socialliberalismen-behver-ett-pnyttftt.html) och hemsida (www.freewebs.com/larserick/ och dess underrubriker-länkar).
För mig är politikens innehåll är det viktiga.
Att inte inse det, leder till en ideologisk kollaps och ett moraliskt kaos.Vad är det för mening med makt, s k regeringsduglighet och kompromissande om man tappat kompassen?
Det är tragiskt för demokratin (och givetvis för det fp som kallat sig liberalt) hur FRA-frågan behandlats och ännu behandlas av (fp och) regeringsföreträdarna. Allt som kan kallas liberalism har spolats överbord.
Kris för liberalismen? Självfallet!
FRA-frågan är viktig nog, men än värre är dess förödande konsekvenser för demokratin i sig.
Makt korrumperar. När maktinnehav innebär avsteg från grundläggande demokratiska principer, då är det hög tid att lämna makten och att ta sig tid för tankeverksamhet. Med förhoppningsvis ett resultat som innebär nystart och omtändning.
Liberalerna i Storbrittannien har sedan åttio år eller så inte varit i närheten av regeringsmakt. Men de fortsätter, de påverkar ändå politiken genom att vara ett salt. I parlamentet och i den allmänna debatten. Liberalerna är fria att tänka i nya banor men med bibehållen kompassriktning, de behöver inte ängsligt snegla åt makten.
Självklart är det en fördel att ha regeringsmakten för att kunna genomföra sin politik, sin ideologi. Men då gäller det att just hålla på sin ideologi.
Makt utan en klar demokratisk ideologisk inriktning leder till katastrof. Ideologisk kollaps.
onsdag 10 september 2008
Fp-upprop mot FRA-lagen!
Jag tillåter mig att knycka nedanstående text från Mark Klambergs blogg.
"Mathias Sundin, ordförande Fp Norrköping kläckte på sin blogg idén att fler kunde ansluta sig till det upprop som Hans Åberg, Fp Bromma, startat.
Det är en god idé.
Alla folkpartimedlemmar kan ansluta sig. Skicka mail (mark.klamberg@liberal.se), så sätter jag upp dig. Ange vilken förening du tillhör och eventuell titel.
Upprop mot FRA-lagen!
Till Folkpartiet Liberalernas:
- partiledning
- riksdagsledamöter
- ledamöter i referensgruppen
”Sommarens rasande debatt kring lagen om signalspaning visar att frågan på många sätt är mycket mer komplicerad än vad som kanske ursprungligen antogs, att frågan ingalunda är färdigdiskuterad i de demokratiska fora där frågan ska och borde diskuteras och framförallt; att beslutet idag saknar folklig förankring och stöd.
Vi uppmanar Dig därför att verka för att riva upp lagen och backa hela frågan tillbaka till en parlamentarisk utredning med uppgift att utreda FRA:s uppdrag utifrån aspekter som integritet, effektivitet och reglering."
Initiativtagare Hans Åberg, ordförande Fp Bromma."
Alla goda liberaler bör snarast ansluta sig till detta upprop.
"Mathias Sundin, ordförande Fp Norrköping kläckte på sin blogg idén att fler kunde ansluta sig till det upprop som Hans Åberg, Fp Bromma, startat.
Det är en god idé.
Alla folkpartimedlemmar kan ansluta sig. Skicka mail (mark.klamberg@liberal.se), så sätter jag upp dig. Ange vilken förening du tillhör och eventuell titel.
Upprop mot FRA-lagen!
Till Folkpartiet Liberalernas:
- partiledning
- riksdagsledamöter
- ledamöter i referensgruppen
”Sommarens rasande debatt kring lagen om signalspaning visar att frågan på många sätt är mycket mer komplicerad än vad som kanske ursprungligen antogs, att frågan ingalunda är färdigdiskuterad i de demokratiska fora där frågan ska och borde diskuteras och framförallt; att beslutet idag saknar folklig förankring och stöd.
Vi uppmanar Dig därför att verka för att riva upp lagen och backa hela frågan tillbaka till en parlamentarisk utredning med uppgift att utreda FRA:s uppdrag utifrån aspekter som integritet, effektivitet och reglering."
Initiativtagare Hans Åberg, ordförande Fp Bromma."
Alla goda liberaler bör snarast ansluta sig till detta upprop.
tisdag 19 augusti 2008
Fler debattörer och debatter önskas här
Det är inte utan att det börjar bli tjatigt med FRA-debatten. Viktig, visst. Men var är ni andra debattörer? Vill se fler här!
Och vi får hoppas att vi kan ro hem detta med FRA, så vi kan övergå till andra ämnen också.
Om liberalismen och dess eventuella framtid.
För min del är preferensen socialliberalism.
Men jag vet att det finns många olika tolkningar av den, speciellt av dess motståndare.
Låt höra.
Finns det hopp för liberalismen? För fp? För socialliberalismen i fp - eller i något annat parti?
Vad tror ni - vad vill ni? Skriv.
Det kan ske som direkt kommentar till detta inlägg, men även som ny inlägg.
Och vi får hoppas att vi kan ro hem detta med FRA, så vi kan övergå till andra ämnen också.
Om liberalismen och dess eventuella framtid.
För min del är preferensen socialliberalism.
Men jag vet att det finns många olika tolkningar av den, speciellt av dess motståndare.
Låt höra.
Finns det hopp för liberalismen? För fp? För socialliberalismen i fp - eller i något annat parti?
Vad tror ni - vad vill ni? Skriv.
Det kan ske som direkt kommentar till detta inlägg, men även som ny inlägg.
fredag 18 juli 2008
Hoppet ökar, kanske
Man måste tillstå att nu ökar hoppet om ändring betr FRA-lagen. Och kanske i förlängningen betr liberalismens framtid.
Folkets uppror mot den instängda makten skakar om. Jag hoppas att upprorskvinnorna inom fp håller ut hela vägen - och att de får fler med sig.
Att det slutar i en helt ny eller drastiskt omarbetat FRA-lag, som inte kränker integriteten.
Det vill till att debatten fortsätter, att vi inte ger upp, att vi stöder de liberala krafterna. Märklig nog vill (hittills) inte Federly m fl inom centerna göra öppet uppror, och var är de moderater som ett tag grymtade lite? Vågar de inte visa mod?
Jag vill gärna se detta med folkets uppror mot FRA-lagen som en avstamp för en liberalismens pånyttfödelse. Helst då den socialt ansvarstagande liberalismen, må den kallas vad den vill.
Det är bara en liten delseger om FRA-lagen stoppas eller ändras. Den är ett tecken på liberalismens nedgång inom både fp och övriga allianspartier.
Därför är det viktigt att partierna nu skakar om ordentligt, inser att vi är i en ny tid. Makten kan och får inte utövas av små grupper i slutna rum. Folket vill vara med. Alliansregeringens stora fel är att den inte ser och hör vad som pågår i de djupa folkleden. Reinfelsds öron verkar inte mäkta det. Han och Anders Borg kör sitt race, därför dalar opinionssiffrorna.
Resultatet kan bli en socialistisk regeringen efter nästa val. Vad det det som liberalismens dödgrävare inom alliansen ville?
Folkets uppror mot den instängda makten skakar om. Jag hoppas att upprorskvinnorna inom fp håller ut hela vägen - och att de får fler med sig.
Att det slutar i en helt ny eller drastiskt omarbetat FRA-lag, som inte kränker integriteten.
Det vill till att debatten fortsätter, att vi inte ger upp, att vi stöder de liberala krafterna. Märklig nog vill (hittills) inte Federly m fl inom centerna göra öppet uppror, och var är de moderater som ett tag grymtade lite? Vågar de inte visa mod?
Jag vill gärna se detta med folkets uppror mot FRA-lagen som en avstamp för en liberalismens pånyttfödelse. Helst då den socialt ansvarstagande liberalismen, må den kallas vad den vill.
Det är bara en liten delseger om FRA-lagen stoppas eller ändras. Den är ett tecken på liberalismens nedgång inom både fp och övriga allianspartier.
Därför är det viktigt att partierna nu skakar om ordentligt, inser att vi är i en ny tid. Makten kan och får inte utövas av små grupper i slutna rum. Folket vill vara med. Alliansregeringens stora fel är att den inte ser och hör vad som pågår i de djupa folkleden. Reinfelsds öron verkar inte mäkta det. Han och Anders Borg kör sitt race, därför dalar opinionssiffrorna.
Resultatet kan bli en socialistisk regeringen efter nästa val. Vad det det som liberalismens dödgrävare inom alliansen ville?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
