Först. Jag är liberal, om närmare specifisering anses behövlig: socialliberal. Jag är inte något så diffust som borgerlig. Jag är därför inte socialist/kommunist. Inte heller socialdemokrat. Det begreppet är idag lika diffust som borgerlig.
Socialdemokratin ansåg sig länge vara det samhällsbärande partiet. Detta tydde på hybris, en övertro på partiets unika ställning, snudd på att de ansåg sig vara av Gud utsedda att leda landet. Lyckligtvis har den inställningen börjat krackelera en aning. Fler och fler sossar inser att partiet bara är ett av många. Att de måste spela i samma division som andra partier.
För mig som liberal har det länge varit tydligt att det funnits starka likheter mellan socialdemokratin och moderaterna. Långt innan de senare började kalla sig "nya" eller ens moderater. Den konservatism som moderaterna bygger på har alltid satt staten/samhället före individen, de har ett kollektivt synsätt - liksom socialdemokratin. I och med det långa maktinnehavet minskade gradvis socialdemokratins radikalitet och fick alltmer prägel av försiktig pragmatism, detta för att bevara makten. Därmed tonade också partiets konservatism fram alltmer. Partiet blev samhällbevarande. Både samhällsbärande och samhällsbevarande. Fick patriarkala drag, det var inte folkets krav som partiet stod för, utan det fick karaktär av den (gode) patronen som i sin välvilja ordnade trygghet för sina underlydande. Ett överhetsperspektiv. Som jag ser det är det till förvillelse likt det som nu Fredrik Reinfeldt öppet lancerar som de "nya moderaterna".
En återgång till gamla konservativa ideal.
Det blir allt tydligare att efter några decenniers utflykt till något slags nyliberalism (dvs neokonservatism) i Gösta Bohmans anda så tar moderaterna under Reinfeldt allt fler steg tillbaka till sin ursprungliga konservatism. Det är en konservatism med sociala inslag (socialkonservatism) men (ännu) inte fokus på värdekonservatism. Hittills har det lämnats till kristdemokraterna - och i någon mån till sverigedemokraterna. De senare vill gärna (utöver sitt främlingshat) lyfta fram kopplingen till "gamla socialdemokratiska" värden. Men de är ju, som jag beskrev, i långa stycken konservativa.
Därför blir jag egentligen inte förvånad när Reinfeldt går ut och bekräftar detta, som han gör i gårdagens DN-debattartikel (DN 4 juli 2010) liksom i Almedalstalet. Det som förvånar är att han är så tydlig, att han bekräftar vad jag länge sagt. Dessutom med ett språkbruk som liknar hybris och som ger mig en obehagskänsla.Vad sägs t ex när han menar att moderaterna är "det enda arbetarpartiet"! Vilket övermod! Vad visar inte detta om hans syn på sig själv och sitt parti! Jo, att han/det står över både andra partier - och ideologier. Att han inte bara vill utan mer eller mindre kollektivansluter alla som är arbetare till moderaterna. Jag menar inte att det är sossarna, eller ens v, som kan beskriva sig som det "enda arbetarpartiet". Ingen kan eller bör få sätta en stämpel i pannan på en grupp människor. Arbetare, liksom alla andra grupper, är individer som kan och får ha olika åsikter och ideologisk samhörighet.Inte tyder det på en respekt för den personliga integriteten inte.
Dessutom säger Reinfeldt klart att det är hans uppfattning som gäller. De andra partierna i Alliansen får finna sig i att vara stödhjul, det är han och moderaterna som styr. Jag borde vara förvånad över att de andra partierna finner sig i detta, men är det inte då de ju redan visat att de lydigt gör som husse vill. Ideologierna, i den mån de haft sådana, har lagts åt sidan. Makten framför allt.
Det passar Reinfeldt och hans moderater som hand i handske. Ideologi talar han tyst om. Det ligger liksom i konservatismen. En konservativ (liksom sossarna intill helt nyligen) menar sig i någon mån stå över ideologier. De arbetar "bara" för samhällsintresset, för de är statsbärande. De som tycker annat förespråkar särintressen, enl detta synsätt. Det stora, statsbärande partiet står över särintressena! Så resonerade sossarna förr, och moderaterna idag. Hoppsan, säger jag.
Självfallet finns det särintressen.
Redan Ola Ullsten och Bengt Westerberg varnade för särintressen, att de fick insteg i politiken. Att påtryckningsgrupper av olika slag åt sig in i partierna på ett eller annat sätt.
Men, ideologi är inte särintresse! Ideologi är en samhällssyn. Tidigare var ideologi något som styrde partier, i vart fall de flesta. När ideologier försvinner och suddas ut i något påstått ansvarstagande som inte bygger på ideologi, just då är det öppet fält för särintressen. Då blir det kompromissande och fixande som ger särintressena utrymme - i stället för öppna resonemang mellan olika ideologier, som väljarna få ta ställning till.
Att Reinfeldt har mage att kalla sitt förhållningssätt som "förnyelse", det är det magstarka. Hans synsätt på partier, där hans dessutom står högre än de andra, det är något som vi brukar återfinna i fördemokratiska skeden, i nyblivna demokratier där partier inte byggs upp kring ideologier utan kring personer och grupper som vill dra fördel av att komma i maktställning. En situation som är utmärkt grogrund för korruption.
Jag hoppas vid Gud att svenska folket vaknar till i tid och inser att det vi behöver är inte en överhet som anser sig stå över inte bara andra partier utan också oss medborgare. Vi behöver ett mera demokratiskt synsätt med större inflytande för medborgarna, med enklare sätt att utkräva ansvar av politiker. Vi behöver inte "starka partier", eller "starka män". Det svensk demokrati behöver är partier som har idéer och vågar redovisa ideologier som vi kan ta ställning till. Inte pseudoideologier som anser sig statsbärande. Vi behöver partier och ideologier som vågar och vill stå på människornas sida, som ger oss val.
Maktskifte är sunt! Det visar på levande demokrati.Men för maktskifte behövs alternativ. Inte två "block" som i grunden är mycket lika varandra och som i mycket vilar på samma värdegrund. En värdegrund som de inte ens riktigt redovisar utan förskönar med nyspråk.
Det betyder att jag anser det osunt med partier som trängs i något slags mittfält där "allt" handlar om ekonomi. Och där idéologierna suddas ut. Därmed så öppnar det även för extrema rörelser på båda sidor. Så tragiskt.
Visar inlägg med etikett konservatism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett konservatism. Visa alla inlägg
måndag 5 juli 2010
fredag 28 maj 2010
Nyliberalism är fel ord, bakgrund och förklaring
Man kan fråga sig om de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Den liberale veteranen Hans Lindblad anser att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera moderna och radikala är socialliberalerna.
Frågan är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns både liberaler och konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.
Man kan mena att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.
Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan."För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler. (Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige.
Hans Lindblad påpekar också, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästan uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.
Hans Lindblad skriver:"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser gick i spetsen för att demokratisera landet.Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med.
Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."
Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderater som vill kalla sig liberala.
Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.
Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade. Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."
(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )
Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem. Jag konstaterar att Beckman var en av de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv, vilken ingen forskare noterat. Det var barnen som drabbades mest av fäders alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik.
Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."
"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."
(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )
Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".
Frågan är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns både liberaler och konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.
Man kan mena att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.
Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan."För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler. (Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige.
Hans Lindblad påpekar också, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästan uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.
Hans Lindblad skriver:"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser gick i spetsen för att demokratisera landet.Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med.
Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."
Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderater som vill kalla sig liberala.
Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.
Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade. Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."
(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )
Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem. Jag konstaterar att Beckman var en av de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv, vilken ingen forskare noterat. Det var barnen som drabbades mest av fäders alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik.
Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."
"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."
(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )
Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
