Det var valduell i går kväll mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. En "blå" och en "röd".
Båda gjorde i de flesta frågor frenetiska försök att visa hur olika de tyckte. Förutom vad gäller sverigedemokraterna. Ingendera nämnde frågor som integritet och rättssäkerhet.
Stundtals visade de två en viss hetta. Jag anade lite ilska ett tag i Reinfeldts ansikte, han var pressad. Sahlin var i stort sett mycket behärskad, men koncentrerad på ett positivt sätt. Jag vill nog mena att hon gjorde en överraskande god insats. Att jag inte håller med henne i allt är en annan sak. Och jag håller inte med Reinfeldt i hans känslokalla överhetsattityd heller. Så det så.
Jag brukade tidigare säga att vi har det styre vi förtjänar. Det är inte riktigt rätt längre För det förutsätter att vi har tillräckliga och klara alternativ att välja mellan. Alternativen minskar och är nu bara de två blocken. I vart fall är det så både media och riksdagspartierna vill framställa saken.
För en tid sedan begärde jag svar av partiernas kandidater i mitt hemlän hur de ställer sig till några viktiga frågor. Det gällde synen på demokratiska grundstenar som den personliga integriteten och rättssäkerheten, frågor som illustreras med FRA-lagen, Ipred och datalagringsdirektivet . Endast ett parti svarade, piratpartiet. Från övriga har nonchalansen varit bedövande!
Alliansen och de rödgröna vill betona hur olika de är. Visst finns det smärre skillnader, men ärligt talat är de oftast små och där plus och minus tar ut varandra. Därför måste vi väljare känna efter om någon fråga är viktigare än andra, och om det finns attitydskillnader. Men nu är det så att attityder ofta beror på ideologisk grundsyn, och idag är ideologier något som man glömt, eller ligger lågt med.
För mig som socialliberal med stark känsla för frihet och integritet kombinerat med social ansvarskänsla så brister det svårt hos samtliga riksdagspartier, och inte minst i mitt gamla parti, folkpartiet.
När nu riksdagspartierna de facto är så lika och ideologiskt utslätade återstår bara att se om det finns frågor de inte tar upp – och om det finns något annat parti som har åsikter om dessa.
Då finner jag att de viktiga demokratifrågorna om frihet, integritet och rättssäkerhet, de är det bara piratpartiet som tar upp. Övriga partier är ointresserade eller motarbetar aktivt medborgarnas intressen. Såväl integritet som rättssäkerhet kränks genom lagar och lagförslag som strömmar över oss i en strid ström. De övriga partiernas försöker få oss att tro att så måste det vara för att komma åt brottslingar och terrorister. Därför ska vi ALLA övervakas, anser de, inte bara de misstänkta.
Samtidigt har de gamla partierna en attityd som innebär att de låser in kultur och kunskap, så att gamla strukturer bevaras och skapandete av nya jobb motverkas. Även här har piratpartiet en friare och öppnare syn som stimulerar utveckling och kreativitet.
Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att riksdagspartierna har begränsat valet till två snarlika block, att folkpartiet som en gång stod för både socialliberalism och grundläggande demokratiska värden nu blivit ett lydparti under de konservativa moderaterna. Att vad gäller viktiga frågor om ekonomi, jobb och välfärd så överväger likhet och brister i båda blocken. Men att när det gäller integritet, rättssäkerhet och en kreativitet för nya jobb, då finns i vart fall piratpartiet.
Därför kommer jag att rösta på piratpartiet, trots att det har ett missvisande namn och inte täcker in alla övriga politikområden. Det står i alla fall på den enskilda människans sida.
Visar inlägg med etikett piratpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett piratpartiet. Visa alla inlägg
måndag 13 september 2010
torsdag 4 mars 2010
Författningen gör oss till Svenskar!
Vi som hävdar sådana värden som integritet och rättssäkerhet, vi stöder oss på grundlagarna (regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen). Men, den jurist som åberopar grundlagarnas bestämmelser anses av andra jurister som en rättshaverist!
Grundlagarna är Sveriges författning, och står därmed över alla andra lagar. Med det menas att innehållet i våra övriga lagar aldrig får strida mot vad som står i grundlagarna. Så står det på riksdagens hemsida.
Uppenbarligen så är detta idag mest bara ord. Såväl de flesta (?) jurister som riksdagen själv nonchalerar grundlagarna. Därmed hamnar såväl integritet som rättssäkerhet i kläm.
Betyder det då att grundlagarna är för svaga? Det anser till exempel FarmorGun i en som alltid intressant bloggpost. Kanske har hon rätt, men jag menar nog att än viktigare är att grundlagarnas status höjs, att de följs, att juristerna (advokater, åklagare, domare) lär sig att först kommer faktiskt grundlagarna, att de kan tolka och tillämpa dem!
Vi behöver en opinion som passionerat stöder vår författning - den som gör oss till svenskar.
Visst är det viktigt med en författningsdomstol också. Men för att en sådan skall kunna fungera som den bör, så måste juristerna studera och agera efter grundlagen först och främst! Och de ska visa självständighet och trohet till grundlagen, inte följsamhet till allehanda andra intressen.
Vår författning, våra grundlagar har inte tillkommit efter en revolution. Den äldsta, succesionsordningen, är från 1810 och reglerar att Sverige är en monarki och hur tronen ska ärvas, och den är väl den som idag på något sätt kan sägas vara en följd av "revolutionära" tankar.
Regeringsformen från 1974 innehåller regler för det svenska statsskicket, och tillkom efter långt och mödosamt arbete som ersättning för den gamla regeringsformen. I Regeringsformen beskrivs det hur regeringen ska arbeta, vilka grundläggande fri- och rättigheter det svenska folket har och hur val till riksdagen ska gå till. Tryckfrihetsförordningen från 1949 och Yttrandefrihetsgrundlagen från 1991 är också väldigt viktiga grundlagar.
Det är viktigt att grundlagarna - författningen - är levande! Att de inte betraktas som dammiga hyllvärmare som man inte behöver tänka på! Jag tror att vi som är engagerade i frågor om en levande demokrati med integritet, människovärde och rättssäkerhet är överens om detta. Frågan är hur vi ska övertyga dagens politiker och jurister om det också.
Till en början så uppmanar jag alla att läsa en artikel av Maciej Zaremba kring denna problematik. Rubrik: Grundlagen som symbol.
Vilken ställning har den svenska grundlagen, frågar Zaremba och försöka exemplifiera med hjälp av fem bilder. En av frågorna är: Vad är det som gör Sverige? Vad är det som håller oss samman? Och han svarar: Grundlagen. Det är den som gör att vi är en rättsstat. Det är det som gör oss till medborgare, inte några romantiska traditioner.
En annan fråga som ställs är hur det kan komma sig att svenska domstolar inte förmår tolka och tillämpa författningen, utan att det förefaller bara kunna ske i Europadomstolen i Strasbourg! Som sagt, mycket tankeväckande.
Därför, vore inte detta en intressant valslogan: "Piratpartiet kräver att grundlagen följs!"
Inga andra verkar ju bry sig.
Grundlagarna är Sveriges författning, och står därmed över alla andra lagar. Med det menas att innehållet i våra övriga lagar aldrig får strida mot vad som står i grundlagarna. Så står det på riksdagens hemsida.
Uppenbarligen så är detta idag mest bara ord. Såväl de flesta (?) jurister som riksdagen själv nonchalerar grundlagarna. Därmed hamnar såväl integritet som rättssäkerhet i kläm.
Betyder det då att grundlagarna är för svaga? Det anser till exempel FarmorGun i en som alltid intressant bloggpost. Kanske har hon rätt, men jag menar nog att än viktigare är att grundlagarnas status höjs, att de följs, att juristerna (advokater, åklagare, domare) lär sig att först kommer faktiskt grundlagarna, att de kan tolka och tillämpa dem!
Vi behöver en opinion som passionerat stöder vår författning - den som gör oss till svenskar.
Visst är det viktigt med en författningsdomstol också. Men för att en sådan skall kunna fungera som den bör, så måste juristerna studera och agera efter grundlagen först och främst! Och de ska visa självständighet och trohet till grundlagen, inte följsamhet till allehanda andra intressen.
Vår författning, våra grundlagar har inte tillkommit efter en revolution. Den äldsta, succesionsordningen, är från 1810 och reglerar att Sverige är en monarki och hur tronen ska ärvas, och den är väl den som idag på något sätt kan sägas vara en följd av "revolutionära" tankar.
Regeringsformen från 1974 innehåller regler för det svenska statsskicket, och tillkom efter långt och mödosamt arbete som ersättning för den gamla regeringsformen. I Regeringsformen beskrivs det hur regeringen ska arbeta, vilka grundläggande fri- och rättigheter det svenska folket har och hur val till riksdagen ska gå till. Tryckfrihetsförordningen från 1949 och Yttrandefrihetsgrundlagen från 1991 är också väldigt viktiga grundlagar.
Det är viktigt att grundlagarna - författningen - är levande! Att de inte betraktas som dammiga hyllvärmare som man inte behöver tänka på! Jag tror att vi som är engagerade i frågor om en levande demokrati med integritet, människovärde och rättssäkerhet är överens om detta. Frågan är hur vi ska övertyga dagens politiker och jurister om det också.
Till en början så uppmanar jag alla att läsa en artikel av Maciej Zaremba kring denna problematik. Rubrik: Grundlagen som symbol.
Vilken ställning har den svenska grundlagen, frågar Zaremba och försöka exemplifiera med hjälp av fem bilder. En av frågorna är: Vad är det som gör Sverige? Vad är det som håller oss samman? Och han svarar: Grundlagen. Det är den som gör att vi är en rättsstat. Det är det som gör oss till medborgare, inte några romantiska traditioner.
En annan fråga som ställs är hur det kan komma sig att svenska domstolar inte förmår tolka och tillämpa författningen, utan att det förefaller bara kunna ske i Europadomstolen i Strasbourg! Som sagt, mycket tankeväckande.
Därför, vore inte detta en intressant valslogan: "Piratpartiet kräver att grundlagen följs!"
Inga andra verkar ju bry sig.
lördag 12 december 2009
Är det svårt att välja mellan sverigedemokraterna eller piratpartiet?
Det viktigaste av traditionella media, vid sidan av SVT, är nog DN, vad man än tycker om det.
Såväl nyheter som ledarartiklar och debattartiklar som publiceras i DN får stort genomslag även i andra "gammelmedia" - och i bloggarvärlden. Idag (12 dec) har Björn Johnson, statsvetare i Malmö, en debattartikel i DN som diskuterar sverigedemokraternas höga opinionssiffror. Det är en läsvärd och intressant artikel, läs den. I korthet går den ut på att påvisa att politikerna i riksdagspartierna har en naiv syn på sverigedemokraterna. Frågan ställs vad sd´s framgångar beror på, vad som är en opinion och hur den bildas, vem som sätter den politiska dagordningen och (gammel)medias roll. Han säger att "ta debatten med sd" är en naiv strategi. Att sd inte söker vinna en majoritet utan i st satsar på att mobilisera tillräckligt av de invandringskritiska att rösta så att sd kommer in i riksdagen. Och medelsvenssons bild av Rosengård är inte självupplevd utan den som förmedlas av media.
Slutsatsen är att riksdagspartierna inte vinner på att "ta debatten" med sd, för det gör bara att sd får publicitet för det som är deras profilfråga. Oavsett vem som vinner debatten så vinner då sd att deras presumtiva väljare mobiliseras.
Vad som är mera oklart är vad Johnson anser är en bättre taktik, frånsett att gammelpartierna ska ställa sd´s lokala företrädare till svars för vad de gjort och vill.
"Preliminärt" är jag benägen att hålla med Johnson om att debatter om invandringspolitik mellan t ex Reinfeldt eller Sahlin mot Jimmie Åkesson är kontraproduktiva. Däremot kan man inte helt lämna åt sidan att för väljarna göra klart vart sd´s politik för och hur odemokratisk och omänsklig, för att inte säga integritetskränkande, som sd´s politik är.
Dessutom bör de lyfta fram och söka sätta på dagordningen andra frågor, som viktiga för väljarna. Frågan är då bara vilka matcher som partierna klarar av att föra...
Exempelvis ekonomi, sysselsättning, sjukförsäkring är ju viktiga saker. Men i en debatt som ska övertyga ev sd-sympatisörer är de inte speciellt profilerade... Och drar man fram äldreomsorg och pensioner så ligger i vart fall allianspartierna risigt till visavi sd.
Integritet och rättssäkerhet då? Mja, då skulle ju piratpartiet komma i debattens fokus, och det vill ju inte riksdagspartierna... FRA-lagen vill de helst glömma och gömma över valet.Fastän detta sätter fokus på aspekten vad partiernas taktik är contra deras (påstådda) ideologi.Som jag vill se det är (bör) den övergripande ideologiska grunden för riksdagspartierna vara ett demokratiskt styressätt med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet, humanitet.Det borde innebära att en ideologiskt grundad taktik borde vara att bekämpa odemokratiska krafter, sådana som sverigedemokraterna.
När man drar in sd i debatten är det alltså demokratiaspekten som ska diskuteras, inte invandringspolitiken!
Det borde också innebära att riksdagspartierna inte ska vara rädda för (ur demokratisk synpunkt) att debattera och ta upp frågor som främst förknippas med piratpartiet, dvs integritet, rättssäkerhet etc. Trots att de (flesta) torde förlora den debatten till förmån just för demokratin.
En taktisk, partiell "tystnad" betr invandringspolitiken för att i stället fokusera på demokratin, det skulle försvåra för sd, men möjligen gynna pp.
Är det ett svårt ställningstagande för våra riksdagspartier?
Vilket av de nya partierna vill de helst se i riksdagen, det odemokratiska sverigedemokratiska partier eller det för demokratiska fundamenta så brinnande piratpartiet?Är partiegoismen viktigare än demokratins överlevnad?
Och vad vill de traditionella massmedia?
Såväl nyheter som ledarartiklar och debattartiklar som publiceras i DN får stort genomslag även i andra "gammelmedia" - och i bloggarvärlden. Idag (12 dec) har Björn Johnson, statsvetare i Malmö, en debattartikel i DN som diskuterar sverigedemokraternas höga opinionssiffror. Det är en läsvärd och intressant artikel, läs den. I korthet går den ut på att påvisa att politikerna i riksdagspartierna har en naiv syn på sverigedemokraterna. Frågan ställs vad sd´s framgångar beror på, vad som är en opinion och hur den bildas, vem som sätter den politiska dagordningen och (gammel)medias roll. Han säger att "ta debatten med sd" är en naiv strategi. Att sd inte söker vinna en majoritet utan i st satsar på att mobilisera tillräckligt av de invandringskritiska att rösta så att sd kommer in i riksdagen. Och medelsvenssons bild av Rosengård är inte självupplevd utan den som förmedlas av media.
Slutsatsen är att riksdagspartierna inte vinner på att "ta debatten" med sd, för det gör bara att sd får publicitet för det som är deras profilfråga. Oavsett vem som vinner debatten så vinner då sd att deras presumtiva väljare mobiliseras.
Vad som är mera oklart är vad Johnson anser är en bättre taktik, frånsett att gammelpartierna ska ställa sd´s lokala företrädare till svars för vad de gjort och vill.
"Preliminärt" är jag benägen att hålla med Johnson om att debatter om invandringspolitik mellan t ex Reinfeldt eller Sahlin mot Jimmie Åkesson är kontraproduktiva. Däremot kan man inte helt lämna åt sidan att för väljarna göra klart vart sd´s politik för och hur odemokratisk och omänsklig, för att inte säga integritetskränkande, som sd´s politik är.
Dessutom bör de lyfta fram och söka sätta på dagordningen andra frågor, som viktiga för väljarna. Frågan är då bara vilka matcher som partierna klarar av att föra...
Exempelvis ekonomi, sysselsättning, sjukförsäkring är ju viktiga saker. Men i en debatt som ska övertyga ev sd-sympatisörer är de inte speciellt profilerade... Och drar man fram äldreomsorg och pensioner så ligger i vart fall allianspartierna risigt till visavi sd.
Integritet och rättssäkerhet då? Mja, då skulle ju piratpartiet komma i debattens fokus, och det vill ju inte riksdagspartierna... FRA-lagen vill de helst glömma och gömma över valet.Fastän detta sätter fokus på aspekten vad partiernas taktik är contra deras (påstådda) ideologi.Som jag vill se det är (bör) den övergripande ideologiska grunden för riksdagspartierna vara ett demokratiskt styressätt med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet, humanitet.Det borde innebära att en ideologiskt grundad taktik borde vara att bekämpa odemokratiska krafter, sådana som sverigedemokraterna.
När man drar in sd i debatten är det alltså demokratiaspekten som ska diskuteras, inte invandringspolitiken!
Det borde också innebära att riksdagspartierna inte ska vara rädda för (ur demokratisk synpunkt) att debattera och ta upp frågor som främst förknippas med piratpartiet, dvs integritet, rättssäkerhet etc. Trots att de (flesta) torde förlora den debatten till förmån just för demokratin.
En taktisk, partiell "tystnad" betr invandringspolitiken för att i stället fokusera på demokratin, det skulle försvåra för sd, men möjligen gynna pp.
Är det ett svårt ställningstagande för våra riksdagspartier?
Vilket av de nya partierna vill de helst se i riksdagen, det odemokratiska sverigedemokratiska partier eller det för demokratiska fundamenta så brinnande piratpartiet?Är partiegoismen viktigare än demokratins överlevnad?
Och vad vill de traditionella massmedia?
fredag 15 maj 2009
Behövs ett nytt liberalt parti?
Mikael Elmlund, bloggaren "Liberal och långsint" frågade igår vart en liberal väljare ska ta vägen. Mikael har varit aktiv centerpartist, men i likhet med många andra blivit besviken på centerstämmans negativa inställning till integritetsfrågorna.
Han har lämnat centern, och undrar vart han ska ta vägen.http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/05/14/vart-ska-en-liberal-valjare-ta-vagen-nu-for-tiden/
Jag har i och för sig diskuterat denna problematik tidigare, men det kan finnas anledning att ta upp det igen. Vi är många liberaler som inte känner igen oss i dagens partibild. Vilket borde vara något för t ex folkpartiets och centerns partiledningar att tänka på. Och, varför inte, för miljöpartiets.
Mikael slutade sitt inlägg med att han skiter i finanskrisen. Eftersom integritetsfrågan, friheten är så mycket viktigare i dagens läge.
Till det säger jag som så:
Ja, inte skiter jag i finanskrisen eller lågkonjunkturen, den drabbar mig och min familj hårt. Men, faktiskt, i övrigt kan jag bara instämma i din klagan Mikael…
I valet mellan frihet eller sänkt skatt väljer även jag friheten.
Trots allt känns det enklare att rösta i EP-valet än i riksdagsvalet nästa år. I EP-valet är det rikslistor, och gillar man inte partiet kan man ändå kryssa någon som känns rätt som person. Men jag har inte bestämt mig än.
I riksdagsvalet är det värre. Det är inte säkert det kommer att finnas sant liberala kandidater att kryssa fram i varje valkrets. Liksom Mikael har jag svårt att lita på sossarna i FRA-frågan. De sonderingar jag gjorde i höstas visade på ett ointresse, som är illavarslande betr deras ordhållighet.
Vänsterpartiet är omöjligt pga sin historia, många där hyllar ännu den blodbesudlade kommunismen.
Miljöpartiet har en del underligheter kvar, men är onekligen en bit på väg till att bli ett vänsterbetonad socialliberalt parti, om än ej så uttalat som de gröna i Tyskland. Och, som du säger, de vill ju så gärna sitta i knäet på sossarna.
Och s kan jag svårligen tänka mig, som sagt, även om jag hittat några utmärkta sossar på internet, men de styr ju inte partiet.
Moderaterna har numera bara ett överskuggande mål: MAKTEN. Deras politik skiftar innehåll efter vad de tror för dagen är lämpligt för att fånga väljare. Det inger inget förtroende. Deras praktiska politik är ett misch-masch av gammal “hederlig” konservatism, fragment av nyliberalism, socialkonservatism (den välvillige patronens behandling av sina underlydande) och annat löst gods.
KD är inte bättre, spec inte i integritetsfrågor. De är inte liberala och de är inte ens trogna sin moralkonservativa grund. Opålitliga.
Och fp. Jag mår illa att tänka på vad som skett med detta parti. Där finns en hel del gedigna liberaler, men de har antingen lagt av aktiv politik, eller tryckts ned så att de inte vågar eller ids bråka med partiledningen. Eller de ägnar sig åt perifera frågor, där de får hållas. De få som vågar käfta, de får veta att det inte är lämpligt.
Betr (pp) tycker nog jag och Mikael lika. Det de säger är bra i huvudsak. Men de är för smala. Möjligen av rädsla för att tappa en del sympatisörer, som bara vill en enda sak. Men den saken är ju viktig, och integritet och medborgarrätt kan tas som ingång för att ta ställning i många frågor.
Dock, inte är det underligt att det förs fram propåer om att det borde bildas ett nytt parti. Om det framförs önskemål snart sagt varje dag.
Med rubrikens fråga avser jag att det som behövs är ett liberalt parti i Sveriges riksdag. Inte bara ett nytt parti i största allmänhet.
Min erfarenhet inte minst av de mycket aktiva samhällsintresserade människor som visar sina åsikter i bloggar är att liberalismen finns i mycket högre grad än man kan tro. Visserligen så är det många som etiketterar sina åsikter annorlunda, eller inte alls, men det de framför är i väldigt hög grad liberala ställningstaganden.
Det är en skam att det idag inte finns ett politiskt parti i riksdagen som kan vara ett verkligt val för oss liberaler.
Han har lämnat centern, och undrar vart han ska ta vägen.http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/05/14/vart-ska-en-liberal-valjare-ta-vagen-nu-for-tiden/
Jag har i och för sig diskuterat denna problematik tidigare, men det kan finnas anledning att ta upp det igen. Vi är många liberaler som inte känner igen oss i dagens partibild. Vilket borde vara något för t ex folkpartiets och centerns partiledningar att tänka på. Och, varför inte, för miljöpartiets.
Mikael slutade sitt inlägg med att han skiter i finanskrisen. Eftersom integritetsfrågan, friheten är så mycket viktigare i dagens läge.
Till det säger jag som så:
Ja, inte skiter jag i finanskrisen eller lågkonjunkturen, den drabbar mig och min familj hårt. Men, faktiskt, i övrigt kan jag bara instämma i din klagan Mikael…
I valet mellan frihet eller sänkt skatt väljer även jag friheten.
Trots allt känns det enklare att rösta i EP-valet än i riksdagsvalet nästa år. I EP-valet är det rikslistor, och gillar man inte partiet kan man ändå kryssa någon som känns rätt som person. Men jag har inte bestämt mig än.
I riksdagsvalet är det värre. Det är inte säkert det kommer att finnas sant liberala kandidater att kryssa fram i varje valkrets. Liksom Mikael har jag svårt att lita på sossarna i FRA-frågan. De sonderingar jag gjorde i höstas visade på ett ointresse, som är illavarslande betr deras ordhållighet.
Vänsterpartiet är omöjligt pga sin historia, många där hyllar ännu den blodbesudlade kommunismen.
Miljöpartiet har en del underligheter kvar, men är onekligen en bit på väg till att bli ett vänsterbetonad socialliberalt parti, om än ej så uttalat som de gröna i Tyskland. Och, som du säger, de vill ju så gärna sitta i knäet på sossarna.
Och s kan jag svårligen tänka mig, som sagt, även om jag hittat några utmärkta sossar på internet, men de styr ju inte partiet.
Moderaterna har numera bara ett överskuggande mål: MAKTEN. Deras politik skiftar innehåll efter vad de tror för dagen är lämpligt för att fånga väljare. Det inger inget förtroende. Deras praktiska politik är ett misch-masch av gammal “hederlig” konservatism, fragment av nyliberalism, socialkonservatism (den välvillige patronens behandling av sina underlydande) och annat löst gods.
KD är inte bättre, spec inte i integritetsfrågor. De är inte liberala och de är inte ens trogna sin moralkonservativa grund. Opålitliga.
Och fp. Jag mår illa att tänka på vad som skett med detta parti. Där finns en hel del gedigna liberaler, men de har antingen lagt av aktiv politik, eller tryckts ned så att de inte vågar eller ids bråka med partiledningen. Eller de ägnar sig åt perifera frågor, där de får hållas. De få som vågar käfta, de får veta att det inte är lämpligt.
Betr (pp) tycker nog jag och Mikael lika. Det de säger är bra i huvudsak. Men de är för smala. Möjligen av rädsla för att tappa en del sympatisörer, som bara vill en enda sak. Men den saken är ju viktig, och integritet och medborgarrätt kan tas som ingång för att ta ställning i många frågor.
Dock, inte är det underligt att det förs fram propåer om att det borde bildas ett nytt parti. Om det framförs önskemål snart sagt varje dag.
Med rubrikens fråga avser jag att det som behövs är ett liberalt parti i Sveriges riksdag. Inte bara ett nytt parti i största allmänhet.
Min erfarenhet inte minst av de mycket aktiva samhällsintresserade människor som visar sina åsikter i bloggar är att liberalismen finns i mycket högre grad än man kan tro. Visserligen så är det många som etiketterar sina åsikter annorlunda, eller inte alls, men det de framför är i väldigt hög grad liberala ställningstaganden.
Det är en skam att det idag inte finns ett politiskt parti i riksdagen som kan vara ett verkligt val för oss liberaler.
tisdag 28 april 2009
Kan valet till euopaparlamentet göra någon skillnad?
Det stundande valet till europaparlamentet kastar sin skugga över oss debattsugna bloggare.
Måste ett parti ha ett heltäckande program eller räcker det med en fråga, om än en viktig sådan?
Mikael Elmlunds bloggpost om medborgarrätt, centern och piratpartiet fick mig att tänka igenom den frågan igen.
http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/04/28/kommer-centerpartiet-att-lata-piratpartiet-behalla-monopolet-pa-medborgarrattsfragor/
Enfrågesparti - eller parti med heltäckande program. Det är inte första gången detta diskuteras, speciellt då med tanke på piratpartiets (pp) uppdykande på scenen. Jag har själv efterlyst ett bredare program hos (pp). Det kan inte vara ett krav på alla partier, de väljer själva hur de vill presentera sig.
Men det är väljaren som värderar partierna.
Samtidigt ligger det mycket i påståendet att de flesta partier kan sägas ha startat med "en fråga" - och med tiden blivit snart sagt heltäckande.
Det för mig intressanta är om tacklandet av denna "enda fråga" (som självfallet måste ha viss dignitet i sig, anser jag) sker utifrån något slags sammanhållen syn på samhället, det som ofta kallas ideologi.
De etablerade partierna har, förutom att de kan sägas ha startat med "en fråga" (frihandel, allmän rösträtt, miljö etc), helt uppenbart haft ideologier som de steg för steg sökt applicera på politikens hela fält. Det problematiska är att under vägen tappade de bort sin ideologi, och blev bara diversehandlare som söker maximalt med kunder/väljare. För att ta/behålla makten.
Det problematiska med (pp) är däremot att de bara vill ha en fråga att driva. OK, tre då brukar pp-are hävda, men inom samma sektor, svarar jag. Denna fråga är oerhört VIKTIG, OCH klart grundad i en liberal samhällssyn.
Jag skulle gärna se att de vidgade sitt sortiment till fler områden, om de förmår att stå på samma bas. Men som sagt, det vill de inte. Av eget val.
Av den anledningen kan (pp) i bästa fall bara bli en tankeväckare, en varning till de gamla partierna att de tappat bort medborgarrättsfrågorna. Om detta lyckas kan (pp) tillsammans med något-några gamla, väckta partier göra en stor nytta. Och det är ju inte så illa.
Valet den 7 juni kan ge en fingervisning hur många som ser vad som är på väg. Det kan innebära att (pp) kommer in i Europaparlamentet. Det kan också innebära att de enskilda kandidater inom de gamla partierna, som kämpar för medborgarrättens återkomst som en viktig fråga, kryssas in. Det bästa vore en kombination av detta. I värsta fall händer ingenting. Och storebrorssamhället blir ett totalitärt förtryck. Många ser det inte förrän det är för sent.
(Som ett kuriosa kan måhända ses kristdemokraternas utveckling. Kd är ett exempel på att ett “få-frågeparti” blir ett noll-frågeparti då det massakreras dels av sina alliansbröder och dels av sina väljare. Det kan beklagas av vissa. Jag skulle dock se det som sunt, detta att väljarna straffar ett parti som tappar bort både sin ideologi (om den nu inte bara är ett slags värdekonservatism) och sina “naturliga” kärnfrågor. )
Måste ett parti ha ett heltäckande program eller räcker det med en fråga, om än en viktig sådan?
Mikael Elmlunds bloggpost om medborgarrätt, centern och piratpartiet fick mig att tänka igenom den frågan igen.
http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/04/28/kommer-centerpartiet-att-lata-piratpartiet-behalla-monopolet-pa-medborgarrattsfragor/
Enfrågesparti - eller parti med heltäckande program. Det är inte första gången detta diskuteras, speciellt då med tanke på piratpartiets (pp) uppdykande på scenen. Jag har själv efterlyst ett bredare program hos (pp). Det kan inte vara ett krav på alla partier, de väljer själva hur de vill presentera sig.
Men det är väljaren som värderar partierna.
Samtidigt ligger det mycket i påståendet att de flesta partier kan sägas ha startat med "en fråga" - och med tiden blivit snart sagt heltäckande.
Det för mig intressanta är om tacklandet av denna "enda fråga" (som självfallet måste ha viss dignitet i sig, anser jag) sker utifrån något slags sammanhållen syn på samhället, det som ofta kallas ideologi.
De etablerade partierna har, förutom att de kan sägas ha startat med "en fråga" (frihandel, allmän rösträtt, miljö etc), helt uppenbart haft ideologier som de steg för steg sökt applicera på politikens hela fält. Det problematiska är att under vägen tappade de bort sin ideologi, och blev bara diversehandlare som söker maximalt med kunder/väljare. För att ta/behålla makten.
Det problematiska med (pp) är däremot att de bara vill ha en fråga att driva. OK, tre då brukar pp-are hävda, men inom samma sektor, svarar jag. Denna fråga är oerhört VIKTIG, OCH klart grundad i en liberal samhällssyn.
Jag skulle gärna se att de vidgade sitt sortiment till fler områden, om de förmår att stå på samma bas. Men som sagt, det vill de inte. Av eget val.
Av den anledningen kan (pp) i bästa fall bara bli en tankeväckare, en varning till de gamla partierna att de tappat bort medborgarrättsfrågorna. Om detta lyckas kan (pp) tillsammans med något-några gamla, väckta partier göra en stor nytta. Och det är ju inte så illa.
Valet den 7 juni kan ge en fingervisning hur många som ser vad som är på väg. Det kan innebära att (pp) kommer in i Europaparlamentet. Det kan också innebära att de enskilda kandidater inom de gamla partierna, som kämpar för medborgarrättens återkomst som en viktig fråga, kryssas in. Det bästa vore en kombination av detta. I värsta fall händer ingenting. Och storebrorssamhället blir ett totalitärt förtryck. Många ser det inte förrän det är för sent.
(Som ett kuriosa kan måhända ses kristdemokraternas utveckling. Kd är ett exempel på att ett “få-frågeparti” blir ett noll-frågeparti då det massakreras dels av sina alliansbröder och dels av sina väljare. Det kan beklagas av vissa. Jag skulle dock se det som sunt, detta att väljarna straffar ett parti som tappar bort både sin ideologi (om den nu inte bara är ett slags värdekonservatism) och sina “naturliga” kärnfrågor. )
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
