Det var valduell i går kväll mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. En "blå" och en "röd".
Båda gjorde i de flesta frågor frenetiska försök att visa hur olika de tyckte. Förutom vad gäller sverigedemokraterna. Ingendera nämnde frågor som integritet och rättssäkerhet.
Stundtals visade de två en viss hetta. Jag anade lite ilska ett tag i Reinfeldts ansikte, han var pressad. Sahlin var i stort sett mycket behärskad, men koncentrerad på ett positivt sätt. Jag vill nog mena att hon gjorde en överraskande god insats. Att jag inte håller med henne i allt är en annan sak. Och jag håller inte med Reinfeldt i hans känslokalla överhetsattityd heller. Så det så.
Jag brukade tidigare säga att vi har det styre vi förtjänar. Det är inte riktigt rätt längre För det förutsätter att vi har tillräckliga och klara alternativ att välja mellan. Alternativen minskar och är nu bara de två blocken. I vart fall är det så både media och riksdagspartierna vill framställa saken.
För en tid sedan begärde jag svar av partiernas kandidater i mitt hemlän hur de ställer sig till några viktiga frågor. Det gällde synen på demokratiska grundstenar som den personliga integriteten och rättssäkerheten, frågor som illustreras med FRA-lagen, Ipred och datalagringsdirektivet . Endast ett parti svarade, piratpartiet. Från övriga har nonchalansen varit bedövande!
Alliansen och de rödgröna vill betona hur olika de är. Visst finns det smärre skillnader, men ärligt talat är de oftast små och där plus och minus tar ut varandra. Därför måste vi väljare känna efter om någon fråga är viktigare än andra, och om det finns attitydskillnader. Men nu är det så att attityder ofta beror på ideologisk grundsyn, och idag är ideologier något som man glömt, eller ligger lågt med.
För mig som socialliberal med stark känsla för frihet och integritet kombinerat med social ansvarskänsla så brister det svårt hos samtliga riksdagspartier, och inte minst i mitt gamla parti, folkpartiet.
När nu riksdagspartierna de facto är så lika och ideologiskt utslätade återstår bara att se om det finns frågor de inte tar upp – och om det finns något annat parti som har åsikter om dessa.
Då finner jag att de viktiga demokratifrågorna om frihet, integritet och rättssäkerhet, de är det bara piratpartiet som tar upp. Övriga partier är ointresserade eller motarbetar aktivt medborgarnas intressen. Såväl integritet som rättssäkerhet kränks genom lagar och lagförslag som strömmar över oss i en strid ström. De övriga partiernas försöker få oss att tro att så måste det vara för att komma åt brottslingar och terrorister. Därför ska vi ALLA övervakas, anser de, inte bara de misstänkta.
Samtidigt har de gamla partierna en attityd som innebär att de låser in kultur och kunskap, så att gamla strukturer bevaras och skapandete av nya jobb motverkas. Även här har piratpartiet en friare och öppnare syn som stimulerar utveckling och kreativitet.
Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att riksdagspartierna har begränsat valet till två snarlika block, att folkpartiet som en gång stod för både socialliberalism och grundläggande demokratiska värden nu blivit ett lydparti under de konservativa moderaterna. Att vad gäller viktiga frågor om ekonomi, jobb och välfärd så överväger likhet och brister i båda blocken. Men att när det gäller integritet, rättssäkerhet och en kreativitet för nya jobb, då finns i vart fall piratpartiet.
Därför kommer jag att rösta på piratpartiet, trots att det har ett missvisande namn och inte täcker in alla övriga politikområden. Det står i alla fall på den enskilda människans sida.
Visar inlägg med etikett folkpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett folkpartiet. Visa alla inlägg
måndag 13 september 2010
lördag 29 maj 2010
Det behövs erfarna politiker med ideologisk kompass, apropå FRA-lagen.
Inte minst miljöpartiet har länge krävt att "politiker" inte ska sitta mera än ett begränsat antal mandatperioder. Andra partier har, om än inte lika slaviskt, följt efter. "Förnyelse" och "föryngring" har varit parollen.
Men vad händer när partier förlorar sin själ? När man tappar bort sin ideologi. Ha detta i åtanke när ni läser följande text.
Kunde skandalen med att regeringen genomdrev FRA-lagen ha undvikits? För nog måste det betecknas som en fadäs av gigantiska mått, en skandal att en så integritetskränkande lagstiftning drevs igenom av en icke-socialistisk regering! En regering som dessutom innehåller folkpartiet, ett parti med så stolt historia betr kampen för mänskliga rättigheter och personlig integritet.
Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (t ex hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den skötts, misskötts. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.
Problemet var att partiledningen inte insåg frågan vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.
De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar.
Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!
Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!
En antal ideologiskt fastare förankrade tunga politiker inom fp´s riksdagsgrupp skulle dessutom inte ha tillåtit att partiet även på andra områden slirat ur kurs så att det numera i långa stycken kan ses som ett annex till det moderata högerpartiet, ett nykonservativt parti.
Men vad händer när partier förlorar sin själ? När man tappar bort sin ideologi. Ha detta i åtanke när ni läser följande text.
Kunde skandalen med att regeringen genomdrev FRA-lagen ha undvikits? För nog måste det betecknas som en fadäs av gigantiska mått, en skandal att en så integritetskränkande lagstiftning drevs igenom av en icke-socialistisk regering! En regering som dessutom innehåller folkpartiet, ett parti med så stolt historia betr kampen för mänskliga rättigheter och personlig integritet.
Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (t ex hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den skötts, misskötts. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.
Problemet var att partiledningen inte insåg frågan vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.
De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar.
Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!
Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!
En antal ideologiskt fastare förankrade tunga politiker inom fp´s riksdagsgrupp skulle dessutom inte ha tillåtit att partiet även på andra områden slirat ur kurs så att det numera i långa stycken kan ses som ett annex till det moderata högerpartiet, ett nykonservativt parti.
fredag 16 april 2010
Den liberala visionen
För en blogg med namn "Liberal 2010" känns det naturligt att publicera en text som försöker beskriva en liberal vision.
Jag har precis läst skåneliberalen Daniel Rhodins redovisning av hur han ser på liberalismen och dess vision. Här följer den i sin helhet.
"En liberal framtidsvision
Liberalismen är väl en av få ideologier som inte i egentlig mening har ett tydligt slutmål. Däremot behöver vi liberaler tala mer om vår framtidsvision - hur vill vi liberaler att samhället ska gestalta sig om 20 år, 50 år? Är det en snut i varje knut, drogtester av alla överallt, en skog av övervakningskameror, skamstraff och statens allomfattande kontroll av medborgare?
Nej, självklart inte.
Min liberala framtidsvision handlar om att alla får förutsättningar att förverkliga sina drömmar och idéer. Varje individ gör sina val självständigt och får skörda både dess frukter och konsekvenser. Alla tar ansvar för att bidra till ett öppet och tolerant samhälle. Den som har behov av stöd från samhället ska känna sig respekterad och kunna påverka den hjälp som erbjuds. Ett liberalt samhälle är ett öppet och demokratiskt samhälle där grundläggande principer är just grundläggande principer, som man inte ger avkall på. Ett liberalt samhälle är jämställt och välkomnar mångfald.
Liberalism handlar inte bara om ekonomisk frihet.
Ibland måste staten kränka personers självbestämmande, tex när någon begår ett brott. När någon skadar eller inskränker någon annan människas frihet måste samhället agera. Även i dessa fall är det viktigt att man behandlas med respekt och får adekvat vård. Den som har sonat sitt brott ska få nya chanser.
Psykiskt sjuka och hemlösa har ett helvete i dagens Sverige. I min framtidsvision tar samhället ansvar för den hemlöses situation och erbjuder en säng och ett varmt mål mat. Detta måste också finnas för den som inte har lyckats bli nykter och drogfri ännu. Det liberala samhället har inga som ofrivilligt sover under broar eller trappuppgångar. De psykiskt sjuka och missbrukare erbjuds öppna och slutna behandlingshem för att få lindring och kanske bot. I mitt framtidens Sverige begår ingen brott bara för att få tak över huvudet. Vägen ut i kylan för den hemlöse är kantat av samhällets svek, svek som inte är värdiga välfärdsstatens Sverige.
Vi har en lagstiftning där barnkonventionen gäller som svensk lag och som alltid överväger integritet och respekt när nya lagar stiftas. Vi har en författningsdomstol som säkerställer att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter skyddas mot obetänksamma lagförslag. Inga liberala politiker kallar författningsdomstolen för stolpskott, utan tackar dem för deras insats för att de säkerställer det fria, det öppna och det toleranta samhället samt tjänar som en garant mot odemokratiska eller rasistiska partier.
I framtiden kommer ingen liberal ropa på utegångsförbud, inte ens när det sker stenkastning mot polis och räddningstjänst. Vi kommer inse att samhällets problem inte löses på så sätt.
Det är förstås många som inte håller med mig. Vissa skulle kalla min vision som charmigt naiv, korkad eller ogenomförbar. Till försvar vill jag framhålla historien. Liberalismen har firat triumf efter triumf och har omvänt diktaturer till demokratier, skapat välstånd och social trygghet. En vision behöver inte vara genomförbar på en gång, kanske är den aldrig helt uppnådd. Men visioner äger ett viktigt signalvärde ty de stakar ut vägen mot framtiden.
Ibland måste man stanna upp, lyfta blicken och fundera på sin egen liberala vision. På det sättet kan mycket dumheter undvikas. Tillsammans är vi Sveriges liberala parti och det förpliktigar.
Daniel Rhodin (FP)."
Som synes är Daniel inte bara liberal utan också folkpartist. Och visionen är så bra skriven att det kunde vara jag som gjort det. Jag har väl genom åren också skrivit snarlika texter några gånger.
Det är bara synd att det inte verkar vara denna vision som ligger till grund för folkpartiets politik, inte längre. När dessa tankar präglade folkpartiet behövde man inte göra sig lustig över tillägget “liberalerna”. Fp var liberalt, och inte bara till namnet. Behövdes precisering så var det “socialliberalism” som var den rätta etiketten.
Det var faktiskt inte så länge sedan, men det känns väldigt länge sedan! Och DET känns bittert. Men skönt att det ändå ännu finns en del liberaler som inser vad liberalism är. Till och med inom fp.
Jag har precis läst skåneliberalen Daniel Rhodins redovisning av hur han ser på liberalismen och dess vision. Här följer den i sin helhet.
"En liberal framtidsvision
Liberalismen är väl en av få ideologier som inte i egentlig mening har ett tydligt slutmål. Däremot behöver vi liberaler tala mer om vår framtidsvision - hur vill vi liberaler att samhället ska gestalta sig om 20 år, 50 år? Är det en snut i varje knut, drogtester av alla överallt, en skog av övervakningskameror, skamstraff och statens allomfattande kontroll av medborgare?
Nej, självklart inte.
Min liberala framtidsvision handlar om att alla får förutsättningar att förverkliga sina drömmar och idéer. Varje individ gör sina val självständigt och får skörda både dess frukter och konsekvenser. Alla tar ansvar för att bidra till ett öppet och tolerant samhälle. Den som har behov av stöd från samhället ska känna sig respekterad och kunna påverka den hjälp som erbjuds. Ett liberalt samhälle är ett öppet och demokratiskt samhälle där grundläggande principer är just grundläggande principer, som man inte ger avkall på. Ett liberalt samhälle är jämställt och välkomnar mångfald.
Liberalism handlar inte bara om ekonomisk frihet.
Ibland måste staten kränka personers självbestämmande, tex när någon begår ett brott. När någon skadar eller inskränker någon annan människas frihet måste samhället agera. Även i dessa fall är det viktigt att man behandlas med respekt och får adekvat vård. Den som har sonat sitt brott ska få nya chanser.
Psykiskt sjuka och hemlösa har ett helvete i dagens Sverige. I min framtidsvision tar samhället ansvar för den hemlöses situation och erbjuder en säng och ett varmt mål mat. Detta måste också finnas för den som inte har lyckats bli nykter och drogfri ännu. Det liberala samhället har inga som ofrivilligt sover under broar eller trappuppgångar. De psykiskt sjuka och missbrukare erbjuds öppna och slutna behandlingshem för att få lindring och kanske bot. I mitt framtidens Sverige begår ingen brott bara för att få tak över huvudet. Vägen ut i kylan för den hemlöse är kantat av samhällets svek, svek som inte är värdiga välfärdsstatens Sverige.
Vi har en lagstiftning där barnkonventionen gäller som svensk lag och som alltid överväger integritet och respekt när nya lagar stiftas. Vi har en författningsdomstol som säkerställer att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter skyddas mot obetänksamma lagförslag. Inga liberala politiker kallar författningsdomstolen för stolpskott, utan tackar dem för deras insats för att de säkerställer det fria, det öppna och det toleranta samhället samt tjänar som en garant mot odemokratiska eller rasistiska partier.
I framtiden kommer ingen liberal ropa på utegångsförbud, inte ens när det sker stenkastning mot polis och räddningstjänst. Vi kommer inse att samhällets problem inte löses på så sätt.
Det är förstås många som inte håller med mig. Vissa skulle kalla min vision som charmigt naiv, korkad eller ogenomförbar. Till försvar vill jag framhålla historien. Liberalismen har firat triumf efter triumf och har omvänt diktaturer till demokratier, skapat välstånd och social trygghet. En vision behöver inte vara genomförbar på en gång, kanske är den aldrig helt uppnådd. Men visioner äger ett viktigt signalvärde ty de stakar ut vägen mot framtiden.
Ibland måste man stanna upp, lyfta blicken och fundera på sin egen liberala vision. På det sättet kan mycket dumheter undvikas. Tillsammans är vi Sveriges liberala parti och det förpliktigar.
Daniel Rhodin (FP)."
Som synes är Daniel inte bara liberal utan också folkpartist. Och visionen är så bra skriven att det kunde vara jag som gjort det. Jag har väl genom åren också skrivit snarlika texter några gånger.
Det är bara synd att det inte verkar vara denna vision som ligger till grund för folkpartiets politik, inte längre. När dessa tankar präglade folkpartiet behövde man inte göra sig lustig över tillägget “liberalerna”. Fp var liberalt, och inte bara till namnet. Behövdes precisering så var det “socialliberalism” som var den rätta etiketten.
Det var faktiskt inte så länge sedan, men det känns väldigt länge sedan! Och DET känns bittert. Men skönt att det ändå ännu finns en del liberaler som inser vad liberalism är. Till och med inom fp.
torsdag 16 juli 2009
Är inte Alliansen som Liberaldemokraterna i Japan?
I Japan har premiärministern utlyst nyval. Som alltid sedan andra världskriget (med ett undantag, om jag minns rätt) är denne en av de ledande i det s.k. liberaldemokratiska partiet.
Jag minns att i min ungdom reagerade jag emot partiets namn, eftersom det (redan då) knappast var speciellt liberalt. Nu som då är det en koalition av olika intressegrupper med i huvudsak tämligen konservativ inriktning, vars egentliga mål först och främst är att ha makten. Ungefär som dagens svenska Allians.
Det andra stora partiet idag i Japan är Demokraterna, utan liberalt prefix, men i praktiken mera liberalt och mitteninriktat än Liberaldemokraterna, som söker stöd högerut om det behövs.
Idag är jag mera luttrad över hur ytterst lös kopplingen mellan ett partis namn och dess eventuella (och påstådda) ideologi ofta är.
De svenska moderaterna är varken konservativa eller liberala i traditionell mening. De är däremot mycket lika liberaldemokraterna i Japan i sin vilja att söka och behålla makten genom att vara ytterst pragmatiska och bortse från ideologi.
Sak samma med folkpartiet, det som en gång kallade sig liberalt - och ännu gör vid högtidliga tillfällen. Det är numera ett moderat-light parti, eller rättare sagt mera höger än dagens moderata höger.
Centern är också ett högerkantsparti vart ledstjärna främst är makten.
Och kristdemokraterna är inte speciellt kristet inriktade.
Sak samma med oppositionspartierna. Utslätade till en soppa som ska synas smaklig för att återvinna makten. Men ideologi, inte då.
Så egentligen är det väl så att inte bara de allianspartierna är som liberaldemokraterna i Japan, det gäller alla riksdagspartierna.
Jag minns att i min ungdom reagerade jag emot partiets namn, eftersom det (redan då) knappast var speciellt liberalt. Nu som då är det en koalition av olika intressegrupper med i huvudsak tämligen konservativ inriktning, vars egentliga mål först och främst är att ha makten. Ungefär som dagens svenska Allians.
Det andra stora partiet idag i Japan är Demokraterna, utan liberalt prefix, men i praktiken mera liberalt och mitteninriktat än Liberaldemokraterna, som söker stöd högerut om det behövs.
Idag är jag mera luttrad över hur ytterst lös kopplingen mellan ett partis namn och dess eventuella (och påstådda) ideologi ofta är.
De svenska moderaterna är varken konservativa eller liberala i traditionell mening. De är däremot mycket lika liberaldemokraterna i Japan i sin vilja att söka och behålla makten genom att vara ytterst pragmatiska och bortse från ideologi.
Sak samma med folkpartiet, det som en gång kallade sig liberalt - och ännu gör vid högtidliga tillfällen. Det är numera ett moderat-light parti, eller rättare sagt mera höger än dagens moderata höger.
Centern är också ett högerkantsparti vart ledstjärna främst är makten.
Och kristdemokraterna är inte speciellt kristet inriktade.
Sak samma med oppositionspartierna. Utslätade till en soppa som ska synas smaklig för att återvinna makten. Men ideologi, inte då.
Så egentligen är det väl så att inte bara de allianspartierna är som liberaldemokraterna i Japan, det gäller alla riksdagspartierna.
fredag 15 maj 2009
Behövs ett nytt liberalt parti?
Mikael Elmlund, bloggaren "Liberal och långsint" frågade igår vart en liberal väljare ska ta vägen. Mikael har varit aktiv centerpartist, men i likhet med många andra blivit besviken på centerstämmans negativa inställning till integritetsfrågorna.
Han har lämnat centern, och undrar vart han ska ta vägen.http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/05/14/vart-ska-en-liberal-valjare-ta-vagen-nu-for-tiden/
Jag har i och för sig diskuterat denna problematik tidigare, men det kan finnas anledning att ta upp det igen. Vi är många liberaler som inte känner igen oss i dagens partibild. Vilket borde vara något för t ex folkpartiets och centerns partiledningar att tänka på. Och, varför inte, för miljöpartiets.
Mikael slutade sitt inlägg med att han skiter i finanskrisen. Eftersom integritetsfrågan, friheten är så mycket viktigare i dagens läge.
Till det säger jag som så:
Ja, inte skiter jag i finanskrisen eller lågkonjunkturen, den drabbar mig och min familj hårt. Men, faktiskt, i övrigt kan jag bara instämma i din klagan Mikael…
I valet mellan frihet eller sänkt skatt väljer även jag friheten.
Trots allt känns det enklare att rösta i EP-valet än i riksdagsvalet nästa år. I EP-valet är det rikslistor, och gillar man inte partiet kan man ändå kryssa någon som känns rätt som person. Men jag har inte bestämt mig än.
I riksdagsvalet är det värre. Det är inte säkert det kommer att finnas sant liberala kandidater att kryssa fram i varje valkrets. Liksom Mikael har jag svårt att lita på sossarna i FRA-frågan. De sonderingar jag gjorde i höstas visade på ett ointresse, som är illavarslande betr deras ordhållighet.
Vänsterpartiet är omöjligt pga sin historia, många där hyllar ännu den blodbesudlade kommunismen.
Miljöpartiet har en del underligheter kvar, men är onekligen en bit på väg till att bli ett vänsterbetonad socialliberalt parti, om än ej så uttalat som de gröna i Tyskland. Och, som du säger, de vill ju så gärna sitta i knäet på sossarna.
Och s kan jag svårligen tänka mig, som sagt, även om jag hittat några utmärkta sossar på internet, men de styr ju inte partiet.
Moderaterna har numera bara ett överskuggande mål: MAKTEN. Deras politik skiftar innehåll efter vad de tror för dagen är lämpligt för att fånga väljare. Det inger inget förtroende. Deras praktiska politik är ett misch-masch av gammal “hederlig” konservatism, fragment av nyliberalism, socialkonservatism (den välvillige patronens behandling av sina underlydande) och annat löst gods.
KD är inte bättre, spec inte i integritetsfrågor. De är inte liberala och de är inte ens trogna sin moralkonservativa grund. Opålitliga.
Och fp. Jag mår illa att tänka på vad som skett med detta parti. Där finns en hel del gedigna liberaler, men de har antingen lagt av aktiv politik, eller tryckts ned så att de inte vågar eller ids bråka med partiledningen. Eller de ägnar sig åt perifera frågor, där de får hållas. De få som vågar käfta, de får veta att det inte är lämpligt.
Betr (pp) tycker nog jag och Mikael lika. Det de säger är bra i huvudsak. Men de är för smala. Möjligen av rädsla för att tappa en del sympatisörer, som bara vill en enda sak. Men den saken är ju viktig, och integritet och medborgarrätt kan tas som ingång för att ta ställning i många frågor.
Dock, inte är det underligt att det förs fram propåer om att det borde bildas ett nytt parti. Om det framförs önskemål snart sagt varje dag.
Med rubrikens fråga avser jag att det som behövs är ett liberalt parti i Sveriges riksdag. Inte bara ett nytt parti i största allmänhet.
Min erfarenhet inte minst av de mycket aktiva samhällsintresserade människor som visar sina åsikter i bloggar är att liberalismen finns i mycket högre grad än man kan tro. Visserligen så är det många som etiketterar sina åsikter annorlunda, eller inte alls, men det de framför är i väldigt hög grad liberala ställningstaganden.
Det är en skam att det idag inte finns ett politiskt parti i riksdagen som kan vara ett verkligt val för oss liberaler.
Han har lämnat centern, och undrar vart han ska ta vägen.http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/05/14/vart-ska-en-liberal-valjare-ta-vagen-nu-for-tiden/
Jag har i och för sig diskuterat denna problematik tidigare, men det kan finnas anledning att ta upp det igen. Vi är många liberaler som inte känner igen oss i dagens partibild. Vilket borde vara något för t ex folkpartiets och centerns partiledningar att tänka på. Och, varför inte, för miljöpartiets.
Mikael slutade sitt inlägg med att han skiter i finanskrisen. Eftersom integritetsfrågan, friheten är så mycket viktigare i dagens läge.
Till det säger jag som så:
Ja, inte skiter jag i finanskrisen eller lågkonjunkturen, den drabbar mig och min familj hårt. Men, faktiskt, i övrigt kan jag bara instämma i din klagan Mikael…
I valet mellan frihet eller sänkt skatt väljer även jag friheten.
Trots allt känns det enklare att rösta i EP-valet än i riksdagsvalet nästa år. I EP-valet är det rikslistor, och gillar man inte partiet kan man ändå kryssa någon som känns rätt som person. Men jag har inte bestämt mig än.
I riksdagsvalet är det värre. Det är inte säkert det kommer att finnas sant liberala kandidater att kryssa fram i varje valkrets. Liksom Mikael har jag svårt att lita på sossarna i FRA-frågan. De sonderingar jag gjorde i höstas visade på ett ointresse, som är illavarslande betr deras ordhållighet.
Vänsterpartiet är omöjligt pga sin historia, många där hyllar ännu den blodbesudlade kommunismen.
Miljöpartiet har en del underligheter kvar, men är onekligen en bit på väg till att bli ett vänsterbetonad socialliberalt parti, om än ej så uttalat som de gröna i Tyskland. Och, som du säger, de vill ju så gärna sitta i knäet på sossarna.
Och s kan jag svårligen tänka mig, som sagt, även om jag hittat några utmärkta sossar på internet, men de styr ju inte partiet.
Moderaterna har numera bara ett överskuggande mål: MAKTEN. Deras politik skiftar innehåll efter vad de tror för dagen är lämpligt för att fånga väljare. Det inger inget förtroende. Deras praktiska politik är ett misch-masch av gammal “hederlig” konservatism, fragment av nyliberalism, socialkonservatism (den välvillige patronens behandling av sina underlydande) och annat löst gods.
KD är inte bättre, spec inte i integritetsfrågor. De är inte liberala och de är inte ens trogna sin moralkonservativa grund. Opålitliga.
Och fp. Jag mår illa att tänka på vad som skett med detta parti. Där finns en hel del gedigna liberaler, men de har antingen lagt av aktiv politik, eller tryckts ned så att de inte vågar eller ids bråka med partiledningen. Eller de ägnar sig åt perifera frågor, där de får hållas. De få som vågar käfta, de får veta att det inte är lämpligt.
Betr (pp) tycker nog jag och Mikael lika. Det de säger är bra i huvudsak. Men de är för smala. Möjligen av rädsla för att tappa en del sympatisörer, som bara vill en enda sak. Men den saken är ju viktig, och integritet och medborgarrätt kan tas som ingång för att ta ställning i många frågor.
Dock, inte är det underligt att det förs fram propåer om att det borde bildas ett nytt parti. Om det framförs önskemål snart sagt varje dag.
Med rubrikens fråga avser jag att det som behövs är ett liberalt parti i Sveriges riksdag. Inte bara ett nytt parti i största allmänhet.
Min erfarenhet inte minst av de mycket aktiva samhällsintresserade människor som visar sina åsikter i bloggar är att liberalismen finns i mycket högre grad än man kan tro. Visserligen så är det många som etiketterar sina åsikter annorlunda, eller inte alls, men det de framför är i väldigt hög grad liberala ställningstaganden.
Det är en skam att det idag inte finns ett politiskt parti i riksdagen som kan vara ett verkligt val för oss liberaler.
tisdag 3 februari 2009
Kommer socialliberalismen att överleva?
(Ännu ett intressant inlägg om socialliberalismen och behovet av en radikal mittenkraft, av Frede/Liberty Justice. En liten kommentar till förra inlägget tangerar detta problem, i övrigt avvaktar och välkomnar jag andra kommentarer.)
Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.
Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.
Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.
Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.
Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.
Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.
Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.
Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.
Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.
Frede/Liberty Justice
(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)
Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.
Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.
Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.
Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.
Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.
Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.
Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.
Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.
Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.
Frede/Liberty Justice
(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)
söndag 1 februari 2009
Alliansen en olycka för socialliberalismen?
(Följande inlägg har skickats till mig för publicering. Inom kort publiceras ytterligare ett inlägg i denna fråga av denne debattör. Läs och begrunda. Jag hoppas det kan bli en konstruktiv debatt med fler deltagare. /L E Forsgren)
Jag kallade mig tidigare (fram till ca 1998) för radikal socialliberal och var även medlem i LUF. Dock lämnade jag LUF och slutade rösta på fp, eftersom jag tyckte att socialliberalismen hade trängts ut av höger-/nyliberalism.
Jag retade mig förr på de som sa att socialliberalismen var en skvader. Efter år av politisk ökenvandring har jag dock själv blivit mer skeptisk till socialliberalismen som ideologi. Personligen har jag alltid sett den som en radikal mitten- eller möjligtvis center-vänster-ideologi. En ideologi som står nära socialdemokratin men med större fokus på individen.
Men ju mer jag läste av liberal teori, desto mindre trodde jag på liberalismen. Övriga ideologier har ett gedignare teoretiskt grundlag att stå på. Socialdemokratin (den pragmatiska, inte den marxistiska gammaldags varianten) har då blivit mer intressant för mig, eftersom den ligger nära socialliberalismen men är ideologiskt mera tydlig.
Problemet är att socialliberalismen alltid tycks störas av det där lilla ordet "liberal" och glömma bort den sociala aspekten. Eller "alltid", de senaste tio åren i alla fall. Nuförtiden tycks socialliberal kunna betyda allt från nyliberal centerpartist till vänsterliberal queerteoretiker.
Socialliberalismen är i Sverige också för låst till folkpartiet. Det var tidigare min politiska hemvist, men jag tror inte att socialliberalismen mått bra av att begränsas till ett enda parti. Inte heller tror jag att den som ideologi mått bra av att hela tiden länkas till JS Mill och Bertil Ohlin. Det blir för endimensionellt.
På många sätt är socialliberalismen för begränsad. Jag menar det var ju Ohlin som myntade uttrycket. Han vägde mellan "socialliberalism" och "liberalsocialism". Jag undrar om inte det sistnämnda hade varit ett bättre alternativ, då den reformistiska socialistiska traditionen har ett gedignare ideologiskt arv.
Det där med var man står politiskt begränsas ju inte bara till höger-vänsterskalan, utan även i vilket land man bor. I Storbritannien hade en klassisk socialliberal varit Labour, dvs. vänster eller center-vänster. Men i Sverige räknas socialliberaler nuförtiden ofta till center-högern.
Folkpartiets deltagande i Alliansen har också varit en olycka för socialliberalismen inom partiet. Det är inte mycket av den som finns kvar. Det tycks mer vara ett humanistiskt alibi.
Socialliberalismen fastnade först i snällismen, därefter övergavs den av sina förespråkare för en stramare högerliberal hållning. Jag hade dock gärna lagt min röst på folkpartiet så som det är nu, om man blivit mer social och solidarisk i välfärdsfrågorna. Världen har ju ändrats och gårdagens socialliberalism kan inte lösa dagens problem med t ex en havererad integrationspolitik, en gränslös organiserad brottslighet som hotar rättsstaten och en nyliberal ekonomism där människan reduceras till konsument.
Däremot kunde socialliberalismen bättre ha länkat till sitt starka arv även utomlands, t ex till sin ideologiska släkting Franklin D. Roosevelts New Deal-liberalism och den "vitala center" som Arthur M. Schlesinger Jr. talade om.
Jag tycker att Obamas radikala pragmatism och blandning av mjuka och hårda värden visar på en sympatisk och framkomlig väg. Tiden får väl utvisa.
Frede/Liberty Justice
Jag kallade mig tidigare (fram till ca 1998) för radikal socialliberal och var även medlem i LUF. Dock lämnade jag LUF och slutade rösta på fp, eftersom jag tyckte att socialliberalismen hade trängts ut av höger-/nyliberalism.
Jag retade mig förr på de som sa att socialliberalismen var en skvader. Efter år av politisk ökenvandring har jag dock själv blivit mer skeptisk till socialliberalismen som ideologi. Personligen har jag alltid sett den som en radikal mitten- eller möjligtvis center-vänster-ideologi. En ideologi som står nära socialdemokratin men med större fokus på individen.
Men ju mer jag läste av liberal teori, desto mindre trodde jag på liberalismen. Övriga ideologier har ett gedignare teoretiskt grundlag att stå på. Socialdemokratin (den pragmatiska, inte den marxistiska gammaldags varianten) har då blivit mer intressant för mig, eftersom den ligger nära socialliberalismen men är ideologiskt mera tydlig.
Problemet är att socialliberalismen alltid tycks störas av det där lilla ordet "liberal" och glömma bort den sociala aspekten. Eller "alltid", de senaste tio åren i alla fall. Nuförtiden tycks socialliberal kunna betyda allt från nyliberal centerpartist till vänsterliberal queerteoretiker.
Socialliberalismen är i Sverige också för låst till folkpartiet. Det var tidigare min politiska hemvist, men jag tror inte att socialliberalismen mått bra av att begränsas till ett enda parti. Inte heller tror jag att den som ideologi mått bra av att hela tiden länkas till JS Mill och Bertil Ohlin. Det blir för endimensionellt.
På många sätt är socialliberalismen för begränsad. Jag menar det var ju Ohlin som myntade uttrycket. Han vägde mellan "socialliberalism" och "liberalsocialism". Jag undrar om inte det sistnämnda hade varit ett bättre alternativ, då den reformistiska socialistiska traditionen har ett gedignare ideologiskt arv.
Det där med var man står politiskt begränsas ju inte bara till höger-vänsterskalan, utan även i vilket land man bor. I Storbritannien hade en klassisk socialliberal varit Labour, dvs. vänster eller center-vänster. Men i Sverige räknas socialliberaler nuförtiden ofta till center-högern.
Folkpartiets deltagande i Alliansen har också varit en olycka för socialliberalismen inom partiet. Det är inte mycket av den som finns kvar. Det tycks mer vara ett humanistiskt alibi.
Socialliberalismen fastnade först i snällismen, därefter övergavs den av sina förespråkare för en stramare högerliberal hållning. Jag hade dock gärna lagt min röst på folkpartiet så som det är nu, om man blivit mer social och solidarisk i välfärdsfrågorna. Världen har ju ändrats och gårdagens socialliberalism kan inte lösa dagens problem med t ex en havererad integrationspolitik, en gränslös organiserad brottslighet som hotar rättsstaten och en nyliberal ekonomism där människan reduceras till konsument.
Däremot kunde socialliberalismen bättre ha länkat till sitt starka arv även utomlands, t ex till sin ideologiska släkting Franklin D. Roosevelts New Deal-liberalism och den "vitala center" som Arthur M. Schlesinger Jr. talade om.
Jag tycker att Obamas radikala pragmatism och blandning av mjuka och hårda värden visar på en sympatisk och framkomlig väg. Tiden får väl utvisa.
Frede/Liberty Justice
söndag 12 oktober 2008
Finns en chans för fp att samarbeta med s?
En herre vid namn Jan Sjöberg har en blogg med namnet "Liberalen". Ofta har jag starka invändningar emot vad han där skriver. Det verkar vara en tämligen osmält "liberalism" han där förespråkar, en blandning opportunism, lite "höger" men ändå trivs han inte helt med samarbetet med moderaterna, lite lätt främlingsskeptiskhet, och en stark auktoritetstro i synnerhet på Jan Björklund. Det är inte min liberalism, i vart fall. Och knappast socialliberalism.
Nu har jag dock hittat ett inlägg som jag vill kommentera även här. Jan Sj kallar det för "Fp+s=sant" och förespråkar där samarbete mellan nämnda partier. Han hänvisar till att då skulle en sådan regering (utan mp och/eller v) mera tänka på sjuka och arbetslösa än vad Alliansen gör.
Jag har viss sympati för tanken. Men, men. Idag har fp (som ju i hög grad övergett socialliberalismen) så hårt förankrat sig som släpjolle till moderaterna att ens att tänka den tanken inom fp, det verkar meningslöst. Då viner ju partipiskan. Ideologin har ju fått ge vika för maktsträvan i sig.
Det andra är att sossarna bör nog befinna sig i opposition minst en valperiod till. Vi ska inte glömma hur storebrorsaktigt de uppträder när de tror att de sitter i ständig maktutövning! De tycks tro att de är av Gud givna all makt. Att en valförlust är en olycklig tillfällighet, som kommer att rätta till sig vid följande val.
De måste lära sig ödmjukhet, att diskutera och kompromissa till folkflertalets fördel. Det duger inte att bara gynna sina egna kärntrupper, "rörelsen".
När de lärt sig det, kan vi jobba för att bryta blockpolitiken. Då kanske också verkliga förnyare inom s få större inflytande inom sitt parti.
Fläckvis finns ju faktiskt också positiva inslag hos mp, antydningar till socialliberalism.
Bäst resultat för socialliberalismen når man om man väljer sällskap efter vilka frågor som är aktuella.
Men idag är ju socialliberalismen hemlös, den finns inte som dominerande ideologi i något parti. Inte ens inom fp, där är den idag bara en etikett utan innehåll. Vilket alltfler socialliberaler bittert erfar - och lämnar fp.
Kanske måste det till en ny partibildning, som omfattar socialliberaler - vare sig de kallar sig det idag eller inte - från olika håll. En samling för liberaler med socialt ansvar. Dvs inte för neo-liberaler med smått anarkistisk läggning. Definitionen på socialliberal är något flytande beroende på vem som gör den, men bortsett från det så tror jag att i grunden omfattas socialliberalism av stora delar av väljarna. Merparten av sosseväljarna är inte socialister. Merparten av fp-väljarna är inte moderater-light, och jag vill gärna tro att ett modernt socialliberalt part skulle attrahera även en del väljare från moderaterna, från kd och centern, från miljöpartiet och till och med en del vänsterväljare, som i grunden är kritiska till Lars Ohlys opportunistiska "nymarxism". Och ett sådant parti borde vara något för kritiker av FRA-lagen, vars liberala samhällsintresse väckts av hur FRA-frågan misskötts av dagens partier.
I vilket fall som helst så måste det till en pånyttfödelse av demokratin i Sverige. Dagens partisystem är helt förstelnat.
Nu har jag dock hittat ett inlägg som jag vill kommentera även här. Jan Sj kallar det för "Fp+s=sant" och förespråkar där samarbete mellan nämnda partier. Han hänvisar till att då skulle en sådan regering (utan mp och/eller v) mera tänka på sjuka och arbetslösa än vad Alliansen gör.
Jag har viss sympati för tanken. Men, men. Idag har fp (som ju i hög grad övergett socialliberalismen) så hårt förankrat sig som släpjolle till moderaterna att ens att tänka den tanken inom fp, det verkar meningslöst. Då viner ju partipiskan. Ideologin har ju fått ge vika för maktsträvan i sig.
Det andra är att sossarna bör nog befinna sig i opposition minst en valperiod till. Vi ska inte glömma hur storebrorsaktigt de uppträder när de tror att de sitter i ständig maktutövning! De tycks tro att de är av Gud givna all makt. Att en valförlust är en olycklig tillfällighet, som kommer att rätta till sig vid följande val.
De måste lära sig ödmjukhet, att diskutera och kompromissa till folkflertalets fördel. Det duger inte att bara gynna sina egna kärntrupper, "rörelsen".
När de lärt sig det, kan vi jobba för att bryta blockpolitiken. Då kanske också verkliga förnyare inom s få större inflytande inom sitt parti.
Fläckvis finns ju faktiskt också positiva inslag hos mp, antydningar till socialliberalism.
Bäst resultat för socialliberalismen når man om man väljer sällskap efter vilka frågor som är aktuella.
Men idag är ju socialliberalismen hemlös, den finns inte som dominerande ideologi i något parti. Inte ens inom fp, där är den idag bara en etikett utan innehåll. Vilket alltfler socialliberaler bittert erfar - och lämnar fp.
Kanske måste det till en ny partibildning, som omfattar socialliberaler - vare sig de kallar sig det idag eller inte - från olika håll. En samling för liberaler med socialt ansvar. Dvs inte för neo-liberaler med smått anarkistisk läggning. Definitionen på socialliberal är något flytande beroende på vem som gör den, men bortsett från det så tror jag att i grunden omfattas socialliberalism av stora delar av väljarna. Merparten av sosseväljarna är inte socialister. Merparten av fp-väljarna är inte moderater-light, och jag vill gärna tro att ett modernt socialliberalt part skulle attrahera även en del väljare från moderaterna, från kd och centern, från miljöpartiet och till och med en del vänsterväljare, som i grunden är kritiska till Lars Ohlys opportunistiska "nymarxism". Och ett sådant parti borde vara något för kritiker av FRA-lagen, vars liberala samhällsintresse väckts av hur FRA-frågan misskötts av dagens partier.
I vilket fall som helst så måste det till en pånyttfödelse av demokratin i Sverige. Dagens partisystem är helt förstelnat.
söndag 21 september 2008
Vad händer efter FRA-lagen?
Detta med FRA-lagen och dess konsekvenser växer alltmer. I och för sig känner jag nog att den i sig är slutharvad. Det som gäller är nu att få nejet igenom. Det är steg ett. Dock ej steget.
Det bekymrande är att så mycket annat blottats i vårt samhälle. Märkliga och oärliga debattmetoder. Maktarrogans och maktsträvan utan ideologi. Spelet på fördomar och okunskap för att driva igenom en fråga och sedan söka tiga ihjäl den. Klyftan mellan folket och makten. Partipiskor som viner mer än man kan tolerera i ett demokratiskt samhälle. Närliggande frågor som hotar vår integritet på andra områden eller fora.
Och vad ska vi göra efter FRA?
Alltså, ett exempel. Om nu någon detalj i Fokusartikeln är en aning fel, så ändrar det föga av totalbilden av hur det gick till med FRA-lagens genomdrivande. Det man redan visste är illa nog, och bekräftas i stort av artikeln. Jag kände viss sympati för M Odenberg när han avgick som försvarsminister, men hans agerande och argumenterande i FRA-frågan har tagit bort all min respekt för honom.
Bea Ask tyckte ju rätt betr FRA, men vågade inte ta strid för sin uppfattning.
Att det finns tecken på nytt och mera "strul" i närliggande frågors behandling i EU gör ju inte saken bättre. När vi klarat hem FRA-lagens avskaffande (vilket vi måste göra) så återstår fler strider. Först kanske visavi EU. Men även med andra åtgärder för att restaurera demokratin, i Sverige och i EU. Som detta med en svensk författningsdomstol. Bättre personval. Etcetera.
Det börjar kännas jobbigt för den som måste göra detta från en frivillig lekmannaposition, men vi har ju inget val när de välavlönade heltidspolitikerna inte fullgör sina uppgifter på rätt sätt.
Frågan är vilka vi ska sätta i deras ställe vid valet 2010. Svikarna, de flesta av dagens allianspolitiker, är för många och de rakryggade FRA-motståndarna i riksdagen är för få.
Och även om vi FRA-motståndare är många och ofta mycket kunniga i integritetsfrågor, så hur ska vi matcha fram nog många som kan fylla upp de vakansblivande stolarna?
Det vore ju ett nederlag om vi tvingas att välja om de som svikit oss!
Vi måste hitta folk som både vill och kan ta över, och vars åsikter vi kan dela även i annat än FRA-frågan. Det kan bli en lustig legion av okorrumperade pensionärer och unga frihetsälskande liberaler (med olika prefix). Och många som kanske inte vill sätta någon ideologisk stämpel på sig som för mycket kan kopplas till ett "gammalt" parti.
Jag tror, speciellt om vi tar hem spelet om FRA-lagen, att fp kan få tämligen många nya sympatisörer. Inte p g a partiets agerande, utan p g a de modiga sex fp-kvinnorna. Hur det går i de andra partierna vågar jag inte ens spekulera om idag.
Men visst kan FRA-frågan bli en välkommen vitamininjektion för demokratin, om det går vägen och om partierna rätt kan förvalta detta nya intresse. Men jag känner också att det kan bli - oavsett utgången betr FRA - ett bakslag om FRA-kramarna tillåts väljas om.
Om vi inte kan få fram tillräckligt många engagerade presumtiva politiker som kan föra vidare ett nyväckt intresse för viktiga ideologiska frågor in i riksdagens vardagsarbete.
Det bekymrande är att så mycket annat blottats i vårt samhälle. Märkliga och oärliga debattmetoder. Maktarrogans och maktsträvan utan ideologi. Spelet på fördomar och okunskap för att driva igenom en fråga och sedan söka tiga ihjäl den. Klyftan mellan folket och makten. Partipiskor som viner mer än man kan tolerera i ett demokratiskt samhälle. Närliggande frågor som hotar vår integritet på andra områden eller fora.
Och vad ska vi göra efter FRA?
Alltså, ett exempel. Om nu någon detalj i Fokusartikeln är en aning fel, så ändrar det föga av totalbilden av hur det gick till med FRA-lagens genomdrivande. Det man redan visste är illa nog, och bekräftas i stort av artikeln. Jag kände viss sympati för M Odenberg när han avgick som försvarsminister, men hans agerande och argumenterande i FRA-frågan har tagit bort all min respekt för honom.
Bea Ask tyckte ju rätt betr FRA, men vågade inte ta strid för sin uppfattning.
Att det finns tecken på nytt och mera "strul" i närliggande frågors behandling i EU gör ju inte saken bättre. När vi klarat hem FRA-lagens avskaffande (vilket vi måste göra) så återstår fler strider. Först kanske visavi EU. Men även med andra åtgärder för att restaurera demokratin, i Sverige och i EU. Som detta med en svensk författningsdomstol. Bättre personval. Etcetera.
Det börjar kännas jobbigt för den som måste göra detta från en frivillig lekmannaposition, men vi har ju inget val när de välavlönade heltidspolitikerna inte fullgör sina uppgifter på rätt sätt.
Frågan är vilka vi ska sätta i deras ställe vid valet 2010. Svikarna, de flesta av dagens allianspolitiker, är för många och de rakryggade FRA-motståndarna i riksdagen är för få.
Och även om vi FRA-motståndare är många och ofta mycket kunniga i integritetsfrågor, så hur ska vi matcha fram nog många som kan fylla upp de vakansblivande stolarna?
Det vore ju ett nederlag om vi tvingas att välja om de som svikit oss!
Vi måste hitta folk som både vill och kan ta över, och vars åsikter vi kan dela även i annat än FRA-frågan. Det kan bli en lustig legion av okorrumperade pensionärer och unga frihetsälskande liberaler (med olika prefix). Och många som kanske inte vill sätta någon ideologisk stämpel på sig som för mycket kan kopplas till ett "gammalt" parti.
Jag tror, speciellt om vi tar hem spelet om FRA-lagen, att fp kan få tämligen många nya sympatisörer. Inte p g a partiets agerande, utan p g a de modiga sex fp-kvinnorna. Hur det går i de andra partierna vågar jag inte ens spekulera om idag.
Men visst kan FRA-frågan bli en välkommen vitamininjektion för demokratin, om det går vägen och om partierna rätt kan förvalta detta nya intresse. Men jag känner också att det kan bli - oavsett utgången betr FRA - ett bakslag om FRA-kramarna tillåts väljas om.
Om vi inte kan få fram tillräckligt många engagerade presumtiva politiker som kan föra vidare ett nyväckt intresse för viktiga ideologiska frågor in i riksdagens vardagsarbete.
onsdag 10 september 2008
Liberala tungviktare mot FRA-lagen!
Som komplettering till fp-uppropet mot FRA kan jag här ge den lista av undertecknare som gäller i skrivande stund, tagna från Mark Klambergs blogg, onsdag morgon 10 sept.
Det är många tunga, gedigna liberala namn, flera fd ministrar och fps förre ledande försvarspolitiker.
Jag markerar några av dessa tungviktare! Jag tror inte någon misstycker.
Se till att också du kommer med i detta fina sällskap.
Initiativtagare Hans Åberg, ordförande Fp Bromma
Maria Leissner, fd partiledare (fp)
Cecilia Wikström, riksdagsledamot (fp), ordförande länsförbundet Uppsala (fp)
Solveig Hellquist, riksdagsledamot (fp), Fp Västernorrland
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot, Fp Östermalm
Jan-Erik Wikström, f.d. kultur och utbildningsminister (fp), f.d landshövding Uppsala
Bertil Hansson, f.d. kommun- och kyrkominister (fp), Fp Göteborg
Hans Lindblad, fd riksdagsledamot och tidigare försvarspolitiskt talesman (fp)
Majed Safaee, 1:e vice förbundsordförande liberala ungdomsförbundet
Daniel Andersson, 1:e vice ordförande Liberala studenterBerit Krantz, ledamot av förbundsstyrelsen för Fp Göteborg
Adam Cwejman, förbundsstyrelseledamot LUF, Göteborg
Anders Mansten, landstingsledamot Norrbotten (fp)
Mathias Sundin, oppositionsråd för folkpartiet i Norrköping, ordförande Fp Norrköping
Fatima Svanå, styrelseledamot Fp Halmstad och ledamot i regionfullmäktige Halland (fp)
Bengt Olsson, styrelseledamot Fp Linköping, kommunalråd (fp) Linköping
Anette Gerhardsson, ordförande för Liberala Kvinnor Västmanland, medlem Fp Arboga
Sara Brånn, distriktsordförande LUF Sörmland
Jakob Hilding, distriktsordförande LUF Dalarna
Mikael Sivermo, distriktsordförande, LUF Kronoberg
Stefan Hansen, distriktsordförande, LUF östergötland
Hanna Håkanson, ordförande Luf Höör, vice ordförande Luf Skåne
Berivan Mohammed, kommunfullmäktigeledamot (fp) Sundsvall, medlem Fp Sundsvall
Lennart Nilsson, ordförande Fp Nacka
Gunilla Thorsson, ordförande Fp Farsta
Bo Aldal, ordförande Fp Hässelby-Vällingby
Martin Ängeby, ordförande Fp Kista
Charlotte Schenholm, ordförande Fp Kungsholmen-Essingeöarna
Daniel Forslund, ordförande Fp Skarpnäck
Cecilia Carpelan, ordförande Fp Skärholmen
Seved Monke, ordförande Fp Södermalm
Mark Klamberg, ordförande Fp Östermalm
Francisca Herodes, vice ordförande Fp Östermalm
Jonas Sahlin, styrelseledamot Fp Nacka.
Per Pettersson, vice ordförande, FP Kista, 2:e vice ordförande, LUF Storstockholm
Mikael Ståldal, styrelseledamot Fp Kista samt ledamot Fp:s klimatkommission
Leiph Berggren, styrelseledamot och kampanjledare Fp Hässelby-Vällingby, ersättare Stockholms läns landsting
Ulf Keijer, styrelseledamot Fp Kungsholmen-Essingeöarna
Daniele Fava, styrelseledamot Fp Östermalm
Ulf Hermelin, styrelseledamot Fp Östermalm Jakob Sjögren, ersättare styrelsen Fp Östermalm
Kenneth Johansson, kassör LUF Sörmland
Göran C-O Claesson, medlem Fp Sollentuna
Richard Johansson, medlem Fp Arboga
Kit Emilson, medlem Fp Båstad
Jan Rejdnell, medlem FP Västerås
Willy Viitala, medlem Fp Vantör
Andreas Froby, medlem i Fp Botkyrka, Europapolitisk talesperson i LUF Storstockholm
Adam Tiwe, ekonomiskpolitisk talesman LUF Storstockholm, ledamot Feministiska nämnden (LUF)
Maria Byström, medlem Fp Östermalm
Daniel Rhodin, ersättare styrelsen Fp Eslöv
Erik Engberg, medlem FP Piteå
Lars-Erick Forsgren, socialliberal, Piteå, fd pol sekr fp Botkyrka
Robert Nordman, medlem Fp Norrköping, ersättare landstinget Östergötland
Åke Bjurhamn, medlem Fp Norrköping
...
Det är många tunga, gedigna liberala namn, flera fd ministrar och fps förre ledande försvarspolitiker.
Jag markerar några av dessa tungviktare! Jag tror inte någon misstycker.
Se till att också du kommer med i detta fina sällskap.
Initiativtagare Hans Åberg, ordförande Fp Bromma
Maria Leissner, fd partiledare (fp)
Cecilia Wikström, riksdagsledamot (fp), ordförande länsförbundet Uppsala (fp)
Solveig Hellquist, riksdagsledamot (fp), Fp Västernorrland
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot, Fp Östermalm
Jan-Erik Wikström, f.d. kultur och utbildningsminister (fp), f.d landshövding Uppsala
Bertil Hansson, f.d. kommun- och kyrkominister (fp), Fp Göteborg
Hans Lindblad, fd riksdagsledamot och tidigare försvarspolitiskt talesman (fp)
Majed Safaee, 1:e vice förbundsordförande liberala ungdomsförbundet
Daniel Andersson, 1:e vice ordförande Liberala studenterBerit Krantz, ledamot av förbundsstyrelsen för Fp Göteborg
Adam Cwejman, förbundsstyrelseledamot LUF, Göteborg
Anders Mansten, landstingsledamot Norrbotten (fp)
Mathias Sundin, oppositionsråd för folkpartiet i Norrköping, ordförande Fp Norrköping
Fatima Svanå, styrelseledamot Fp Halmstad och ledamot i regionfullmäktige Halland (fp)
Bengt Olsson, styrelseledamot Fp Linköping, kommunalråd (fp) Linköping
Anette Gerhardsson, ordförande för Liberala Kvinnor Västmanland, medlem Fp Arboga
Sara Brånn, distriktsordförande LUF Sörmland
Jakob Hilding, distriktsordförande LUF Dalarna
Mikael Sivermo, distriktsordförande, LUF Kronoberg
Stefan Hansen, distriktsordförande, LUF östergötland
Hanna Håkanson, ordförande Luf Höör, vice ordförande Luf Skåne
Berivan Mohammed, kommunfullmäktigeledamot (fp) Sundsvall, medlem Fp Sundsvall
Lennart Nilsson, ordförande Fp Nacka
Gunilla Thorsson, ordförande Fp Farsta
Bo Aldal, ordförande Fp Hässelby-Vällingby
Martin Ängeby, ordförande Fp Kista
Charlotte Schenholm, ordförande Fp Kungsholmen-Essingeöarna
Daniel Forslund, ordförande Fp Skarpnäck
Cecilia Carpelan, ordförande Fp Skärholmen
Seved Monke, ordförande Fp Södermalm
Mark Klamberg, ordförande Fp Östermalm
Francisca Herodes, vice ordförande Fp Östermalm
Jonas Sahlin, styrelseledamot Fp Nacka.
Per Pettersson, vice ordförande, FP Kista, 2:e vice ordförande, LUF Storstockholm
Mikael Ståldal, styrelseledamot Fp Kista samt ledamot Fp:s klimatkommission
Leiph Berggren, styrelseledamot och kampanjledare Fp Hässelby-Vällingby, ersättare Stockholms läns landsting
Ulf Keijer, styrelseledamot Fp Kungsholmen-Essingeöarna
Daniele Fava, styrelseledamot Fp Östermalm
Ulf Hermelin, styrelseledamot Fp Östermalm Jakob Sjögren, ersättare styrelsen Fp Östermalm
Kenneth Johansson, kassör LUF Sörmland
Göran C-O Claesson, medlem Fp Sollentuna
Richard Johansson, medlem Fp Arboga
Kit Emilson, medlem Fp Båstad
Jan Rejdnell, medlem FP Västerås
Willy Viitala, medlem Fp Vantör
Andreas Froby, medlem i Fp Botkyrka, Europapolitisk talesperson i LUF Storstockholm
Adam Tiwe, ekonomiskpolitisk talesman LUF Storstockholm, ledamot Feministiska nämnden (LUF)
Maria Byström, medlem Fp Östermalm
Daniel Rhodin, ersättare styrelsen Fp Eslöv
Erik Engberg, medlem FP Piteå
Lars-Erick Forsgren, socialliberal, Piteå, fd pol sekr fp Botkyrka
Robert Nordman, medlem Fp Norrköping, ersättare landstinget Östergötland
Åke Bjurhamn, medlem Fp Norrköping
...
Fp-upprop mot FRA-lagen!
Jag tillåter mig att knycka nedanstående text från Mark Klambergs blogg.
"Mathias Sundin, ordförande Fp Norrköping kläckte på sin blogg idén att fler kunde ansluta sig till det upprop som Hans Åberg, Fp Bromma, startat.
Det är en god idé.
Alla folkpartimedlemmar kan ansluta sig. Skicka mail (mark.klamberg@liberal.se), så sätter jag upp dig. Ange vilken förening du tillhör och eventuell titel.
Upprop mot FRA-lagen!
Till Folkpartiet Liberalernas:
- partiledning
- riksdagsledamöter
- ledamöter i referensgruppen
”Sommarens rasande debatt kring lagen om signalspaning visar att frågan på många sätt är mycket mer komplicerad än vad som kanske ursprungligen antogs, att frågan ingalunda är färdigdiskuterad i de demokratiska fora där frågan ska och borde diskuteras och framförallt; att beslutet idag saknar folklig förankring och stöd.
Vi uppmanar Dig därför att verka för att riva upp lagen och backa hela frågan tillbaka till en parlamentarisk utredning med uppgift att utreda FRA:s uppdrag utifrån aspekter som integritet, effektivitet och reglering."
Initiativtagare Hans Åberg, ordförande Fp Bromma."
Alla goda liberaler bör snarast ansluta sig till detta upprop.
"Mathias Sundin, ordförande Fp Norrköping kläckte på sin blogg idén att fler kunde ansluta sig till det upprop som Hans Åberg, Fp Bromma, startat.
Det är en god idé.
Alla folkpartimedlemmar kan ansluta sig. Skicka mail (mark.klamberg@liberal.se), så sätter jag upp dig. Ange vilken förening du tillhör och eventuell titel.
Upprop mot FRA-lagen!
Till Folkpartiet Liberalernas:
- partiledning
- riksdagsledamöter
- ledamöter i referensgruppen
”Sommarens rasande debatt kring lagen om signalspaning visar att frågan på många sätt är mycket mer komplicerad än vad som kanske ursprungligen antogs, att frågan ingalunda är färdigdiskuterad i de demokratiska fora där frågan ska och borde diskuteras och framförallt; att beslutet idag saknar folklig förankring och stöd.
Vi uppmanar Dig därför att verka för att riva upp lagen och backa hela frågan tillbaka till en parlamentarisk utredning med uppgift att utreda FRA:s uppdrag utifrån aspekter som integritet, effektivitet och reglering."
Initiativtagare Hans Åberg, ordförande Fp Bromma."
Alla goda liberaler bör snarast ansluta sig till detta upprop.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
