tisdag 3 februari 2009
Kommer socialliberalismen att överleva?
(Ännu ett intressant inlägg om socialliberalismen och behovet av en radikal mittenkraft, av Frede/Liberty Justice. En liten kommentar till förra inlägget tangerar detta problem, i övrigt avvaktar och välkomnar jag andra kommentarer.)
Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.
Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.
Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.
Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.
Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.
Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.
Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.
Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.
Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.
Frede/Liberty Justice
(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)
Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.
Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.
Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.
Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.
Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.
Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.
Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.
Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.
Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.
Frede/Liberty Justice
(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Till min sorg ser jag inga kommentarer. Därför avstår jag också, även om jag ser några pkter som borde diskuteras.
Men det känns inte meningsfullt om inte fler deltar i debatten.
Skicka en kommentar