Det viktigaste av traditionella media, vid sidan av SVT, är nog DN, vad man än tycker om det.
Såväl nyheter som ledarartiklar och debattartiklar som publiceras i DN får stort genomslag även i andra "gammelmedia" - och i bloggarvärlden. Idag (12 dec) har Björn Johnson, statsvetare i Malmö, en debattartikel i DN som diskuterar sverigedemokraternas höga opinionssiffror. Det är en läsvärd och intressant artikel, läs den. I korthet går den ut på att påvisa att politikerna i riksdagspartierna har en naiv syn på sverigedemokraterna. Frågan ställs vad sd´s framgångar beror på, vad som är en opinion och hur den bildas, vem som sätter den politiska dagordningen och (gammel)medias roll. Han säger att "ta debatten med sd" är en naiv strategi. Att sd inte söker vinna en majoritet utan i st satsar på att mobilisera tillräckligt av de invandringskritiska att rösta så att sd kommer in i riksdagen. Och medelsvenssons bild av Rosengård är inte självupplevd utan den som förmedlas av media.
Slutsatsen är att riksdagspartierna inte vinner på att "ta debatten" med sd, för det gör bara att sd får publicitet för det som är deras profilfråga. Oavsett vem som vinner debatten så vinner då sd att deras presumtiva väljare mobiliseras.
Vad som är mera oklart är vad Johnson anser är en bättre taktik, frånsett att gammelpartierna ska ställa sd´s lokala företrädare till svars för vad de gjort och vill.
"Preliminärt" är jag benägen att hålla med Johnson om att debatter om invandringspolitik mellan t ex Reinfeldt eller Sahlin mot Jimmie Åkesson är kontraproduktiva. Däremot kan man inte helt lämna åt sidan att för väljarna göra klart vart sd´s politik för och hur odemokratisk och omänsklig, för att inte säga integritetskränkande, som sd´s politik är.
Dessutom bör de lyfta fram och söka sätta på dagordningen andra frågor, som viktiga för väljarna. Frågan är då bara vilka matcher som partierna klarar av att föra...
Exempelvis ekonomi, sysselsättning, sjukförsäkring är ju viktiga saker. Men i en debatt som ska övertyga ev sd-sympatisörer är de inte speciellt profilerade... Och drar man fram äldreomsorg och pensioner så ligger i vart fall allianspartierna risigt till visavi sd.
Integritet och rättssäkerhet då? Mja, då skulle ju piratpartiet komma i debattens fokus, och det vill ju inte riksdagspartierna... FRA-lagen vill de helst glömma och gömma över valet.Fastän detta sätter fokus på aspekten vad partiernas taktik är contra deras (påstådda) ideologi.Som jag vill se det är (bör) den övergripande ideologiska grunden för riksdagspartierna vara ett demokratiskt styressätt med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet, humanitet.Det borde innebära att en ideologiskt grundad taktik borde vara att bekämpa odemokratiska krafter, sådana som sverigedemokraterna.
När man drar in sd i debatten är det alltså demokratiaspekten som ska diskuteras, inte invandringspolitiken!
Det borde också innebära att riksdagspartierna inte ska vara rädda för (ur demokratisk synpunkt) att debattera och ta upp frågor som främst förknippas med piratpartiet, dvs integritet, rättssäkerhet etc. Trots att de (flesta) torde förlora den debatten till förmån just för demokratin.
En taktisk, partiell "tystnad" betr invandringspolitiken för att i stället fokusera på demokratin, det skulle försvåra för sd, men möjligen gynna pp.
Är det ett svårt ställningstagande för våra riksdagspartier?
Vilket av de nya partierna vill de helst se i riksdagen, det odemokratiska sverigedemokratiska partier eller det för demokratiska fundamenta så brinnande piratpartiet?Är partiegoismen viktigare än demokratins överlevnad?
Och vad vill de traditionella massmedia?
lördag 12 december 2009
fredag 11 september 2009
Är det liberalt att privatisera?
Den socialliberale socialdemokraten Johan Westerholm har en intressant och nyanserad diskussion om bl a privatiseringar i detta blogginlägg.
Det har varit debatt om detta den sista tiden, inte minst inom sossepartiet. Detta aktualiserat genom en del vinstuttag i friskolor och då och då förekommande rapporter om mindra bra saker inom olika vårdinrättningar. Till en del kan jag förstå kritiken, ohemula vinster visar att något är fel. Dålig kvalitet är inte bra, speciellt om verksamheten drivs med skattemedel. Det som ofta "glöms" är att kvalitetsbrister minst lika ofta finns inom den traditionella sjuk- och äldreomsorgen. Plus att det där inte alltid är effektiv använding av resurserna. Dessutom verkar storskaligheten vara en akilleshäl för offentlig drift, vilket Johan W påpekar.
Jag uppfattar det som att Johan W i grunden är positiv till privata alternativ. Min tro är att många i de "borgerliga" partierna har pressat på för privata alternativ tidigare, pga sossarnas rigida inställning emot allt som luktat alternativ. Jag också, kanske.
Men det viktiga är ju att det blir just alternativ och därmed stimulerande konkurrens. Det viktiga är inte att stat, kommun eller landsting till varje pris utför alla verksamheter. Dock, konkurrens brukar befrämja effektivitet och utveckling.
Dessutom vill vi ju ha bästa valuta för våra skattepengar.
I vart fall inom vissa sektorer känns det viktigt att det dessutom faktiskt finns "offentliga" alternativ också. Inom t ex skola och sjukvård kommer de nog dessutom att vara dominerande, även med stimuleranden privat konkurrens.
Samtidigt har Johan givetvis rätt i att det finns invändningar eller brister både i privata och offentliga alternativ. De måste ju rättas till.
Det har dessutom funnits flera avskräckande exempel, inte minst i Stockholm och kommunerna däromkring, på att s.k. avknoppningar skett på ett sätt som medfört att stora värden (skattebetalda) överförts i privat ägo utan en rimlig prislapp och utan vettig upphandling.
Det befordrar ju inte vare sig likvärdig konkurrens eller ansvarsfullt handhavande av skattemedel.
Ska den offentliga storskalighetens nackdelar elimineras måste man också se till att de privata alternativen inte (inte alltid) består i stora, omfattande vårdbolag, utan att det ges utrymme för det småskaliga som alternativ.
Det viktiga nu är att det finns OLIKA alternativ, konkurrens och att det är kvalitetskrav på sådant som är skattefinansierat, oavsett vem som utför jobbet. Vinster (om de är rimliga, vilket är en svår avvägning i sig) är helt OK, men det ska som sagt vara vinster som skapas under konkurrens och kvalitetsgarantier!
Det är dags att se mera nyanserat på hur offentlig verksamhet utförs, både från den röda och den blå sidan.
Det har varit debatt om detta den sista tiden, inte minst inom sossepartiet. Detta aktualiserat genom en del vinstuttag i friskolor och då och då förekommande rapporter om mindra bra saker inom olika vårdinrättningar. Till en del kan jag förstå kritiken, ohemula vinster visar att något är fel. Dålig kvalitet är inte bra, speciellt om verksamheten drivs med skattemedel. Det som ofta "glöms" är att kvalitetsbrister minst lika ofta finns inom den traditionella sjuk- och äldreomsorgen. Plus att det där inte alltid är effektiv använding av resurserna. Dessutom verkar storskaligheten vara en akilleshäl för offentlig drift, vilket Johan W påpekar.
Jag uppfattar det som att Johan W i grunden är positiv till privata alternativ. Min tro är att många i de "borgerliga" partierna har pressat på för privata alternativ tidigare, pga sossarnas rigida inställning emot allt som luktat alternativ. Jag också, kanske.
Men det viktiga är ju att det blir just alternativ och därmed stimulerande konkurrens. Det viktiga är inte att stat, kommun eller landsting till varje pris utför alla verksamheter. Dock, konkurrens brukar befrämja effektivitet och utveckling.
Dessutom vill vi ju ha bästa valuta för våra skattepengar.
I vart fall inom vissa sektorer känns det viktigt att det dessutom faktiskt finns "offentliga" alternativ också. Inom t ex skola och sjukvård kommer de nog dessutom att vara dominerande, även med stimuleranden privat konkurrens.
Samtidigt har Johan givetvis rätt i att det finns invändningar eller brister både i privata och offentliga alternativ. De måste ju rättas till.
Det har dessutom funnits flera avskräckande exempel, inte minst i Stockholm och kommunerna däromkring, på att s.k. avknoppningar skett på ett sätt som medfört att stora värden (skattebetalda) överförts i privat ägo utan en rimlig prislapp och utan vettig upphandling.
Det befordrar ju inte vare sig likvärdig konkurrens eller ansvarsfullt handhavande av skattemedel.
Ska den offentliga storskalighetens nackdelar elimineras måste man också se till att de privata alternativen inte (inte alltid) består i stora, omfattande vårdbolag, utan att det ges utrymme för det småskaliga som alternativ.
Det viktiga nu är att det finns OLIKA alternativ, konkurrens och att det är kvalitetskrav på sådant som är skattefinansierat, oavsett vem som utför jobbet. Vinster (om de är rimliga, vilket är en svår avvägning i sig) är helt OK, men det ska som sagt vara vinster som skapas under konkurrens och kvalitetsgarantier!
Det är dags att se mera nyanserat på hur offentlig verksamhet utförs, både från den röda och den blå sidan.
torsdag 6 augusti 2009
Måste (ex-)politker ha extra pensioner?
Så fick hon sparken, Marianne Samuelsson.
Jag kan inte erinra mig att en landshövding tidigare tvingats avgå. Det har säkert förekommit, men jag kan inte minnas att det skett under ”modern tid”. Ministrar får sparken nu och då, men att en landshövding får gå är mycket ovanligt. På det sättet har förra språkröret för miljöpartiet Marianne Samuelsson, ”befordrad” till landshövding på Gotland, skapat sig en plats i historien som hon nog inte avsett.
Självfallet var det riktigt att hon fick sparken. En landshövding ska hålla på lagen och på likheten inför lagen. När det gäller strandskyddet finns dispensmöjligheter, men också dessa ska ligga inom lagens regler. Att det alltför ofta tummas både på dispensmöjligheterna liksom för likheten inför lagen ursäktar inte Marianne Samuelssons tilltag. Att hon så öppet erkände att hon har en annan syn på likhet inför lagen gjorde det omöjligt för regeringen att ha henne kvar. Det vi får hoppas är att de andra som tänjer på likeheten inför lagen nu tänker till och inser vad som ska gälla.
I läsarkommentarerna till pressens internetupplagor har indignationen också varit stor. Givetvis mot Samuelssons oblyga resonemang för att motivera sitt avsteg från lagen. Men kanske lika mycket har protesterats emot att hon ”bara” omplaceras med bibehållen lön till att stå till regeringens förfogande i en skrubb på regeringskansliet.
I och för sig ser jag det som ett mindre problem än hennes hantering av lagen. Det gäller ju bara pengar, inte en viktig demokratisk likställdhetsprincip. Men visst rymmer även detta en principiell frågeställning. Skattepengar ska inte slösas bort i onödan. Och det kan sannerligen diskuteras hur nödvändigt det är att ge politiker, ex-politiker och toppbyråkrater så generösa fallskärmar - och pensioner som är fallet idag.
Vanligt folk som så flagrant misskött sig, de brukar få avsked på gått papper. Utan minsta pengapåse med sig. De får luta sig emot eventuell A-kassa.
Det är möjligt (?) att det kan vara motiverat med något slags ”riskkompensation” - av mycket mera blygsamt slag – för ett fåtal toppolitiker och liknande. Men knappast när de uppenbart misskött sig och gått emot demokratiska principer. Och, som sagt, för ytterst få och på mycket lägre ekonmiska nivåer.
Huvudprincipen bör dock vara densamma för alla människor, inklusive ministrar, landshövdingar, direktörer, toppbyråkrater, kommunalråd och riksdagsledamöter etc, att de inte ska ha speciella fallskärmar vare sig i form av avgångsvederlag eller pensioner. Liksom för alla andra människor bör även dessas totala livlön ligga till grund för deras pension. I övrigt står det öppet för dem att betala in till privata pensionsförsäkringar enligt vanliga regler.
I detta sammanhang kan det pekas på den enorma klyfta som gäller villkoren för demokratins fotfolk, dvs vanliga fritidspolitiker, som ännu får vara glada för att få ersättning som närmar sig inkomstbortfallet, och de som kravlat sig upp en bit till att vara ordföranden i någon nämnd, till att bli kommunalråd, riksdagsledamöter etc.
En likabehandling skulle ta bort en del av misstron till ”politikerna” och om hur de skor sig på demokratin.
Jag kan inte erinra mig att en landshövding tidigare tvingats avgå. Det har säkert förekommit, men jag kan inte minnas att det skett under ”modern tid”. Ministrar får sparken nu och då, men att en landshövding får gå är mycket ovanligt. På det sättet har förra språkröret för miljöpartiet Marianne Samuelsson, ”befordrad” till landshövding på Gotland, skapat sig en plats i historien som hon nog inte avsett.
Självfallet var det riktigt att hon fick sparken. En landshövding ska hålla på lagen och på likheten inför lagen. När det gäller strandskyddet finns dispensmöjligheter, men också dessa ska ligga inom lagens regler. Att det alltför ofta tummas både på dispensmöjligheterna liksom för likheten inför lagen ursäktar inte Marianne Samuelssons tilltag. Att hon så öppet erkände att hon har en annan syn på likhet inför lagen gjorde det omöjligt för regeringen att ha henne kvar. Det vi får hoppas är att de andra som tänjer på likeheten inför lagen nu tänker till och inser vad som ska gälla.
I läsarkommentarerna till pressens internetupplagor har indignationen också varit stor. Givetvis mot Samuelssons oblyga resonemang för att motivera sitt avsteg från lagen. Men kanske lika mycket har protesterats emot att hon ”bara” omplaceras med bibehållen lön till att stå till regeringens förfogande i en skrubb på regeringskansliet.
I och för sig ser jag det som ett mindre problem än hennes hantering av lagen. Det gäller ju bara pengar, inte en viktig demokratisk likställdhetsprincip. Men visst rymmer även detta en principiell frågeställning. Skattepengar ska inte slösas bort i onödan. Och det kan sannerligen diskuteras hur nödvändigt det är att ge politiker, ex-politiker och toppbyråkrater så generösa fallskärmar - och pensioner som är fallet idag.
Vanligt folk som så flagrant misskött sig, de brukar få avsked på gått papper. Utan minsta pengapåse med sig. De får luta sig emot eventuell A-kassa.
Det är möjligt (?) att det kan vara motiverat med något slags ”riskkompensation” - av mycket mera blygsamt slag – för ett fåtal toppolitiker och liknande. Men knappast när de uppenbart misskött sig och gått emot demokratiska principer. Och, som sagt, för ytterst få och på mycket lägre ekonmiska nivåer.
Huvudprincipen bör dock vara densamma för alla människor, inklusive ministrar, landshövdingar, direktörer, toppbyråkrater, kommunalråd och riksdagsledamöter etc, att de inte ska ha speciella fallskärmar vare sig i form av avgångsvederlag eller pensioner. Liksom för alla andra människor bör även dessas totala livlön ligga till grund för deras pension. I övrigt står det öppet för dem att betala in till privata pensionsförsäkringar enligt vanliga regler.
I detta sammanhang kan det pekas på den enorma klyfta som gäller villkoren för demokratins fotfolk, dvs vanliga fritidspolitiker, som ännu får vara glada för att få ersättning som närmar sig inkomstbortfallet, och de som kravlat sig upp en bit till att vara ordföranden i någon nämnd, till att bli kommunalråd, riksdagsledamöter etc.
En likabehandling skulle ta bort en del av misstron till ”politikerna” och om hur de skor sig på demokratin.
torsdag 16 juli 2009
Är inte Alliansen som Liberaldemokraterna i Japan?
I Japan har premiärministern utlyst nyval. Som alltid sedan andra världskriget (med ett undantag, om jag minns rätt) är denne en av de ledande i det s.k. liberaldemokratiska partiet.
Jag minns att i min ungdom reagerade jag emot partiets namn, eftersom det (redan då) knappast var speciellt liberalt. Nu som då är det en koalition av olika intressegrupper med i huvudsak tämligen konservativ inriktning, vars egentliga mål först och främst är att ha makten. Ungefär som dagens svenska Allians.
Det andra stora partiet idag i Japan är Demokraterna, utan liberalt prefix, men i praktiken mera liberalt och mitteninriktat än Liberaldemokraterna, som söker stöd högerut om det behövs.
Idag är jag mera luttrad över hur ytterst lös kopplingen mellan ett partis namn och dess eventuella (och påstådda) ideologi ofta är.
De svenska moderaterna är varken konservativa eller liberala i traditionell mening. De är däremot mycket lika liberaldemokraterna i Japan i sin vilja att söka och behålla makten genom att vara ytterst pragmatiska och bortse från ideologi.
Sak samma med folkpartiet, det som en gång kallade sig liberalt - och ännu gör vid högtidliga tillfällen. Det är numera ett moderat-light parti, eller rättare sagt mera höger än dagens moderata höger.
Centern är också ett högerkantsparti vart ledstjärna främst är makten.
Och kristdemokraterna är inte speciellt kristet inriktade.
Sak samma med oppositionspartierna. Utslätade till en soppa som ska synas smaklig för att återvinna makten. Men ideologi, inte då.
Så egentligen är det väl så att inte bara de allianspartierna är som liberaldemokraterna i Japan, det gäller alla riksdagspartierna.
Jag minns att i min ungdom reagerade jag emot partiets namn, eftersom det (redan då) knappast var speciellt liberalt. Nu som då är det en koalition av olika intressegrupper med i huvudsak tämligen konservativ inriktning, vars egentliga mål först och främst är att ha makten. Ungefär som dagens svenska Allians.
Det andra stora partiet idag i Japan är Demokraterna, utan liberalt prefix, men i praktiken mera liberalt och mitteninriktat än Liberaldemokraterna, som söker stöd högerut om det behövs.
Idag är jag mera luttrad över hur ytterst lös kopplingen mellan ett partis namn och dess eventuella (och påstådda) ideologi ofta är.
De svenska moderaterna är varken konservativa eller liberala i traditionell mening. De är däremot mycket lika liberaldemokraterna i Japan i sin vilja att söka och behålla makten genom att vara ytterst pragmatiska och bortse från ideologi.
Sak samma med folkpartiet, det som en gång kallade sig liberalt - och ännu gör vid högtidliga tillfällen. Det är numera ett moderat-light parti, eller rättare sagt mera höger än dagens moderata höger.
Centern är också ett högerkantsparti vart ledstjärna främst är makten.
Och kristdemokraterna är inte speciellt kristet inriktade.
Sak samma med oppositionspartierna. Utslätade till en soppa som ska synas smaklig för att återvinna makten. Men ideologi, inte då.
Så egentligen är det väl så att inte bara de allianspartierna är som liberaldemokraterna i Japan, det gäller alla riksdagspartierna.
fredag 15 maj 2009
Behövs ett nytt liberalt parti?
Mikael Elmlund, bloggaren "Liberal och långsint" frågade igår vart en liberal väljare ska ta vägen. Mikael har varit aktiv centerpartist, men i likhet med många andra blivit besviken på centerstämmans negativa inställning till integritetsfrågorna.
Han har lämnat centern, och undrar vart han ska ta vägen.http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/05/14/vart-ska-en-liberal-valjare-ta-vagen-nu-for-tiden/
Jag har i och för sig diskuterat denna problematik tidigare, men det kan finnas anledning att ta upp det igen. Vi är många liberaler som inte känner igen oss i dagens partibild. Vilket borde vara något för t ex folkpartiets och centerns partiledningar att tänka på. Och, varför inte, för miljöpartiets.
Mikael slutade sitt inlägg med att han skiter i finanskrisen. Eftersom integritetsfrågan, friheten är så mycket viktigare i dagens läge.
Till det säger jag som så:
Ja, inte skiter jag i finanskrisen eller lågkonjunkturen, den drabbar mig och min familj hårt. Men, faktiskt, i övrigt kan jag bara instämma i din klagan Mikael…
I valet mellan frihet eller sänkt skatt väljer även jag friheten.
Trots allt känns det enklare att rösta i EP-valet än i riksdagsvalet nästa år. I EP-valet är det rikslistor, och gillar man inte partiet kan man ändå kryssa någon som känns rätt som person. Men jag har inte bestämt mig än.
I riksdagsvalet är det värre. Det är inte säkert det kommer att finnas sant liberala kandidater att kryssa fram i varje valkrets. Liksom Mikael har jag svårt att lita på sossarna i FRA-frågan. De sonderingar jag gjorde i höstas visade på ett ointresse, som är illavarslande betr deras ordhållighet.
Vänsterpartiet är omöjligt pga sin historia, många där hyllar ännu den blodbesudlade kommunismen.
Miljöpartiet har en del underligheter kvar, men är onekligen en bit på väg till att bli ett vänsterbetonad socialliberalt parti, om än ej så uttalat som de gröna i Tyskland. Och, som du säger, de vill ju så gärna sitta i knäet på sossarna.
Och s kan jag svårligen tänka mig, som sagt, även om jag hittat några utmärkta sossar på internet, men de styr ju inte partiet.
Moderaterna har numera bara ett överskuggande mål: MAKTEN. Deras politik skiftar innehåll efter vad de tror för dagen är lämpligt för att fånga väljare. Det inger inget förtroende. Deras praktiska politik är ett misch-masch av gammal “hederlig” konservatism, fragment av nyliberalism, socialkonservatism (den välvillige patronens behandling av sina underlydande) och annat löst gods.
KD är inte bättre, spec inte i integritetsfrågor. De är inte liberala och de är inte ens trogna sin moralkonservativa grund. Opålitliga.
Och fp. Jag mår illa att tänka på vad som skett med detta parti. Där finns en hel del gedigna liberaler, men de har antingen lagt av aktiv politik, eller tryckts ned så att de inte vågar eller ids bråka med partiledningen. Eller de ägnar sig åt perifera frågor, där de får hållas. De få som vågar käfta, de får veta att det inte är lämpligt.
Betr (pp) tycker nog jag och Mikael lika. Det de säger är bra i huvudsak. Men de är för smala. Möjligen av rädsla för att tappa en del sympatisörer, som bara vill en enda sak. Men den saken är ju viktig, och integritet och medborgarrätt kan tas som ingång för att ta ställning i många frågor.
Dock, inte är det underligt att det förs fram propåer om att det borde bildas ett nytt parti. Om det framförs önskemål snart sagt varje dag.
Med rubrikens fråga avser jag att det som behövs är ett liberalt parti i Sveriges riksdag. Inte bara ett nytt parti i största allmänhet.
Min erfarenhet inte minst av de mycket aktiva samhällsintresserade människor som visar sina åsikter i bloggar är att liberalismen finns i mycket högre grad än man kan tro. Visserligen så är det många som etiketterar sina åsikter annorlunda, eller inte alls, men det de framför är i väldigt hög grad liberala ställningstaganden.
Det är en skam att det idag inte finns ett politiskt parti i riksdagen som kan vara ett verkligt val för oss liberaler.
Han har lämnat centern, och undrar vart han ska ta vägen.http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/05/14/vart-ska-en-liberal-valjare-ta-vagen-nu-for-tiden/
Jag har i och för sig diskuterat denna problematik tidigare, men det kan finnas anledning att ta upp det igen. Vi är många liberaler som inte känner igen oss i dagens partibild. Vilket borde vara något för t ex folkpartiets och centerns partiledningar att tänka på. Och, varför inte, för miljöpartiets.
Mikael slutade sitt inlägg med att han skiter i finanskrisen. Eftersom integritetsfrågan, friheten är så mycket viktigare i dagens läge.
Till det säger jag som så:
Ja, inte skiter jag i finanskrisen eller lågkonjunkturen, den drabbar mig och min familj hårt. Men, faktiskt, i övrigt kan jag bara instämma i din klagan Mikael…
I valet mellan frihet eller sänkt skatt väljer även jag friheten.
Trots allt känns det enklare att rösta i EP-valet än i riksdagsvalet nästa år. I EP-valet är det rikslistor, och gillar man inte partiet kan man ändå kryssa någon som känns rätt som person. Men jag har inte bestämt mig än.
I riksdagsvalet är det värre. Det är inte säkert det kommer att finnas sant liberala kandidater att kryssa fram i varje valkrets. Liksom Mikael har jag svårt att lita på sossarna i FRA-frågan. De sonderingar jag gjorde i höstas visade på ett ointresse, som är illavarslande betr deras ordhållighet.
Vänsterpartiet är omöjligt pga sin historia, många där hyllar ännu den blodbesudlade kommunismen.
Miljöpartiet har en del underligheter kvar, men är onekligen en bit på väg till att bli ett vänsterbetonad socialliberalt parti, om än ej så uttalat som de gröna i Tyskland. Och, som du säger, de vill ju så gärna sitta i knäet på sossarna.
Och s kan jag svårligen tänka mig, som sagt, även om jag hittat några utmärkta sossar på internet, men de styr ju inte partiet.
Moderaterna har numera bara ett överskuggande mål: MAKTEN. Deras politik skiftar innehåll efter vad de tror för dagen är lämpligt för att fånga väljare. Det inger inget förtroende. Deras praktiska politik är ett misch-masch av gammal “hederlig” konservatism, fragment av nyliberalism, socialkonservatism (den välvillige patronens behandling av sina underlydande) och annat löst gods.
KD är inte bättre, spec inte i integritetsfrågor. De är inte liberala och de är inte ens trogna sin moralkonservativa grund. Opålitliga.
Och fp. Jag mår illa att tänka på vad som skett med detta parti. Där finns en hel del gedigna liberaler, men de har antingen lagt av aktiv politik, eller tryckts ned så att de inte vågar eller ids bråka med partiledningen. Eller de ägnar sig åt perifera frågor, där de får hållas. De få som vågar käfta, de får veta att det inte är lämpligt.
Betr (pp) tycker nog jag och Mikael lika. Det de säger är bra i huvudsak. Men de är för smala. Möjligen av rädsla för att tappa en del sympatisörer, som bara vill en enda sak. Men den saken är ju viktig, och integritet och medborgarrätt kan tas som ingång för att ta ställning i många frågor.
Dock, inte är det underligt att det förs fram propåer om att det borde bildas ett nytt parti. Om det framförs önskemål snart sagt varje dag.
Med rubrikens fråga avser jag att det som behövs är ett liberalt parti i Sveriges riksdag. Inte bara ett nytt parti i största allmänhet.
Min erfarenhet inte minst av de mycket aktiva samhällsintresserade människor som visar sina åsikter i bloggar är att liberalismen finns i mycket högre grad än man kan tro. Visserligen så är det många som etiketterar sina åsikter annorlunda, eller inte alls, men det de framför är i väldigt hög grad liberala ställningstaganden.
Det är en skam att det idag inte finns ett politiskt parti i riksdagen som kan vara ett verkligt val för oss liberaler.
tisdag 28 april 2009
Kan valet till euopaparlamentet göra någon skillnad?
Det stundande valet till europaparlamentet kastar sin skugga över oss debattsugna bloggare.
Måste ett parti ha ett heltäckande program eller räcker det med en fråga, om än en viktig sådan?
Mikael Elmlunds bloggpost om medborgarrätt, centern och piratpartiet fick mig att tänka igenom den frågan igen.
http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/04/28/kommer-centerpartiet-att-lata-piratpartiet-behalla-monopolet-pa-medborgarrattsfragor/
Enfrågesparti - eller parti med heltäckande program. Det är inte första gången detta diskuteras, speciellt då med tanke på piratpartiets (pp) uppdykande på scenen. Jag har själv efterlyst ett bredare program hos (pp). Det kan inte vara ett krav på alla partier, de väljer själva hur de vill presentera sig.
Men det är väljaren som värderar partierna.
Samtidigt ligger det mycket i påståendet att de flesta partier kan sägas ha startat med "en fråga" - och med tiden blivit snart sagt heltäckande.
Det för mig intressanta är om tacklandet av denna "enda fråga" (som självfallet måste ha viss dignitet i sig, anser jag) sker utifrån något slags sammanhållen syn på samhället, det som ofta kallas ideologi.
De etablerade partierna har, förutom att de kan sägas ha startat med "en fråga" (frihandel, allmän rösträtt, miljö etc), helt uppenbart haft ideologier som de steg för steg sökt applicera på politikens hela fält. Det problematiska är att under vägen tappade de bort sin ideologi, och blev bara diversehandlare som söker maximalt med kunder/väljare. För att ta/behålla makten.
Det problematiska med (pp) är däremot att de bara vill ha en fråga att driva. OK, tre då brukar pp-are hävda, men inom samma sektor, svarar jag. Denna fråga är oerhört VIKTIG, OCH klart grundad i en liberal samhällssyn.
Jag skulle gärna se att de vidgade sitt sortiment till fler områden, om de förmår att stå på samma bas. Men som sagt, det vill de inte. Av eget val.
Av den anledningen kan (pp) i bästa fall bara bli en tankeväckare, en varning till de gamla partierna att de tappat bort medborgarrättsfrågorna. Om detta lyckas kan (pp) tillsammans med något-några gamla, väckta partier göra en stor nytta. Och det är ju inte så illa.
Valet den 7 juni kan ge en fingervisning hur många som ser vad som är på väg. Det kan innebära att (pp) kommer in i Europaparlamentet. Det kan också innebära att de enskilda kandidater inom de gamla partierna, som kämpar för medborgarrättens återkomst som en viktig fråga, kryssas in. Det bästa vore en kombination av detta. I värsta fall händer ingenting. Och storebrorssamhället blir ett totalitärt förtryck. Många ser det inte förrän det är för sent.
(Som ett kuriosa kan måhända ses kristdemokraternas utveckling. Kd är ett exempel på att ett “få-frågeparti” blir ett noll-frågeparti då det massakreras dels av sina alliansbröder och dels av sina väljare. Det kan beklagas av vissa. Jag skulle dock se det som sunt, detta att väljarna straffar ett parti som tappar bort både sin ideologi (om den nu inte bara är ett slags värdekonservatism) och sina “naturliga” kärnfrågor. )
Måste ett parti ha ett heltäckande program eller räcker det med en fråga, om än en viktig sådan?
Mikael Elmlunds bloggpost om medborgarrätt, centern och piratpartiet fick mig att tänka igenom den frågan igen.
http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/04/28/kommer-centerpartiet-att-lata-piratpartiet-behalla-monopolet-pa-medborgarrattsfragor/
Enfrågesparti - eller parti med heltäckande program. Det är inte första gången detta diskuteras, speciellt då med tanke på piratpartiets (pp) uppdykande på scenen. Jag har själv efterlyst ett bredare program hos (pp). Det kan inte vara ett krav på alla partier, de väljer själva hur de vill presentera sig.
Men det är väljaren som värderar partierna.
Samtidigt ligger det mycket i påståendet att de flesta partier kan sägas ha startat med "en fråga" - och med tiden blivit snart sagt heltäckande.
Det för mig intressanta är om tacklandet av denna "enda fråga" (som självfallet måste ha viss dignitet i sig, anser jag) sker utifrån något slags sammanhållen syn på samhället, det som ofta kallas ideologi.
De etablerade partierna har, förutom att de kan sägas ha startat med "en fråga" (frihandel, allmän rösträtt, miljö etc), helt uppenbart haft ideologier som de steg för steg sökt applicera på politikens hela fält. Det problematiska är att under vägen tappade de bort sin ideologi, och blev bara diversehandlare som söker maximalt med kunder/väljare. För att ta/behålla makten.
Det problematiska med (pp) är däremot att de bara vill ha en fråga att driva. OK, tre då brukar pp-are hävda, men inom samma sektor, svarar jag. Denna fråga är oerhört VIKTIG, OCH klart grundad i en liberal samhällssyn.
Jag skulle gärna se att de vidgade sitt sortiment till fler områden, om de förmår att stå på samma bas. Men som sagt, det vill de inte. Av eget val.
Av den anledningen kan (pp) i bästa fall bara bli en tankeväckare, en varning till de gamla partierna att de tappat bort medborgarrättsfrågorna. Om detta lyckas kan (pp) tillsammans med något-några gamla, väckta partier göra en stor nytta. Och det är ju inte så illa.
Valet den 7 juni kan ge en fingervisning hur många som ser vad som är på väg. Det kan innebära att (pp) kommer in i Europaparlamentet. Det kan också innebära att de enskilda kandidater inom de gamla partierna, som kämpar för medborgarrättens återkomst som en viktig fråga, kryssas in. Det bästa vore en kombination av detta. I värsta fall händer ingenting. Och storebrorssamhället blir ett totalitärt förtryck. Många ser det inte förrän det är för sent.
(Som ett kuriosa kan måhända ses kristdemokraternas utveckling. Kd är ett exempel på att ett “få-frågeparti” blir ett noll-frågeparti då det massakreras dels av sina alliansbröder och dels av sina väljare. Det kan beklagas av vissa. Jag skulle dock se det som sunt, detta att väljarna straffar ett parti som tappar bort både sin ideologi (om den nu inte bara är ett slags värdekonservatism) och sina “naturliga” kärnfrågor. )
torsdag 23 april 2009
Hittat en liberal på DN!
Jag har då och då haft en del negativa kommentarer till DN, och främst dess ledarsida. Jag anser att i stort så tillför den knappast något till liberalismen. Ibland finns enstaka korn som kan ses som liberala i vid mening, men, men...
Megafon till makten är en mera adekvat beskriving. Både den politiska och den ekonomiska makten. Att vara andras megafon ligger liksom inte i liberalismens uppgift.
I dessa dagar med Ipreddebatt och Pirat Bay-dom (med delikatessjävig domare) blir det alltmer tydligt att i vart fall delar av DNs ledarredaktion, och alldeles speciellt Peter Wolodarski, hamnat helt fel, sett ur liberal synpunkt.
Desto mera glädjande är det då att finna en röst som mera stämmer med en liberal grundsyn. I vart fall som jag ser den.
Personen ifråga heter Håkan Boström. Jag har på senare tid hittat en del kommentarer av honom i exempelvis Ipred-debatten, om fildelning och internets frihet som - i mitt tycke - skarpt kontrasterar mot Wolodarskis. Det är inlägg som visar att Håkan är mera insatt i problemtiken och att han ser internets frihet som viktig.
Idag den 23 april har denne Håkan Boström en artikel liberalism, konservatism och maktbalans.
I papperstidningen har den rubriken: Slaget om friheten. Internetversionen har papperstidningens underrubrik som rubrik: Liberalism: Maktbalans är frihetens grund.
http://www.dn.se/opinion/signerat/liberalism-maktbalans-ar-frihetens-grund-1.850209
I artikeln utgår han från en debatt mellan den konservative Roland Poirier Martinsson och den (ny)liberale Johan Norberg. Båda debattörerna anser att staten ska hållas kort.
Men hur man kommer dit, och hur den praktiska politiken är/ska utformas, då skiljer det.
Den intresserade bör kolla länken för att få bakgrunden. Här vill jag bara lyfta fram några saker. Liberalismen innebär, enl författaren, att i ett liberalt samhälle så använder man beskattningsrätten till att utveckla en socialliberal välfärdsstat. Men det konservativa samhället använder statens tvångsmakt till att upprätthålla (konservativa) gemensamma normer. Det är ett dilemma, och den konservativa politikens repressiva tendenser är lika belagda som liberalers vilja till socialt ansvar.
Och jag direktciterar slutklämmen:
"I grunden handlar dilemmat om makt – och att makt alltid kan missbrukas, oavsett om det är familjen, klanen eller staten som står för övergreppen. Men vi behöver faktiskt inte välja mellan en allsmäktig stat och allsmäktiga gemenskaper. Liberaler – i varje fall socialliberaler – har alltid eftersträvat balans mellan olika intressen och kollektiv.
Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.
Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig. Ironiskt nog möts ofta socialliberaler och konservativa just i synen på den politiska strategin. Förändringar kan bara ske stegvis och med hänsyn till verklighetens mångfald av intressen och värderingar.
Det är de enkla lösningarna och utopierna som erfarenhetsmässigt är frihetens största fiende – oberoende av deras färg."
Jag tycker det är en riktig iakttagelse. Makt kan alltid missbrukas. Och maktbalans är av godo. Enkla lösningar tenderar att lätt bli totalitära. Makt skall kontrolleras och om makten inte är total utan delas underlättar det kontrollen.
Till exempel genom en författningsdomstol. Till exempel med domare som inte är jäviga. Till exempel med större inslag av personval, där väljarna har större inflytande än partiorganisationerna.
Megafon till makten är en mera adekvat beskriving. Både den politiska och den ekonomiska makten. Att vara andras megafon ligger liksom inte i liberalismens uppgift.
I dessa dagar med Ipreddebatt och Pirat Bay-dom (med delikatessjävig domare) blir det alltmer tydligt att i vart fall delar av DNs ledarredaktion, och alldeles speciellt Peter Wolodarski, hamnat helt fel, sett ur liberal synpunkt.
Desto mera glädjande är det då att finna en röst som mera stämmer med en liberal grundsyn. I vart fall som jag ser den.
Personen ifråga heter Håkan Boström. Jag har på senare tid hittat en del kommentarer av honom i exempelvis Ipred-debatten, om fildelning och internets frihet som - i mitt tycke - skarpt kontrasterar mot Wolodarskis. Det är inlägg som visar att Håkan är mera insatt i problemtiken och att han ser internets frihet som viktig.
Idag den 23 april har denne Håkan Boström en artikel liberalism, konservatism och maktbalans.
I papperstidningen har den rubriken: Slaget om friheten. Internetversionen har papperstidningens underrubrik som rubrik: Liberalism: Maktbalans är frihetens grund.
http://www.dn.se/opinion/signerat/liberalism-maktbalans-ar-frihetens-grund-1.850209
I artikeln utgår han från en debatt mellan den konservative Roland Poirier Martinsson och den (ny)liberale Johan Norberg. Båda debattörerna anser att staten ska hållas kort.
Men hur man kommer dit, och hur den praktiska politiken är/ska utformas, då skiljer det.
Den intresserade bör kolla länken för att få bakgrunden. Här vill jag bara lyfta fram några saker. Liberalismen innebär, enl författaren, att i ett liberalt samhälle så använder man beskattningsrätten till att utveckla en socialliberal välfärdsstat. Men det konservativa samhället använder statens tvångsmakt till att upprätthålla (konservativa) gemensamma normer. Det är ett dilemma, och den konservativa politikens repressiva tendenser är lika belagda som liberalers vilja till socialt ansvar.
Och jag direktciterar slutklämmen:
"I grunden handlar dilemmat om makt – och att makt alltid kan missbrukas, oavsett om det är familjen, klanen eller staten som står för övergreppen. Men vi behöver faktiskt inte välja mellan en allsmäktig stat och allsmäktiga gemenskaper. Liberaler – i varje fall socialliberaler – har alltid eftersträvat balans mellan olika intressen och kollektiv.
Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.
Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig. Ironiskt nog möts ofta socialliberaler och konservativa just i synen på den politiska strategin. Förändringar kan bara ske stegvis och med hänsyn till verklighetens mångfald av intressen och värderingar.
Det är de enkla lösningarna och utopierna som erfarenhetsmässigt är frihetens största fiende – oberoende av deras färg."
Jag tycker det är en riktig iakttagelse. Makt kan alltid missbrukas. Och maktbalans är av godo. Enkla lösningar tenderar att lätt bli totalitära. Makt skall kontrolleras och om makten inte är total utan delas underlättar det kontrollen.
Till exempel genom en författningsdomstol. Till exempel med domare som inte är jäviga. Till exempel med större inslag av personval, där väljarna har större inflytande än partiorganisationerna.
lördag 28 mars 2009
Född: Apelsineld
Jag känner mig inte bekväm med att dela bloggar. Jag har insett att för mig är bloggandet något väldigt personligt.
Därför, och enbart därför, har jag beslutat att inte blogga här utan istället på http://apelsineld.blogspot.com/.
Jag skriver mer om varför här.
Låt oss fortsätta vara fria!
Därför, och enbart därför, har jag beslutat att inte blogga här utan istället på http://apelsineld.blogspot.com/.
Jag skriver mer om varför här.
Låt oss fortsätta vara fria!
söndag 22 mars 2009
När riksdagens ledamöter inte vill diskutera med väljare
I en demokrati ger medborgarna i val uppdrag till riksdagsledamöterna att företräda dem för att fatta goda, demokratiska beslut enligt folkets vilja
Hur skall de valda veta vad folket vill? I någon mån kan de veta det om de själva fört ut sina åsikter i valrörelsen. Men ytterst få profilerar sig och talar om var de står. Möjligen för de ut partiets valfrågor enligt partistrategernas tolkning.
Riksdagsledamöter väljs för att representera sin valkrets. Just det, de väljs visserligen under en partibeteckning, men de skall representera väljarna. De är inte ansvariga inför partiet. De är ansvariga inför väljarna!
Visserligen söker partiorganisationerna på många sätt binda upp ”sina” riksdagsledamöter. Men faktum kvarstår, riksdagsledamoten har fått sitt mandat av väljarna. De kan avsätta henne/honom i nästa val.
Det rimliga är då att riksdagsledamöterna håller tät kontakt med med medborgarna. Gör de det? Svar: nej!
OK, i någon mån bevistar de interna partimötenoch gör de små besök i ”verkligheten”, som de brukar kalla det när de låter sig guidas runt på företag eller skolor.
Det är tillfällen när de själva kan föra ut sitt budskap. Tillfällen där de når ytterst få väljare.
Men samtalar de med medborgarna? Svarar de på mail? Nej, i ytterst liten grad. Diskuterar de på bloggar? Nej, en del har bloggar, men de används oftast bara för att föra ut partisynpunkter, inte för diskussion. Ibland har de spärrat sina bloggar för kommentarer.
En del frågor som riksdagen beslutat om var på intet sätt valfrågor. Jag avser givetvis FRA-lagen (dvs hur allas vår kommunikation via internet kan kartläggas, registreras och systematiseras) och IPRED, lagen som ger mer än polisiära fullmakter till mediaföretag att kräva familjer på stora skadestånd med hot om att dra dem inför domstol med motiveringen att någon använt deras dator för att ladda ner film eller musik.
Inget parti förde fram detta som valfrågor, som de ville kämpa för. Det rimliga hade då varit att ledamöterna fört en intensiv debatt med väljarna, tagit del av medborgarnas synpunkter om detta är förenligt med personlig integritet och rättssäkerhet. Men så skedde inte!
Det som riksdagsledamöterna lyssnade på var tvärtom lobbyorganisationers och byråkraters önskmål om mera makt.
När medborgarna började fråga ledamöterna om vad de tyckte, då svarade de inte, de satte enl uppgift till och med in filter som skulle sålla bort besvärliga mail-frågor.
En grupp demokratiskt intresserade personer skrev till samtliga riksdagsledamöter och frågade om deras kunskaper om FRA-lagen, det som i bloggarvärlden kallats ”riksdagssvar.se”. De flesta har inte svarat alls, trots flera påminnelser! Speciellt dåliga att svara var de med partibeteckningarna (s) och (m), dvs de stora partierna.
I några fall kom svar in som hänvisade till partidokument. Inte på vad de själva visste och ansåg.
Med en del undantag (främst från mp och v) så visade dessutom de svar som verkligen inkom att kunskaperna om vad de beslutat var mycket bristfälliga.
Detta är ytterst allvarligt! För att kunna representera oss väljare måste riksdagsledamöterna ta reda på vad vi anser. De måste kommunicera, svara på mail och skaffa sig kunskaper om de frågor som är aktuella.
Alla kan inte ha samma åsikter. Av FRA- och IPRED-frågorna att döma så anser uppenbarligen de flesta i riksdagen att integritet och rättssäkerhet inte är viktiga frågor. Men då ska de klart deklarera detta, diskutera det och grunda sina beslut på kunskaper.
En tigande riksdag, som inte orkar diskutera med intresserade medborgare och som grundar sina beslut på vad lobbyorganisationer och byråkrater vill, den har avlägsnat sig långt ifrån de demokratiska principerna.
onsdag 18 mars 2009
Apoteksmonopolet
Inser att jag, månlandningen och förstatligandet av apoteken är lika gamla (firar fyrtio i år).
http://www.lakemedelsvarlden.se/zino.aspx?articleID=727
Dags för en modernisering av åtminstone nummer ett och nummer tre (månlandningarna har de lyckligtvis slutat med).
När jag läser artikeln slås jag över hur blåögt naiva motiven för ett förstatligande är. Statsrådet Krister Wickman trodde t. ex. att man genom socialisering av detaljhandeln skulle kunna kontrollera läkemedelspriserna.
Så hela prismekanismen skulle alltså kunna styras bara man ägde själva prislappsmaskinen och hade makten att sätta prislappen på pillerburken?
Gosh. Bara för att man äger en butik har man naturligtvis inte makt att styra vare sig leverantörernas priser eller kundernas efterfrågan och betalningsvillighet.
Och det som hindrade ett förstatligande av själva pillertillverkningen verkade vara att det fanns så mycket utländsk konkurrens att det inte var lönt.
Exakt HUR förväntar man sig att ett förstatligande ger makt att bestämma kostnaderna? Är inte kostnaderna helt beroende av den faktiska produktiviteten?
http://www.lakemedelsvarlden.se/zino.aspx?articleID=727
Dags för en modernisering av åtminstone nummer ett och nummer tre (månlandningarna har de lyckligtvis slutat med).
När jag läser artikeln slås jag över hur blåögt naiva motiven för ett förstatligande är. Statsrådet Krister Wickman trodde t. ex. att man genom socialisering av detaljhandeln skulle kunna kontrollera läkemedelspriserna.
Så hela prismekanismen skulle alltså kunna styras bara man ägde själva prislappsmaskinen och hade makten att sätta prislappen på pillerburken?
Gosh. Bara för att man äger en butik har man naturligtvis inte makt att styra vare sig leverantörernas priser eller kundernas efterfrågan och betalningsvillighet.
Och det som hindrade ett förstatligande av själva pillertillverkningen verkade vara att det fanns så mycket utländsk konkurrens att det inte var lönt.
Exakt HUR förväntar man sig att ett förstatligande ger makt att bestämma kostnaderna? Är inte kostnaderna helt beroende av den faktiska produktiviteten?
lördag 7 mars 2009
Fascism och antifascism
Dummaste kommentaren idag (av "HDR-fotografen") på Zaramis blogg, angående dumskallarna i demonstrationstågen i Malmö:
"Knappast facister som levde rövare i Malmö idag. Snarare antifacister. "
Bara så att vi har en sak klar för oss: om man tycker att våld är en god politisk metod, så menar man att politiken ska bestämmas av de våldsammaste och starkaste.
Det är fascism. Ren fascism. Inget annat än fascism. Att man har röda fanor och kallar sig för antifascister ändrar inte faktum.
"Knappast facister som levde rövare i Malmö idag. Snarare antifacister. "
Bara så att vi har en sak klar för oss: om man tycker att våld är en god politisk metod, så menar man att politiken ska bestämmas av de våldsammaste och starkaste.
Det är fascism. Ren fascism. Inget annat än fascism. Att man har röda fanor och kallar sig för antifascister ändrar inte faktum.
fredag 6 mars 2009
Jag skriver om ekonomin
Jag håller på att skriva en del om ekonomin. En massa inlägg om varför ingripandena kommer att slå så fel (särskilt i USA), vilka horribla effekter som kommer att bli följden av alla "stimulans"-paket och regleringar, men också vad jag (och många andra) menar bör göras istället.
Jag skriver för mig själv, och för de av mina vänner som inte förstår varför jag tycker som jag tycker. I retorikens värld kallas det jag föreslår ibland för "chockåtgärder", "obarmhärtigt" och "högerpolitik". Det gör vissa av mina vänner förvirrade eftersom de inte känner mig som en obarmhärtig person.
Men jag framhåller ju inte några lösningar för att vara elak. Utan för att jag menar att det vi nu ser, det är riktigt elakt. Och obarmhärtigt. I synnerhet mot de fattiga.
De rika kommer att klara sig. De klarar av regleringar, höga skatter, hög inflation, tullar och stagnation. De rika har kapital, kapital som är spritt på ett sådant sätt att det överlever allt detta.
De fattiga däremot, och dit kanske de flesta av oss måste räkna sig snart, har inte det kapitalet. Fattiga människor är beroende av att producera. Antingen sådant vi man själv kan konsumera, eller sådant man kan använda som inbyte för att få ännu mer.
För att kunna producera och få betalt för sin produktion måste ekonomin vara sund och samhället vara fritt. Fattiga är alltså mer än rika beroende av en sund ekonomi. Det vi ser nu, i synnerhet i USA, bäddar inte för en sund ekonomi. Jag är riktigt orolig.
Jag skriver för att jag vill synliggöra de här sambanden. Men det tar tid. Vissa samband är inte så enkla att fästa på ord. Därför dröjer det.
Men sök information, var kritisk, och ifrågasätt! Det är mycket retorik nu som låter fin och mysig. Idealen kan vara höga på sina ställen. Men snälla, döm inte politiska åtgärder efter idealen! Döm efter hur de faktiskt lyckas!
Jag skriver för mig själv, och för de av mina vänner som inte förstår varför jag tycker som jag tycker. I retorikens värld kallas det jag föreslår ibland för "chockåtgärder", "obarmhärtigt" och "högerpolitik". Det gör vissa av mina vänner förvirrade eftersom de inte känner mig som en obarmhärtig person.
Men jag framhåller ju inte några lösningar för att vara elak. Utan för att jag menar att det vi nu ser, det är riktigt elakt. Och obarmhärtigt. I synnerhet mot de fattiga.
De rika kommer att klara sig. De klarar av regleringar, höga skatter, hög inflation, tullar och stagnation. De rika har kapital, kapital som är spritt på ett sådant sätt att det överlever allt detta.
De fattiga däremot, och dit kanske de flesta av oss måste räkna sig snart, har inte det kapitalet. Fattiga människor är beroende av att producera. Antingen sådant vi man själv kan konsumera, eller sådant man kan använda som inbyte för att få ännu mer.
För att kunna producera och få betalt för sin produktion måste ekonomin vara sund och samhället vara fritt. Fattiga är alltså mer än rika beroende av en sund ekonomi. Det vi ser nu, i synnerhet i USA, bäddar inte för en sund ekonomi. Jag är riktigt orolig.
Jag skriver för att jag vill synliggöra de här sambanden. Men det tar tid. Vissa samband är inte så enkla att fästa på ord. Därför dröjer det.
Men sök information, var kritisk, och ifrågasätt! Det är mycket retorik nu som låter fin och mysig. Idealen kan vara höga på sina ställen. Men snälla, döm inte politiska åtgärder efter idealen! Döm efter hur de faktiskt lyckas!
torsdag 5 mars 2009
Riksdag i glashus eller i verkligheten?
Hanteringen av FRA-lagarna, IPRED mm visar att riksdagens ledamöter i stor utsträckning inte har den förankring i samhället omkring sig som den borde ha, för att vara representativ.
Trots dessa lagars stora vikt för, läs skadeverkan på, den personliga integriteten och för rättssäkerheten är det nog så att för många människor överskuggas detta av den kraftiga lågkonjunktur kombinerad med finanskris som vi nu upplever. En kris som vi inte vet vare sig hur djup eller hur långvarig den blir. Tiotusentals människor har redan blivit av med jobben p g a denna kris och än fler blir det inom kort. Det förhandlas runt om i landet om lägre inkomster. För SAS-personal m fl är det redan bestämt och fler lär komma efter. Det talas om tjugoprocentiga reductioner. För de som förlorar jobben minskar inkomsten oftast med bortåt 40% eller mer, så länge A-kassan räcker. Om de nu har A-kassa.
Samtidigt ser vi hur statens finanser snabbt försämras i och med krisen. Det som nyss var stora överskott blir nu ännu större underskott.
Mot den bakgrunden anser jag att riksdagen ska visa att den lever med i samhället. Ett sätt att göra det är att riksdagens ledamöter frivilligt sänker sina löner/arvoden (liksom traktamenten och andra förmåner) med minst tjugo procent, åtminstone under de närmaste tjugofyra månaderna.
”Populism”, fnyser genast någon ledamot. Varför det? Ska inte riksdagen visa att den är medveten om omvärlden? Statens finanser skulle få en visserligen liten, men ändock avlastning. Men framför allt skulle det ge en viktig signal om solidaritet med de som drabbas. Det skulle samtidigt vara en signal till de toppar inom näringslivet som hittills visat sig mycket ovilliga att anpassa sig till det nya marknadsläget och att inse att krisens allvar måste innebära konsekvenser även för dem själva.
Att mana till solidaritet och samtidigt visa gott föredöme, det måste vara en viktig psykologisk signal för riksdagen att ge. Det skulle visa att den är medveten om sitt ansvar och om omvärlden.
Annars så bekräftas bara den alltmer spridda uppfattningen att riksdagen sitter i en glasbur, avskärmad från den vardag som väljarna lever i.
Lars-Erick Forsgren
Trots dessa lagars stora vikt för, läs skadeverkan på, den personliga integriteten och för rättssäkerheten är det nog så att för många människor överskuggas detta av den kraftiga lågkonjunktur kombinerad med finanskris som vi nu upplever. En kris som vi inte vet vare sig hur djup eller hur långvarig den blir. Tiotusentals människor har redan blivit av med jobben p g a denna kris och än fler blir det inom kort. Det förhandlas runt om i landet om lägre inkomster. För SAS-personal m fl är det redan bestämt och fler lär komma efter. Det talas om tjugoprocentiga reductioner. För de som förlorar jobben minskar inkomsten oftast med bortåt 40% eller mer, så länge A-kassan räcker. Om de nu har A-kassa.
Samtidigt ser vi hur statens finanser snabbt försämras i och med krisen. Det som nyss var stora överskott blir nu ännu större underskott.
Mot den bakgrunden anser jag att riksdagen ska visa att den lever med i samhället. Ett sätt att göra det är att riksdagens ledamöter frivilligt sänker sina löner/arvoden (liksom traktamenten och andra förmåner) med minst tjugo procent, åtminstone under de närmaste tjugofyra månaderna.
”Populism”, fnyser genast någon ledamot. Varför det? Ska inte riksdagen visa att den är medveten om omvärlden? Statens finanser skulle få en visserligen liten, men ändock avlastning. Men framför allt skulle det ge en viktig signal om solidaritet med de som drabbas. Det skulle samtidigt vara en signal till de toppar inom näringslivet som hittills visat sig mycket ovilliga att anpassa sig till det nya marknadsläget och att inse att krisens allvar måste innebära konsekvenser även för dem själva.
Att mana till solidaritet och samtidigt visa gott föredöme, det måste vara en viktig psykologisk signal för riksdagen att ge. Det skulle visa att den är medveten om sitt ansvar och om omvärlden.
Annars så bekräftas bara den alltmer spridda uppfattningen att riksdagen sitter i en glasbur, avskärmad från den vardag som väljarna lever i.
Lars-Erick Forsgren
onsdag 4 mars 2009
Passivitet
Har suttit ett par kvällar och funderat över det här med regeringens sk. "passivitet".
Till exempel anser (S) att regeringen sviker Svensk fordonsindustri och Baylan tror att (S) kommer att kunna avgöra 2010 års val på arbetsmarknadsfrågorna.
Det är möjligt att Baylan har rätt i detta, och det är till och med möjligt att (S) har rätt i att regeringen borde göra mer. Men det som slår mig är att de aldrig själva säger exakt vad de önskar att regeringen skulle göra. Eller själva skulle göra, om de var regeringen.
Det gör mig rädd.
Är att göra fel saker bättre än att vänta lite? Lärde vi oss inget av 70-talet?
Och har någon enda människa idag den information som krävs för att veta vad som behöver göras från politiskt håll?
En sak vet vi: det här är en lågkonjunktur. Lågkonjunktur blir det när producenterna (arbetare och ägare) inte producerar det som kunderna kan tänka sig att betala för. Det som krävs är att producenterna ändrar sin produktion.
Exakt hur vet ingen idag. Allra minst en handfull människor i regeringskansliet. Uppenbarligen inte folket i oppositionens högkvarter heller. Det är en uppgift för oss alla att försöka finna sätt att göra saker som folk i vår värld vill betala för.
Att i det läget stödja den gamla produktionsapparaten (som inte gör sånt som folk vill ha), eller satsa på utbildningar (innan vi vet till vad), eller binda upp resurser i infrastrukturprojekt (innan vi vet vilka strukturer dessa ska stödja), det är vanvett. Att tanken ens tänks gör mig lite rädd.
Till exempel anser (S) att regeringen sviker Svensk fordonsindustri och Baylan tror att (S) kommer att kunna avgöra 2010 års val på arbetsmarknadsfrågorna.
Det är möjligt att Baylan har rätt i detta, och det är till och med möjligt att (S) har rätt i att regeringen borde göra mer. Men det som slår mig är att de aldrig själva säger exakt vad de önskar att regeringen skulle göra. Eller själva skulle göra, om de var regeringen.
Det gör mig rädd.
Är att göra fel saker bättre än att vänta lite? Lärde vi oss inget av 70-talet?
Och har någon enda människa idag den information som krävs för att veta vad som behöver göras från politiskt håll?
En sak vet vi: det här är en lågkonjunktur. Lågkonjunktur blir det när producenterna (arbetare och ägare) inte producerar det som kunderna kan tänka sig att betala för. Det som krävs är att producenterna ändrar sin produktion.
Exakt hur vet ingen idag. Allra minst en handfull människor i regeringskansliet. Uppenbarligen inte folket i oppositionens högkvarter heller. Det är en uppgift för oss alla att försöka finna sätt att göra saker som folk i vår värld vill betala för.
Att i det läget stödja den gamla produktionsapparaten (som inte gör sånt som folk vill ha), eller satsa på utbildningar (innan vi vet till vad), eller binda upp resurser i infrastrukturprojekt (innan vi vet vilka strukturer dessa ska stödja), det är vanvett. Att tanken ens tänks gör mig lite rädd.
tisdag 3 mars 2009
Det Rädda Apoteket
Det finns inga belägg för att kunder och samhället vinner ekonomiskt på en avreglering. /Apotekets VD Stefan Carlsson
Eller annorlunda uttryck: "Det finns inga belägg för att kunder och samhället vinner ekonomiskt på att mitt företag (där jag är VD) utsätts för konkurrens!"
Lyssna nu noga, Stefan Carlsson och alla andra som vill Rädda Apoteket. Det är inte min eller någon annans uppgift att rädda några apotek.
Det är Apotekets uppgift att rädda mig när jag har huvudvärk, behöver livsnödvändig medicin, preventivmedel eller något annat.
Om Apoteket gör det på ett bra sätt, så har Apoteket inget att frukta. Släpp sargen, kom in i matchen.
Demokrati betyder att makten ska granskas.
Debatten om DNs underliga behandlande av FRA-motståndet, om FRA-frågan i allmänhet liksom av liknande frågor, det har nu väckt en stor debatt bland bloggarna. DN, med sina avlönade journalister och en stort antal ledarskribenter, ifrågasätter motiv och (högst eventuella) inkomster hos bloggare som motsätter sig FRA och påstår genom infama formuleringar att gräsrotsupproret emot FRA skulle vara styrt av en PR-byrå (!).
DN "glömmer" att bloggare inte är anställda för att skriva, vi skriver av intresse. Och betr FRA av intresse för demokratins fortlevnad i detta land. Något som DN numera inte intresserar sig för. Herbert Tingstens tid verkar helt glömd.
Nu skriker en del gammelmediamänniskor om den farliga bloggen. Att där finns så många röster. Det är ju bra det, att fler får sin röst hörd. De som är rädda att bli överröstade är ju de i gammelmedia, som varit vana att styra debatterna och själva tämligen oemotsagda kunnar publicera sig.
Nu är det privilegiet borta.
Ett intressant faktum är att chefredaktörer/tidningschefer numera inte är rekryterade för att bedriva journalistik eller för att granska makten.
De ska fixa ekonomin, fixa upplagan.
De är ofta "opolitiska" i meningen att de kan leda tidningar av vilken färg som helst. De jagar runt mellan tidningarna på jakt efter högre löner, allt efter beställning från ägarna, vilka bara ser till avkastning, inte på tidningarnas kvalitet.
Ledarskribenter var tidigare oftast starkt ideologiska, visserligen med en viss partifärg, men ideologin och den journalistiska grundtonen att alltid granska makten fanns där mer än idag.
Idag är de antingen partimegafoner, fåniga megafoner, eller så är de vindflöjlar som bräker med för att höja upplagan eller för att smeka makten.
Den ursprungliga uppgiften har bloggarna tagit över.
Det är bara synd att inte alla människor ännu upptäckt detta och kollar upp vad som händer. I papperspressen är det ju väldigt selekterat...
Samtidigt kan vi notera att enstaka tidningar faktiskt är mera öppna för förändringar i samhället än vad DN och andra stora drakar är.
DN "glömmer" att bloggare inte är anställda för att skriva, vi skriver av intresse. Och betr FRA av intresse för demokratins fortlevnad i detta land. Något som DN numera inte intresserar sig för. Herbert Tingstens tid verkar helt glömd.
Nu skriker en del gammelmediamänniskor om den farliga bloggen. Att där finns så många röster. Det är ju bra det, att fler får sin röst hörd. De som är rädda att bli överröstade är ju de i gammelmedia, som varit vana att styra debatterna och själva tämligen oemotsagda kunnar publicera sig.
Nu är det privilegiet borta.
Ett intressant faktum är att chefredaktörer/tidningschefer numera inte är rekryterade för att bedriva journalistik eller för att granska makten.
De ska fixa ekonomin, fixa upplagan.
De är ofta "opolitiska" i meningen att de kan leda tidningar av vilken färg som helst. De jagar runt mellan tidningarna på jakt efter högre löner, allt efter beställning från ägarna, vilka bara ser till avkastning, inte på tidningarnas kvalitet.
Ledarskribenter var tidigare oftast starkt ideologiska, visserligen med en viss partifärg, men ideologin och den journalistiska grundtonen att alltid granska makten fanns där mer än idag.
Idag är de antingen partimegafoner, fåniga megafoner, eller så är de vindflöjlar som bräker med för att höja upplagan eller för att smeka makten.
Den ursprungliga uppgiften har bloggarna tagit över.
Det är bara synd att inte alla människor ännu upptäckt detta och kollar upp vad som händer. I papperspressen är det ju väldigt selekterat...
Samtidigt kan vi notera att enstaka tidningar faktiskt är mera öppna för förändringar i samhället än vad DN och andra stora drakar är.
Den djupa insikten
I Expressen sägs det:
Den något djupare insikten är att om inte arbetsgivaren kan betala detta pris, så går arbetsgivaren i konken (alternativt blir tvungen att göra sig av med folk).
Kampen står inte mellan arbete och kapital. Om Transport tog en titt på vinstmarginalerna i transportföretagen skulle de se att det inte är där som det stora löneutrymmet finns.
Kampen står mellan producenterna (arbetare och ägare) och konsumenterna. Lyckas producenterna producera något som kunderna vill betala för, så behöver ingen gå ner i lön eller arbetstid eller stå utan arbete.
Det fackliga löftet lyder:
"Vi lovar att aldrig sälja vårt arbete till lägre pris och sämre villkor än de vi lovat varandra.
Vi lovar varandra detta i den djupa insikten, att om vi håller detta löfte så måste arbetsgivaren betala."
Den något djupare insikten är att om inte arbetsgivaren kan betala detta pris, så går arbetsgivaren i konken (alternativt blir tvungen att göra sig av med folk).
Kampen står inte mellan arbete och kapital. Om Transport tog en titt på vinstmarginalerna i transportföretagen skulle de se att det inte är där som det stora löneutrymmet finns.
Kampen står mellan producenterna (arbetare och ägare) och konsumenterna. Lyckas producenterna producera något som kunderna vill betala för, så behöver ingen gå ner i lön eller arbetstid eller stå utan arbete.
Tolerera de intoleranta!
I en artikel i Expressen ondgör sig Lars Gustafsson över vad han tycker är en relativisering av absoluta värden, i debatten om multikulturalism, tolerans och intolerans.
Det han kommer fram till, som han menar bör ses axiomatiskt, är ungefär att om man är tolerant mot de intoleranta, så vinner dessas intolerans. Medan om man är intolerant mot de intoleranta så vinner ... toleransen?
Här vaknar åtminstone mina nyspråksöron: för att bevara toleransen bör vi alltså upphäva den? Analogt med: För att ingen ska kunna upphäva vår yttrandefrihet måste vi förbjuda folk att propagera mot den! Frihet är alltså egentligen en sorts slaveri, om inte friheten ser ut som någon annan definierar den åt dig?
Den bärande tanken verkar vara att det finns faktiska inkompatibla skillnader mellan olika värderingssystem. Vilket ju ingen kan neka till. Antingen menar man att samhällen bör förbjuda homosexuella förbindelser eller så gör man det inte.
Men betyder det att ett samhälle har att välja mellan att antingen förbjuda folk att predika stening av homosexuella par, eller att själv börja stena dem?
Självklart inte. Det här handlar snarare om att Lars inte gör skillnad mellan värdering och lag. Från att ha diskuterat värderingar glider han över i att diskutera hur olika lagstiftningar inte är kompatibla.
Ett samhälle kan faktiskt innehålla olika värderingssystem samtidigt. Det är till och med så att det är ett önskvärt tillstånd i ett fritt samhälle. För närvaron av både motsättningar och ytterligheter visar att vi har ett samhälle där debatten inte är strypt.
Därför är vi rätt många som är beredda att slåss med näbbar och klor för att även otäcka åsikter ska få uttryckas. Det är vad tolerans mot de intoleranta innebär.
Vad vi däremot inte kan ha är olika lagar för olika personer. I ett fritt samhälle råder likhet inför lagen. Därför är vi också rätt många som slåss med näbbar och klor för att likhet inför lagen ska gälla.
I ett fritt samhälle råder dessutom frihet så att lagen inte blandar sig i livsval du gör som inte får dåliga konsekvenser för omgivningen. Däri ligger skyddet mot sharialag (som definitivt lägger sig i andras livsval). Inte i att de bakomliggande värderingarna skiljer sig.
Det är livsfarligt att blanda ihop likhet inför lagen och rätt att välja livsväg för sig själv, med att alla i samhället måste stödja likartade värderingar. Ett samhälle behöver inte, ska inte välja värderingar åt folk. Att välja värderingar åt folk är snuskig intolerans och förtryck, antingen den som väljer menar sig vara upplysningsfilosof eller imam.
Ett samhälle ska inte heller ge efter för dem som vill ha olikhet inför lagen. Att tolerera är att acceptera folks värderingar och livsval, så länge de inte tvingar sig på någon annan. Lagen handlar däremot om tvång, och där är det likhet och frihet som gäller.
Alltså kan inte tolerans mot de intoleranta vara uttryck för något annat än tolerans, och intolerans är alltid intolerans oavsett gentemot vem den riktar sig.
Det han kommer fram till, som han menar bör ses axiomatiskt, är ungefär att om man är tolerant mot de intoleranta, så vinner dessas intolerans. Medan om man är intolerant mot de intoleranta så vinner ... toleransen?
Här vaknar åtminstone mina nyspråksöron: för att bevara toleransen bör vi alltså upphäva den? Analogt med: För att ingen ska kunna upphäva vår yttrandefrihet måste vi förbjuda folk att propagera mot den! Frihet är alltså egentligen en sorts slaveri, om inte friheten ser ut som någon annan definierar den åt dig?
Den bärande tanken verkar vara att det finns faktiska inkompatibla skillnader mellan olika värderingssystem. Vilket ju ingen kan neka till. Antingen menar man att samhällen bör förbjuda homosexuella förbindelser eller så gör man det inte.
Men betyder det att ett samhälle har att välja mellan att antingen förbjuda folk att predika stening av homosexuella par, eller att själv börja stena dem?
Självklart inte. Det här handlar snarare om att Lars inte gör skillnad mellan värdering och lag. Från att ha diskuterat värderingar glider han över i att diskutera hur olika lagstiftningar inte är kompatibla.
Ett samhälle kan faktiskt innehålla olika värderingssystem samtidigt. Det är till och med så att det är ett önskvärt tillstånd i ett fritt samhälle. För närvaron av både motsättningar och ytterligheter visar att vi har ett samhälle där debatten inte är strypt.
Därför är vi rätt många som är beredda att slåss med näbbar och klor för att även otäcka åsikter ska få uttryckas. Det är vad tolerans mot de intoleranta innebär.
Vad vi däremot inte kan ha är olika lagar för olika personer. I ett fritt samhälle råder likhet inför lagen. Därför är vi också rätt många som slåss med näbbar och klor för att likhet inför lagen ska gälla.
I ett fritt samhälle råder dessutom frihet så att lagen inte blandar sig i livsval du gör som inte får dåliga konsekvenser för omgivningen. Däri ligger skyddet mot sharialag (som definitivt lägger sig i andras livsval). Inte i att de bakomliggande värderingarna skiljer sig.
Det är livsfarligt att blanda ihop likhet inför lagen och rätt att välja livsväg för sig själv, med att alla i samhället måste stödja likartade värderingar. Ett samhälle behöver inte, ska inte välja värderingar åt folk. Att välja värderingar åt folk är snuskig intolerans och förtryck, antingen den som väljer menar sig vara upplysningsfilosof eller imam.
Ett samhälle ska inte heller ge efter för dem som vill ha olikhet inför lagen. Att tolerera är att acceptera folks värderingar och livsval, så länge de inte tvingar sig på någon annan. Lagen handlar däremot om tvång, och där är det likhet och frihet som gäller.
Alltså kan inte tolerans mot de intoleranta vara uttryck för något annat än tolerans, och intolerans är alltid intolerans oavsett gentemot vem den riktar sig.
måndag 2 mars 2009
DN: så här granskar man bloggare
Avslutningen av DN:s ledare är på sitt sätt avslöjande. Tidningen skriver:
På vilket sätt är det mer eller mindre komplicerat att granska en bloggbävning jämfört med ett mediadrev? En tidning jämfört med en bloggare?
DN, här får ni tre enkla verktyg:
Sakargumenten
Det första verktyget är att ägna sig mindre åt att granska bloggaren och mer att granska argumenten. Det spelar ju liksom ingen roll om det är "Förenade Nationaldemokrater för kärnvapen" eller "Ekologiska delfiner för regnskogen" som argumenterar för eller emot FRA. Sakargumenten ska ju granskas på sina egna meriter. Argumenten mot FRA försvagas ju inte av vilka intressen som står bakom dem.
Demografin
Sedan: De pengar och det kontaktnät finns inte som kan köpa en bred bas. Möjligen skulle någon kunna köpa sig ett par konstgräsrötter för att argumentera för de mest märkliga saker. Men någon bloggbävning kan man inte skapa om man inte kan leverera åsiktsunderlag som ger återklang hos en bred bas.
I FRA-frågan förenas Timbrohöger och stenkastande vänsteraktivister. Det säger något om bredden.
När det gäller integritetsfrågor på internet så har dessutom dessa varit i ropet sedan tiden innan det gick att köpa sig kommersiell internetaccess. Det har alltid varit en viktig fråga för folk på nätet, och fruktan för att nätet ska bevakas och regleras har varit stor sedan långt innan FRA ens visste att nätet fanns.
Så en fråga som varit känslig i över tio år innan den hamnar på tidningarnas radar, måtte väl stå fri från anklagelser om att den nyligen framkallats på kommando?
Track
För det tredje: Den politiska bloggarens åsikter är ju minst lika framträdande som någonsin tidningens. Bloggare med politiska syften brukar ju inte direkt dölja dessa. Det är ju liksom själva idén med att blogga politiskt: att man vill göra sina åsikter kända. Inte hymla och dölja.
Detta sätter ju spår. Är man rädd för att en bloggare blivit köpt av ett eller flera intressen: se hur bloggarens åsikter hänger samman över tid och i olika kanaler. Om Jimmie Åkesson plötsligt börjar argumentera för oreglerad invandring kan man ju misstänka att en och annan mutkrona varit inblandad.
I ett vidare perspektiv har ju en bloggare också ett track på flera plan. Hur kommenterar bloggaren, hur stämmer de uttalade åsikterna överens med resten av personen så som denne framträder på andra arenor (i politiken, på facebook). Det är ju inte så att man är anonym.
Så nä, det är inte svårare att granska bloggare än andra. Bara om man verkligen inte inte förstår mediet.
"De nya medierna är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten"
På vilket sätt är det mer eller mindre komplicerat att granska en bloggbävning jämfört med ett mediadrev? En tidning jämfört med en bloggare?
DN, här får ni tre enkla verktyg:
Sakargumenten
Det första verktyget är att ägna sig mindre åt att granska bloggaren och mer att granska argumenten. Det spelar ju liksom ingen roll om det är "Förenade Nationaldemokrater för kärnvapen" eller "Ekologiska delfiner för regnskogen" som argumenterar för eller emot FRA. Sakargumenten ska ju granskas på sina egna meriter. Argumenten mot FRA försvagas ju inte av vilka intressen som står bakom dem.
Demografin
Sedan: De pengar och det kontaktnät finns inte som kan köpa en bred bas. Möjligen skulle någon kunna köpa sig ett par konstgräsrötter för att argumentera för de mest märkliga saker. Men någon bloggbävning kan man inte skapa om man inte kan leverera åsiktsunderlag som ger återklang hos en bred bas.
I FRA-frågan förenas Timbrohöger och stenkastande vänsteraktivister. Det säger något om bredden.
När det gäller integritetsfrågor på internet så har dessutom dessa varit i ropet sedan tiden innan det gick att köpa sig kommersiell internetaccess. Det har alltid varit en viktig fråga för folk på nätet, och fruktan för att nätet ska bevakas och regleras har varit stor sedan långt innan FRA ens visste att nätet fanns.
Så en fråga som varit känslig i över tio år innan den hamnar på tidningarnas radar, måtte väl stå fri från anklagelser om att den nyligen framkallats på kommando?
Track
För det tredje: Den politiska bloggarens åsikter är ju minst lika framträdande som någonsin tidningens. Bloggare med politiska syften brukar ju inte direkt dölja dessa. Det är ju liksom själva idén med att blogga politiskt: att man vill göra sina åsikter kända. Inte hymla och dölja.
Detta sätter ju spår. Är man rädd för att en bloggare blivit köpt av ett eller flera intressen: se hur bloggarens åsikter hänger samman över tid och i olika kanaler. Om Jimmie Åkesson plötsligt börjar argumentera för oreglerad invandring kan man ju misstänka att en och annan mutkrona varit inblandad.
I ett vidare perspektiv har ju en bloggare också ett track på flera plan. Hur kommenterar bloggaren, hur stämmer de uttalade åsikterna överens med resten av personen så som denne framträder på andra arenor (i politiken, på facebook). Det är ju inte så att man är anonym.
Så nä, det är inte svårare att granska bloggare än andra. Bara om man verkligen inte inte förstår mediet.
DN skojar till det
På ledarplats i DN har de fått till det. FRA-motståndet är naturligtvis konstlat.
Självklart måste människor få betalt för att låtsas tycka att det är dåligt att deras internetkommunikation kopieras in i myndighetens misstänkliggörarmaskineri.
En så vanvettig tanke som att privatpersoner vill ha integritet och brevhemlighet, den måste ju bara vara konstlad. Precis som när skådespelarna säger: "Mums, vilken naturlig doft!" när de sniffar i sköljmedelflaskan. Where's the money?
För inte kan det vara så att en medborgare på allvar vill ha källskydd när de tipsar DN?
Första mars var i går. Första april är om en månad. Är ni lite tidigt ute?
Självklart måste människor få betalt för att låtsas tycka att det är dåligt att deras internetkommunikation kopieras in i myndighetens misstänkliggörarmaskineri.
En så vanvettig tanke som att privatpersoner vill ha integritet och brevhemlighet, den måste ju bara vara konstlad. Precis som när skådespelarna säger: "Mums, vilken naturlig doft!" när de sniffar i sköljmedelflaskan. Where's the money?
För inte kan det vara så att en medborgare på allvar vill ha källskydd när de tipsar DN?
Första mars var i går. Första april är om en månad. Är ni lite tidigt ute?
söndag 1 mars 2009
Lite konkreta förslag, tack!
Läser i Aftonbladet en skarp uppmaning till regeringen att sluta låtsas som det regnar och istället börja agera.
Ivrigt läser jag artikeln, kan det vara så att Aftonbladets ledarredaktion har kommit på hur man på bästa sätt agerar i krisen? Har de funnit alternativet till regeringens "passivitet"?
Nä. Faktiskt inte ett enda konstruktivt förslag, utöver det vanliga gnället ("men gööör något då!!!").
Vilket inte är så konstigt. Det finns ingen magisk formel här.
Lågkonjunktur, när företagen märker att efterfrågan viker, är ett resultat av att de som producerar inte riktigt har lyckats förutse vad kunderna ville ha, hur mycket, och till vilket pris. Kunderna säger som det är: Er produktion är felplanerad! Vi vill inte ha er skit! Gör nytt, gör om, och gör bättre!
Det ENDA som hjälper då är att producenterna planerar om. Vissa producenter kommer inte kunna fortsätta. Nya företag måste uppstå, nya försök måste göras att möta människors behov, och nya uppfinningar ta plats på arenan.
Resurser måste flyttas från de gamla ställena till de nya, och det kommer att göra ont.
I det läget kan man naturligtvis inte fortsätta på det gamla sättet. Att pumpa in resurser i döende verksamheter är ett rent resursslöseri. Att ta över dem är ett ännu större vansinne.
"Efterfrågestimulans" som hjälper folk att efterfråga vissa produkter (genom att bränna pengar på att göra dem onaturligt billiga, till exempel statliga infrastrukturprojekt) är också dumt, för det är ju inte folks efterfrågan det är fel på, utan producenternas oförmåga att möta folks efterfrågan.
När man tänker efter, så är ju all form av centralt planerad produktion i det här läget vansinningt. Om inte hundratals företag kunde förutse vad folk faktiskt var beredda att betala för; hur ska då en handfull politiker (de flesta helt utan företagserfarenhet) klara av den saken bättre?
Är det inte tvärtom så att just i det här läget så krävs fler försök? Att låta tusentals personer försöka planera, i det lilla, över nya sätt att göra livet bättre för sina kunder?
För kom ihåg att en regering har inga pengar. Inte förutom de pengar som de tar från de ställen i ekonomin som faktiskt fungerar.
Så om central planerad produktion har så stor risk att slå fel, så ska regeringen definitivt inte satsa på att centralisera resurserna. Att suga in dem från precis de ställen i ekonomin som ännu fungerar riskerar att bli dödsstöten.
Så vad bör politikerna göra? Tre saker:
För företag - hjälp tusen blommor att blomma, genom att göra det enkelt att starta och driva företag, röja undan hinder för att anställa och producera och exportera. Företag som fungerar ska inte straffas.
För privatpersoner - Lindra smärtan i omställningen, hjälp arbetssökande att synliggöra sin kompetens, sporra till att starta eget, akta er för skattehöjningar, fundera istället över skattesänkningar.
I allmänhet - Se till effektiviteten i välfärdsapparaten och anlägg ett tydligt konsumentperspektiv. Stat, kommun, och landsting ska inte företräda välfärdsproducenternas intressen, utan välfärdskonsumenternas. Varje välfärdstjänst du utnyttjar har du betalt för genom ditt eget arbete. Ställ krav på välfärdsproducenterna, och kräv att dina politiker också ställer krav.
Det finns inget i det här som andra kan göra åt oss. Vi måste utföra omställningen själva. Vare sig Maud Olofsson eller Mona Sahlin kan eller ska hitta nya kunder åt oss. Det enda vi kan begära är sansade förutsättningar. Och att de i övrigt håller sig ur vägen.
Ivrigt läser jag artikeln, kan det vara så att Aftonbladets ledarredaktion har kommit på hur man på bästa sätt agerar i krisen? Har de funnit alternativet till regeringens "passivitet"?
Nä. Faktiskt inte ett enda konstruktivt förslag, utöver det vanliga gnället ("men gööör något då!!!").
Vilket inte är så konstigt. Det finns ingen magisk formel här.
Lågkonjunktur, när företagen märker att efterfrågan viker, är ett resultat av att de som producerar inte riktigt har lyckats förutse vad kunderna ville ha, hur mycket, och till vilket pris. Kunderna säger som det är: Er produktion är felplanerad! Vi vill inte ha er skit! Gör nytt, gör om, och gör bättre!
Det ENDA som hjälper då är att producenterna planerar om. Vissa producenter kommer inte kunna fortsätta. Nya företag måste uppstå, nya försök måste göras att möta människors behov, och nya uppfinningar ta plats på arenan.
Resurser måste flyttas från de gamla ställena till de nya, och det kommer att göra ont.
I det läget kan man naturligtvis inte fortsätta på det gamla sättet. Att pumpa in resurser i döende verksamheter är ett rent resursslöseri. Att ta över dem är ett ännu större vansinne.
"Efterfrågestimulans" som hjälper folk att efterfråga vissa produkter (genom att bränna pengar på att göra dem onaturligt billiga, till exempel statliga infrastrukturprojekt) är också dumt, för det är ju inte folks efterfrågan det är fel på, utan producenternas oförmåga att möta folks efterfrågan.
När man tänker efter, så är ju all form av centralt planerad produktion i det här läget vansinningt. Om inte hundratals företag kunde förutse vad folk faktiskt var beredda att betala för; hur ska då en handfull politiker (de flesta helt utan företagserfarenhet) klara av den saken bättre?
Är det inte tvärtom så att just i det här läget så krävs fler försök? Att låta tusentals personer försöka planera, i det lilla, över nya sätt att göra livet bättre för sina kunder?
För kom ihåg att en regering har inga pengar. Inte förutom de pengar som de tar från de ställen i ekonomin som faktiskt fungerar.
Så om central planerad produktion har så stor risk att slå fel, så ska regeringen definitivt inte satsa på att centralisera resurserna. Att suga in dem från precis de ställen i ekonomin som ännu fungerar riskerar att bli dödsstöten.
Så vad bör politikerna göra? Tre saker:
För företag - hjälp tusen blommor att blomma, genom att göra det enkelt att starta och driva företag, röja undan hinder för att anställa och producera och exportera. Företag som fungerar ska inte straffas.
För privatpersoner - Lindra smärtan i omställningen, hjälp arbetssökande att synliggöra sin kompetens, sporra till att starta eget, akta er för skattehöjningar, fundera istället över skattesänkningar.
I allmänhet - Se till effektiviteten i välfärdsapparaten och anlägg ett tydligt konsumentperspektiv. Stat, kommun, och landsting ska inte företräda välfärdsproducenternas intressen, utan välfärdskonsumenternas. Varje välfärdstjänst du utnyttjar har du betalt för genom ditt eget arbete. Ställ krav på välfärdsproducenterna, och kräv att dina politiker också ställer krav.
Det finns inget i det här som andra kan göra åt oss. Vi måste utföra omställningen själva. Vare sig Maud Olofsson eller Mona Sahlin kan eller ska hitta nya kunder åt oss. Det enda vi kan begära är sansade förutsättningar. Och att de i övrigt håller sig ur vägen.
Om badhus
I SvD och hos Gudmunsson, samt hos Svansbo uppmärksammas att det blir vanligare med könsseparatistiska träningspass och badpass.
Om detta kan man tycka mycket. För det första kan man vara för eller emot företeelsen som sådan. Utifrån ett likhetsperspektiv kan man vara emot, utifrån ett feministiskt perspektiv kan man vara både för (kvinnor behöver fredade zoner) och emot (likhet), utifrån ett sexualkonservativt perspektiv kan man vara för. Bland annat.
Men i allt detta tyckande är det en sak som har kommit bort: att det faktiskt inte är någon sexualkonservativ eller feministisk reglering som drivit igenom det här emot folks vilja.
Det är tvärtom vanligt folk som efterfrågat precis denna könsseparatism.
Man kan förfasa sig över deras bevekelsegrunder. Man kan vara arg på, och vilja motverka, den bakomliggande värdegrunden. Man kan underkänna giltigheten i deras analys.
Men man kan inte med gott samvete underkänna själva valen de gör. Av något skäl, som vi kan ogilla eller gilla, har dessa människor valt att för sin egen skull efterfråga något som berör just dem. Att låta dem få sin vilja igenom för något som gäller deras egna val och deras egna kroppar, borde vara en självklarhet.
Om man sedan inte gillar deras bevekelsegrunder och värderingar: men så angrip dem då! Det finns bara ett enda sätt att angripa värderingar på, och det är genom argumentation. Tvångsmedel, som t ex att förbjuda kommunala hallar att erbjuda könsseparatistiska alternativ, fungerar inte: People convinced against their will, have the same opinions still!
Träna på att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Jag ogillar din sexualsyn, men jag är beredd att slåss med näbbar och klor för din rätt att tillämpa den på dig själv.
Om detta kan man tycka mycket. För det första kan man vara för eller emot företeelsen som sådan. Utifrån ett likhetsperspektiv kan man vara emot, utifrån ett feministiskt perspektiv kan man vara både för (kvinnor behöver fredade zoner) och emot (likhet), utifrån ett sexualkonservativt perspektiv kan man vara för. Bland annat.
Men i allt detta tyckande är det en sak som har kommit bort: att det faktiskt inte är någon sexualkonservativ eller feministisk reglering som drivit igenom det här emot folks vilja.
Det är tvärtom vanligt folk som efterfrågat precis denna könsseparatism.
Man kan förfasa sig över deras bevekelsegrunder. Man kan vara arg på, och vilja motverka, den bakomliggande värdegrunden. Man kan underkänna giltigheten i deras analys.
Men man kan inte med gott samvete underkänna själva valen de gör. Av något skäl, som vi kan ogilla eller gilla, har dessa människor valt att för sin egen skull efterfråga något som berör just dem. Att låta dem få sin vilja igenom för något som gäller deras egna val och deras egna kroppar, borde vara en självklarhet.
Om man sedan inte gillar deras bevekelsegrunder och värderingar: men så angrip dem då! Det finns bara ett enda sätt att angripa värderingar på, och det är genom argumentation. Tvångsmedel, som t ex att förbjuda kommunala hallar att erbjuda könsseparatistiska alternativ, fungerar inte: People convinced against their will, have the same opinions still!
Träna på att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Jag ogillar din sexualsyn, men jag är beredd att slåss med näbbar och klor för din rätt att tillämpa den på dig själv.
tisdag 3 februari 2009
Kommer socialliberalismen att överleva?
(Ännu ett intressant inlägg om socialliberalismen och behovet av en radikal mittenkraft, av Frede/Liberty Justice. En liten kommentar till förra inlägget tangerar detta problem, i övrigt avvaktar och välkomnar jag andra kommentarer.)
Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.
Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.
Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.
Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.
Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.
Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.
Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.
Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.
Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.
Frede/Liberty Justice
(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)
Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.
Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.
Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.
Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.
Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.
Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.
Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.
Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.
Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.
Frede/Liberty Justice
(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)
söndag 1 februari 2009
Alliansen en olycka för socialliberalismen?
(Följande inlägg har skickats till mig för publicering. Inom kort publiceras ytterligare ett inlägg i denna fråga av denne debattör. Läs och begrunda. Jag hoppas det kan bli en konstruktiv debatt med fler deltagare. /L E Forsgren)
Jag kallade mig tidigare (fram till ca 1998) för radikal socialliberal och var även medlem i LUF. Dock lämnade jag LUF och slutade rösta på fp, eftersom jag tyckte att socialliberalismen hade trängts ut av höger-/nyliberalism.
Jag retade mig förr på de som sa att socialliberalismen var en skvader. Efter år av politisk ökenvandring har jag dock själv blivit mer skeptisk till socialliberalismen som ideologi. Personligen har jag alltid sett den som en radikal mitten- eller möjligtvis center-vänster-ideologi. En ideologi som står nära socialdemokratin men med större fokus på individen.
Men ju mer jag läste av liberal teori, desto mindre trodde jag på liberalismen. Övriga ideologier har ett gedignare teoretiskt grundlag att stå på. Socialdemokratin (den pragmatiska, inte den marxistiska gammaldags varianten) har då blivit mer intressant för mig, eftersom den ligger nära socialliberalismen men är ideologiskt mera tydlig.
Problemet är att socialliberalismen alltid tycks störas av det där lilla ordet "liberal" och glömma bort den sociala aspekten. Eller "alltid", de senaste tio åren i alla fall. Nuförtiden tycks socialliberal kunna betyda allt från nyliberal centerpartist till vänsterliberal queerteoretiker.
Socialliberalismen är i Sverige också för låst till folkpartiet. Det var tidigare min politiska hemvist, men jag tror inte att socialliberalismen mått bra av att begränsas till ett enda parti. Inte heller tror jag att den som ideologi mått bra av att hela tiden länkas till JS Mill och Bertil Ohlin. Det blir för endimensionellt.
På många sätt är socialliberalismen för begränsad. Jag menar det var ju Ohlin som myntade uttrycket. Han vägde mellan "socialliberalism" och "liberalsocialism". Jag undrar om inte det sistnämnda hade varit ett bättre alternativ, då den reformistiska socialistiska traditionen har ett gedignare ideologiskt arv.
Det där med var man står politiskt begränsas ju inte bara till höger-vänsterskalan, utan även i vilket land man bor. I Storbritannien hade en klassisk socialliberal varit Labour, dvs. vänster eller center-vänster. Men i Sverige räknas socialliberaler nuförtiden ofta till center-högern.
Folkpartiets deltagande i Alliansen har också varit en olycka för socialliberalismen inom partiet. Det är inte mycket av den som finns kvar. Det tycks mer vara ett humanistiskt alibi.
Socialliberalismen fastnade först i snällismen, därefter övergavs den av sina förespråkare för en stramare högerliberal hållning. Jag hade dock gärna lagt min röst på folkpartiet så som det är nu, om man blivit mer social och solidarisk i välfärdsfrågorna. Världen har ju ändrats och gårdagens socialliberalism kan inte lösa dagens problem med t ex en havererad integrationspolitik, en gränslös organiserad brottslighet som hotar rättsstaten och en nyliberal ekonomism där människan reduceras till konsument.
Däremot kunde socialliberalismen bättre ha länkat till sitt starka arv även utomlands, t ex till sin ideologiska släkting Franklin D. Roosevelts New Deal-liberalism och den "vitala center" som Arthur M. Schlesinger Jr. talade om.
Jag tycker att Obamas radikala pragmatism och blandning av mjuka och hårda värden visar på en sympatisk och framkomlig väg. Tiden får väl utvisa.
Frede/Liberty Justice
Jag kallade mig tidigare (fram till ca 1998) för radikal socialliberal och var även medlem i LUF. Dock lämnade jag LUF och slutade rösta på fp, eftersom jag tyckte att socialliberalismen hade trängts ut av höger-/nyliberalism.
Jag retade mig förr på de som sa att socialliberalismen var en skvader. Efter år av politisk ökenvandring har jag dock själv blivit mer skeptisk till socialliberalismen som ideologi. Personligen har jag alltid sett den som en radikal mitten- eller möjligtvis center-vänster-ideologi. En ideologi som står nära socialdemokratin men med större fokus på individen.
Men ju mer jag läste av liberal teori, desto mindre trodde jag på liberalismen. Övriga ideologier har ett gedignare teoretiskt grundlag att stå på. Socialdemokratin (den pragmatiska, inte den marxistiska gammaldags varianten) har då blivit mer intressant för mig, eftersom den ligger nära socialliberalismen men är ideologiskt mera tydlig.
Problemet är att socialliberalismen alltid tycks störas av det där lilla ordet "liberal" och glömma bort den sociala aspekten. Eller "alltid", de senaste tio åren i alla fall. Nuförtiden tycks socialliberal kunna betyda allt från nyliberal centerpartist till vänsterliberal queerteoretiker.
Socialliberalismen är i Sverige också för låst till folkpartiet. Det var tidigare min politiska hemvist, men jag tror inte att socialliberalismen mått bra av att begränsas till ett enda parti. Inte heller tror jag att den som ideologi mått bra av att hela tiden länkas till JS Mill och Bertil Ohlin. Det blir för endimensionellt.
På många sätt är socialliberalismen för begränsad. Jag menar det var ju Ohlin som myntade uttrycket. Han vägde mellan "socialliberalism" och "liberalsocialism". Jag undrar om inte det sistnämnda hade varit ett bättre alternativ, då den reformistiska socialistiska traditionen har ett gedignare ideologiskt arv.
Det där med var man står politiskt begränsas ju inte bara till höger-vänsterskalan, utan även i vilket land man bor. I Storbritannien hade en klassisk socialliberal varit Labour, dvs. vänster eller center-vänster. Men i Sverige räknas socialliberaler nuförtiden ofta till center-högern.
Folkpartiets deltagande i Alliansen har också varit en olycka för socialliberalismen inom partiet. Det är inte mycket av den som finns kvar. Det tycks mer vara ett humanistiskt alibi.
Socialliberalismen fastnade först i snällismen, därefter övergavs den av sina förespråkare för en stramare högerliberal hållning. Jag hade dock gärna lagt min röst på folkpartiet så som det är nu, om man blivit mer social och solidarisk i välfärdsfrågorna. Världen har ju ändrats och gårdagens socialliberalism kan inte lösa dagens problem med t ex en havererad integrationspolitik, en gränslös organiserad brottslighet som hotar rättsstaten och en nyliberal ekonomism där människan reduceras till konsument.
Däremot kunde socialliberalismen bättre ha länkat till sitt starka arv även utomlands, t ex till sin ideologiska släkting Franklin D. Roosevelts New Deal-liberalism och den "vitala center" som Arthur M. Schlesinger Jr. talade om.
Jag tycker att Obamas radikala pragmatism och blandning av mjuka och hårda värden visar på en sympatisk och framkomlig väg. Tiden får väl utvisa.
Frede/Liberty Justice
tisdag 27 januari 2009
Socialliberal eller liberal rebell ?
Detta är egentligen bara en test. Men vill samtidigt puffa för vänstermarginalen på min personliga blogg - http://lars-ericksblogg.blogspot.com/ - där jag sedan länge haft en tid om socialliberalismen.
Samtidigt känns begrepp som både liberal och socialliberal för tama idag. Egentligen är de ju revolutionära, inte alls samhällsbevarande som de framstår idag.
Att vara liberal är inte att vara konservativ.
Jag har en känsla av att bara detta enkla konstaterande förefaller många som inte alls PK, inte alls politiskt korrekt.
Desto bättre.
Vi borde kanske diskutera detta.
Samtidigt känns begrepp som både liberal och socialliberal för tama idag. Egentligen är de ju revolutionära, inte alls samhällsbevarande som de framstår idag.
Att vara liberal är inte att vara konservativ.
Jag har en känsla av att bara detta enkla konstaterande förefaller många som inte alls PK, inte alls politiskt korrekt.
Desto bättre.
Vi borde kanske diskutera detta.
tisdag 13 januari 2009
INvändning: "Grundlagsdomstol minskar demokratin"
En invänding till:
"Vi ska inte ha någon grundlagsdomstol. En grundlagsdomstol är en domstol som kan ta bort lagar som folkvalda politiker stiftar. En grundlagsdomstol upphäver demokratin, eftersom den betyder att jurister bestämmer över vad folkvalda politiker får lov att bestämma."
Nej. Grundlagsdomstol innebär inte att jurister bestämmer över politiker.
Alla lagar skrivs och tas bort av de folkvalda politikerna. Även grundlagarna.
Skillnaden mellan grundlag och vanlig lag är bara TID: de lagar som reglerar själva demokratins grunder ska vara trögare att ändra på. Så att inte snabba nycker kan upphäva demokratin. Det ska vara ett val emellan, så att folket kan få säga sitt först.
Att se till att lagarna FÖLJS är juristernas uppgift. Politiker ska inte kunna gripa in i enskilda fall och styra och ställa. Det är slälva innebörden i att "Land ska med lag byggas". Politiker stiftar lagar, jurister uttolkar dem.
Det märkliga med Sverige är nu att vi inte har några jurister som ska se till att just grundlagarna följs. Tanken med grundlagarna är redan idag att de ska begränsa lagstiftarnas möjligheter att stifta vilka lagar de vill.
Det är hela tanken med grundlagarna, de ska skydda och bevara demokratin genom att hindra lagar som minskar demokratin.
För alla andra lagar har vi jurister som ser till att de följs. Det ger oss en större trygghet än om vi inte hade haft det.
Men för grundlagarna har vi inget sådant skydd. Jag tycker det är otryggt med ett land där ingen juridisk instans vakar över att grundlagarna följs.
Att en domstol förkastar en lag från riksdagen för att den är oförenlig med grundlagen är inget demokratiskt problem. Tvärtom.
Om folket inte håller med grundlagen, så kan folket genom sina valda ombud ÄNDRA på grundlagen.
Och om folket håller med grundlagen är det väl bra om den upprätthålls?
Och om folket tycker att grundlagsdomstolen dömer som de själva vill, emot grundlagarna, så kan ju folket avsätta domstolen.
Hur MINSKAR det demokratin?
"Vi ska inte ha någon grundlagsdomstol. En grundlagsdomstol är en domstol som kan ta bort lagar som folkvalda politiker stiftar. En grundlagsdomstol upphäver demokratin, eftersom den betyder att jurister bestämmer över vad folkvalda politiker får lov att bestämma."
Nej. Grundlagsdomstol innebär inte att jurister bestämmer över politiker.
Alla lagar skrivs och tas bort av de folkvalda politikerna. Även grundlagarna.
Skillnaden mellan grundlag och vanlig lag är bara TID: de lagar som reglerar själva demokratins grunder ska vara trögare att ändra på. Så att inte snabba nycker kan upphäva demokratin. Det ska vara ett val emellan, så att folket kan få säga sitt först.
Att se till att lagarna FÖLJS är juristernas uppgift. Politiker ska inte kunna gripa in i enskilda fall och styra och ställa. Det är slälva innebörden i att "Land ska med lag byggas". Politiker stiftar lagar, jurister uttolkar dem.
Det märkliga med Sverige är nu att vi inte har några jurister som ska se till att just grundlagarna följs. Tanken med grundlagarna är redan idag att de ska begränsa lagstiftarnas möjligheter att stifta vilka lagar de vill.
Det är hela tanken med grundlagarna, de ska skydda och bevara demokratin genom att hindra lagar som minskar demokratin.
För alla andra lagar har vi jurister som ser till att de följs. Det ger oss en större trygghet än om vi inte hade haft det.
Men för grundlagarna har vi inget sådant skydd. Jag tycker det är otryggt med ett land där ingen juridisk instans vakar över att grundlagarna följs.
Att en domstol förkastar en lag från riksdagen för att den är oförenlig med grundlagen är inget demokratiskt problem. Tvärtom.
Om folket inte håller med grundlagen, så kan folket genom sina valda ombud ÄNDRA på grundlagen.
Och om folket håller med grundlagen är det väl bra om den upprätthålls?
Och om folket tycker att grundlagsdomstolen dömer som de själva vill, emot grundlagarna, så kan ju folket avsätta domstolen.
Hur MINSKAR det demokratin?
fredag 2 januari 2009
Invändning: "Människan är i grunden en kollektiv varelse"
Det finns en invändning mot liberalismen som ser ut ungefär så här:
"Liberalernas individualism tar inte hänsyn till människans behov av gemenskap."
Detta är fel.
Liberalism handlar inte om att gynna individualism på kollektivismens bekostnad, eller att framhålla att varje människa är en ö, eller att säga "sköt dig själv och skit i andra".
Liberalism handlar om att ha RÄTT att välja individualism om man VILL. Eller välja kollektiva lösningar om man VILL. Många olika sorters kollektiva lösningar om så är.
Så i den mån vi människor har behov av gemenskap och kollektivism (vilket inte är en orimlig tanke), så är vi fria att välja det. Vilket också kan observeras, fria människor väljer att ingå i en mängd olika frivilliga gemenskaper: fackföreningar, företag, sportklubbar, samfund, försäkringar, klubbar, mm mm.
Det vi däremot inte har rätt att göra är att tvinga andra att ingå en gemenskap vi själva vill upprätta. Förstås. Varför ska det finnas tvångsanslutningar till olika gemenskaper över huvud taget?
När man skrapar på ytan i denna kritik mot liberalismen, så visar det sig ofta att det är HÄR som problemet ligger. Inget i liberalismen hindrar gemenskap och kollektiva lösningar. Men det alternativ som liberalismkritikern vill lansera, är ofta ett kollektivistiskt alternativ som bygger på tvång.
Därför måste liberalismkritikern kritisera liberalismen, som ju vill förbjuda tvång så långt det är möjligt.
Det som liberalismkritikern BORDE göra är att framhålla sitt alternativ som så gott, att folk av egen fri vilja väjer det. Och, om folk inte skulle välja det av fri vilja, börja fundera på vad det i så fall kan vara för fel på egna alternativet.
"Liberalernas individualism tar inte hänsyn till människans behov av gemenskap."
Detta är fel.
Liberalism handlar inte om att gynna individualism på kollektivismens bekostnad, eller att framhålla att varje människa är en ö, eller att säga "sköt dig själv och skit i andra".
Liberalism handlar om att ha RÄTT att välja individualism om man VILL. Eller välja kollektiva lösningar om man VILL. Många olika sorters kollektiva lösningar om så är.
Så i den mån vi människor har behov av gemenskap och kollektivism (vilket inte är en orimlig tanke), så är vi fria att välja det. Vilket också kan observeras, fria människor väljer att ingå i en mängd olika frivilliga gemenskaper: fackföreningar, företag, sportklubbar, samfund, försäkringar, klubbar, mm mm.
Det vi däremot inte har rätt att göra är att tvinga andra att ingå en gemenskap vi själva vill upprätta. Förstås. Varför ska det finnas tvångsanslutningar till olika gemenskaper över huvud taget?
När man skrapar på ytan i denna kritik mot liberalismen, så visar det sig ofta att det är HÄR som problemet ligger. Inget i liberalismen hindrar gemenskap och kollektiva lösningar. Men det alternativ som liberalismkritikern vill lansera, är ofta ett kollektivistiskt alternativ som bygger på tvång.
Därför måste liberalismkritikern kritisera liberalismen, som ju vill förbjuda tvång så långt det är möjligt.
Det som liberalismkritikern BORDE göra är att framhålla sitt alternativ som så gott, att folk av egen fri vilja väjer det. Och, om folk inte skulle välja det av fri vilja, börja fundera på vad det i så fall kan vara för fel på egna alternativet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
