Hittat en liberal på DN!

Jag har då och då haft en del negativa kommentarer till DN, och främst dess ledarsida. Jag anser att i stort så tillför den knappast något till liberalismen. Ibland finns enstaka korn som kan ses som liberala i vid mening, men, men...
Megafon till makten är en mera adekvat beskriving. Både den politiska och den ekonomiska makten. Att vara andras megafon ligger liksom inte i liberalismens uppgift.

I dessa dagar med Ipreddebatt och Pirat Bay-dom (med delikatessjävig domare) blir det alltmer tydligt att i vart fall delar av DNs ledarredaktion, och alldeles speciellt Peter Wolodarski, hamnat helt fel, sett ur liberal synpunkt.

Desto mera glädjande är det då att finna en röst som mera stämmer med en liberal grundsyn. I vart fall som jag ser den.

Personen ifråga heter Håkan Boström. Jag har på senare tid hittat en del kommentarer av honom i exempelvis Ipred-debatten, om fildelning och internets frihet som - i mitt tycke - skarpt kontrasterar mot Wolodarskis. Det är inlägg som visar att Håkan är mera insatt i problemtiken och att han ser internets frihet som viktig.

Idag den 23 april har denne Håkan Boström en artikel liberalism, konservatism och maktbalans.
I papperstidningen har den rubriken: Slaget om friheten. Internetversionen har papperstidningens underrubrik som rubrik: Liberalism: Maktbalans är frihetens grund.
http://www.dn.se/opinion/signerat/liberalism-maktbalans-ar-frihetens-grund-1.850209

I artikeln utgår han från en debatt mellan den konservative Roland Poirier Martinsson och den (ny)liberale Johan Norberg. Båda debattörerna anser att staten ska hållas kort.
Men hur man kommer dit, och hur den praktiska politiken är/ska utformas, då skiljer det.

Den intresserade bör kolla länken för att få bakgrunden. Här vill jag bara lyfta fram några saker. Liberalismen innebär, enl författaren, att i ett liberalt samhälle så använder man beskattningsrätten till att utveckla en socialliberal välfärdsstat. Men det konservativa samhället använder statens tvångsmakt till att upprätthålla (konservativa) gemensamma normer. Det är ett dilemma, och den konservativa politikens repressiva tendenser är lika belagda som liberalers vilja till socialt ansvar.

Och jag direktciterar slutklämmen:
"I grunden handlar dilemmat om makt – och att makt alltid kan missbrukas, oavsett om det är familjen, klanen eller staten som står för övergreppen. Men vi behöver faktiskt inte välja mellan en allsmäktig stat och allsmäktiga gemenskaper. Liberaler – i varje fall socialliberaler – har alltid eftersträvat balans mellan olika intressen och kollektiv.
Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.
Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig. Ironiskt nog möts ofta socialliberaler och konservativa just i synen på den politiska strategin. Förändringar kan bara ske stegvis och med hänsyn till verklighetens mångfald av intressen och värderingar.
Det är de enkla lösningarna och utopierna som erfarenhetsmässigt är frihetens största fiende – oberoende av deras färg."

Jag tycker det är en riktig iakttagelse. Makt kan alltid missbrukas. Och maktbalans är av godo. Enkla lösningar tenderar att lätt bli totalitära. Makt skall kontrolleras och om makten inte är total utan delas underlättar det kontrollen.
Till exempel genom en författningsdomstol. Till exempel med domare som inte är jäviga. Till exempel med större inslag av personval, där väljarna har större inflytande än partiorganisationerna.

Demokrati betyder att makten ska granskas.

Debatten om DNs underliga behandlande av FRA-motståndet, om FRA-frågan i allmänhet liksom av liknande frågor, det har nu väckt en stor debatt bland bloggarna. DN, med sina avlönade journalister och en stort antal ledarskribenter, ifrågasätter motiv och (högst eventuella) inkomster hos bloggare som motsätter sig FRA och påstår genom infama formuleringar att gräsrotsupproret emot FRA skulle vara styrt av en PR-byrå (!).

DN "glömmer" att bloggare inte är anställda för att skriva, vi skriver av intresse. Och betr FRA av intresse för demokratins fortlevnad i detta land. Något som DN numera inte intresserar sig för. Herbert Tingstens tid verkar helt glömd.

Nu skriker en del gammelmediamänniskor om den farliga bloggen. Att där finns så många röster. Det är ju bra det, att fler får sin röst hörd. De som är rädda att bli överröstade är ju de i gammelmedia, som varit vana att styra debatterna och själva tämligen oemotsagda kunnar publicera sig.
Nu är det privilegiet borta.

Ett intressant faktum är att chefredaktörer/tidningschefer numera inte är rekryterade för att bedriva journalistik eller för att granska makten.
De ska fixa ekonomin, fixa upplagan.
De är ofta "opolitiska" i meningen att de kan leda tidningar av vilken färg som helst. De jagar runt mellan tidningarna på jakt efter högre löner, allt efter beställning från ägarna, vilka bara ser till avkastning, inte på tidningarnas kvalitet.

Ledarskribenter var tidigare oftast starkt ideologiska, visserligen med en viss partifärg, men ideologin och den journalistiska grundtonen att alltid granska makten fanns där mer än idag.

Idag är de antingen partimegafoner, fåniga megafoner, eller så är de vindflöjlar som bräker med för att höja upplagan eller för att smeka makten.

Den ursprungliga uppgiften har bloggarna tagit över.
Det är bara synd att inte alla människor ännu upptäckt detta och kollar upp vad som händer. I papperspressen är det ju väldigt selekterat...

Samtidigt kan vi notera att enstaka tidningar faktiskt är mera öppna för förändringar i samhället än vad DN och andra stora drakar är.