När alla partier verkar jämngråa så väljer jag det som står upp för den enskilde

Det var valduell i går kväll mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. En "blå" och en "röd".
Båda gjorde i de flesta frågor frenetiska försök att visa hur olika de tyckte. Förutom vad gäller sverigedemokraterna. Ingendera nämnde frågor som integritet och rättssäkerhet.

Stundtals visade de två en viss hetta. Jag anade lite ilska ett tag i Reinfeldts ansikte, han var pressad. Sahlin var i stort sett mycket behärskad, men koncentrerad på ett positivt sätt. Jag vill nog mena att hon gjorde en överraskande god insats. Att jag inte håller med henne i allt är en annan sak. Och jag håller inte med Reinfeldt i hans känslokalla överhetsattityd heller. Så det så.

Jag brukade tidigare säga att vi har det styre vi förtjänar. Det är inte riktigt rätt längre För det förutsätter att vi har tillräckliga och klara alternativ att välja mellan. Alternativen minskar och är nu bara de två blocken. I vart fall är det så både media och riksdagspartierna vill framställa saken.

För en tid sedan begärde jag svar av partiernas kandidater i mitt hemlän hur de ställer sig till några viktiga frågor. Det gällde synen på demokratiska grundstenar som den personliga integriteten och rättssäkerheten, frågor som illustreras med FRA-lagen, Ipred och datalagringsdirektivet . Endast ett parti svarade, piratpartiet. Från övriga har nonchalansen varit bedövande!

Alliansen och de rödgröna vill betona hur olika de är. Visst finns det smärre skillnader, men ärligt talat är de oftast små och där plus och minus tar ut varandra. Därför måste vi väljare känna efter om någon fråga är viktigare än andra, och om det finns attitydskillnader. Men nu är det så att attityder ofta beror på ideologisk grundsyn, och idag är ideologier något som man glömt, eller ligger lågt med.

För mig som socialliberal med stark känsla för frihet och integritet kombinerat med social ansvarskänsla så brister det svårt hos samtliga riksdagspartier, och inte minst i mitt gamla parti, folkpartiet.

När nu riksdagspartierna de facto är så lika och ideologiskt utslätade återstår bara att se om det finns frågor de inte tar upp – och om det finns något annat parti som har åsikter om dessa.

Då finner jag att de viktiga demokratifrågorna om frihet, integritet och rättssäkerhet, de är det bara piratpartiet som tar upp. Övriga partier är ointresserade eller motarbetar aktivt medborgarnas intressen. Såväl integritet som rättssäkerhet kränks genom lagar och lagförslag som strömmar över oss i en strid ström. De övriga partiernas försöker få oss att tro att så måste det vara för att komma åt brottslingar och terrorister. Därför ska vi ALLA övervakas, anser de, inte bara de misstänkta.
Samtidigt har de gamla partierna en attityd som innebär att de låser in kultur och kunskap, så att gamla strukturer bevaras och skapandete av nya jobb motverkas. Även här har piratpartiet en friare och öppnare syn som stimulerar utveckling och kreativitet.

Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att riksdagspartierna har begränsat valet till två snarlika block, att folkpartiet som en gång stod för både socialliberalism och grundläggande demokratiska värden nu blivit ett lydparti under de konservativa moderaterna. Att vad gäller viktiga frågor om ekonomi, jobb och välfärd så överväger likhet och brister i båda blocken. Men att när det gäller integritet, rättssäkerhet och en kreativitet för nya jobb, då finns i vart fall piratpartiet.

Därför kommer jag att rösta på piratpartiet, trots att det har ett missvisande namn och inte täcker in alla övriga politikområden. Det står i alla fall på den enskilda människans sida.

Författningen gör oss till Svenskar!

Vi som hävdar sådana värden som integritet och rättssäkerhet, vi stöder oss på grundlagarna (regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen). Men, den jurist som åberopar grundlagarnas bestämmelser anses av andra jurister som en rättshaverist!

Grundlagarna är Sveriges författning, och står därmed över alla andra lagar. Med det menas att innehållet i våra övriga lagar aldrig får strida mot vad som står i grundlagarna. Så står det på riksdagens hemsida.

Uppenbarligen så är detta idag mest bara ord. Såväl de flesta (?) jurister som riksdagen själv nonchalerar grundlagarna. Därmed hamnar såväl integritet som rättssäkerhet i kläm.

Betyder det då att grundlagarna är för svaga? Det anser till exempel FarmorGun i en som alltid intressant bloggpost. Kanske har hon rätt, men jag menar nog att än viktigare är att grundlagarnas status höjs, att de följs, att juristerna (advokater, åklagare, domare) lär sig att först kommer faktiskt grundlagarna, att de kan tolka och tillämpa dem!

Vi behöver en opinion som passionerat stöder vår författning - den som gör oss till svenskar.

Visst är det viktigt med en författningsdomstol också. Men för att en sådan skall kunna fungera som den bör, så måste juristerna studera och agera efter grundlagen först och främst! Och de ska visa självständighet och trohet till grundlagen, inte följsamhet till allehanda andra intressen.

Vår författning, våra grundlagar har inte tillkommit efter en revolution. Den äldsta, succesionsordningen, är från 1810 och reglerar att Sverige är en monarki och hur tronen ska ärvas, och den är väl den som idag på något sätt kan sägas vara en följd av "revolutionära" tankar.
Regeringsformen från 1974 innehåller regler för det svenska statsskicket, och tillkom efter långt och mödosamt arbete som ersättning för den gamla regeringsformen. I Regeringsformen beskrivs det hur regeringen ska arbeta, vilka grundläggande fri- och rättigheter det svenska folket har och hur val till riksdagen ska gå till. Tryckfrihetsförordningen från 1949 och Yttrandefrihetsgrundlagen från 1991 är också väldigt viktiga grundlagar.

Det är viktigt att grundlagarna - författningen - är levande! Att de inte betraktas som dammiga hyllvärmare som man inte behöver tänka på! Jag tror att vi som är engagerade i frågor om en levande demokrati med integritet, människovärde och rättssäkerhet är överens om detta. Frågan är hur vi ska övertyga dagens politiker och jurister om det också.

Till en början så uppmanar jag alla att läsa en artikel av Maciej Zaremba kring denna problematik. Rubrik: Grundlagen som symbol.
Vilken ställning har den svenska grundlagen, frågar Zaremba och försöka exemplifiera med hjälp av fem bilder. En av frågorna är: Vad är det som gör Sverige? Vad är det som håller oss samman? Och han svarar: Grundlagen. Det är den som gör att vi är en rättsstat. Det är det som gör oss till medborgare, inte några romantiska traditioner.

En annan fråga som ställs är hur det kan komma sig att svenska domstolar inte förmår tolka och tillämpa författningen, utan att det förefaller bara kunna ske i Europadomstolen i Strasbourg! Som sagt, mycket tankeväckande.

Därför, vore inte detta en intressant valslogan: "Piratpartiet kräver att grundlagen följs!"

Inga andra verkar ju bry sig.

Behövs ett nytt liberalt parti?

Mikael Elmlund, bloggaren "Liberal och långsint" frågade igår vart en liberal väljare ska ta vägen. Mikael har varit aktiv centerpartist, men i likhet med många andra blivit besviken på centerstämmans negativa inställning till integritetsfrågorna.
Han har lämnat centern, och undrar vart han ska ta vägen.http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/05/14/vart-ska-en-liberal-valjare-ta-vagen-nu-for-tiden/

Jag har i och för sig diskuterat denna problematik tidigare, men det kan finnas anledning att ta upp det igen. Vi är många liberaler som inte känner igen oss i dagens partibild. Vilket borde vara något för t ex folkpartiets och centerns partiledningar att tänka på. Och, varför inte, för miljöpartiets.

Mikael slutade sitt inlägg med att han skiter i finanskrisen. Eftersom integritetsfrågan, friheten är så mycket viktigare i dagens läge.
Till det säger jag som så:
Ja, inte skiter jag i finanskrisen eller lågkonjunkturen, den drabbar mig och min familj hårt. Men, faktiskt, i övrigt kan jag bara instämma i din klagan Mikael…
I valet mellan frihet eller sänkt skatt väljer även jag friheten.

Trots allt känns det enklare att rösta i EP-valet än i riksdagsvalet nästa år. I EP-valet är det rikslistor, och gillar man inte partiet kan man ändå kryssa någon som känns rätt som person. Men jag har inte bestämt mig än.

I riksdagsvalet är det värre. Det är inte säkert det kommer att finnas sant liberala kandidater att kryssa fram i varje valkrets. Liksom Mikael har jag svårt att lita på sossarna i FRA-frågan. De sonderingar jag gjorde i höstas visade på ett ointresse, som är illavarslande betr deras ordhållighet.
Vänsterpartiet är omöjligt pga sin historia, många där hyllar ännu den blodbesudlade kommunismen.
Miljöpartiet har en del underligheter kvar, men är onekligen en bit på väg till att bli ett vänsterbetonad socialliberalt parti, om än ej så uttalat som de gröna i Tyskland. Och, som du säger, de vill ju så gärna sitta i knäet på sossarna.
Och s kan jag svårligen tänka mig, som sagt, även om jag hittat några utmärkta sossar på internet, men de styr ju inte partiet.

Moderaterna har numera bara ett överskuggande mål: MAKTEN. Deras politik skiftar innehåll efter vad de tror för dagen är lämpligt för att fånga väljare. Det inger inget förtroende. Deras praktiska politik är ett misch-masch av gammal “hederlig” konservatism, fragment av nyliberalism, socialkonservatism (den välvillige patronens behandling av sina underlydande) och annat löst gods.
KD är inte bättre, spec inte i integritetsfrågor. De är inte liberala och de är inte ens trogna sin moralkonservativa grund. Opålitliga.

Och fp. Jag mår illa att tänka på vad som skett med detta parti. Där finns en hel del gedigna liberaler, men de har antingen lagt av aktiv politik, eller tryckts ned så att de inte vågar eller ids bråka med partiledningen. Eller de ägnar sig åt perifera frågor, där de får hållas. De få som vågar käfta, de får veta att det inte är lämpligt.

Betr (pp) tycker nog jag och Mikael lika. Det de säger är bra i huvudsak. Men de är för smala. Möjligen av rädsla för att tappa en del sympatisörer, som bara vill en enda sak. Men den saken är ju viktig, och integritet och medborgarrätt kan tas som ingång för att ta ställning i många frågor.

Dock, inte är det underligt att det förs fram propåer om att det borde bildas ett nytt parti. Om det framförs önskemål snart sagt varje dag.

Med rubrikens fråga avser jag att det som behövs är ett liberalt parti i Sveriges riksdag. Inte bara ett nytt parti i största allmänhet.

Min erfarenhet inte minst av de mycket aktiva samhällsintresserade människor som visar sina åsikter i bloggar är att liberalismen finns i mycket högre grad än man kan tro. Visserligen så är det många som etiketterar sina åsikter annorlunda, eller inte alls, men det de framför är i väldigt hög grad liberala ställningstaganden.

Det är en skam att det idag inte finns ett politiskt parti i riksdagen som kan vara ett verkligt val för oss liberaler.

Internet - som boktryckarkonsten -ger folk chansen att engagera sig!

Internet har sprängkraft, folket vill vara med i demokratin.

Vi vet att boktryckarkonsten hade både politisk och religiös sprängkraft. Den möjliggjorde att katolska kyrkans monopol över själarna bröts. Biblar trycktes på det språk människor kunde läsa och därmed uppstod olika protestantiska rörelser. Det blev också lättare att sprida och ta del av politiska idéer genom både böcker och tidningar. Liberalismen fick spridning, och demokratin började sakta men säkert spridas över västeuropa och nordamerika.

Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.

Så kom i slutet av 1900-talet datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som traditionella media, tidningar, radio och teve har.

I arabvärlden uppges nu att man hyser stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna. I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?

Dock finns en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.

De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.

Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.

Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!

Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk víll vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.

På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.

Alltså, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.

De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.

Nu tvinar partierna, medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).

Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör och inte gör i riksdagen.

Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail. OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av papperhögar och/eller partipiska.
De som tillhör den stora skara medborgare som använder internet har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.

FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död. Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.

Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.

FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.

Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.

Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill ha en deltagande politik. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, utan speciellt synbara ideologiska förankringar.

Råutkast till handlingsplan för en bättre demokrati

Just nu är de flesta politiskt intresserade, utanför rikdagen (där sitter de ju i en sörja av allehanda ärenden), är fullt upptagna av frågan om signalspaning-FRA-lagen.
Men det är ju många hot emot demokratin, sådan vi vill ha den.

Vad sägs om detta råutkast till handlingsplan?

1. Stoppa, dvs riv upp FRA-lagen. Det måste bara gå. Tillräckligt mycket konstigt har framkommit om den. Det finns sex säkra anhängare till att uppriva lagen på Allianssidan. Jobbar vi på kommer det fler, som inser sakernas tillstånd.
2. Värna såväl yttrandefrihet som integritetsfrågorna i andra ämnen som kommer upp, som ex-vis "Arbogafallet" där tingsrätten klantat till det och än mera pressen, som inte verkar kunna mycket om internet.
3. Bevaka integritets- och andra demokratifrågor i EU-valet nästa år. Låt inte kandidaterna komma undan, utan avkräv dem besked. Se till att de inser att det inte är i enlighet med yttrandefriheten och integriteten med förslag som detta med registrering av bloggare.
4. Restaurera demokratin. FRA-historien har avslöjat stora brister i hur dagens partier ser på sitt uppdrag, på sina partiprogram, på väljarna. Den klyfta som finns måste överbryggas. Makten kan inte få agera utan kontakt med och dialog med väljarna. Partistöd och valsystemen måste förändras så att det blir enklare att utkräva ansvar av partier och riksdagsledamöter.

Jag menar att de flesta (kanske alla) partier under senare år sprungit ifrån de ideologiera som de en gång hade. Och som vi väljare nog i hög grad tror att de fortfarande har (har haft)! Därför efterlyser vi mindre av rå maktkamp och mera av ideologiska klargöranden!
Vi väljare ska vara minst lika otrogna mot partierna som de är till sina program. Vi måste inse att vi inte får någon ändring om vi slaviskt följer gamla lojaliteter.
Att vara trogen sin egen ideologi kan mycket väl innebära att vi måste överge vårt gamla parti. Problemet är "bara" att hitta ett annat parti, som dels har en ideologi som liknar vår och som vi kan lita ¨på.

Kärnpunkten är dock att vi väljare måste bli mera aktiva emellan valen. Annars hamnar politiken inom stängda dörrar för att handhas av en politisk nomenklatura som inte bryr sig om oss.
Vad sägs?