Hittat en liberal på DN!

Jag har då och då haft en del negativa kommentarer till DN, och främst dess ledarsida. Jag anser att i stort så tillför den knappast något till liberalismen. Ibland finns enstaka korn som kan ses som liberala i vid mening, men, men...
Megafon till makten är en mera adekvat beskriving. Både den politiska och den ekonomiska makten. Att vara andras megafon ligger liksom inte i liberalismens uppgift.

I dessa dagar med Ipreddebatt och Pirat Bay-dom (med delikatessjävig domare) blir det alltmer tydligt att i vart fall delar av DNs ledarredaktion, och alldeles speciellt Peter Wolodarski, hamnat helt fel, sett ur liberal synpunkt.

Desto mera glädjande är det då att finna en röst som mera stämmer med en liberal grundsyn. I vart fall som jag ser den.

Personen ifråga heter Håkan Boström. Jag har på senare tid hittat en del kommentarer av honom i exempelvis Ipred-debatten, om fildelning och internets frihet som - i mitt tycke - skarpt kontrasterar mot Wolodarskis. Det är inlägg som visar att Håkan är mera insatt i problemtiken och att han ser internets frihet som viktig.

Idag den 23 april har denne Håkan Boström en artikel liberalism, konservatism och maktbalans.
I papperstidningen har den rubriken: Slaget om friheten. Internetversionen har papperstidningens underrubrik som rubrik: Liberalism: Maktbalans är frihetens grund.
http://www.dn.se/opinion/signerat/liberalism-maktbalans-ar-frihetens-grund-1.850209

I artikeln utgår han från en debatt mellan den konservative Roland Poirier Martinsson och den (ny)liberale Johan Norberg. Båda debattörerna anser att staten ska hållas kort.
Men hur man kommer dit, och hur den praktiska politiken är/ska utformas, då skiljer det.

Den intresserade bör kolla länken för att få bakgrunden. Här vill jag bara lyfta fram några saker. Liberalismen innebär, enl författaren, att i ett liberalt samhälle så använder man beskattningsrätten till att utveckla en socialliberal välfärdsstat. Men det konservativa samhället använder statens tvångsmakt till att upprätthålla (konservativa) gemensamma normer. Det är ett dilemma, och den konservativa politikens repressiva tendenser är lika belagda som liberalers vilja till socialt ansvar.

Och jag direktciterar slutklämmen:
"I grunden handlar dilemmat om makt – och att makt alltid kan missbrukas, oavsett om det är familjen, klanen eller staten som står för övergreppen. Men vi behöver faktiskt inte välja mellan en allsmäktig stat och allsmäktiga gemenskaper. Liberaler – i varje fall socialliberaler – har alltid eftersträvat balans mellan olika intressen och kollektiv.
Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.
Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig. Ironiskt nog möts ofta socialliberaler och konservativa just i synen på den politiska strategin. Förändringar kan bara ske stegvis och med hänsyn till verklighetens mångfald av intressen och värderingar.
Det är de enkla lösningarna och utopierna som erfarenhetsmässigt är frihetens största fiende – oberoende av deras färg."

Jag tycker det är en riktig iakttagelse. Makt kan alltid missbrukas. Och maktbalans är av godo. Enkla lösningar tenderar att lätt bli totalitära. Makt skall kontrolleras och om makten inte är total utan delas underlättar det kontrollen.
Till exempel genom en författningsdomstol. Till exempel med domare som inte är jäviga. Till exempel med större inslag av personval, där väljarna har större inflytande än partiorganisationerna.

Att förakta nickedockor eller misstro politiker

Bloggen Bent skriver (13 aug) att ”Politikerförakt bara är nyttigt” och Gefle Dagblad skrev den 11 aug om ”Ett gäng nickedockor”.
Den svenska debatten handlar om FRA-lagen och samtidigt så smyger sverigedemokraterna uppåt i opinionssiffrorna.

Att förakta någon tycker jag man ska undvika, men begreppet används framför allt av politiker själva. För att beskriva andra politiker. Vanligt folk misstror politiker, och i det ligger en sund liberal attityd till makthavare och överhet.
Erfarenheten visar att makt alltid ska kontrolleras, eftersom den annars lätt spårar ur, t.o.m. korrumperas.

Att så många riksdagspolitiker anses som nickedockor är självfallet en anledning till den misstro som finns. Jag menar att det är bra med många riksdagspolitiker, så att många viljor och åsikter från skilda delar av landet kan diskutera och bryta och byta sina argument och fatta kloka beslut.
Jag måste dock medge att denna min åsikt får sig en rejäl knäck om praktiskt taget alla riksdagspolitiker ”bara” sitter som nickedockor och trycker på knappen som partiledningen sagt de skall trycka.
Som GD skrev så var det i FRA-frågan bara en enda ledamot som röstade efter eget förnuft och i strid mot partiledningen, Camilla Lindberg (fp).

FRA-lagen och debatten kring den visar också en annan anledning till misstron mot politiker. Detta att riksdag och regering avskärmat sig från folket. Jag har påtalat detta många gånger och i GD den 5 aug diskuteras samma tema. I regeringsställing (och som regeringsunderlag) så tenderar man att formulera sin politik som sutte man i en glasbur, lyssnar inte på folk och debatter, går emot sin egen ideologi och kommunicerar inte ens med sitt partifolk på gräsrotsplanet.
Det är för priviligierat att vara toppolitiker idag och har man kommit dit så behöver man inte lyssna. Tror man. Och man glömmer varifrån man kommer och varför man valts. Självklart skapar detta misstro.

Ju mer ledande politiker i sin praktiska politik avlägsnar sig från de åsikter de sagt sig ha och från väljarna, desto fler väljare får allt svårare att identifiera sig vid ett parti eller en ideologi. Både partier och ideologier blir alltmer diffusa. Man vill inte ha en etikett, som är så tveksam eller mångtydig. Man funderar alltmer på soffan. Eller på något parti som inte sitter i riksdagen. Som nu sverigedemokraterna.

Sd är ju ett obehagligt parti med många otäcka ideer främst i invandrarpolitiken. Men de försöker dölja dessa i viss mån genom att också knycka mera salongsfäiga ståndpunkter om äldrevård, och kulturkonservativt allmängods, som även återfinns hos sossepartiet och/eller kd. Och framför allt, de är oprövade i riksdagen.
De framstår ännu inte som en grå massa av nickedockor.

Politiker som visar större trohet mot sina idéer skulle minska misstron mot politiker. Det innebär bland annat att en sådan sak som FRA-lagen skulle vara en omöjlighet.
Att personval skulle underlättas och ge plats för folk som vågar stå för sina åsikter.
Partipiska framstår alltmer som ett tveksamt instrument i en levande demokrati.
Bara för något decennium var det hedervärt och aktat att i vart fall vara fritidspolitiker. Nu vill inte många syssla med något så smutsigt som partipolitik. Så blir också urvalet som det är.
Med fler som vågar följa sitt samvete skulle misstron mot politiker minska. Kanske skulle till och med partierna leva upp och bli något annat än valmaskiner som saluför färdiga koncept från sina partiledningar.

Och sverigedemokraterna skulle få sämre jordmån för sin propaganda.

Någon mening med personval?

I FRA-debattens kölvatten kan man grubbla över detta med personval. Jag förespråkar personval, inte minst då alla partier f n verkar mer eller mindre principlösa. Ideologierna har urvattnats till oigenkännlighet. Med ett starkare inslag av personval skulle kandidater med en klar ideologi ha större chans att bli valda.
Problemet är att det är de principlösa partierna som står för nomineringarna, och de premierar självfallet de som böjer rygg för partiledningen. Speciellt som de provval som förekommer (i vissa partier) bara engagerar ett fåtal av medlemmarna. Samtidigt som medlemstalen minskar...

Extra viktigt med personval är det när partiledningarna alltmer använder partipiskan, inte bara hos sossarna. Personvalda politiker skulle kunna vara mera självständiga gentemot inpiskare. I vart fall är det vad man kan hoppas.
Idag är personvalsinslaget alltför svagt. Det krävs för hög andel personröster för att bli vald. Vilket gynnar de som satts upp enligt partiets rangordning.
Jag vet inte hur det ska lösas, men ett förslag är att väljaren måste kryssa en kandidat, alternativt rangordna t ex tre kandidater.
Dessutom måste partiorganisationerna (med sina valbudgetar) bli mera neutrala, att inte i förhand prioritera vem de skall ge sina resurser.

Dagens system är snudd på meningslöst, men det kan och bör förbättras för att stärka den enskilde kandidaten. Det skulle ge mera spänning åt valrörelser och val. Främja och bredda demokratin. Troligen även stimulera till mera ideologiska ställningstaganden.
Samt försvåra regeringsbildningar, men vem har sagt att det ska vara lätt att regera eller att bilda regering?
Att regera är inte bara att ta makten utan att tala om vad man vill göra med makten. Vilken ideologi man står för. Och sedan visa det i praktisk handling.