Gladiatorspel eller deltagande demokrati?

En text av Johan Mitt-i-steget Westerholm( http://mitt-i-steget.blogspot.com/2008/11/demokratins-fiende.html ) gör att jag ställer mig frågan om vi, visom inte tillhör det politiska etablissemanget, för alltid ska sitta på åskådarplats?

Under de senaste trettiotalet åren har jag alltmer blivit på det klara med att den demokrati vi lever i, i allt högre grad blivit en åskådardemokrati. Vi väljer vad som kan kallas eliter (jfr "Den nya klassen", för att koppla till Milovan Djilas bok från 50-talet om kommunismen). Själva förpassas vi till åskådarplats och kan inte ens välja vilken pjäs som ska spelas, det gör aktörerna.

Det känns t o m ibland som att aktörerna gjort upp om vem som ska ha huvudrollen i nästa akt, vinna nästa val. Den känns allt längre bort, den tid då demokratin utvecklades av folket genom olika folkrörelser.

(För den som inte har historien om demokratins genombrott klar för sig, här en minikurs.
Det var ur liberalismen som demokratin växte fram, dess motståndare var den tidens höger/moderater. När socialdemokratin senare växte fram så anslöt den sig också till demokratin, sedan de slängt ut de krafter som ville ha ett kommunistiskt samhälle.
De frisinnade, som liberalerna kallade sig, hade sin bas i folkrörelser som nykterhet och frikyrka alltså bland det småfolk som gjorde uppror mot alkoholens slaveri och statskyrkans tvång. Socialdemokratin hade sin bas inom arbetarrörelsen, som faktiskt också den hade liberalt ursprung men som togs över av sossarna.
Eftersom det var kampen för demokrati i form av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, som var den centrala frågan, samarbetade liberaler och socialdemokrater emot de konservativa, som var mot demokratin och för kungaväldet.)

Idag är de politiska partierna en del av etablissemanget, toppstyrda och med krympande medlemsskaror.

Min undran är hur vi ska komma ur detta? De politiska eliterna verkar inte bry sig och inte vilja byta system. Idag är de gamla folkrörelserna i stort sett döda, vissa överlever bara med konstgjord andning i form av statsbidrag.
Därmed har de, liksom partierna, blivit en del av staten och den maktstruktur de en gång skapades för att bekämpa.

Dagens engagerade medborgare, som vill bevara, eller rättare sagt restaurera, demokratin känner sig oftast inte hemma i de nuvarande systemen. Men hur skall vi komma ifrån åskådardemokratin?

Kanske är det bara uppkomlingar som Camilla Lindberg, som mig veterligt inte kommer från en politisk familj, som kan initiera förändringar. Om de vill.

Men dessa nykomlingar utanför den tidigare eliten måste skynda sig, innan de inlemmas i den och blir avväpnade.

Jag vet inte om detta, inbrytningar av ny/uppkomlingar med rätt sinnelag (dvs ett medborgarperspektiv), är den enda möjliga vägen.
Den borde i vart fall vara möjligt - än så länge.

I annat fall ligger vi illa till. Demokratin har förstelnats, men folket vill vara med. På ett eller annat sätt kommer det att ske. Frågan är bara hur det sker. Och om det måste ske mot nuvarande strukturer.

Vad ska en riksdagsledamot göra ?

Såhär i FRA-debattens spår finns det anledning att se på förhållandet valda riksdagsledamöter vs partiledningar och vs medborgare.

Om detta skriver Hans Lindblad på min "privata" blogg:
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.html

Om konflikten mellan förment statsintresse och individens integritet t ex. Om att stå på den enskildes sida, att fungera som en folktribun, att visa mod. Om Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile.
Om vem som visar mod, om byråkratmakt.
Om partipiska. Om färska FRA-kritiker och ledamöters ålder vs att bli deformerad. Och mycket mera.
Kolla in den artikeln genom att klicka på den länken. Kommentera där eller här.

Vad händer efter FRA-lagen?

Detta med FRA-lagen och dess konsekvenser växer alltmer. I och för sig känner jag nog att den i sig är slutharvad. Det som gäller är nu att få nejet igenom. Det är steg ett. Dock ej steget.

Det bekymrande är att så mycket annat blottats i vårt samhälle. Märkliga och oärliga debattmetoder. Maktarrogans och maktsträvan utan ideologi. Spelet på fördomar och okunskap för att driva igenom en fråga och sedan söka tiga ihjäl den. Klyftan mellan folket och makten. Partipiskor som viner mer än man kan tolerera i ett demokratiskt samhälle. Närliggande frågor som hotar vår integritet på andra områden eller fora.

Och vad ska vi göra efter FRA?

Alltså, ett exempel. Om nu någon detalj i Fokusartikeln är en aning fel, så ändrar det föga av totalbilden av hur det gick till med FRA-lagens genomdrivande. Det man redan visste är illa nog, och bekräftas i stort av artikeln. Jag kände viss sympati för M Odenberg när han avgick som försvarsminister, men hans agerande och argumenterande i FRA-frågan har tagit bort all min respekt för honom.
Bea Ask tyckte ju rätt betr FRA, men vågade inte ta strid för sin uppfattning.

Att det finns tecken på nytt och mera "strul" i närliggande frågors behandling i EU gör ju inte saken bättre. När vi klarat hem FRA-lagens avskaffande (vilket vi måste göra) så återstår fler strider. Först kanske visavi EU. Men även med andra åtgärder för att restaurera demokratin, i Sverige och i EU. Som detta med en svensk författningsdomstol. Bättre personval. Etcetera.

Det börjar kännas jobbigt för den som måste göra detta från en frivillig lekmannaposition, men vi har ju inget val när de välavlönade heltidspolitikerna inte fullgör sina uppgifter på rätt sätt.

Frågan är vilka vi ska sätta i deras ställe vid valet 2010. Svikarna, de flesta av dagens allianspolitiker, är för många och de rakryggade FRA-motståndarna i riksdagen är för få.
Och även om vi FRA-motståndare är många och ofta mycket kunniga i integritetsfrågor, så hur ska vi matcha fram nog många som kan fylla upp de vakansblivande stolarna?
Det vore ju ett nederlag om vi tvingas att välja om de som svikit oss!

Vi måste hitta folk som både vill och kan ta över, och vars åsikter vi kan dela även i annat än FRA-frågan. Det kan bli en lustig legion av okorrumperade pensionärer och unga frihetsälskande liberaler (med olika prefix). Och många som kanske inte vill sätta någon ideologisk stämpel på sig som för mycket kan kopplas till ett "gammalt" parti.

Jag tror, speciellt om vi tar hem spelet om FRA-lagen, att fp kan få tämligen många nya sympatisörer. Inte p g a partiets agerande, utan p g a de modiga sex fp-kvinnorna. Hur det går i de andra partierna vågar jag inte ens spekulera om idag.

Men visst kan FRA-frågan bli en välkommen vitamininjektion för demokratin, om det går vägen och om partierna rätt kan förvalta detta nya intresse. Men jag känner också att det kan bli - oavsett utgången betr FRA - ett bakslag om FRA-kramarna tillåts väljas om.
Om vi inte kan få fram tillräckligt många engagerade presumtiva politiker som kan föra vidare ett nyväckt intresse för viktiga ideologiska frågor in i riksdagens vardagsarbete.

Råutkast till handlingsplan för en bättre demokrati

Just nu är de flesta politiskt intresserade, utanför rikdagen (där sitter de ju i en sörja av allehanda ärenden), är fullt upptagna av frågan om signalspaning-FRA-lagen.
Men det är ju många hot emot demokratin, sådan vi vill ha den.

Vad sägs om detta råutkast till handlingsplan?

1. Stoppa, dvs riv upp FRA-lagen. Det måste bara gå. Tillräckligt mycket konstigt har framkommit om den. Det finns sex säkra anhängare till att uppriva lagen på Allianssidan. Jobbar vi på kommer det fler, som inser sakernas tillstånd.
2. Värna såväl yttrandefrihet som integritetsfrågorna i andra ämnen som kommer upp, som ex-vis "Arbogafallet" där tingsrätten klantat till det och än mera pressen, som inte verkar kunna mycket om internet.
3. Bevaka integritets- och andra demokratifrågor i EU-valet nästa år. Låt inte kandidaterna komma undan, utan avkräv dem besked. Se till att de inser att det inte är i enlighet med yttrandefriheten och integriteten med förslag som detta med registrering av bloggare.
4. Restaurera demokratin. FRA-historien har avslöjat stora brister i hur dagens partier ser på sitt uppdrag, på sina partiprogram, på väljarna. Den klyfta som finns måste överbryggas. Makten kan inte få agera utan kontakt med och dialog med väljarna. Partistöd och valsystemen måste förändras så att det blir enklare att utkräva ansvar av partier och riksdagsledamöter.

Jag menar att de flesta (kanske alla) partier under senare år sprungit ifrån de ideologiera som de en gång hade. Och som vi väljare nog i hög grad tror att de fortfarande har (har haft)! Därför efterlyser vi mindre av rå maktkamp och mera av ideologiska klargöranden!
Vi väljare ska vara minst lika otrogna mot partierna som de är till sina program. Vi måste inse att vi inte får någon ändring om vi slaviskt följer gamla lojaliteter.
Att vara trogen sin egen ideologi kan mycket väl innebära att vi måste överge vårt gamla parti. Problemet är "bara" att hitta ett annat parti, som dels har en ideologi som liknar vår och som vi kan lita ¨på.

Kärnpunkten är dock att vi väljare måste bli mera aktiva emellan valen. Annars hamnar politiken inom stängda dörrar för att handhas av en politisk nomenklatura som inte bryr sig om oss.
Vad sägs?