Det var valduell i går kväll mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. En "blå" och en "röd".
Båda gjorde i de flesta frågor frenetiska försök att visa hur olika de tyckte. Förutom vad gäller sverigedemokraterna. Ingendera nämnde frågor som integritet och rättssäkerhet.
Stundtals visade de två en viss hetta. Jag anade lite ilska ett tag i Reinfeldts ansikte, han var pressad. Sahlin var i stort sett mycket behärskad, men koncentrerad på ett positivt sätt. Jag vill nog mena att hon gjorde en överraskande god insats. Att jag inte håller med henne i allt är en annan sak. Och jag håller inte med Reinfeldt i hans känslokalla överhetsattityd heller. Så det så.
Jag brukade tidigare säga att vi har det styre vi förtjänar. Det är inte riktigt rätt längre För det förutsätter att vi har tillräckliga och klara alternativ att välja mellan. Alternativen minskar och är nu bara de två blocken. I vart fall är det så både media och riksdagspartierna vill framställa saken.
För en tid sedan begärde jag svar av partiernas kandidater i mitt hemlän hur de ställer sig till några viktiga frågor. Det gällde synen på demokratiska grundstenar som den personliga integriteten och rättssäkerheten, frågor som illustreras med FRA-lagen, Ipred och datalagringsdirektivet . Endast ett parti svarade, piratpartiet. Från övriga har nonchalansen varit bedövande!
Alliansen och de rödgröna vill betona hur olika de är. Visst finns det smärre skillnader, men ärligt talat är de oftast små och där plus och minus tar ut varandra. Därför måste vi väljare känna efter om någon fråga är viktigare än andra, och om det finns attitydskillnader. Men nu är det så att attityder ofta beror på ideologisk grundsyn, och idag är ideologier något som man glömt, eller ligger lågt med.
För mig som socialliberal med stark känsla för frihet och integritet kombinerat med social ansvarskänsla så brister det svårt hos samtliga riksdagspartier, och inte minst i mitt gamla parti, folkpartiet.
När nu riksdagspartierna de facto är så lika och ideologiskt utslätade återstår bara att se om det finns frågor de inte tar upp – och om det finns något annat parti som har åsikter om dessa.
Då finner jag att de viktiga demokratifrågorna om frihet, integritet och rättssäkerhet, de är det bara piratpartiet som tar upp. Övriga partier är ointresserade eller motarbetar aktivt medborgarnas intressen. Såväl integritet som rättssäkerhet kränks genom lagar och lagförslag som strömmar över oss i en strid ström. De övriga partiernas försöker få oss att tro att så måste det vara för att komma åt brottslingar och terrorister. Därför ska vi ALLA övervakas, anser de, inte bara de misstänkta.
Samtidigt har de gamla partierna en attityd som innebär att de låser in kultur och kunskap, så att gamla strukturer bevaras och skapandete av nya jobb motverkas. Även här har piratpartiet en friare och öppnare syn som stimulerar utveckling och kreativitet.
Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att riksdagspartierna har begränsat valet till två snarlika block, att folkpartiet som en gång stod för både socialliberalism och grundläggande demokratiska värden nu blivit ett lydparti under de konservativa moderaterna. Att vad gäller viktiga frågor om ekonomi, jobb och välfärd så överväger likhet och brister i båda blocken. Men att när det gäller integritet, rättssäkerhet och en kreativitet för nya jobb, då finns i vart fall piratpartiet.
Därför kommer jag att rösta på piratpartiet, trots att det har ett missvisande namn och inte täcker in alla övriga politikområden. Det står i alla fall på den enskilda människans sida.
måndag 13 september 2010
måndag 5 juli 2010
Konservatismens come-back...
Först. Jag är liberal, om närmare specifisering anses behövlig: socialliberal. Jag är inte något så diffust som borgerlig. Jag är därför inte socialist/kommunist. Inte heller socialdemokrat. Det begreppet är idag lika diffust som borgerlig.
Socialdemokratin ansåg sig länge vara det samhällsbärande partiet. Detta tydde på hybris, en övertro på partiets unika ställning, snudd på att de ansåg sig vara av Gud utsedda att leda landet. Lyckligtvis har den inställningen börjat krackelera en aning. Fler och fler sossar inser att partiet bara är ett av många. Att de måste spela i samma division som andra partier.
För mig som liberal har det länge varit tydligt att det funnits starka likheter mellan socialdemokratin och moderaterna. Långt innan de senare började kalla sig "nya" eller ens moderater. Den konservatism som moderaterna bygger på har alltid satt staten/samhället före individen, de har ett kollektivt synsätt - liksom socialdemokratin. I och med det långa maktinnehavet minskade gradvis socialdemokratins radikalitet och fick alltmer prägel av försiktig pragmatism, detta för att bevara makten. Därmed tonade också partiets konservatism fram alltmer. Partiet blev samhällbevarande. Både samhällsbärande och samhällsbevarande. Fick patriarkala drag, det var inte folkets krav som partiet stod för, utan det fick karaktär av den (gode) patronen som i sin välvilja ordnade trygghet för sina underlydande. Ett överhetsperspektiv. Som jag ser det är det till förvillelse likt det som nu Fredrik Reinfeldt öppet lancerar som de "nya moderaterna".
En återgång till gamla konservativa ideal.
Det blir allt tydligare att efter några decenniers utflykt till något slags nyliberalism (dvs neokonservatism) i Gösta Bohmans anda så tar moderaterna under Reinfeldt allt fler steg tillbaka till sin ursprungliga konservatism. Det är en konservatism med sociala inslag (socialkonservatism) men (ännu) inte fokus på värdekonservatism. Hittills har det lämnats till kristdemokraterna - och i någon mån till sverigedemokraterna. De senare vill gärna (utöver sitt främlingshat) lyfta fram kopplingen till "gamla socialdemokratiska" värden. Men de är ju, som jag beskrev, i långa stycken konservativa.
Därför blir jag egentligen inte förvånad när Reinfeldt går ut och bekräftar detta, som han gör i gårdagens DN-debattartikel (DN 4 juli 2010) liksom i Almedalstalet. Det som förvånar är att han är så tydlig, att han bekräftar vad jag länge sagt. Dessutom med ett språkbruk som liknar hybris och som ger mig en obehagskänsla.Vad sägs t ex när han menar att moderaterna är "det enda arbetarpartiet"! Vilket övermod! Vad visar inte detta om hans syn på sig själv och sitt parti! Jo, att han/det står över både andra partier - och ideologier. Att han inte bara vill utan mer eller mindre kollektivansluter alla som är arbetare till moderaterna. Jag menar inte att det är sossarna, eller ens v, som kan beskriva sig som det "enda arbetarpartiet". Ingen kan eller bör få sätta en stämpel i pannan på en grupp människor. Arbetare, liksom alla andra grupper, är individer som kan och får ha olika åsikter och ideologisk samhörighet.Inte tyder det på en respekt för den personliga integriteten inte.
Dessutom säger Reinfeldt klart att det är hans uppfattning som gäller. De andra partierna i Alliansen får finna sig i att vara stödhjul, det är han och moderaterna som styr. Jag borde vara förvånad över att de andra partierna finner sig i detta, men är det inte då de ju redan visat att de lydigt gör som husse vill. Ideologierna, i den mån de haft sådana, har lagts åt sidan. Makten framför allt.
Det passar Reinfeldt och hans moderater som hand i handske. Ideologi talar han tyst om. Det ligger liksom i konservatismen. En konservativ (liksom sossarna intill helt nyligen) menar sig i någon mån stå över ideologier. De arbetar "bara" för samhällsintresset, för de är statsbärande. De som tycker annat förespråkar särintressen, enl detta synsätt. Det stora, statsbärande partiet står över särintressena! Så resonerade sossarna förr, och moderaterna idag. Hoppsan, säger jag.
Självfallet finns det särintressen.
Redan Ola Ullsten och Bengt Westerberg varnade för särintressen, att de fick insteg i politiken. Att påtryckningsgrupper av olika slag åt sig in i partierna på ett eller annat sätt.
Men, ideologi är inte särintresse! Ideologi är en samhällssyn. Tidigare var ideologi något som styrde partier, i vart fall de flesta. När ideologier försvinner och suddas ut i något påstått ansvarstagande som inte bygger på ideologi, just då är det öppet fält för särintressen. Då blir det kompromissande och fixande som ger särintressena utrymme - i stället för öppna resonemang mellan olika ideologier, som väljarna få ta ställning till.
Att Reinfeldt har mage att kalla sitt förhållningssätt som "förnyelse", det är det magstarka. Hans synsätt på partier, där hans dessutom står högre än de andra, det är något som vi brukar återfinna i fördemokratiska skeden, i nyblivna demokratier där partier inte byggs upp kring ideologier utan kring personer och grupper som vill dra fördel av att komma i maktställning. En situation som är utmärkt grogrund för korruption.
Jag hoppas vid Gud att svenska folket vaknar till i tid och inser att det vi behöver är inte en överhet som anser sig stå över inte bara andra partier utan också oss medborgare. Vi behöver ett mera demokratiskt synsätt med större inflytande för medborgarna, med enklare sätt att utkräva ansvar av politiker. Vi behöver inte "starka partier", eller "starka män". Det svensk demokrati behöver är partier som har idéer och vågar redovisa ideologier som vi kan ta ställning till. Inte pseudoideologier som anser sig statsbärande. Vi behöver partier och ideologier som vågar och vill stå på människornas sida, som ger oss val.
Maktskifte är sunt! Det visar på levande demokrati.Men för maktskifte behövs alternativ. Inte två "block" som i grunden är mycket lika varandra och som i mycket vilar på samma värdegrund. En värdegrund som de inte ens riktigt redovisar utan förskönar med nyspråk.
Det betyder att jag anser det osunt med partier som trängs i något slags mittfält där "allt" handlar om ekonomi. Och där idéologierna suddas ut. Därmed så öppnar det även för extrema rörelser på båda sidor. Så tragiskt.
Socialdemokratin ansåg sig länge vara det samhällsbärande partiet. Detta tydde på hybris, en övertro på partiets unika ställning, snudd på att de ansåg sig vara av Gud utsedda att leda landet. Lyckligtvis har den inställningen börjat krackelera en aning. Fler och fler sossar inser att partiet bara är ett av många. Att de måste spela i samma division som andra partier.
För mig som liberal har det länge varit tydligt att det funnits starka likheter mellan socialdemokratin och moderaterna. Långt innan de senare började kalla sig "nya" eller ens moderater. Den konservatism som moderaterna bygger på har alltid satt staten/samhället före individen, de har ett kollektivt synsätt - liksom socialdemokratin. I och med det långa maktinnehavet minskade gradvis socialdemokratins radikalitet och fick alltmer prägel av försiktig pragmatism, detta för att bevara makten. Därmed tonade också partiets konservatism fram alltmer. Partiet blev samhällbevarande. Både samhällsbärande och samhällsbevarande. Fick patriarkala drag, det var inte folkets krav som partiet stod för, utan det fick karaktär av den (gode) patronen som i sin välvilja ordnade trygghet för sina underlydande. Ett överhetsperspektiv. Som jag ser det är det till förvillelse likt det som nu Fredrik Reinfeldt öppet lancerar som de "nya moderaterna".
En återgång till gamla konservativa ideal.
Det blir allt tydligare att efter några decenniers utflykt till något slags nyliberalism (dvs neokonservatism) i Gösta Bohmans anda så tar moderaterna under Reinfeldt allt fler steg tillbaka till sin ursprungliga konservatism. Det är en konservatism med sociala inslag (socialkonservatism) men (ännu) inte fokus på värdekonservatism. Hittills har det lämnats till kristdemokraterna - och i någon mån till sverigedemokraterna. De senare vill gärna (utöver sitt främlingshat) lyfta fram kopplingen till "gamla socialdemokratiska" värden. Men de är ju, som jag beskrev, i långa stycken konservativa.
Därför blir jag egentligen inte förvånad när Reinfeldt går ut och bekräftar detta, som han gör i gårdagens DN-debattartikel (DN 4 juli 2010) liksom i Almedalstalet. Det som förvånar är att han är så tydlig, att han bekräftar vad jag länge sagt. Dessutom med ett språkbruk som liknar hybris och som ger mig en obehagskänsla.Vad sägs t ex när han menar att moderaterna är "det enda arbetarpartiet"! Vilket övermod! Vad visar inte detta om hans syn på sig själv och sitt parti! Jo, att han/det står över både andra partier - och ideologier. Att han inte bara vill utan mer eller mindre kollektivansluter alla som är arbetare till moderaterna. Jag menar inte att det är sossarna, eller ens v, som kan beskriva sig som det "enda arbetarpartiet". Ingen kan eller bör få sätta en stämpel i pannan på en grupp människor. Arbetare, liksom alla andra grupper, är individer som kan och får ha olika åsikter och ideologisk samhörighet.Inte tyder det på en respekt för den personliga integriteten inte.
Dessutom säger Reinfeldt klart att det är hans uppfattning som gäller. De andra partierna i Alliansen får finna sig i att vara stödhjul, det är han och moderaterna som styr. Jag borde vara förvånad över att de andra partierna finner sig i detta, men är det inte då de ju redan visat att de lydigt gör som husse vill. Ideologierna, i den mån de haft sådana, har lagts åt sidan. Makten framför allt.
Det passar Reinfeldt och hans moderater som hand i handske. Ideologi talar han tyst om. Det ligger liksom i konservatismen. En konservativ (liksom sossarna intill helt nyligen) menar sig i någon mån stå över ideologier. De arbetar "bara" för samhällsintresset, för de är statsbärande. De som tycker annat förespråkar särintressen, enl detta synsätt. Det stora, statsbärande partiet står över särintressena! Så resonerade sossarna förr, och moderaterna idag. Hoppsan, säger jag.
Självfallet finns det särintressen.
Redan Ola Ullsten och Bengt Westerberg varnade för särintressen, att de fick insteg i politiken. Att påtryckningsgrupper av olika slag åt sig in i partierna på ett eller annat sätt.
Men, ideologi är inte särintresse! Ideologi är en samhällssyn. Tidigare var ideologi något som styrde partier, i vart fall de flesta. När ideologier försvinner och suddas ut i något påstått ansvarstagande som inte bygger på ideologi, just då är det öppet fält för särintressen. Då blir det kompromissande och fixande som ger särintressena utrymme - i stället för öppna resonemang mellan olika ideologier, som väljarna få ta ställning till.
Att Reinfeldt har mage att kalla sitt förhållningssätt som "förnyelse", det är det magstarka. Hans synsätt på partier, där hans dessutom står högre än de andra, det är något som vi brukar återfinna i fördemokratiska skeden, i nyblivna demokratier där partier inte byggs upp kring ideologier utan kring personer och grupper som vill dra fördel av att komma i maktställning. En situation som är utmärkt grogrund för korruption.
Jag hoppas vid Gud att svenska folket vaknar till i tid och inser att det vi behöver är inte en överhet som anser sig stå över inte bara andra partier utan också oss medborgare. Vi behöver ett mera demokratiskt synsätt med större inflytande för medborgarna, med enklare sätt att utkräva ansvar av politiker. Vi behöver inte "starka partier", eller "starka män". Det svensk demokrati behöver är partier som har idéer och vågar redovisa ideologier som vi kan ta ställning till. Inte pseudoideologier som anser sig statsbärande. Vi behöver partier och ideologier som vågar och vill stå på människornas sida, som ger oss val.
Maktskifte är sunt! Det visar på levande demokrati.Men för maktskifte behövs alternativ. Inte två "block" som i grunden är mycket lika varandra och som i mycket vilar på samma värdegrund. En värdegrund som de inte ens riktigt redovisar utan förskönar med nyspråk.
Det betyder att jag anser det osunt med partier som trängs i något slags mittfält där "allt" handlar om ekonomi. Och där idéologierna suddas ut. Därmed så öppnar det även för extrema rörelser på båda sidor. Så tragiskt.
lördag 29 maj 2010
Det behövs erfarna politiker med ideologisk kompass, apropå FRA-lagen.
Inte minst miljöpartiet har länge krävt att "politiker" inte ska sitta mera än ett begränsat antal mandatperioder. Andra partier har, om än inte lika slaviskt, följt efter. "Förnyelse" och "föryngring" har varit parollen.
Men vad händer när partier förlorar sin själ? När man tappar bort sin ideologi. Ha detta i åtanke när ni läser följande text.
Kunde skandalen med att regeringen genomdrev FRA-lagen ha undvikits? För nog måste det betecknas som en fadäs av gigantiska mått, en skandal att en så integritetskränkande lagstiftning drevs igenom av en icke-socialistisk regering! En regering som dessutom innehåller folkpartiet, ett parti med så stolt historia betr kampen för mänskliga rättigheter och personlig integritet.
Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (t ex hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den skötts, misskötts. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.
Problemet var att partiledningen inte insåg frågan vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.
De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar.
Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!
Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!
En antal ideologiskt fastare förankrade tunga politiker inom fp´s riksdagsgrupp skulle dessutom inte ha tillåtit att partiet även på andra områden slirat ur kurs så att det numera i långa stycken kan ses som ett annex till det moderata högerpartiet, ett nykonservativt parti.
Men vad händer när partier förlorar sin själ? När man tappar bort sin ideologi. Ha detta i åtanke när ni läser följande text.
Kunde skandalen med att regeringen genomdrev FRA-lagen ha undvikits? För nog måste det betecknas som en fadäs av gigantiska mått, en skandal att en så integritetskränkande lagstiftning drevs igenom av en icke-socialistisk regering! En regering som dessutom innehåller folkpartiet, ett parti med så stolt historia betr kampen för mänskliga rättigheter och personlig integritet.
Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (t ex hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den skötts, misskötts. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.
Problemet var att partiledningen inte insåg frågan vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.
De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar.
Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!
Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!
En antal ideologiskt fastare förankrade tunga politiker inom fp´s riksdagsgrupp skulle dessutom inte ha tillåtit att partiet även på andra områden slirat ur kurs så att det numera i långa stycken kan ses som ett annex till det moderata högerpartiet, ett nykonservativt parti.
fredag 28 maj 2010
Nyliberalism är fel ord, bakgrund och förklaring
Man kan fråga sig om de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Den liberale veteranen Hans Lindblad anser att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera moderna och radikala är socialliberalerna.
Frågan är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns både liberaler och konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.
Man kan mena att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.
Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan."För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler. (Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige.
Hans Lindblad påpekar också, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästan uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.
Hans Lindblad skriver:"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser gick i spetsen för att demokratisera landet.Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med.
Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."
Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderater som vill kalla sig liberala.
Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.
Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade. Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."
(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )
Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem. Jag konstaterar att Beckman var en av de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv, vilken ingen forskare noterat. Det var barnen som drabbades mest av fäders alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik.
Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."
"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."
(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )
Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".
Frågan är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns både liberaler och konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.
Man kan mena att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.
Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan."För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler. (Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige.
Hans Lindblad påpekar också, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästan uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.
Hans Lindblad skriver:"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser gick i spetsen för att demokratisera landet.Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med.
Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."
Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderater som vill kalla sig liberala.
Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.
Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade. Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."
(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )
Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem. Jag konstaterar att Beckman var en av de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv, vilken ingen forskare noterat. Det var barnen som drabbades mest av fäders alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik.
Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."
"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."
(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )
Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".
fredag 16 april 2010
Den liberala visionen
För en blogg med namn "Liberal 2010" känns det naturligt att publicera en text som försöker beskriva en liberal vision.
Jag har precis läst skåneliberalen Daniel Rhodins redovisning av hur han ser på liberalismen och dess vision. Här följer den i sin helhet.
"En liberal framtidsvision
Liberalismen är väl en av få ideologier som inte i egentlig mening har ett tydligt slutmål. Däremot behöver vi liberaler tala mer om vår framtidsvision - hur vill vi liberaler att samhället ska gestalta sig om 20 år, 50 år? Är det en snut i varje knut, drogtester av alla överallt, en skog av övervakningskameror, skamstraff och statens allomfattande kontroll av medborgare?
Nej, självklart inte.
Min liberala framtidsvision handlar om att alla får förutsättningar att förverkliga sina drömmar och idéer. Varje individ gör sina val självständigt och får skörda både dess frukter och konsekvenser. Alla tar ansvar för att bidra till ett öppet och tolerant samhälle. Den som har behov av stöd från samhället ska känna sig respekterad och kunna påverka den hjälp som erbjuds. Ett liberalt samhälle är ett öppet och demokratiskt samhälle där grundläggande principer är just grundläggande principer, som man inte ger avkall på. Ett liberalt samhälle är jämställt och välkomnar mångfald.
Liberalism handlar inte bara om ekonomisk frihet.
Ibland måste staten kränka personers självbestämmande, tex när någon begår ett brott. När någon skadar eller inskränker någon annan människas frihet måste samhället agera. Även i dessa fall är det viktigt att man behandlas med respekt och får adekvat vård. Den som har sonat sitt brott ska få nya chanser.
Psykiskt sjuka och hemlösa har ett helvete i dagens Sverige. I min framtidsvision tar samhället ansvar för den hemlöses situation och erbjuder en säng och ett varmt mål mat. Detta måste också finnas för den som inte har lyckats bli nykter och drogfri ännu. Det liberala samhället har inga som ofrivilligt sover under broar eller trappuppgångar. De psykiskt sjuka och missbrukare erbjuds öppna och slutna behandlingshem för att få lindring och kanske bot. I mitt framtidens Sverige begår ingen brott bara för att få tak över huvudet. Vägen ut i kylan för den hemlöse är kantat av samhällets svek, svek som inte är värdiga välfärdsstatens Sverige.
Vi har en lagstiftning där barnkonventionen gäller som svensk lag och som alltid överväger integritet och respekt när nya lagar stiftas. Vi har en författningsdomstol som säkerställer att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter skyddas mot obetänksamma lagförslag. Inga liberala politiker kallar författningsdomstolen för stolpskott, utan tackar dem för deras insats för att de säkerställer det fria, det öppna och det toleranta samhället samt tjänar som en garant mot odemokratiska eller rasistiska partier.
I framtiden kommer ingen liberal ropa på utegångsförbud, inte ens när det sker stenkastning mot polis och räddningstjänst. Vi kommer inse att samhällets problem inte löses på så sätt.
Det är förstås många som inte håller med mig. Vissa skulle kalla min vision som charmigt naiv, korkad eller ogenomförbar. Till försvar vill jag framhålla historien. Liberalismen har firat triumf efter triumf och har omvänt diktaturer till demokratier, skapat välstånd och social trygghet. En vision behöver inte vara genomförbar på en gång, kanske är den aldrig helt uppnådd. Men visioner äger ett viktigt signalvärde ty de stakar ut vägen mot framtiden.
Ibland måste man stanna upp, lyfta blicken och fundera på sin egen liberala vision. På det sättet kan mycket dumheter undvikas. Tillsammans är vi Sveriges liberala parti och det förpliktigar.
Daniel Rhodin (FP)."
Som synes är Daniel inte bara liberal utan också folkpartist. Och visionen är så bra skriven att det kunde vara jag som gjort det. Jag har väl genom åren också skrivit snarlika texter några gånger.
Det är bara synd att det inte verkar vara denna vision som ligger till grund för folkpartiets politik, inte längre. När dessa tankar präglade folkpartiet behövde man inte göra sig lustig över tillägget “liberalerna”. Fp var liberalt, och inte bara till namnet. Behövdes precisering så var det “socialliberalism” som var den rätta etiketten.
Det var faktiskt inte så länge sedan, men det känns väldigt länge sedan! Och DET känns bittert. Men skönt att det ändå ännu finns en del liberaler som inser vad liberalism är. Till och med inom fp.
Jag har precis läst skåneliberalen Daniel Rhodins redovisning av hur han ser på liberalismen och dess vision. Här följer den i sin helhet.
"En liberal framtidsvision
Liberalismen är väl en av få ideologier som inte i egentlig mening har ett tydligt slutmål. Däremot behöver vi liberaler tala mer om vår framtidsvision - hur vill vi liberaler att samhället ska gestalta sig om 20 år, 50 år? Är det en snut i varje knut, drogtester av alla överallt, en skog av övervakningskameror, skamstraff och statens allomfattande kontroll av medborgare?
Nej, självklart inte.
Min liberala framtidsvision handlar om att alla får förutsättningar att förverkliga sina drömmar och idéer. Varje individ gör sina val självständigt och får skörda både dess frukter och konsekvenser. Alla tar ansvar för att bidra till ett öppet och tolerant samhälle. Den som har behov av stöd från samhället ska känna sig respekterad och kunna påverka den hjälp som erbjuds. Ett liberalt samhälle är ett öppet och demokratiskt samhälle där grundläggande principer är just grundläggande principer, som man inte ger avkall på. Ett liberalt samhälle är jämställt och välkomnar mångfald.
Liberalism handlar inte bara om ekonomisk frihet.
Ibland måste staten kränka personers självbestämmande, tex när någon begår ett brott. När någon skadar eller inskränker någon annan människas frihet måste samhället agera. Även i dessa fall är det viktigt att man behandlas med respekt och får adekvat vård. Den som har sonat sitt brott ska få nya chanser.
Psykiskt sjuka och hemlösa har ett helvete i dagens Sverige. I min framtidsvision tar samhället ansvar för den hemlöses situation och erbjuder en säng och ett varmt mål mat. Detta måste också finnas för den som inte har lyckats bli nykter och drogfri ännu. Det liberala samhället har inga som ofrivilligt sover under broar eller trappuppgångar. De psykiskt sjuka och missbrukare erbjuds öppna och slutna behandlingshem för att få lindring och kanske bot. I mitt framtidens Sverige begår ingen brott bara för att få tak över huvudet. Vägen ut i kylan för den hemlöse är kantat av samhällets svek, svek som inte är värdiga välfärdsstatens Sverige.
Vi har en lagstiftning där barnkonventionen gäller som svensk lag och som alltid överväger integritet och respekt när nya lagar stiftas. Vi har en författningsdomstol som säkerställer att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter skyddas mot obetänksamma lagförslag. Inga liberala politiker kallar författningsdomstolen för stolpskott, utan tackar dem för deras insats för att de säkerställer det fria, det öppna och det toleranta samhället samt tjänar som en garant mot odemokratiska eller rasistiska partier.
I framtiden kommer ingen liberal ropa på utegångsförbud, inte ens när det sker stenkastning mot polis och räddningstjänst. Vi kommer inse att samhällets problem inte löses på så sätt.
Det är förstås många som inte håller med mig. Vissa skulle kalla min vision som charmigt naiv, korkad eller ogenomförbar. Till försvar vill jag framhålla historien. Liberalismen har firat triumf efter triumf och har omvänt diktaturer till demokratier, skapat välstånd och social trygghet. En vision behöver inte vara genomförbar på en gång, kanske är den aldrig helt uppnådd. Men visioner äger ett viktigt signalvärde ty de stakar ut vägen mot framtiden.
Ibland måste man stanna upp, lyfta blicken och fundera på sin egen liberala vision. På det sättet kan mycket dumheter undvikas. Tillsammans är vi Sveriges liberala parti och det förpliktigar.
Daniel Rhodin (FP)."
Som synes är Daniel inte bara liberal utan också folkpartist. Och visionen är så bra skriven att det kunde vara jag som gjort det. Jag har väl genom åren också skrivit snarlika texter några gånger.
Det är bara synd att det inte verkar vara denna vision som ligger till grund för folkpartiets politik, inte längre. När dessa tankar präglade folkpartiet behövde man inte göra sig lustig över tillägget “liberalerna”. Fp var liberalt, och inte bara till namnet. Behövdes precisering så var det “socialliberalism” som var den rätta etiketten.
Det var faktiskt inte så länge sedan, men det känns väldigt länge sedan! Och DET känns bittert. Men skönt att det ändå ännu finns en del liberaler som inser vad liberalism är. Till och med inom fp.
torsdag 4 mars 2010
Författningen gör oss till Svenskar!
Vi som hävdar sådana värden som integritet och rättssäkerhet, vi stöder oss på grundlagarna (regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen). Men, den jurist som åberopar grundlagarnas bestämmelser anses av andra jurister som en rättshaverist!
Grundlagarna är Sveriges författning, och står därmed över alla andra lagar. Med det menas att innehållet i våra övriga lagar aldrig får strida mot vad som står i grundlagarna. Så står det på riksdagens hemsida.
Uppenbarligen så är detta idag mest bara ord. Såväl de flesta (?) jurister som riksdagen själv nonchalerar grundlagarna. Därmed hamnar såväl integritet som rättssäkerhet i kläm.
Betyder det då att grundlagarna är för svaga? Det anser till exempel FarmorGun i en som alltid intressant bloggpost. Kanske har hon rätt, men jag menar nog att än viktigare är att grundlagarnas status höjs, att de följs, att juristerna (advokater, åklagare, domare) lär sig att först kommer faktiskt grundlagarna, att de kan tolka och tillämpa dem!
Vi behöver en opinion som passionerat stöder vår författning - den som gör oss till svenskar.
Visst är det viktigt med en författningsdomstol också. Men för att en sådan skall kunna fungera som den bör, så måste juristerna studera och agera efter grundlagen först och främst! Och de ska visa självständighet och trohet till grundlagen, inte följsamhet till allehanda andra intressen.
Vår författning, våra grundlagar har inte tillkommit efter en revolution. Den äldsta, succesionsordningen, är från 1810 och reglerar att Sverige är en monarki och hur tronen ska ärvas, och den är väl den som idag på något sätt kan sägas vara en följd av "revolutionära" tankar.
Regeringsformen från 1974 innehåller regler för det svenska statsskicket, och tillkom efter långt och mödosamt arbete som ersättning för den gamla regeringsformen. I Regeringsformen beskrivs det hur regeringen ska arbeta, vilka grundläggande fri- och rättigheter det svenska folket har och hur val till riksdagen ska gå till. Tryckfrihetsförordningen från 1949 och Yttrandefrihetsgrundlagen från 1991 är också väldigt viktiga grundlagar.
Det är viktigt att grundlagarna - författningen - är levande! Att de inte betraktas som dammiga hyllvärmare som man inte behöver tänka på! Jag tror att vi som är engagerade i frågor om en levande demokrati med integritet, människovärde och rättssäkerhet är överens om detta. Frågan är hur vi ska övertyga dagens politiker och jurister om det också.
Till en början så uppmanar jag alla att läsa en artikel av Maciej Zaremba kring denna problematik. Rubrik: Grundlagen som symbol.
Vilken ställning har den svenska grundlagen, frågar Zaremba och försöka exemplifiera med hjälp av fem bilder. En av frågorna är: Vad är det som gör Sverige? Vad är det som håller oss samman? Och han svarar: Grundlagen. Det är den som gör att vi är en rättsstat. Det är det som gör oss till medborgare, inte några romantiska traditioner.
En annan fråga som ställs är hur det kan komma sig att svenska domstolar inte förmår tolka och tillämpa författningen, utan att det förefaller bara kunna ske i Europadomstolen i Strasbourg! Som sagt, mycket tankeväckande.
Därför, vore inte detta en intressant valslogan: "Piratpartiet kräver att grundlagen följs!"
Inga andra verkar ju bry sig.
Grundlagarna är Sveriges författning, och står därmed över alla andra lagar. Med det menas att innehållet i våra övriga lagar aldrig får strida mot vad som står i grundlagarna. Så står det på riksdagens hemsida.
Uppenbarligen så är detta idag mest bara ord. Såväl de flesta (?) jurister som riksdagen själv nonchalerar grundlagarna. Därmed hamnar såväl integritet som rättssäkerhet i kläm.
Betyder det då att grundlagarna är för svaga? Det anser till exempel FarmorGun i en som alltid intressant bloggpost. Kanske har hon rätt, men jag menar nog att än viktigare är att grundlagarnas status höjs, att de följs, att juristerna (advokater, åklagare, domare) lär sig att först kommer faktiskt grundlagarna, att de kan tolka och tillämpa dem!
Vi behöver en opinion som passionerat stöder vår författning - den som gör oss till svenskar.
Visst är det viktigt med en författningsdomstol också. Men för att en sådan skall kunna fungera som den bör, så måste juristerna studera och agera efter grundlagen först och främst! Och de ska visa självständighet och trohet till grundlagen, inte följsamhet till allehanda andra intressen.
Vår författning, våra grundlagar har inte tillkommit efter en revolution. Den äldsta, succesionsordningen, är från 1810 och reglerar att Sverige är en monarki och hur tronen ska ärvas, och den är väl den som idag på något sätt kan sägas vara en följd av "revolutionära" tankar.
Regeringsformen från 1974 innehåller regler för det svenska statsskicket, och tillkom efter långt och mödosamt arbete som ersättning för den gamla regeringsformen. I Regeringsformen beskrivs det hur regeringen ska arbeta, vilka grundläggande fri- och rättigheter det svenska folket har och hur val till riksdagen ska gå till. Tryckfrihetsförordningen från 1949 och Yttrandefrihetsgrundlagen från 1991 är också väldigt viktiga grundlagar.
Det är viktigt att grundlagarna - författningen - är levande! Att de inte betraktas som dammiga hyllvärmare som man inte behöver tänka på! Jag tror att vi som är engagerade i frågor om en levande demokrati med integritet, människovärde och rättssäkerhet är överens om detta. Frågan är hur vi ska övertyga dagens politiker och jurister om det också.
Till en början så uppmanar jag alla att läsa en artikel av Maciej Zaremba kring denna problematik. Rubrik: Grundlagen som symbol.
Vilken ställning har den svenska grundlagen, frågar Zaremba och försöka exemplifiera med hjälp av fem bilder. En av frågorna är: Vad är det som gör Sverige? Vad är det som håller oss samman? Och han svarar: Grundlagen. Det är den som gör att vi är en rättsstat. Det är det som gör oss till medborgare, inte några romantiska traditioner.
En annan fråga som ställs är hur det kan komma sig att svenska domstolar inte förmår tolka och tillämpa författningen, utan att det förefaller bara kunna ske i Europadomstolen i Strasbourg! Som sagt, mycket tankeväckande.
Därför, vore inte detta en intressant valslogan: "Piratpartiet kräver att grundlagen följs!"
Inga andra verkar ju bry sig.
lördag 12 december 2009
Är det svårt att välja mellan sverigedemokraterna eller piratpartiet?
Det viktigaste av traditionella media, vid sidan av SVT, är nog DN, vad man än tycker om det.
Såväl nyheter som ledarartiklar och debattartiklar som publiceras i DN får stort genomslag även i andra "gammelmedia" - och i bloggarvärlden. Idag (12 dec) har Björn Johnson, statsvetare i Malmö, en debattartikel i DN som diskuterar sverigedemokraternas höga opinionssiffror. Det är en läsvärd och intressant artikel, läs den. I korthet går den ut på att påvisa att politikerna i riksdagspartierna har en naiv syn på sverigedemokraterna. Frågan ställs vad sd´s framgångar beror på, vad som är en opinion och hur den bildas, vem som sätter den politiska dagordningen och (gammel)medias roll. Han säger att "ta debatten med sd" är en naiv strategi. Att sd inte söker vinna en majoritet utan i st satsar på att mobilisera tillräckligt av de invandringskritiska att rösta så att sd kommer in i riksdagen. Och medelsvenssons bild av Rosengård är inte självupplevd utan den som förmedlas av media.
Slutsatsen är att riksdagspartierna inte vinner på att "ta debatten" med sd, för det gör bara att sd får publicitet för det som är deras profilfråga. Oavsett vem som vinner debatten så vinner då sd att deras presumtiva väljare mobiliseras.
Vad som är mera oklart är vad Johnson anser är en bättre taktik, frånsett att gammelpartierna ska ställa sd´s lokala företrädare till svars för vad de gjort och vill.
"Preliminärt" är jag benägen att hålla med Johnson om att debatter om invandringspolitik mellan t ex Reinfeldt eller Sahlin mot Jimmie Åkesson är kontraproduktiva. Däremot kan man inte helt lämna åt sidan att för väljarna göra klart vart sd´s politik för och hur odemokratisk och omänsklig, för att inte säga integritetskränkande, som sd´s politik är.
Dessutom bör de lyfta fram och söka sätta på dagordningen andra frågor, som viktiga för väljarna. Frågan är då bara vilka matcher som partierna klarar av att föra...
Exempelvis ekonomi, sysselsättning, sjukförsäkring är ju viktiga saker. Men i en debatt som ska övertyga ev sd-sympatisörer är de inte speciellt profilerade... Och drar man fram äldreomsorg och pensioner så ligger i vart fall allianspartierna risigt till visavi sd.
Integritet och rättssäkerhet då? Mja, då skulle ju piratpartiet komma i debattens fokus, och det vill ju inte riksdagspartierna... FRA-lagen vill de helst glömma och gömma över valet.Fastän detta sätter fokus på aspekten vad partiernas taktik är contra deras (påstådda) ideologi.Som jag vill se det är (bör) den övergripande ideologiska grunden för riksdagspartierna vara ett demokratiskt styressätt med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet, humanitet.Det borde innebära att en ideologiskt grundad taktik borde vara att bekämpa odemokratiska krafter, sådana som sverigedemokraterna.
När man drar in sd i debatten är det alltså demokratiaspekten som ska diskuteras, inte invandringspolitiken!
Det borde också innebära att riksdagspartierna inte ska vara rädda för (ur demokratisk synpunkt) att debattera och ta upp frågor som främst förknippas med piratpartiet, dvs integritet, rättssäkerhet etc. Trots att de (flesta) torde förlora den debatten till förmån just för demokratin.
En taktisk, partiell "tystnad" betr invandringspolitiken för att i stället fokusera på demokratin, det skulle försvåra för sd, men möjligen gynna pp.
Är det ett svårt ställningstagande för våra riksdagspartier?
Vilket av de nya partierna vill de helst se i riksdagen, det odemokratiska sverigedemokratiska partier eller det för demokratiska fundamenta så brinnande piratpartiet?Är partiegoismen viktigare än demokratins överlevnad?
Och vad vill de traditionella massmedia?
Såväl nyheter som ledarartiklar och debattartiklar som publiceras i DN får stort genomslag även i andra "gammelmedia" - och i bloggarvärlden. Idag (12 dec) har Björn Johnson, statsvetare i Malmö, en debattartikel i DN som diskuterar sverigedemokraternas höga opinionssiffror. Det är en läsvärd och intressant artikel, läs den. I korthet går den ut på att påvisa att politikerna i riksdagspartierna har en naiv syn på sverigedemokraterna. Frågan ställs vad sd´s framgångar beror på, vad som är en opinion och hur den bildas, vem som sätter den politiska dagordningen och (gammel)medias roll. Han säger att "ta debatten med sd" är en naiv strategi. Att sd inte söker vinna en majoritet utan i st satsar på att mobilisera tillräckligt av de invandringskritiska att rösta så att sd kommer in i riksdagen. Och medelsvenssons bild av Rosengård är inte självupplevd utan den som förmedlas av media.
Slutsatsen är att riksdagspartierna inte vinner på att "ta debatten" med sd, för det gör bara att sd får publicitet för det som är deras profilfråga. Oavsett vem som vinner debatten så vinner då sd att deras presumtiva väljare mobiliseras.
Vad som är mera oklart är vad Johnson anser är en bättre taktik, frånsett att gammelpartierna ska ställa sd´s lokala företrädare till svars för vad de gjort och vill.
"Preliminärt" är jag benägen att hålla med Johnson om att debatter om invandringspolitik mellan t ex Reinfeldt eller Sahlin mot Jimmie Åkesson är kontraproduktiva. Däremot kan man inte helt lämna åt sidan att för väljarna göra klart vart sd´s politik för och hur odemokratisk och omänsklig, för att inte säga integritetskränkande, som sd´s politik är.
Dessutom bör de lyfta fram och söka sätta på dagordningen andra frågor, som viktiga för väljarna. Frågan är då bara vilka matcher som partierna klarar av att föra...
Exempelvis ekonomi, sysselsättning, sjukförsäkring är ju viktiga saker. Men i en debatt som ska övertyga ev sd-sympatisörer är de inte speciellt profilerade... Och drar man fram äldreomsorg och pensioner så ligger i vart fall allianspartierna risigt till visavi sd.
Integritet och rättssäkerhet då? Mja, då skulle ju piratpartiet komma i debattens fokus, och det vill ju inte riksdagspartierna... FRA-lagen vill de helst glömma och gömma över valet.Fastän detta sätter fokus på aspekten vad partiernas taktik är contra deras (påstådda) ideologi.Som jag vill se det är (bör) den övergripande ideologiska grunden för riksdagspartierna vara ett demokratiskt styressätt med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet, humanitet.Det borde innebära att en ideologiskt grundad taktik borde vara att bekämpa odemokratiska krafter, sådana som sverigedemokraterna.
När man drar in sd i debatten är det alltså demokratiaspekten som ska diskuteras, inte invandringspolitiken!
Det borde också innebära att riksdagspartierna inte ska vara rädda för (ur demokratisk synpunkt) att debattera och ta upp frågor som främst förknippas med piratpartiet, dvs integritet, rättssäkerhet etc. Trots att de (flesta) torde förlora den debatten till förmån just för demokratin.
En taktisk, partiell "tystnad" betr invandringspolitiken för att i stället fokusera på demokratin, det skulle försvåra för sd, men möjligen gynna pp.
Är det ett svårt ställningstagande för våra riksdagspartier?
Vilket av de nya partierna vill de helst se i riksdagen, det odemokratiska sverigedemokratiska partier eller det för demokratiska fundamenta så brinnande piratpartiet?Är partiegoismen viktigare än demokratins överlevnad?
Och vad vill de traditionella massmedia?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
