Tolerera de intoleranta!

I en artikel i Expressen ondgör sig Lars Gustafsson över vad han tycker är en relativisering av absoluta värden, i debatten om multikulturalism, tolerans och intolerans.

Det han kommer fram till, som han menar bör ses axiomatiskt, är ungefär att om man är tolerant mot de intoleranta, så vinner dessas intolerans. Medan om man är intolerant mot de intoleranta så vinner ... toleransen?

Här vaknar åtminstone mina nyspråksöron: för att bevara toleransen bör vi alltså upphäva den? Analogt med: För att ingen ska kunna upphäva vår yttrandefrihet måste vi förbjuda folk att propagera mot den! Frihet är alltså egentligen en sorts slaveri, om inte friheten ser ut som någon annan definierar den åt dig?

Den bärande tanken verkar vara att det finns faktiska inkompatibla skillnader mellan olika värderingssystem. Vilket ju ingen kan neka till. Antingen menar man att samhällen bör förbjuda homosexuella förbindelser eller så gör man det inte.

Men betyder det att ett samhälle har att välja mellan att antingen förbjuda folk att predika stening av homosexuella par, eller att själv börja stena dem?

Självklart inte. Det här handlar snarare om att Lars inte gör skillnad mellan värdering och lag. Från att ha diskuterat värderingar glider han över i att diskutera hur olika lagstiftningar inte är kompatibla.

Ett samhälle kan faktiskt innehålla olika värderingssystem samtidigt. Det är till och med så att det är ett önskvärt tillstånd i ett fritt samhälle. För närvaron av både motsättningar och ytterligheter visar att vi har ett samhälle där debatten inte är strypt.

Därför är vi rätt många som är beredda att slåss med näbbar och klor för att även otäcka åsikter ska få uttryckas. Det är vad tolerans mot de intoleranta innebär.

Vad vi däremot inte kan ha är olika lagar för olika personer. I ett fritt samhälle råder likhet inför lagen. Därför är vi också rätt många som slåss med näbbar och klor för att likhet inför lagen ska gälla.

I ett fritt samhälle råder dessutom frihet så att lagen inte blandar sig i livsval du gör som inte får dåliga konsekvenser för omgivningen. Däri ligger skyddet mot sharialag (som definitivt lägger sig i andras livsval). Inte i att de bakomliggande värderingarna skiljer sig.

Det är livsfarligt att blanda ihop likhet inför lagen och rätt att välja livsväg för sig själv, med att alla i samhället måste stödja likartade värderingar. Ett samhälle behöver inte, ska inte välja värderingar åt folk. Att välja värderingar åt folk är snuskig intolerans och förtryck, antingen den som väljer menar sig vara upplysningsfilosof eller imam.

Ett samhälle ska inte heller ge efter för dem som vill ha olikhet inför lagen. Att tolerera är att acceptera folks värderingar och livsval, så länge de inte tvingar sig på någon annan. Lagen handlar däremot om tvång, och där är det likhet och frihet som gäller.

Alltså kan inte tolerans mot de intoleranta vara uttryck för något annat än tolerans, och intolerans är alltid intolerans oavsett gentemot vem den riktar sig.

DN: så här granskar man bloggare

Avslutningen av DN:s ledare är på sitt sätt avslöjande. Tidningen skriver:

"De nya medierna är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten"

På vilket sätt är det mer eller mindre komplicerat att granska en bloggbävning jämfört med ett mediadrev? En tidning jämfört med en bloggare?

DN, här får ni tre enkla verktyg:

Sakargumenten
Det första verktyget är att ägna sig mindre åt att granska bloggaren och mer att granska argumenten. Det spelar ju liksom ingen roll om det är "Förenade Nationaldemokrater för kärnvapen" eller "Ekologiska delfiner för regnskogen" som argumenterar för eller emot FRA. Sakargumenten ska ju granskas på sina egna meriter. Argumenten mot FRA försvagas ju inte av vilka intressen som står bakom dem.

Demografin
Sedan: De pengar och det kontaktnät finns inte som kan köpa en bred bas. Möjligen skulle någon kunna köpa sig ett par konstgräsrötter för att argumentera för de mest märkliga saker. Men någon bloggbävning kan man inte skapa om man inte kan leverera åsiktsunderlag som ger återklang hos en bred bas.

I FRA-frågan förenas Timbrohöger och stenkastande vänsteraktivister. Det säger något om bredden.

När det gäller integritetsfrågor på internet så har dessutom dessa varit i ropet sedan tiden innan det gick att köpa sig kommersiell internetaccess. Det har alltid varit en viktig fråga för folk på nätet, och fruktan för att nätet ska bevakas och regleras har varit stor sedan långt innan FRA ens visste att nätet fanns.

Så en fråga som varit känslig i över tio år innan den hamnar på tidningarnas radar, måtte väl stå fri från anklagelser om att den nyligen framkallats på kommando?

Track
För det tredje: Den politiska bloggarens åsikter är ju minst lika framträdande som någonsin tidningens. Bloggare med politiska syften brukar ju inte direkt dölja dessa. Det är ju liksom själva idén med att blogga politiskt: att man vill göra sina åsikter kända. Inte hymla och dölja.

Detta sätter ju spår. Är man rädd för att en bloggare blivit köpt av ett eller flera intressen: se hur bloggarens åsikter hänger samman över tid och i olika kanaler. Om Jimmie Åkesson plötsligt börjar argumentera för oreglerad invandring kan man ju misstänka att en och annan mutkrona varit inblandad.

I ett vidare perspektiv har ju en bloggare också ett track på flera plan. Hur kommenterar bloggaren, hur stämmer de uttalade åsikterna överens med resten av personen så som denne framträder på andra arenor (i politiken, på facebook). Det är ju inte så att man är anonym.

Så nä, det är inte svårare att granska bloggare än andra. Bara om man verkligen inte inte förstår mediet.

DN skojar till det

På ledarplats i DN har de fått till det. FRA-motståndet är naturligtvis konstlat.

Självklart måste människor få betalt för att låtsas tycka att det är dåligt att deras internetkommunikation kopieras in i myndighetens misstänkliggörarmaskineri.

En så vanvettig tanke som att privatpersoner vill ha integritet och brevhemlighet, den måste ju bara vara konstlad. Precis som när skådespelarna säger: "Mums, vilken naturlig doft!" när de sniffar i sköljmedelflaskan. Where's the money?

För inte kan det vara så att en medborgare på allvar vill ha källskydd när de tipsar DN?

Första mars var i går. Första april är om en månad. Är ni lite tidigt ute?

Lite konkreta förslag, tack!

Läser i Aftonbladet en skarp uppmaning till regeringen att sluta låtsas som det regnar och istället börja agera.

Ivrigt läser jag artikeln, kan det vara så att Aftonbladets ledarredaktion har kommit på hur man på bästa sätt agerar i krisen? Har de funnit alternativet till regeringens "passivitet"?

Nä. Faktiskt inte ett enda konstruktivt förslag, utöver det vanliga gnället ("men gööör något då!!!").

Vilket inte är så konstigt. Det finns ingen magisk formel här.

Lågkonjunktur, när företagen märker att efterfrågan viker, är ett resultat av att de som producerar inte riktigt har lyckats förutse vad kunderna ville ha, hur mycket, och till vilket pris. Kunderna säger som det är: Er produktion är felplanerad! Vi vill inte ha er skit! Gör nytt, gör om, och gör bättre!

Det ENDA som hjälper då är att producenterna planerar om. Vissa producenter kommer inte kunna fortsätta. Nya företag måste uppstå, nya försök måste göras att möta människors behov, och nya uppfinningar ta plats på arenan.

Resurser måste flyttas från de gamla ställena till de nya, och det kommer att göra ont.

I det läget kan man naturligtvis inte fortsätta på det gamla sättet. Att pumpa in resurser i döende verksamheter är ett rent resursslöseri. Att ta över dem är ett ännu större vansinne.

"Efterfrågestimulans" som hjälper folk att efterfråga vissa produkter (genom att bränna pengar på att göra dem onaturligt billiga, till exempel statliga infrastrukturprojekt) är också dumt, för det är ju inte folks efterfrågan det är fel på, utan producenternas oförmåga att möta folks efterfrågan.

När man tänker efter, så är ju all form av centralt planerad produktion i det här läget vansinningt. Om inte hundratals företag kunde förutse vad folk faktiskt var beredda att betala för; hur ska då en handfull politiker (de flesta helt utan företagserfarenhet) klara av den saken bättre?

Är det inte tvärtom så att just i det här läget så krävs fler försök? Att låta tusentals personer försöka planera, i det lilla, över nya sätt att göra livet bättre för sina kunder?

För kom ihåg att en regering har inga pengar. Inte förutom de pengar som de tar från de ställen i ekonomin som faktiskt fungerar.

Så om central planerad produktion har så stor risk att slå fel, så ska regeringen definitivt inte satsa på att centralisera resurserna. Att suga in dem från precis de ställen i ekonomin som ännu fungerar riskerar att bli dödsstöten.

Så vad bör politikerna göra? Tre saker:

För företag - hjälp tusen blommor att blomma, genom att göra det enkelt att starta och driva företag, röja undan hinder för att anställa och producera och exportera. Företag som fungerar ska inte straffas.

För privatpersoner - Lindra smärtan i omställningen, hjälp arbetssökande att synliggöra sin kompetens, sporra till att starta eget, akta er för skattehöjningar, fundera istället över skattesänkningar.

I allmänhet - Se till effektiviteten i välfärdsapparaten och anlägg ett tydligt konsumentperspektiv. Stat, kommun, och landsting ska inte företräda välfärdsproducenternas intressen, utan välfärdskonsumenternas. Varje välfärdstjänst du utnyttjar har du betalt för genom ditt eget arbete. Ställ krav på välfärdsproducenterna, och kräv att dina politiker också ställer krav.

Det finns inget i det här som andra kan göra åt oss. Vi måste utföra omställningen själva. Vare sig Maud Olofsson eller Mona Sahlin kan eller ska hitta nya kunder åt oss. Det enda vi kan begära är sansade förutsättningar. Och att de i övrigt håller sig ur vägen.

Om badhus

I SvD och hos Gudmunsson, samt hos Svansbo uppmärksammas att det blir vanligare med könsseparatistiska träningspass och badpass.

Om detta kan man tycka mycket. För det första kan man vara för eller emot företeelsen som sådan. Utifrån ett likhetsperspektiv kan man vara emot, utifrån ett feministiskt perspektiv kan man vara både för (kvinnor behöver fredade zoner) och emot (likhet), utifrån ett sexualkonservativt perspektiv kan man vara för. Bland annat.

Men i allt detta tyckande är det en sak som har kommit bort: att det faktiskt inte är någon sexualkonservativ eller feministisk reglering som drivit igenom det här emot folks vilja.

Det är tvärtom vanligt folk som efterfrågat precis denna könsseparatism.

Man kan förfasa sig över deras bevekelsegrunder. Man kan vara arg på, och vilja motverka, den bakomliggande värdegrunden. Man kan underkänna giltigheten i deras analys.

Men man kan inte med gott samvete underkänna själva valen de gör. Av något skäl, som vi kan ogilla eller gilla, har dessa människor valt att för sin egen skull efterfråga något som berör just dem. Att låta dem få sin vilja igenom för något som gäller deras egna val och deras egna kroppar, borde vara en självklarhet.

Om man sedan inte gillar deras bevekelsegrunder och värderingar: men så angrip dem då! Det finns bara ett enda sätt att angripa värderingar på, och det är genom argumentation. Tvångsmedel, som t ex att förbjuda kommunala hallar att erbjuda könsseparatistiska alternativ, fungerar inte: People convinced against their will, have the same opinions still!

Träna på att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Jag ogillar din sexualsyn, men jag är beredd att slåss med näbbar och klor för din rätt att tillämpa den på dig själv.

Kommer socialliberalismen att överleva?

(Ännu ett intressant inlägg om socialliberalismen och behovet av en radikal mittenkraft, av Frede/Liberty Justice. En liten kommentar till förra inlägget tangerar detta problem, i övrigt avvaktar och välkomnar jag andra kommentarer.)


Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.

Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.

Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.

Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.

Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.

Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.

Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.

Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.

Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.

Frede/Liberty Justice

(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)

Alliansen en olycka för socialliberalismen?

(Följande inlägg har skickats till mig för publicering. Inom kort publiceras ytterligare ett inlägg i denna fråga av denne debattör. Läs och begrunda. Jag hoppas det kan bli en konstruktiv debatt med fler deltagare. /L E Forsgren)

Jag kallade mig tidigare (fram till ca 1998) för radikal socialliberal och var även medlem i LUF. Dock lämnade jag LUF och slutade rösta på fp, eftersom jag tyckte att socialliberalismen hade trängts ut av höger-/nyliberalism.

Jag retade mig förr på de som sa att socialliberalismen var en skvader. Efter år av politisk ökenvandring har jag dock själv blivit mer skeptisk till socialliberalismen som ideologi. Personligen har jag alltid sett den som en radikal mitten- eller möjligtvis center-vänster-ideologi. En ideologi som står nära socialdemokratin men med större fokus på individen.

Men ju mer jag läste av liberal teori, desto mindre trodde jag på liberalismen. Övriga ideologier har ett gedignare teoretiskt grundlag att stå på. Socialdemokratin (den pragmatiska, inte den marxistiska gammaldags varianten) har då blivit mer intressant för mig, eftersom den ligger nära socialliberalismen men är ideologiskt mera tydlig.

Problemet är att socialliberalismen alltid tycks störas av det där lilla ordet "liberal" och glömma bort den sociala aspekten. Eller "alltid", de senaste tio åren i alla fall. Nuförtiden tycks socialliberal kunna betyda allt från nyliberal centerpartist till vänsterliberal queerteoretiker.

Socialliberalismen är i Sverige också för låst till folkpartiet. Det var tidigare min politiska hemvist, men jag tror inte att socialliberalismen mått bra av att begränsas till ett enda parti. Inte heller tror jag att den som ideologi mått bra av att hela tiden länkas till JS Mill och Bertil Ohlin. Det blir för endimensionellt.

På många sätt är socialliberalismen för begränsad. Jag menar det var ju Ohlin som myntade uttrycket. Han vägde mellan "socialliberalism" och "liberalsocialism". Jag undrar om inte det sistnämnda hade varit ett bättre alternativ, då den reformistiska socialistiska traditionen har ett gedignare ideologiskt arv.

Det där med var man står politiskt begränsas ju inte bara till höger-vänsterskalan, utan även i vilket land man bor. I Storbritannien hade en klassisk socialliberal varit Labour, dvs. vänster eller center-vänster. Men i Sverige räknas socialliberaler nuförtiden ofta till center-högern.

Folkpartiets deltagande i Alliansen har också varit en olycka för socialliberalismen inom partiet. Det är inte mycket av den som finns kvar. Det tycks mer vara ett humanistiskt alibi.

Socialliberalismen fastnade först i snällismen, därefter övergavs den av sina förespråkare för en stramare högerliberal hållning. Jag hade dock gärna lagt min röst på folkpartiet så som det är nu, om man blivit mer social och solidarisk i välfärdsfrågorna. Världen har ju ändrats och gårdagens socialliberalism kan inte lösa dagens problem med t ex en havererad integrationspolitik, en gränslös organiserad brottslighet som hotar rättsstaten och en nyliberal ekonomism där människan reduceras till konsument.

Däremot kunde socialliberalismen bättre ha länkat till sitt starka arv även utomlands, t ex till sin ideologiska släkting Franklin D. Roosevelts New Deal-liberalism och den "vitala center" som Arthur M. Schlesinger Jr. talade om.

Jag tycker att Obamas radikala pragmatism och blandning av mjuka och hårda värden visar på en sympatisk och framkomlig väg. Tiden får väl utvisa.

Frede/Liberty Justice