Socialliberal eller liberal rebell ?

Detta är egentligen bara en test. Men vill samtidigt puffa för vänstermarginalen på min personliga blogg - http://lars-ericksblogg.blogspot.com/ - där jag sedan länge haft en tid om socialliberalismen.

Samtidigt känns begrepp som både liberal och socialliberal för tama idag. Egentligen är de ju revolutionära, inte alls samhällsbevarande som de framstår idag.
Att vara liberal är inte att vara konservativ.

Jag har en känsla av att bara detta enkla konstaterande förefaller många som inte alls PK, inte alls politiskt korrekt.

Desto bättre.

Vi borde kanske diskutera detta.

INvändning: "Grundlagsdomstol minskar demokratin"

En invänding till:

"Vi ska inte ha någon grundlagsdomstol. En grundlagsdomstol är en domstol som kan ta bort lagar som folkvalda politiker stiftar. En grundlagsdomstol upphäver demokratin, eftersom den betyder att jurister bestämmer över vad folkvalda politiker får lov att bestämma."

Nej. Grundlagsdomstol innebär inte att jurister bestämmer över politiker.

Alla lagar skrivs och tas bort av de folkvalda politikerna. Även grundlagarna.

Skillnaden mellan grundlag och vanlig lag är bara TID: de lagar som reglerar själva demokratins grunder ska vara trögare att ändra på. Så att inte snabba nycker kan upphäva demokratin. Det ska vara ett val emellan, så att folket kan få säga sitt först.

Att se till att lagarna FÖLJS är juristernas uppgift. Politiker ska inte kunna gripa in i enskilda fall och styra och ställa. Det är slälva innebörden i att "Land ska med lag byggas". Politiker stiftar lagar, jurister uttolkar dem.

Det märkliga med Sverige är nu att vi inte har några jurister som ska se till att just grundlagarna följs. Tanken med grundlagarna är redan idag att de ska begränsa lagstiftarnas möjligheter att stifta vilka lagar de vill.

Det är hela tanken med grundlagarna, de ska skydda och bevara demokratin genom att hindra lagar som minskar demokratin.

För alla andra lagar har vi jurister som ser till att de följs. Det ger oss en större trygghet än om vi inte hade haft det.

Men för grundlagarna har vi inget sådant skydd. Jag tycker det är otryggt med ett land där ingen juridisk instans vakar över att grundlagarna följs.

Att en domstol förkastar en lag från riksdagen för att den är oförenlig med grundlagen är inget demokratiskt problem. Tvärtom.

Om folket inte håller med grundlagen, så kan folket genom sina valda ombud ÄNDRA på grundlagen.

Och om folket håller med grundlagen är det väl bra om den upprätthålls?

Och om folket tycker att grundlagsdomstolen dömer som de själva vill, emot grundlagarna, så kan ju folket avsätta domstolen.

Hur MINSKAR det demokratin?

Invändning: "Människan är i grunden en kollektiv varelse"

Det finns en invändning mot liberalismen som ser ut ungefär så här:

"Liberalernas individualism tar inte hänsyn till människans behov av gemenskap."

Detta är fel.

Liberalism handlar inte om att gynna individualism på kollektivismens bekostnad, eller att framhålla att varje människa är en ö, eller att säga "sköt dig själv och skit i andra".

Liberalism handlar om att ha RÄTT att välja individualism om man VILL. Eller välja kollektiva lösningar om man VILL. Många olika sorters kollektiva lösningar om så är.

Så i den mån vi människor har behov av gemenskap och kollektivism (vilket inte är en orimlig tanke), så är vi fria att välja det. Vilket också kan observeras, fria människor väljer att ingå i en mängd olika frivilliga gemenskaper: fackföreningar, företag, sportklubbar, samfund, försäkringar, klubbar, mm mm.

Det vi däremot inte har rätt att göra är att tvinga andra att ingå en gemenskap vi själva vill upprätta. Förstås. Varför ska det finnas tvångsanslutningar till olika gemenskaper över huvud taget?

När man skrapar på ytan i denna kritik mot liberalismen, så visar det sig ofta att det är HÄR som problemet ligger. Inget i liberalismen hindrar gemenskap och kollektiva lösningar. Men det alternativ som liberalismkritikern vill lansera, är ofta ett kollektivistiskt alternativ som bygger på tvång.

Därför måste liberalismkritikern kritisera liberalismen, som ju vill förbjuda tvång så långt det är möjligt.

Det som liberalismkritikern BORDE göra är att framhålla sitt alternativ som så gott, att folk av egen fri vilja väjer det. Och, om folk inte skulle välja det av fri vilja, börja fundera på vad det i så fall kan vara för fel på egna alternativet.

Gladiatorspel eller deltagande demokrati?

En text av Johan Mitt-i-steget Westerholm( http://mitt-i-steget.blogspot.com/2008/11/demokratins-fiende.html ) gör att jag ställer mig frågan om vi, visom inte tillhör det politiska etablissemanget, för alltid ska sitta på åskådarplats?

Under de senaste trettiotalet åren har jag alltmer blivit på det klara med att den demokrati vi lever i, i allt högre grad blivit en åskådardemokrati. Vi väljer vad som kan kallas eliter (jfr "Den nya klassen", för att koppla till Milovan Djilas bok från 50-talet om kommunismen). Själva förpassas vi till åskådarplats och kan inte ens välja vilken pjäs som ska spelas, det gör aktörerna.

Det känns t o m ibland som att aktörerna gjort upp om vem som ska ha huvudrollen i nästa akt, vinna nästa val. Den känns allt längre bort, den tid då demokratin utvecklades av folket genom olika folkrörelser.

(För den som inte har historien om demokratins genombrott klar för sig, här en minikurs.
Det var ur liberalismen som demokratin växte fram, dess motståndare var den tidens höger/moderater. När socialdemokratin senare växte fram så anslöt den sig också till demokratin, sedan de slängt ut de krafter som ville ha ett kommunistiskt samhälle.
De frisinnade, som liberalerna kallade sig, hade sin bas i folkrörelser som nykterhet och frikyrka alltså bland det småfolk som gjorde uppror mot alkoholens slaveri och statskyrkans tvång. Socialdemokratin hade sin bas inom arbetarrörelsen, som faktiskt också den hade liberalt ursprung men som togs över av sossarna.
Eftersom det var kampen för demokrati i form av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, som var den centrala frågan, samarbetade liberaler och socialdemokrater emot de konservativa, som var mot demokratin och för kungaväldet.)

Idag är de politiska partierna en del av etablissemanget, toppstyrda och med krympande medlemsskaror.

Min undran är hur vi ska komma ur detta? De politiska eliterna verkar inte bry sig och inte vilja byta system. Idag är de gamla folkrörelserna i stort sett döda, vissa överlever bara med konstgjord andning i form av statsbidrag.
Därmed har de, liksom partierna, blivit en del av staten och den maktstruktur de en gång skapades för att bekämpa.

Dagens engagerade medborgare, som vill bevara, eller rättare sagt restaurera, demokratin känner sig oftast inte hemma i de nuvarande systemen. Men hur skall vi komma ifrån åskådardemokratin?

Kanske är det bara uppkomlingar som Camilla Lindberg, som mig veterligt inte kommer från en politisk familj, som kan initiera förändringar. Om de vill.

Men dessa nykomlingar utanför den tidigare eliten måste skynda sig, innan de inlemmas i den och blir avväpnade.

Jag vet inte om detta, inbrytningar av ny/uppkomlingar med rätt sinnelag (dvs ett medborgarperspektiv), är den enda möjliga vägen.
Den borde i vart fall vara möjligt - än så länge.

I annat fall ligger vi illa till. Demokratin har förstelnats, men folket vill vara med. På ett eller annat sätt kommer det att ske. Frågan är bara hur det sker. Och om det måste ske mot nuvarande strukturer.

Finns en chans för fp att samarbeta med s?

En herre vid namn Jan Sjöberg har en blogg med namnet "Liberalen". Ofta har jag starka invändningar emot vad han där skriver. Det verkar vara en tämligen osmält "liberalism" han där förespråkar, en blandning opportunism, lite "höger" men ändå trivs han inte helt med samarbetet med moderaterna, lite lätt främlingsskeptiskhet, och en stark auktoritetstro i synnerhet på Jan Björklund. Det är inte min liberalism, i vart fall. Och knappast socialliberalism.

Nu har jag dock hittat ett inlägg som jag vill kommentera även här. Jan Sj kallar det för "Fp+s=sant" och förespråkar där samarbete mellan nämnda partier. Han hänvisar till att då skulle en sådan regering (utan mp och/eller v) mera tänka på sjuka och arbetslösa än vad Alliansen gör.

Jag har viss sympati för tanken. Men, men. Idag har fp (som ju i hög grad övergett socialliberalismen) så hårt förankrat sig som släpjolle till moderaterna att ens att tänka den tanken inom fp, det verkar meningslöst. Då viner ju partipiskan. Ideologin har ju fått ge vika för maktsträvan i sig.

Det andra är att sossarna bör nog befinna sig i opposition minst en valperiod till. Vi ska inte glömma hur storebrorsaktigt de uppträder när de tror att de sitter i ständig maktutövning! De tycks tro att de är av Gud givna all makt. Att en valförlust är en olycklig tillfällighet, som kommer att rätta till sig vid följande val.
De måste lära sig ödmjukhet, att diskutera och kompromissa till folkflertalets fördel. Det duger inte att bara gynna sina egna kärntrupper, "rörelsen".

När de lärt sig det, kan vi jobba för att bryta blockpolitiken. Då kanske också verkliga förnyare inom s få större inflytande inom sitt parti.
Fläckvis finns ju faktiskt också positiva inslag hos mp, antydningar till socialliberalism.
Bäst resultat för socialliberalismen når man om man väljer sällskap efter vilka frågor som är aktuella.
Men idag är ju socialliberalismen hemlös, den finns inte som dominerande ideologi i något parti. Inte ens inom fp, där är den idag bara en etikett utan innehåll. Vilket alltfler socialliberaler bittert erfar - och lämnar fp.

Kanske måste det till en ny partibildning, som omfattar socialliberaler - vare sig de kallar sig det idag eller inte - från olika håll. En samling för liberaler med socialt ansvar. Dvs inte för neo-liberaler med smått anarkistisk läggning. Definitionen på socialliberal är något flytande beroende på vem som gör den, men bortsett från det så tror jag att i grunden omfattas socialliberalism av stora delar av väljarna. Merparten av sosseväljarna är inte socialister. Merparten av fp-väljarna är inte moderater-light, och jag vill gärna tro att ett modernt socialliberalt part skulle attrahera även en del väljare från moderaterna, från kd och centern, från miljöpartiet och till och med en del vänsterväljare, som i grunden är kritiska till Lars Ohlys opportunistiska "nymarxism". Och ett sådant parti borde vara något för kritiker av FRA-lagen, vars liberala samhällsintresse väckts av hur FRA-frågan misskötts av dagens partier.

I vilket fall som helst så måste det till en pånyttfödelse av demokratin i Sverige. Dagens partisystem är helt förstelnat.

Överlever liberalismen FRA?

Liksom så många andra måste jag tillstå att liberalismen sitter trångt idag i det svenska partiväsendet.
Den avart av liberalism som kallas nyliberalism (dvs egentligen en uppfräschad gammelliberalism med betoning på ekonomi, neoliberalism) som gav moderaterna en kick med Gösta Bohman, den har nu mixats med (social-)konservatism och annat till en ogenomtränglig sörja hos "nya" moderaterna.
Hos kd har den väl aldrig funnits, möjligen i någon mån i biståndspolitiken.
Ett tag fanns strimmor av olika liberala varianter inom centern, nu i stort försvunna i FRA-debattens spår.
Hos sossarna finns nog enstaka liberaler, men de har aldrig varit tongivande. Mona Sahlins lilla försök att gå ett tuppfjät i den riktningen genom att ställa Lars Ohly off-side ledde ju till interna konvulsioner.
Och inom vänstern, nej. Visst kan det finnas enstaka frågor där de glimtar till en aning, men som helhet - inte alls, snarare tvärtom efter Lars Ohlys tillträde.

Vissa stråk kan då och då förnimmas hos miljöpartiet till något som skulle kunna utvecklas till socialliberalism, men de har svårt att utvecklas så länge de samarbetar med sossarna.

Men folkpartiet då, det parti som så stolt förfäktade den moderna socialliberalismen? Där har tydligen nu det som förr var partiets ideologi förpassats till sophögen. Det har skett i olika såväl större som mindre steg, där de mest uppmärksammade var schabblet med övergångsreglerna för den fria rörligheten vid EUs utvidgning. Och nu då FRA-lagen. Där de liberala kritikerna tystats genom olika åtgärder.
OK, både enstaka socialliberaler (som ibland är ett slags gisslan), nyliberaler, betong- och batongliberaler finns där, liksom många andra. Men mixade med det övergripande målet: MAKT, så har det blivit ett mycket opålitligt parti för den som hyllar liberalismen.

Som ett grundläggande fundament för ett parti så existerar inte liberalismen idag.

På det sättet är den död.
Men en glädjande bieffekt av den i andra avseenden tragiska behandlingen av problematiken kring FRA-lagen, den är att det visat sig att liberala tankar lever i högsta grad bland de medborgare som har ett samhällsengagemang.
Det är mycket större och bredare än man kunnat tro - och det är inte alltid som alla är medvetna om att det är liberala idéer de förfäktar. De kan, före FRA-frågan, ha känts sig hemma i många olika partier, men känner sig idag ofta hemlösa.
Icke desto mindre ger detta ett hopp om en pånyttfödelse av liberalismen i Sverige. Kanske det till och med kan leda till att något (nytt?) parti tar liberalismen till heders igen - inte bara i sitt program utan även i praktisk politik!

Vilken nystart för en levande demokrati det skulle kunna bli!

Liberalismen är död - leve liberalismen.

Internet - som boktryckarkonsten -ger folk chansen att engagera sig!

Internet har sprängkraft, folket vill vara med i demokratin.

Vi vet att boktryckarkonsten hade både politisk och religiös sprängkraft. Den möjliggjorde att katolska kyrkans monopol över själarna bröts. Biblar trycktes på det språk människor kunde läsa och därmed uppstod olika protestantiska rörelser. Det blev också lättare att sprida och ta del av politiska idéer genom både böcker och tidningar. Liberalismen fick spridning, och demokratin började sakta men säkert spridas över västeuropa och nordamerika.

Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.

Så kom i slutet av 1900-talet datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som traditionella media, tidningar, radio och teve har.

I arabvärlden uppges nu att man hyser stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna. I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?

Dock finns en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.

De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.

Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.

Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!

Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk víll vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.

På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.

Alltså, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.

De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.

Nu tvinar partierna, medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).

Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör och inte gör i riksdagen.

Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail. OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av papperhögar och/eller partipiska.
De som tillhör den stora skara medborgare som använder internet har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.

FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död. Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.

Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.

FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.

Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.

Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill ha en deltagande politik. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, utan speciellt synbara ideologiska förankringar.