Jag har då och då haft en del negativa kommentarer till DN, och främst dess ledarsida. Jag anser att i stort så tillför den knappast något till liberalismen. Ibland finns enstaka korn som kan ses som liberala i vid mening, men, men...
Megafon till makten är en mera adekvat beskriving. Både den politiska och den ekonomiska makten. Att vara andras megafon ligger liksom inte i liberalismens uppgift.
I dessa dagar med Ipreddebatt och Pirat Bay-dom (med delikatessjävig domare) blir det alltmer tydligt att i vart fall delar av DNs ledarredaktion, och alldeles speciellt Peter Wolodarski, hamnat helt fel, sett ur liberal synpunkt.
Desto mera glädjande är det då att finna en röst som mera stämmer med en liberal grundsyn. I vart fall som jag ser den.
Personen ifråga heter Håkan Boström. Jag har på senare tid hittat en del kommentarer av honom i exempelvis Ipred-debatten, om fildelning och internets frihet som - i mitt tycke - skarpt kontrasterar mot Wolodarskis. Det är inlägg som visar att Håkan är mera insatt i problemtiken och att han ser internets frihet som viktig.
Idag den 23 april har denne Håkan Boström en artikel liberalism, konservatism och maktbalans.
I papperstidningen har den rubriken: Slaget om friheten. Internetversionen har papperstidningens underrubrik som rubrik: Liberalism: Maktbalans är frihetens grund.
http://www.dn.se/opinion/signerat/liberalism-maktbalans-ar-frihetens-grund-1.850209
I artikeln utgår han från en debatt mellan den konservative Roland Poirier Martinsson och den (ny)liberale Johan Norberg. Båda debattörerna anser att staten ska hållas kort.
Men hur man kommer dit, och hur den praktiska politiken är/ska utformas, då skiljer det.
Den intresserade bör kolla länken för att få bakgrunden. Här vill jag bara lyfta fram några saker. Liberalismen innebär, enl författaren, att i ett liberalt samhälle så använder man beskattningsrätten till att utveckla en socialliberal välfärdsstat. Men det konservativa samhället använder statens tvångsmakt till att upprätthålla (konservativa) gemensamma normer. Det är ett dilemma, och den konservativa politikens repressiva tendenser är lika belagda som liberalers vilja till socialt ansvar.
Och jag direktciterar slutklämmen:
"I grunden handlar dilemmat om makt – och att makt alltid kan missbrukas, oavsett om det är familjen, klanen eller staten som står för övergreppen. Men vi behöver faktiskt inte välja mellan en allsmäktig stat och allsmäktiga gemenskaper. Liberaler – i varje fall socialliberaler – har alltid eftersträvat balans mellan olika intressen och kollektiv.
Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.
Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig. Ironiskt nog möts ofta socialliberaler och konservativa just i synen på den politiska strategin. Förändringar kan bara ske stegvis och med hänsyn till verklighetens mångfald av intressen och värderingar.
Det är de enkla lösningarna och utopierna som erfarenhetsmässigt är frihetens största fiende – oberoende av deras färg."
Jag tycker det är en riktig iakttagelse. Makt kan alltid missbrukas. Och maktbalans är av godo. Enkla lösningar tenderar att lätt bli totalitära. Makt skall kontrolleras och om makten inte är total utan delas underlättar det kontrollen.
Till exempel genom en författningsdomstol. Till exempel med domare som inte är jäviga. Till exempel med större inslag av personval, där väljarna har större inflytande än partiorganisationerna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Här finns intressant information för den som vill diskutera maktbalans och grundlagsfrågor:
http://grundlag.wordpress.com/2008/12/14/the-economist-intelligence-unit%c2%b4s-index-of-democracy/
Det grundläggande problemet med din ståndpunkt är vad Hayek kallar The Problem of Knowledge.
Hur vet du vad som är den rätta avvägningen? För att kunna göra denna avvägning så måste du känna alla människors preferenser i varje given tidpunkt, både i nuet och i framtiden. Det är i sig en omöjlighet.
Det finns ingen politiker eller byråkrat i världen, inte ens en dator som klarar av att hantera detta individen och marknaden hanterar spontant.
Hur vet du att att de skatter du omfördelar är den rätta omfördelningen?
Det som händer istället i den moderna socialliberala staten är att majoriteten 80 % tar ifrån den högsta 10 % av inkomstskikten för att omfördela till de 10 % lägsta inkomstskikten utan att betala, avstå något själva. Oftast är det tom. så att majoriteten även överför pengar till sig själv.
Så den sk. tredje vägen är och har alltid varit en återvändsgränd. Numer försöker man väcka liv i den stendöde Keynes med hjälp av beteendeekonomi, Behavioral Economics se böckerna Nudge och Animal Spirits.
Tyvärr Lars Erick så är det minst sämsta av alla system det Johan Norberg förespråkar, alla andra är sämre, socialismen, socialdemokrati, socialliberalism, liberalkonservatism mm. De ger alla en sämre välfärd och ett friare samhälle, klyftorna blir större men alla får det bättre.
Tack L-E för denna DN-länk!
Jag har märkt att DN "bytt fot" under den senaste månaden. (eller nja, bytt fot är för starkt, kanske jag skulle säga "påbörjat balansförskjutning från en fot till en annan")
Och DN Debatt har fått ett nytt ansikte, ett gammalt har försvunnit. Finns det ett samband, med interna stridigheter..? Det går alltid att spekulera, men det är roligt att nu den mest "hökaktiga" av tidningar i Sverige nu verkar så sakteliga inse vilket samhälle vi ser en tendens emot - och faktiskt börjar spjärna emot!
Alex, Libertarian....
Du, avvägningen gör vi tillsammans. Liberaler, i den mån de finns i olika partier, och andra. Vi får var och en marknadsföra vår tolkning, vår avvägning.
Det är det som kallas demokrati.
Liberal demokrati.
Men nog är den "lustig" din inställning till socialliberalismen. Ibland säger du att du hyllar den, att du till o med är neosocialliberal. Andra stunden sågar du den helt, som om den vore värre än allt annat.
Du glider i din definition hela tiden, men på ett sätt som gör det svårt att greppa vad du egentligen står för.
Ibland får jag för mig att det egentligen är ett slags penningfixerad konservatism du vill se. Fastän det avvisar du givetvis.
Olof Bj. Ja, jag har följt pappers-DN i en månad. Lättare att greppa än internet-DN, trots sitt omfång.
Och bytt fot är att överdriva. Men det har blivit mera nyanserat. I våra frågor. Och tydligen finns det olika åikter på ledarsidan oxå. Men Wolodarsky är ju chef där.
Skicka en kommentar