Är FRA-motståndet anarkisiskt?

Enl en färsk opinionsundersökning är nu 51% av folket emot FRA-lagen och bara en tredjedel för den. Resten är väl osäkra då. Och opinionen svänger till fördel för FRA-motståndarna. Bland unga är motståndet kompakt.

En stor del av motståndet manifesteras genom den fria debatten på internet, ofta i bloggar. (Fast pga hur min besöksräknare funkar så har jag en misstanke att FRA kollar min blogg, man kan bara undra varför och med vilket lagstöd? Så, hur "fri" är debatten?) Internetanvändare är gissningsvis mera insatt i modern kommunikationsteknik än de som skyr datorer och internet. Kanske därför inser de också farorna med FRA-lagen mer än andra.

Googlar jag runt och kollar upp lite vad olika bloggare säger om FRA är också motståndet nära nog fullständigt. Med vissa undantag främst för partimegafoner.
Ibland kan man få ett intryck av att många FRA-motståndare är extrema nyliberaler av ett närmast anarkistiskt slag. Och tonläget är då och då väldigt högt, ordvalet väjer inte för grova tillmälen. Ibland, men inte ofta, kombinerat med ganska intelligenta analyser dessutom. Haha.

Nå, jag föredrar nog en mera sansad diskussion, där sakargumenten får dominera och grundproblemen belyses.Och går man djupare i debatten, och vidgar den utanför den inre cirkeln finner man nog också att "vanliga" opponenter emot lagen dominerar. Det är folk som inser att vi behöver underrättelsetjänst. Folk som inte är anarkister. Folk som ligger i den politiska mittfåra, som inte är lätt att definiera, men som likafullt finns. Och det folket är emot FRA-lagen, och ofta även emot FRA som sådant.

Min tro är att det som bekymrar medelsvensson inte är att oskyldiga privata mail kan kollas.Det som oroar är vetskapen att vi idag, trots allt, har en "vänlig stat". Eller i vart fall vill vi tro det. Men att med FRA-lagen blir det otroligt lätt för demokratins motståndare att ta över befintlig lag och snabbt göra staten "ovänlig".
I ett sådant läget får kritik inte förekomma.
Och vi vill kunna kritisera vår överhet, den överhet som vi valt för att tjäna oss.

FRA-debatten är ett närmast övertydligt bevis för hur en stor del av våra "förtroendevalda" på heltid (riksdagsmännen) fjärmat sig från väljarnas vardag. Hur de ser sig just som överhet, som måste eller i vart fall har rätt att kolla oss väljare.
Vi svenskar vill ha trygghet, även mot yttre hot, men vi vill inte bli inlåsta och inte riskera munkavle (vilket en del riksdagsledamöter tyckte sig uppleva t.o.m. i FRA-omröstningen)!

Dessutom vill vi inte att spionbyråkrater ska ta över, och diktera för politiker vad som är bäst. Trots allt kan vi ännu avsätta politiker. Byråkrater är det svårare att avsätta, speciellt om vi har rädda och styrda politiker.

Mot det perspektivet bleknar diskussionen om teknikaliteter i FRA-lagen. Men det principiellt felaktiga ur demokratisk synpunkt blir desto mera tydligt.