tisdag 19 augusti 2008

Fler debattörer och debatter önskas här

Det är inte utan att det börjar bli tjatigt med FRA-debatten. Viktig, visst. Men var är ni andra debattörer? Vill se fler här!
Och vi får hoppas att vi kan ro hem detta med FRA, så vi kan övergå till andra ämnen också.
Om liberalismen och dess eventuella framtid.
För min del är preferensen socialliberalism.

Men jag vet att det finns många olika tolkningar av den, speciellt av dess motståndare.
Låt höra.

Finns det hopp för liberalismen? För fp? För socialliberalismen i fp - eller i något annat parti?

Vad tror ni - vad vill ni? Skriv.
Det kan ske som direkt kommentar till detta inlägg, men även som ny inlägg.

söndag 17 augusti 2008

FRA-lagen skapar en förtroendeklyfta

Går det att få en öppning i FRA-frågan?
så fall hur?
Är det ens önskvärt med en "kompromiss" ?

När jag söker resonera med riksdagsledamöter, som röstat ja till lagen, händer det att de vill se konkreta förslag. Jag menar att det finns konkreta förslag. Men det de vill se är ett lappande och lagande på FRA-lagen, inget annat. Och de säger sig inte se några sådana förslag.
Så det är där vi är.
Signalspaningslagen har skapat en polarisering i svensk politisk debatt. De hårda förespråkarna för lagen, som finns i riksdag och regering, verkar orubbliga, trots ett fåtal luddiga uttalanden som är avsedda att ses som öppningar.

Det starkaste motståndet emot lagen finns främst ute bland folket, väljarna. De är övertygade, intelligenta, engagerade och starkt politiskt intresserade människor. Sådana som i stor utsträckning blivit bevikna på de partier de hittills röstat på.

Så finns emellan dessa grupper en liten skara riksdagsledamöter som antingen är mer eller mindre kritiska till, eller direkta motståndare till lagen. Samt några få andra ledamöter som också röstat ja, då de tubbats acceptera att det behövs en signalspaningslag, men som gärna ser ett förbättrat integritetsskydd i lagen.

Denna senare grupp av rikdagsledamöter söker nu, tillsammans med en del partistrateger i ett par av allianspartierna, ett slags lösning, oftast beskriven som en kompromiss. En kompromiss som bevarar lagen men som ger några förbättringar betr integriteten.

Jag skulle karaktärisera denna lilla grupp som traditionella politiker, som i sann svensk anda vill nå en uppgörelse, så att det blir lugn och ro. Så att alla blir nöjda, eller lika missnöjda. Så man kan gå vidare till andra frågor.

Det är inte omöjligt att det till slut blir en kompromiss i denna anda. Däremot tror jag inte att det därmed blir lugn och ro. Det FRA-lagens försvarare inte inser, eller inte vill inse, är att den är felkonstruerad. Den har i sig inbyggd ett systemfel som innebär massavlyssning av oskyldiga människor. Det problemet går inte att lösa på annat sätt än genom att den avskaffas och så försöker man börja om från början, från en infallsvinkel som inte innebär att alla ska betraktas som skyldiga intill de bevisat sin oskuld.

Det är meningslöst att leta efter kompromisser som bevarar FRA-lagen. En kompromiss måste, enl mitt sätt att se, innebära att underrättelsebehovet tillgodoses med andra medel än genom FRA-lagen eller någon lag som är uppbyggd på likartat sätt. Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska medel om den ska förbli demokrati.

Ett kompromissande som innebär ett bevarande av FRA-lagen, med någon ytterligare "spärr" eller ny myndighet som ska kolla de som kollar oss, den kommer att befästa den djupa klyfta som uppstått mellan folket och makten. Den kommer att spä på politikerföraktet.

Det vore negativt inte bara för förtroendet för såväl underrättelseverksamhet som politikernas vilja att skydda demokratiska värden som den personliga integriteten. Nej, det vore förödande för demokratin som sådan och skulle skapa ökat utrymme för odemokratiska krafter.

torsdag 14 augusti 2008

Öppet brev till fp:s partisekreterare

(Jag har sänt ett öppet brev till Erik Ullenhag, detta är en förkortad version av detta.)

FRA-lagen visar på en mängd brister i demokratin. Det handlar inte bara om bristen på integritetsskydd. Det är visserligen illa nog, men det finns fler aspekter.
Vid valet av Erik Ullenhag till partisekreterare tändes hoppet att fp skulle återerövra socialliberalismen. Tyvärr har det hittills inte blivit så. Socialliberalismen lever bara som etikett. Du bestrider det gissar jag, men så upplever jag det och tusentals andra.
FRA-lagens hantering tills nu inom fp har blottlagt både detta och visat på andra problem för demokratin.
FRA-lagen är ingen lösning på säkerhetsfrågan. Den skapar däremot andra problem. Det är obegripligt att fp och regeringen ännu inte insett hur hopplöst fel lagen är. Den är felkonstruerad tekniskt, vilket också leder till konflikt med de liberala principerna om integritet. Därmed blir den ett hot mot demokratiska värden, inte ett skydd.
Om ni i någon mån tagit till er de många kloka synpunkter och initierade fakta som framkommit från de som är kritiska till signalspaningslagen skulle ni stoppat den. Likså visar debatten att FRA också måste läggas ner. Sen kan man starta från början.
Att söka ”sy in s” i en ny halvdålig lag är inte så smart. Det skulle bara öka känslan bland väljarna att maktetablissemanget inte lyssnar på folk och att klyftan fördjupas.
Det duger inte att anklaga FRA-lagens motståndare för bristande kunskaper, när det faktiskt verkar som att det är FRA-kramarna som inte ser lagens konsekvenser. Eller så söker de dölja dem.
Som framgick av en ledare i Gefle Dagblad (lib) den 28/7, uppföljd även senare, kan FRA-lagens genomdrivande ses som en byråkratins seger över politikerna. Detta är ytterligare ett skäl till att lägga ner FRA som institution.
FRA-debatten visar att fp(s ledning) idag inte står för viktiga liberala värden. Jag är allvarligt oroad över fp:s framtid. Socialliberalismen behöver ett parti, fp bör bli det igen. Det finns mängder av liberaler, det har FRA-debatten visat. Däremot finns idag inget parti som otvetydigt är allmänt liberalt och än mindre socialliberalt.
Min tro är att de socialliberala värdena omfattas av en majoritet. De vill inte ha socialism, och inte den smått anarkistiska låt-gå-liberalism som kallas nyliberalism. De vill ha en socialt ansvarstagande, engagerad liberalism, en liberalism som skyddar den enskilde och ger frihet åt alla så länge den inte skadar andra. Ett parti som håller tummen i ögat på makt och byråkrati, inte partier som arbetar för att stänga in och kontrollera oss. Vi vill ha en välavvägd mix av frihet och rättvisa. Sociala skyddsnät, men inte kollektivistiskt tvång. Frihet och trygghet inte bara för friska, välavlönade utan även för sjuka och arbetslösa.
FRA-debatten visar nästan övertydligt hur stor klyftan är mellan politikerna och väljarna. Tyvärr syns inte partierna själva ha upptäckt det, eller så negligerar de det, lutade mot allt högre partistöd och ett system som ger partiapparaterna makten över nomineringar.
Jag har sista tiden fått reaktioner från sverigedemokrater på mina skriverier som visar hur skickliga de är på att utnyttja klyftan mellan etablissemanget och väljarna.
FRA-frågan gynnar sd, men också det misstroende för de etablerade politikerna som frågan blottlagt. Sd vrider missnöjet med invandringspolitiken åt ett främlingsfientligt håll. Samtidigt visar de gärna upp att de i sina led har invandrare, ofta då arbetskraftsinvandrare som ogillar senare tiders flyktingar. Främlingsrädsla verkar vara det gemensamma för sd:s sympatisörer, även om det inte alltid kan betecknas som rasism. Men det finns även sd-sympatisörer som dras åt kulturkonservatism eller ogillar den dåliga äldreomsorgen. Framför allt gillar man att sd är en ”underdog”, ett oprövat kort.
Det är skicklig populism som sd bedriver.
Jag tror att dessa brister kan avhjälpas. Alla partier måste arbeta bort klyftan mellan riksdagspartierna och väljarna. Detta genom att de finner eller återerövrar sin ideologiska bas, tillämpar den och inte bara använder som etiketter. Folk genomskådar till slut om etikett och innehåll inte stämmer överens.
Viktigare än makt är att veta vad man vill göra med makten – och att klart redovisa detta för väljarna. Partier som bara är valapparater inger inget förtroende i längden. Partierna måste lyssna på folket. Inte för att bli populistiska, utan för att visa vilken grundsyn de har och hur de vill angripa dagens problem utifrån sina resp ideologier. Visa att teori och praktik stämmer.
Därför måste t ex personvalen lyftas fram. Personröstande måste få bättre genomslag i valet. Ledamöternas ställning gentemot partiledningarna måste stärkas, så att andra än nickedockor kan ägna sig åt politik. Idag vill få ägna sig åt en politik som upplevs som smutsig. Politikens rykte måste förbättras, genom att göra det möjligt för alla politiker att ta ställning utifrån sin övertygelse och sitt samvete.
Systemet med utkvittning i riksdagen är skapt för ett statiskt blocktänkande, där den enskilde är en lätt utbytbar nickedocka.
Partierna måste ta chansen att återerövra de demokratins värderingar. Att visa upp sina ideologier även i praktiken. Att ta tillbaka den demokratiska styrningen av byråkratin. Att slopa FRA-lagen är ett första, men ej tillräckligt steg.
Jag vill gärna se att folkpartiet blev ledande i den förnyelsen. Med socialliberalismen i fokus för demokratins skull.
Lars-Erick Forsgren, socialliberal debattör.

onsdag 13 augusti 2008

Att förakta nickedockor eller misstro politiker

Bloggen Bent skriver (13 aug) att ”Politikerförakt bara är nyttigt” och Gefle Dagblad skrev den 11 aug om ”Ett gäng nickedockor”.
Den svenska debatten handlar om FRA-lagen och samtidigt så smyger sverigedemokraterna uppåt i opinionssiffrorna.

Att förakta någon tycker jag man ska undvika, men begreppet används framför allt av politiker själva. För att beskriva andra politiker. Vanligt folk misstror politiker, och i det ligger en sund liberal attityd till makthavare och överhet.
Erfarenheten visar att makt alltid ska kontrolleras, eftersom den annars lätt spårar ur, t.o.m. korrumperas.

Att så många riksdagspolitiker anses som nickedockor är självfallet en anledning till den misstro som finns. Jag menar att det är bra med många riksdagspolitiker, så att många viljor och åsikter från skilda delar av landet kan diskutera och bryta och byta sina argument och fatta kloka beslut.
Jag måste dock medge att denna min åsikt får sig en rejäl knäck om praktiskt taget alla riksdagspolitiker ”bara” sitter som nickedockor och trycker på knappen som partiledningen sagt de skall trycka.
Som GD skrev så var det i FRA-frågan bara en enda ledamot som röstade efter eget förnuft och i strid mot partiledningen, Camilla Lindberg (fp).

FRA-lagen och debatten kring den visar också en annan anledning till misstron mot politiker. Detta att riksdag och regering avskärmat sig från folket. Jag har påtalat detta många gånger och i GD den 5 aug diskuteras samma tema. I regeringsställing (och som regeringsunderlag) så tenderar man att formulera sin politik som sutte man i en glasbur, lyssnar inte på folk och debatter, går emot sin egen ideologi och kommunicerar inte ens med sitt partifolk på gräsrotsplanet.
Det är för priviligierat att vara toppolitiker idag och har man kommit dit så behöver man inte lyssna. Tror man. Och man glömmer varifrån man kommer och varför man valts. Självklart skapar detta misstro.

Ju mer ledande politiker i sin praktiska politik avlägsnar sig från de åsikter de sagt sig ha och från väljarna, desto fler väljare får allt svårare att identifiera sig vid ett parti eller en ideologi. Både partier och ideologier blir alltmer diffusa. Man vill inte ha en etikett, som är så tveksam eller mångtydig. Man funderar alltmer på soffan. Eller på något parti som inte sitter i riksdagen. Som nu sverigedemokraterna.

Sd är ju ett obehagligt parti med många otäcka ideer främst i invandrarpolitiken. Men de försöker dölja dessa i viss mån genom att också knycka mera salongsfäiga ståndpunkter om äldrevård, och kulturkonservativt allmängods, som även återfinns hos sossepartiet och/eller kd. Och framför allt, de är oprövade i riksdagen.
De framstår ännu inte som en grå massa av nickedockor.

Politiker som visar större trohet mot sina idéer skulle minska misstron mot politiker. Det innebär bland annat att en sådan sak som FRA-lagen skulle vara en omöjlighet.
Att personval skulle underlättas och ge plats för folk som vågar stå för sina åsikter.
Partipiska framstår alltmer som ett tveksamt instrument i en levande demokrati.
Bara för något decennium var det hedervärt och aktat att i vart fall vara fritidspolitiker. Nu vill inte många syssla med något så smutsigt som partipolitik. Så blir också urvalet som det är.
Med fler som vågar följa sitt samvete skulle misstron mot politiker minska. Kanske skulle till och med partierna leva upp och bli något annat än valmaskiner som saluför färdiga koncept från sina partiledningar.

Och sverigedemokraterna skulle få sämre jordmån för sin propaganda.

söndag 10 augusti 2008

Om det inte vore så allvarligt, vore det nästan värt att skratta åt

Hittar denna artikel av Liza Marklund i dagens Expressen (10 aug 2008);
http://www.expressen.se/kronikorer/lizamarklund/1.1259696/liza-marklund-bajsmannen-pa-fra-ser-dig

Det handlar om en uppenbarligen störd FRA-anställd. Förföljelsemani, extremt kontrollbehov över omgivningeng, rättshaverist eller vad? En mycket märklig historia om vilka personer som nu får möjlighet att kolla all vår internettrafik som passerar Sveriges gräns.

Vore det inte så allvarligt, skulle man kunna skratta åt eländet.

Läs själv och döm.

lördag 9 augusti 2008

Är FRA-motståndet anarkisiskt?

Enl en färsk opinionsundersökning är nu 51% av folket emot FRA-lagen och bara en tredjedel för den. Resten är väl osäkra då. Och opinionen svänger till fördel för FRA-motståndarna. Bland unga är motståndet kompakt.

En stor del av motståndet manifesteras genom den fria debatten på internet, ofta i bloggar. (Fast pga hur min besöksräknare funkar så har jag en misstanke att FRA kollar min blogg, man kan bara undra varför och med vilket lagstöd? Så, hur "fri" är debatten?) Internetanvändare är gissningsvis mera insatt i modern kommunikationsteknik än de som skyr datorer och internet. Kanske därför inser de också farorna med FRA-lagen mer än andra.

Googlar jag runt och kollar upp lite vad olika bloggare säger om FRA är också motståndet nära nog fullständigt. Med vissa undantag främst för partimegafoner.
Ibland kan man få ett intryck av att många FRA-motståndare är extrema nyliberaler av ett närmast anarkistiskt slag. Och tonläget är då och då väldigt högt, ordvalet väjer inte för grova tillmälen. Ibland, men inte ofta, kombinerat med ganska intelligenta analyser dessutom. Haha.

Nå, jag föredrar nog en mera sansad diskussion, där sakargumenten får dominera och grundproblemen belyses.Och går man djupare i debatten, och vidgar den utanför den inre cirkeln finner man nog också att "vanliga" opponenter emot lagen dominerar. Det är folk som inser att vi behöver underrättelsetjänst. Folk som inte är anarkister. Folk som ligger i den politiska mittfåra, som inte är lätt att definiera, men som likafullt finns. Och det folket är emot FRA-lagen, och ofta även emot FRA som sådant.

Min tro är att det som bekymrar medelsvensson inte är att oskyldiga privata mail kan kollas.Det som oroar är vetskapen att vi idag, trots allt, har en "vänlig stat". Eller i vart fall vill vi tro det. Men att med FRA-lagen blir det otroligt lätt för demokratins motståndare att ta över befintlig lag och snabbt göra staten "ovänlig".
I ett sådant läget får kritik inte förekomma.
Och vi vill kunna kritisera vår överhet, den överhet som vi valt för att tjäna oss.

FRA-debatten är ett närmast övertydligt bevis för hur en stor del av våra "förtroendevalda" på heltid (riksdagsmännen) fjärmat sig från väljarnas vardag. Hur de ser sig just som överhet, som måste eller i vart fall har rätt att kolla oss väljare.
Vi svenskar vill ha trygghet, även mot yttre hot, men vi vill inte bli inlåsta och inte riskera munkavle (vilket en del riksdagsledamöter tyckte sig uppleva t.o.m. i FRA-omröstningen)!

Dessutom vill vi inte att spionbyråkrater ska ta över, och diktera för politiker vad som är bäst. Trots allt kan vi ännu avsätta politiker. Byråkrater är det svårare att avsätta, speciellt om vi har rädda och styrda politiker.

Mot det perspektivet bleknar diskussionen om teknikaliteter i FRA-lagen. Men det principiellt felaktiga ur demokratisk synpunkt blir desto mera tydligt.

onsdag 6 augusti 2008

Byråkrater styr FRA!

Det största debattämnet denna sommar har varit - och är - frågan om FRA-lagen och det integritetkränkande i den. Vreden över politikernas och framför allt över regeringens agerande är stort! Många riksdagsledamöter tvingades att rösta ja till lagen emot sin vilja, och har ångrat sig. För denna ånger har de fått utstå både spott och spe från såväl anhängare av lagen som motståndare.

Från en fd fp-riksdagsman, har jag fått denna ledare som han publicerade i Gefle Dagblad den 28 juli. Jag citerar den i sin helhet, då den förutom sin skarpa kritik av lagen i sig även belyser hur byråkrater och teknokrater spelar sitt spel. Jag menar att de fått ökat utrymme att agera för sina egna intressen när makten i sig blivit politikernas ledstjärna framför ideologin.

Ledaren har rubriken "FRA och byråkratins roll" och lyder:

"Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartier i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA själv som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Michael Odenberg och sedan Sven Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter ha betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenhetena ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om. Härom dagen sökte FRA blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den frågan som diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedimiberedskap. FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter." Slut citat.
Vad jag förstått var Beatrice Ask, som annars är mycket lojal till Reinfeldt, mycket kritisk till lagen, men ålades munkavle.
Den brist på omdöme som FRA-ledningen visat är ytterligare ett skäl till att helt enkelt lägga ner FRA. För de underrättelsebehov som finns, kan sedan ett nytt, fräscht organ byggas upp. Ett organ som präglas av demokratiska grundvärderingar och som styrs av regler som skyddar den personliga integriteten. FRA idag verkar vara befolkat av förvuxna grabbar med spionromatik på hjärnan. Det duger inte i dagens samhälle.
Och, som står i GD-ledaren, en regering ska uppfylla sina vallöften. Det är det den får mandat för i valet. Att man inte gillar sättet eller graden de gör detta på, är en annan sak. Däremot ska en regering inte utöka statens makt på bekostnad av enskildas integritet när detta inte ingick i valprogrammet, och dessutom är i direkt motsättning till vad som är regeringspartiernas ideologiska principer.
Det är en av de allvarliga bristerna i den sorgliga historia som hanteringen av FRA-lagen utgör.