lördag 28 mars 2009

Född: Apelsineld

Jag känner mig inte bekväm med att dela bloggar. Jag har insett att för mig är bloggandet något väldigt personligt.

Därför, och enbart därför, har jag beslutat att inte blogga här utan istället på http://apelsineld.blogspot.com/.

Jag skriver mer om varför här.

Låt oss fortsätta vara fria!

söndag 22 mars 2009

När riksdagens ledamöter inte vill diskutera med väljare

I en demokrati ger medborgarna i val uppdrag till riksdagsledamöterna att företräda dem för att fatta goda, demokratiska beslut enligt folkets vilja
Hur skall de valda veta vad folket vill? I någon mån kan de veta det om de själva fört ut sina åsikter i valrörelsen. Men ytterst få profilerar sig och talar om var de står. Möjligen för de ut partiets valfrågor enligt partistrategernas tolkning.


Riksdagsledamöter väljs för att representera sin valkrets. Just det, de väljs visserligen under en partibeteckning, men de skall representera väljarna. De är inte ansvariga inför partiet. De är ansvariga inför väljarna!
Visserligen söker partiorganisationerna på många sätt binda upp ”sina” riksdagsledamöter. Men faktum kvarstår, riksdagsledamoten har fått sitt mandat av väljarna. De kan avsätta henne/honom i nästa val.


Det rimliga är då att riksdagsledamöterna håller tät kontakt med med medborgarna. Gör de det? Svar: nej!
OK, i någon mån bevistar de interna partimötenoch gör de små besök i ”verkligheten”, som de brukar kalla det när de låter sig guidas runt på företag eller skolor.
Det är tillfällen när de själva kan föra ut sitt budskap. Tillfällen där de når ytterst få väljare.


Men samtalar de med medborgarna? Svarar de på mail? Nej, i ytterst liten grad. Diskuterar de på bloggar? Nej, en del har bloggar, men de används oftast bara för att föra ut partisynpunkter, inte för diskussion. Ibland har de spärrat sina bloggar för kommentarer.


En del frågor som riksdagen beslutat om var på intet sätt valfrågor. Jag avser givetvis FRA-lagen (dvs hur allas vår kommunikation via internet kan kartläggas, registreras och systematiseras) och IPRED, lagen som ger mer än polisiära fullmakter till mediaföretag att kräva familjer på stora skadestånd med hot om att dra dem inför domstol med motiveringen att någon använt deras dator för att ladda ner film eller musik.


Inget parti förde fram detta som valfrågor, som de ville kämpa för. Det rimliga hade då varit att ledamöterna fört en intensiv debatt med väljarna, tagit del av medborgarnas synpunkter om detta är förenligt med personlig integritet och rättssäkerhet. Men så skedde inte!
Det som riksdagsledamöterna lyssnade på var tvärtom lobbyorganisationers och byråkraters önskmål om mera makt.


När medborgarna började fråga ledamöterna om vad de tyckte, då svarade de inte, de satte enl uppgift till och med in filter som skulle sålla bort besvärliga mail-frågor.
En grupp demokratiskt intresserade personer skrev till samtliga riksdagsledamöter och frågade om deras kunskaper om FRA-lagen, det som i bloggarvärlden kallats ”riksdagssvar.se”. De flesta har inte svarat alls, trots flera påminnelser! Speciellt dåliga att svara var de med partibeteckningarna (s) och (m), dvs de stora partierna.
I några fall kom svar in som hänvisade till partidokument. Inte på vad de själva visste och ansåg.
Med en del undantag (främst från mp och v) så visade dessutom de svar som verkligen inkom att kunskaperna om vad de beslutat var mycket bristfälliga.
Detta är ytterst allvarligt! För att kunna representera oss väljare måste riksdagsledamöterna ta reda på vad vi anser. De måste kommunicera, svara på mail och skaffa sig kunskaper om de frågor som är aktuella.
Alla kan inte ha samma åsikter. Av FRA- och IPRED-frågorna att döma så anser uppenbarligen de flesta i riksdagen att integritet och rättssäkerhet inte är viktiga frågor. Men då ska de klart deklarera detta, diskutera det och grunda sina beslut på kunskaper.
En tigande riksdag, som inte orkar diskutera med intresserade medborgare och som grundar sina beslut på vad lobbyorganisationer och byråkrater vill, den har avlägsnat sig långt ifrån de demokratiska principerna.

onsdag 18 mars 2009

Apoteksmonopolet

Inser att jag, månlandningen och förstatligandet av apoteken är lika gamla (firar fyrtio i år).

http://www.lakemedelsvarlden.se/zino.aspx?articleID=727

Dags för en modernisering av åtminstone nummer ett och nummer tre (månlandningarna har de lyckligtvis slutat med).

När jag läser artikeln slås jag över hur blåögt naiva motiven för ett förstatligande är. Statsrådet Krister Wickman trodde t. ex. att man genom socialisering av detaljhandeln skulle kunna kontrollera läkemedelspriserna.

Så hela prismekanismen skulle alltså kunna styras bara man ägde själva prislappsmaskinen och hade makten att sätta prislappen på pillerburken?

Gosh. Bara för att man äger en butik har man naturligtvis inte makt att styra vare sig leverantörernas priser eller kundernas efterfrågan och betalningsvillighet.

Och det som hindrade ett förstatligande av själva pillertillverkningen verkade vara att det fanns så mycket utländsk konkurrens att det inte var lönt.

Exakt HUR förväntar man sig att ett förstatligande ger makt att bestämma kostnaderna? Är inte kostnaderna helt beroende av den faktiska produktiviteten?

lördag 7 mars 2009

Fascism och antifascism

Dummaste kommentaren idag (av "HDR-fotografen") på Zaramis blogg, angående dumskallarna i demonstrationstågen i Malmö:

"Knappast facister som levde rövare i Malmö idag. Snarare antifacister. "

Bara så att vi har en sak klar för oss: om man tycker att våld är en god politisk metod, så menar man att politiken ska bestämmas av de våldsammaste och starkaste.

Det är fascism. Ren fascism. Inget annat än fascism. Att man har röda fanor och kallar sig för antifascister ändrar inte faktum.

fredag 6 mars 2009

Jag skriver om ekonomin

Jag håller på att skriva en del om ekonomin. En massa inlägg om varför ingripandena kommer att slå så fel (särskilt i USA), vilka horribla effekter som kommer att bli följden av alla "stimulans"-paket och regleringar, men också vad jag (och många andra) menar bör göras istället.

Jag skriver för mig själv, och för de av mina vänner som inte förstår varför jag tycker som jag tycker. I retorikens värld kallas det jag föreslår ibland för "chockåtgärder", "obarmhärtigt" och "högerpolitik". Det gör vissa av mina vänner förvirrade eftersom de inte känner mig som en obarmhärtig person.

Men jag framhåller ju inte några lösningar för att vara elak. Utan för att jag menar att det vi nu ser, det är riktigt elakt. Och obarmhärtigt. I synnerhet mot de fattiga.

De rika kommer att klara sig. De klarar av regleringar, höga skatter, hög inflation, tullar och stagnation. De rika har kapital, kapital som är spritt på ett sådant sätt att det överlever allt detta.

De fattiga däremot, och dit kanske de flesta av oss måste räkna sig snart, har inte det kapitalet. Fattiga människor är beroende av att producera. Antingen sådant vi man själv kan konsumera, eller sådant man kan använda som inbyte för att få ännu mer.

För att kunna producera och få betalt för sin produktion måste ekonomin vara sund och samhället vara fritt. Fattiga är alltså mer än rika beroende av en sund ekonomi. Det vi ser nu, i synnerhet i USA, bäddar inte för en sund ekonomi. Jag är riktigt orolig.

Jag skriver för att jag vill synliggöra de här sambanden. Men det tar tid. Vissa samband är inte så enkla att fästa på ord. Därför dröjer det.

Men sök information, var kritisk, och ifrågasätt! Det är mycket retorik nu som låter fin och mysig. Idealen kan vara höga på sina ställen. Men snälla, döm inte politiska åtgärder efter idealen! Döm efter hur de faktiskt lyckas!

torsdag 5 mars 2009

Riksdag i glashus eller i verkligheten?

Hanteringen av FRA-lagarna, IPRED mm visar att riksdagens ledamöter i stor utsträckning inte har den förankring i samhället omkring sig som den borde ha, för att vara representativ.

Trots dessa lagars stora vikt för, läs skadeverkan på, den personliga integriteten och för rättssäkerheten är det nog så att för många människor överskuggas detta av den kraftiga lågkonjunktur kombinerad med finanskris som vi nu upplever. En kris som vi inte vet vare sig hur djup eller hur långvarig den blir. Tiotusentals människor har redan blivit av med jobben p g a denna kris och än fler blir det inom kort. Det förhandlas runt om i landet om lägre inkomster. För SAS-personal m fl är det redan bestämt och fler lär komma efter. Det talas om tjugoprocentiga reductioner. För de som förlorar jobben minskar inkomsten oftast med bortåt 40% eller mer, så länge A-kassan räcker. Om de nu har A-kassa.
Samtidigt ser vi hur statens finanser snabbt försämras i och med krisen. Det som nyss var stora överskott blir nu ännu större underskott.

Mot den bakgrunden anser jag att riksdagen ska visa att den lever med i samhället. Ett sätt att göra det är att riksdagens ledamöter frivilligt sänker sina löner/arvoden (liksom traktamenten och andra förmåner) med minst tjugo procent, åtminstone under de närmaste tjugofyra månaderna.

”Populism”, fnyser genast någon ledamot. Varför det? Ska inte riksdagen visa att den är medveten om omvärlden? Statens finanser skulle få en visserligen liten, men ändock avlastning. Men framför allt skulle det ge en viktig signal om solidaritet med de som drabbas. Det skulle samtidigt vara en signal till de toppar inom näringslivet som hittills visat sig mycket ovilliga att anpassa sig till det nya marknadsläget och att inse att krisens allvar måste innebära konsekvenser även för dem själva.

Att mana till solidaritet och samtidigt visa gott föredöme, det måste vara en viktig psykologisk signal för riksdagen att ge. Det skulle visa att den är medveten om sitt ansvar och om omvärlden.

Annars så bekräftas bara den alltmer spridda uppfattningen att riksdagen sitter i en glasbur, avskärmad från den vardag som väljarna lever i.

Lars-Erick Forsgren

onsdag 4 mars 2009

Passivitet

Har suttit ett par kvällar och funderat över det här med regeringens sk. "passivitet".

Till exempel anser (S) att regeringen sviker Svensk fordonsindustri och Baylan tror att (S) kommer att kunna avgöra 2010 års val på arbetsmarknadsfrågorna.

Det är möjligt att Baylan har rätt i detta, och det är till och med möjligt att (S) har rätt i att regeringen borde göra mer. Men det som slår mig är att de aldrig själva säger exakt vad de önskar att regeringen skulle göra. Eller själva skulle göra, om de var regeringen.

Det gör mig rädd.

Är att göra fel saker bättre än att vänta lite? Lärde vi oss inget av 70-talet?

Och har någon enda människa idag den information som krävs för att veta vad som behöver göras från politiskt håll?

En sak vet vi: det här är en lågkonjunktur. Lågkonjunktur blir det när producenterna (arbetare och ägare) inte producerar det som kunderna kan tänka sig att betala för. Det som krävs är att producenterna ändrar sin produktion.

Exakt hur vet ingen idag. Allra minst en handfull människor i regeringskansliet. Uppenbarligen inte folket i oppositionens högkvarter heller. Det är en uppgift för oss alla att försöka finna sätt att göra saker som folk i vår värld vill betala för.

Att i det läget stödja den gamla produktionsapparaten (som inte gör sånt som folk vill ha), eller satsa på utbildningar (innan vi vet till vad), eller binda upp resurser i infrastrukturprojekt (innan vi vet vilka strukturer dessa ska stödja), det är vanvett. Att tanken ens tänks gör mig lite rädd.

tisdag 3 mars 2009

Det Rädda Apoteket



Det finns inga belägg för att kunder och samhället vinner ekonomiskt på en avreglering. /Apotekets VD Stefan Carlsson



Eller annorlunda uttryck: "Det finns inga belägg för att kunder och samhället vinner ekonomiskt på att mitt företag (där jag är VD) utsätts för konkurrens!"

Lyssna nu noga, Stefan Carlsson och alla andra som vill Rädda Apoteket. Det är inte min eller någon annans uppgift att rädda några apotek.

Det är Apotekets uppgift att rädda mig när jag har huvudvärk, behöver livsnödvändig medicin, preventivmedel eller något annat.

Om Apoteket gör det på ett bra sätt, så har Apoteket inget att frukta. Släpp sargen, kom in i matchen.

Demokrati betyder att makten ska granskas.

Debatten om DNs underliga behandlande av FRA-motståndet, om FRA-frågan i allmänhet liksom av liknande frågor, det har nu väckt en stor debatt bland bloggarna. DN, med sina avlönade journalister och en stort antal ledarskribenter, ifrågasätter motiv och (högst eventuella) inkomster hos bloggare som motsätter sig FRA och påstår genom infama formuleringar att gräsrotsupproret emot FRA skulle vara styrt av en PR-byrå (!).

DN "glömmer" att bloggare inte är anställda för att skriva, vi skriver av intresse. Och betr FRA av intresse för demokratins fortlevnad i detta land. Något som DN numera inte intresserar sig för. Herbert Tingstens tid verkar helt glömd.

Nu skriker en del gammelmediamänniskor om den farliga bloggen. Att där finns så många röster. Det är ju bra det, att fler får sin röst hörd. De som är rädda att bli överröstade är ju de i gammelmedia, som varit vana att styra debatterna och själva tämligen oemotsagda kunnar publicera sig.
Nu är det privilegiet borta.


Ett intressant faktum är att chefredaktörer/tidningschefer numera inte är rekryterade för att bedriva journalistik eller för att granska makten.
De ska fixa ekonomin, fixa upplagan.
De är ofta "opolitiska" i meningen att de kan leda tidningar av vilken färg som helst. De jagar runt mellan tidningarna på jakt efter högre löner, allt efter beställning från ägarna, vilka bara ser till avkastning, inte på tidningarnas kvalitet.

Ledarskribenter var tidigare oftast starkt ideologiska, visserligen med en viss partifärg, men ideologin och den journalistiska grundtonen att alltid granska makten fanns där mer än idag.

Idag är de antingen partimegafoner, fåniga megafoner, eller så är de vindflöjlar som bräker med för att höja upplagan eller för att smeka makten.

Den ursprungliga uppgiften har bloggarna tagit över.
Det är bara synd att inte alla människor ännu upptäckt detta och kollar upp vad som händer. I papperspressen är det ju väldigt selekterat...

Samtidigt kan vi notera att enstaka tidningar faktiskt är mera öppna för förändringar i samhället än vad DN och andra stora drakar är.

Den djupa insikten

I Expressen sägs det:

Det fackliga löftet lyder:
"Vi lovar att aldrig sälja vårt arbete till lägre pris och sämre villkor än de vi lovat varandra.
Vi lovar varandra detta i den djupa insikten, att om vi håller detta löfte så måste arbetsgivaren betala."


Den något djupare insikten är att om inte arbetsgivaren kan betala detta pris, så går arbetsgivaren i konken (alternativt blir tvungen att göra sig av med folk).

Kampen står inte mellan arbete och kapital. Om Transport tog en titt på vinstmarginalerna i transportföretagen skulle de se att det inte är där som det stora löneutrymmet finns.

Kampen står mellan producenterna (arbetare och ägare) och konsumenterna. Lyckas producenterna producera något som kunderna vill betala för, så behöver ingen gå ner i lön eller arbetstid eller stå utan arbete.

Tolerera de intoleranta!

I en artikel i Expressen ondgör sig Lars Gustafsson över vad han tycker är en relativisering av absoluta värden, i debatten om multikulturalism, tolerans och intolerans.

Det han kommer fram till, som han menar bör ses axiomatiskt, är ungefär att om man är tolerant mot de intoleranta, så vinner dessas intolerans. Medan om man är intolerant mot de intoleranta så vinner ... toleransen?

Här vaknar åtminstone mina nyspråksöron: för att bevara toleransen bör vi alltså upphäva den? Analogt med: För att ingen ska kunna upphäva vår yttrandefrihet måste vi förbjuda folk att propagera mot den! Frihet är alltså egentligen en sorts slaveri, om inte friheten ser ut som någon annan definierar den åt dig?

Den bärande tanken verkar vara att det finns faktiska inkompatibla skillnader mellan olika värderingssystem. Vilket ju ingen kan neka till. Antingen menar man att samhällen bör förbjuda homosexuella förbindelser eller så gör man det inte.

Men betyder det att ett samhälle har att välja mellan att antingen förbjuda folk att predika stening av homosexuella par, eller att själv börja stena dem?

Självklart inte. Det här handlar snarare om att Lars inte gör skillnad mellan värdering och lag. Från att ha diskuterat värderingar glider han över i att diskutera hur olika lagstiftningar inte är kompatibla.

Ett samhälle kan faktiskt innehålla olika värderingssystem samtidigt. Det är till och med så att det är ett önskvärt tillstånd i ett fritt samhälle. För närvaron av både motsättningar och ytterligheter visar att vi har ett samhälle där debatten inte är strypt.

Därför är vi rätt många som är beredda att slåss med näbbar och klor för att även otäcka åsikter ska få uttryckas. Det är vad tolerans mot de intoleranta innebär.

Vad vi däremot inte kan ha är olika lagar för olika personer. I ett fritt samhälle råder likhet inför lagen. Därför är vi också rätt många som slåss med näbbar och klor för att likhet inför lagen ska gälla.

I ett fritt samhälle råder dessutom frihet så att lagen inte blandar sig i livsval du gör som inte får dåliga konsekvenser för omgivningen. Däri ligger skyddet mot sharialag (som definitivt lägger sig i andras livsval). Inte i att de bakomliggande värderingarna skiljer sig.

Det är livsfarligt att blanda ihop likhet inför lagen och rätt att välja livsväg för sig själv, med att alla i samhället måste stödja likartade värderingar. Ett samhälle behöver inte, ska inte välja värderingar åt folk. Att välja värderingar åt folk är snuskig intolerans och förtryck, antingen den som väljer menar sig vara upplysningsfilosof eller imam.

Ett samhälle ska inte heller ge efter för dem som vill ha olikhet inför lagen. Att tolerera är att acceptera folks värderingar och livsval, så länge de inte tvingar sig på någon annan. Lagen handlar däremot om tvång, och där är det likhet och frihet som gäller.

Alltså kan inte tolerans mot de intoleranta vara uttryck för något annat än tolerans, och intolerans är alltid intolerans oavsett gentemot vem den riktar sig.

måndag 2 mars 2009

DN: så här granskar man bloggare

Avslutningen av DN:s ledare är på sitt sätt avslöjande. Tidningen skriver:

"De nya medierna är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten"


På vilket sätt är det mer eller mindre komplicerat att granska en bloggbävning jämfört med ett mediadrev? En tidning jämfört med en bloggare?

DN, här får ni tre enkla verktyg:

Sakargumenten
Det första verktyget är att ägna sig mindre åt att granska bloggaren och mer att granska argumenten. Det spelar ju liksom ingen roll om det är "Förenade Nationaldemokrater för kärnvapen" eller "Ekologiska delfiner för regnskogen" som argumenterar för eller emot FRA. Sakargumenten ska ju granskas på sina egna meriter. Argumenten mot FRA försvagas ju inte av vilka intressen som står bakom dem.

Demografin
Sedan: De pengar och det kontaktnät finns inte som kan köpa en bred bas. Möjligen skulle någon kunna köpa sig ett par konstgräsrötter för att argumentera för de mest märkliga saker. Men någon bloggbävning kan man inte skapa om man inte kan leverera åsiktsunderlag som ger återklang hos en bred bas.

I FRA-frågan förenas Timbrohöger och stenkastande vänsteraktivister. Det säger något om bredden.

När det gäller integritetsfrågor på internet så har dessutom dessa varit i ropet sedan tiden innan det gick att köpa sig kommersiell internetaccess. Det har alltid varit en viktig fråga för folk på nätet, och fruktan för att nätet ska bevakas och regleras har varit stor sedan långt innan FRA ens visste att nätet fanns.

Så en fråga som varit känslig i över tio år innan den hamnar på tidningarnas radar, måtte väl stå fri från anklagelser om att den nyligen framkallats på kommando?

Track
För det tredje: Den politiska bloggarens åsikter är ju minst lika framträdande som någonsin tidningens. Bloggare med politiska syften brukar ju inte direkt dölja dessa. Det är ju liksom själva idén med att blogga politiskt: att man vill göra sina åsikter kända. Inte hymla och dölja.

Detta sätter ju spår. Är man rädd för att en bloggare blivit köpt av ett eller flera intressen: se hur bloggarens åsikter hänger samman över tid och i olika kanaler. Om Jimmie Åkesson plötsligt börjar argumentera för oreglerad invandring kan man ju misstänka att en och annan mutkrona varit inblandad.

I ett vidare perspektiv har ju en bloggare också ett track på flera plan. Hur kommenterar bloggaren, hur stämmer de uttalade åsikterna överens med resten av personen så som denne framträder på andra arenor (i politiken, på facebook). Det är ju inte så att man är anonym.

Så nä, det är inte svårare att granska bloggare än andra. Bara om man verkligen inte inte förstår mediet.

DN skojar till det

ledarplats i DN har de fått till det. FRA-motståndet är naturligtvis konstlat.

Självklart måste människor få betalt för att låtsas tycka att det är dåligt att deras internetkommunikation kopieras in i myndighetens misstänkliggörarmaskineri.

En så vanvettig tanke som att privatpersoner vill ha integritet och brevhemlighet, den måste ju bara vara konstlad. Precis som när skådespelarna säger: "Mums, vilken naturlig doft!" när de sniffar i sköljmedelflaskan. Where's the money?

För inte kan det vara så att en medborgare på allvar vill ha källskydd när de tipsar DN?

Första mars var i går. Första april är om en månad. Är ni lite tidigt ute?

söndag 1 mars 2009

Lite konkreta förslag, tack!

Läser i Aftonbladet en skarp uppmaning till regeringen att sluta låtsas som det regnar och istället börja agera.

Ivrigt läser jag artikeln, kan det vara så att Aftonbladets ledarredaktion har kommit på hur man på bästa sätt agerar i krisen? Har de funnit alternativet till regeringens "passivitet"?

Nä. Faktiskt inte ett enda konstruktivt förslag, utöver det vanliga gnället ("men gööör något då!!!").

Vilket inte är så konstigt. Det finns ingen magisk formel här.

Lågkonjunktur, när företagen märker att efterfrågan viker, är ett resultat av att de som producerar inte riktigt har lyckats förutse vad kunderna ville ha, hur mycket, och till vilket pris. Kunderna säger som det är: Er produktion är felplanerad! Vi vill inte ha er skit! Gör nytt, gör om, och gör bättre!

Det ENDA som hjälper då är att producenterna planerar om. Vissa producenter kommer inte kunna fortsätta. Nya företag måste uppstå, nya försök måste göras att möta människors behov, och nya uppfinningar ta plats på arenan.

Resurser måste flyttas från de gamla ställena till de nya, och det kommer att göra ont.

I det läget kan man naturligtvis inte fortsätta på det gamla sättet. Att pumpa in resurser i döende verksamheter är ett rent resursslöseri. Att ta över dem är ett ännu större vansinne.

"Efterfrågestimulans" som hjälper folk att efterfråga vissa produkter (genom att bränna pengar på att göra dem onaturligt billiga, till exempel statliga infrastrukturprojekt) är också dumt, för det är ju inte folks efterfrågan det är fel på, utan producenternas oförmåga att möta folks efterfrågan.

När man tänker efter, så är ju all form av centralt planerad produktion i det här läget vansinningt. Om inte hundratals företag kunde förutse vad folk faktiskt var beredda att betala för; hur ska då en handfull politiker (de flesta helt utan företagserfarenhet) klara av den saken bättre?

Är det inte tvärtom så att just i det här läget så krävs fler försök? Att låta tusentals personer försöka planera, i det lilla, över nya sätt att göra livet bättre för sina kunder?

För kom ihåg att en regering har inga pengar. Inte förutom de pengar som de tar från de ställen i ekonomin som faktiskt fungerar.

Så om central planerad produktion har så stor risk att slå fel, så ska regeringen definitivt inte satsa på att centralisera resurserna. Att suga in dem från precis de ställen i ekonomin som ännu fungerar riskerar att bli dödsstöten.

Så vad bör politikerna göra? Tre saker:

För företag - hjälp tusen blommor att blomma, genom att göra det enkelt att starta och driva företag, röja undan hinder för att anställa och producera och exportera. Företag som fungerar ska inte straffas.

För privatpersoner - Lindra smärtan i omställningen, hjälp arbetssökande att synliggöra sin kompetens, sporra till att starta eget, akta er för skattehöjningar, fundera istället över skattesänkningar.

I allmänhet - Se till effektiviteten i välfärdsapparaten och anlägg ett tydligt konsumentperspektiv. Stat, kommun, och landsting ska inte företräda välfärdsproducenternas intressen, utan välfärdskonsumenternas. Varje välfärdstjänst du utnyttjar har du betalt för genom ditt eget arbete. Ställ krav på välfärdsproducenterna, och kräv att dina politiker också ställer krav.

Det finns inget i det här som andra kan göra åt oss. Vi måste utföra omställningen själva. Vare sig Maud Olofsson eller Mona Sahlin kan eller ska hitta nya kunder åt oss. Det enda vi kan begära är sansade förutsättningar. Och att de i övrigt håller sig ur vägen.

Om badhus

I SvD och hos Gudmunsson, samt hos Svansbo uppmärksammas att det blir vanligare med könsseparatistiska träningspass och badpass.

Om detta kan man tycka mycket. För det första kan man vara för eller emot företeelsen som sådan. Utifrån ett likhetsperspektiv kan man vara emot, utifrån ett feministiskt perspektiv kan man vara både för (kvinnor behöver fredade zoner) och emot (likhet), utifrån ett sexualkonservativt perspektiv kan man vara för. Bland annat.

Men i allt detta tyckande är det en sak som har kommit bort: att det faktiskt inte är någon sexualkonservativ eller feministisk reglering som drivit igenom det här emot folks vilja.

Det är tvärtom vanligt folk som efterfrågat precis denna könsseparatism.

Man kan förfasa sig över deras bevekelsegrunder. Man kan vara arg på, och vilja motverka, den bakomliggande värdegrunden. Man kan underkänna giltigheten i deras analys.

Men man kan inte med gott samvete underkänna själva valen de gör. Av något skäl, som vi kan ogilla eller gilla, har dessa människor valt att för sin egen skull efterfråga något som berör just dem. Att låta dem få sin vilja igenom för något som gäller deras egna val och deras egna kroppar, borde vara en självklarhet.

Om man sedan inte gillar deras bevekelsegrunder och värderingar: men så angrip dem då! Det finns bara ett enda sätt att angripa värderingar på, och det är genom argumentation. Tvångsmedel, som t ex att förbjuda kommunala hallar att erbjuda könsseparatistiska alternativ, fungerar inte: People convinced against their will, have the same opinions still!

Träna på att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Jag ogillar din sexualsyn, men jag är beredd att slåss med näbbar och klor för din rätt att tillämpa den på dig själv.