En text av Johan Mitt-i-steget Westerholm( http://mitt-i-steget.blogspot.com/2008/11/demokratins-fiende.html ) gör att jag ställer mig frågan om vi, visom inte tillhör det politiska etablissemanget, för alltid ska sitta på åskådarplats?
Under de senaste trettiotalet åren har jag alltmer blivit på det klara med att den demokrati vi lever i, i allt högre grad blivit en åskådardemokrati. Vi väljer vad som kan kallas eliter (jfr "Den nya klassen", för att koppla till Milovan Djilas bok från 50-talet om kommunismen). Själva förpassas vi till åskådarplats och kan inte ens välja vilken pjäs som ska spelas, det gör aktörerna.
Det känns t o m ibland som att aktörerna gjort upp om vem som ska ha huvudrollen i nästa akt, vinna nästa val. Den känns allt längre bort, den tid då demokratin utvecklades av folket genom olika folkrörelser.
(För den som inte har historien om demokratins genombrott klar för sig, här en minikurs.
Det var ur liberalismen som demokratin växte fram, dess motståndare var den tidens höger/moderater. När socialdemokratin senare växte fram så anslöt den sig också till demokratin, sedan de slängt ut de krafter som ville ha ett kommunistiskt samhälle.
De frisinnade, som liberalerna kallade sig, hade sin bas i folkrörelser som nykterhet och frikyrka alltså bland det småfolk som gjorde uppror mot alkoholens slaveri och statskyrkans tvång. Socialdemokratin hade sin bas inom arbetarrörelsen, som faktiskt också den hade liberalt ursprung men som togs över av sossarna.
Eftersom det var kampen för demokrati i form av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, som var den centrala frågan, samarbetade liberaler och socialdemokrater emot de konservativa, som var mot demokratin och för kungaväldet.)
Idag är de politiska partierna en del av etablissemanget, toppstyrda och med krympande medlemsskaror.
Min undran är hur vi ska komma ur detta? De politiska eliterna verkar inte bry sig och inte vilja byta system. Idag är de gamla folkrörelserna i stort sett döda, vissa överlever bara med konstgjord andning i form av statsbidrag.
Därmed har de, liksom partierna, blivit en del av staten och den maktstruktur de en gång skapades för att bekämpa.
Dagens engagerade medborgare, som vill bevara, eller rättare sagt restaurera, demokratin känner sig oftast inte hemma i de nuvarande systemen. Men hur skall vi komma ifrån åskådardemokratin?
Kanske är det bara uppkomlingar som Camilla Lindberg, som mig veterligt inte kommer från en politisk familj, som kan initiera förändringar. Om de vill.
Men dessa nykomlingar utanför den tidigare eliten måste skynda sig, innan de inlemmas i den och blir avväpnade.
Jag vet inte om detta, inbrytningar av ny/uppkomlingar med rätt sinnelag (dvs ett medborgarperspektiv), är den enda möjliga vägen.
Den borde i vart fall vara möjligt - än så länge.
I annat fall ligger vi illa till. Demokratin har förstelnats, men folket vill vara med. På ett eller annat sätt kommer det att ske. Frågan är bara hur det sker. Och om det måste ske mot nuvarande strukturer.
tisdag 4 november 2008
söndag 12 oktober 2008
Finns en chans för fp att samarbeta med s?
En herre vid namn Jan Sjöberg har en blogg med namnet "Liberalen". Ofta har jag starka invändningar emot vad han där skriver. Det verkar vara en tämligen osmält "liberalism" han där förespråkar, en blandning opportunism, lite "höger" men ändå trivs han inte helt med samarbetet med moderaterna, lite lätt främlingsskeptiskhet, och en stark auktoritetstro i synnerhet på Jan Björklund. Det är inte min liberalism, i vart fall. Och knappast socialliberalism.
Nu har jag dock hittat ett inlägg som jag vill kommentera även här. Jan Sj kallar det för "Fp+s=sant" och förespråkar där samarbete mellan nämnda partier. Han hänvisar till att då skulle en sådan regering (utan mp och/eller v) mera tänka på sjuka och arbetslösa än vad Alliansen gör.
Jag har viss sympati för tanken. Men, men. Idag har fp (som ju i hög grad övergett socialliberalismen) så hårt förankrat sig som släpjolle till moderaterna att ens att tänka den tanken inom fp, det verkar meningslöst. Då viner ju partipiskan. Ideologin har ju fått ge vika för maktsträvan i sig.
Det andra är att sossarna bör nog befinna sig i opposition minst en valperiod till. Vi ska inte glömma hur storebrorsaktigt de uppträder när de tror att de sitter i ständig maktutövning! De tycks tro att de är av Gud givna all makt. Att en valförlust är en olycklig tillfällighet, som kommer att rätta till sig vid följande val.
De måste lära sig ödmjukhet, att diskutera och kompromissa till folkflertalets fördel. Det duger inte att bara gynna sina egna kärntrupper, "rörelsen".
När de lärt sig det, kan vi jobba för att bryta blockpolitiken. Då kanske också verkliga förnyare inom s få större inflytande inom sitt parti.
Fläckvis finns ju faktiskt också positiva inslag hos mp, antydningar till socialliberalism.
Bäst resultat för socialliberalismen når man om man väljer sällskap efter vilka frågor som är aktuella.
Men idag är ju socialliberalismen hemlös, den finns inte som dominerande ideologi i något parti. Inte ens inom fp, där är den idag bara en etikett utan innehåll. Vilket alltfler socialliberaler bittert erfar - och lämnar fp.
Kanske måste det till en ny partibildning, som omfattar socialliberaler - vare sig de kallar sig det idag eller inte - från olika håll. En samling för liberaler med socialt ansvar. Dvs inte för neo-liberaler med smått anarkistisk läggning. Definitionen på socialliberal är något flytande beroende på vem som gör den, men bortsett från det så tror jag att i grunden omfattas socialliberalism av stora delar av väljarna. Merparten av sosseväljarna är inte socialister. Merparten av fp-väljarna är inte moderater-light, och jag vill gärna tro att ett modernt socialliberalt part skulle attrahera även en del väljare från moderaterna, från kd och centern, från miljöpartiet och till och med en del vänsterväljare, som i grunden är kritiska till Lars Ohlys opportunistiska "nymarxism". Och ett sådant parti borde vara något för kritiker av FRA-lagen, vars liberala samhällsintresse väckts av hur FRA-frågan misskötts av dagens partier.
I vilket fall som helst så måste det till en pånyttfödelse av demokratin i Sverige. Dagens partisystem är helt förstelnat.
Nu har jag dock hittat ett inlägg som jag vill kommentera även här. Jan Sj kallar det för "Fp+s=sant" och förespråkar där samarbete mellan nämnda partier. Han hänvisar till att då skulle en sådan regering (utan mp och/eller v) mera tänka på sjuka och arbetslösa än vad Alliansen gör.
Jag har viss sympati för tanken. Men, men. Idag har fp (som ju i hög grad övergett socialliberalismen) så hårt förankrat sig som släpjolle till moderaterna att ens att tänka den tanken inom fp, det verkar meningslöst. Då viner ju partipiskan. Ideologin har ju fått ge vika för maktsträvan i sig.
Det andra är att sossarna bör nog befinna sig i opposition minst en valperiod till. Vi ska inte glömma hur storebrorsaktigt de uppträder när de tror att de sitter i ständig maktutövning! De tycks tro att de är av Gud givna all makt. Att en valförlust är en olycklig tillfällighet, som kommer att rätta till sig vid följande val.
De måste lära sig ödmjukhet, att diskutera och kompromissa till folkflertalets fördel. Det duger inte att bara gynna sina egna kärntrupper, "rörelsen".
När de lärt sig det, kan vi jobba för att bryta blockpolitiken. Då kanske också verkliga förnyare inom s få större inflytande inom sitt parti.
Fläckvis finns ju faktiskt också positiva inslag hos mp, antydningar till socialliberalism.
Bäst resultat för socialliberalismen når man om man väljer sällskap efter vilka frågor som är aktuella.
Men idag är ju socialliberalismen hemlös, den finns inte som dominerande ideologi i något parti. Inte ens inom fp, där är den idag bara en etikett utan innehåll. Vilket alltfler socialliberaler bittert erfar - och lämnar fp.
Kanske måste det till en ny partibildning, som omfattar socialliberaler - vare sig de kallar sig det idag eller inte - från olika håll. En samling för liberaler med socialt ansvar. Dvs inte för neo-liberaler med smått anarkistisk läggning. Definitionen på socialliberal är något flytande beroende på vem som gör den, men bortsett från det så tror jag att i grunden omfattas socialliberalism av stora delar av väljarna. Merparten av sosseväljarna är inte socialister. Merparten av fp-väljarna är inte moderater-light, och jag vill gärna tro att ett modernt socialliberalt part skulle attrahera även en del väljare från moderaterna, från kd och centern, från miljöpartiet och till och med en del vänsterväljare, som i grunden är kritiska till Lars Ohlys opportunistiska "nymarxism". Och ett sådant parti borde vara något för kritiker av FRA-lagen, vars liberala samhällsintresse väckts av hur FRA-frågan misskötts av dagens partier.
I vilket fall som helst så måste det till en pånyttfödelse av demokratin i Sverige. Dagens partisystem är helt förstelnat.
Överlever liberalismen FRA?
Liksom så många andra måste jag tillstå att liberalismen sitter trångt idag i det svenska partiväsendet.
Den avart av liberalism som kallas nyliberalism (dvs egentligen en uppfräschad gammelliberalism med betoning på ekonomi, neoliberalism) som gav moderaterna en kick med Gösta Bohman, den har nu mixats med (social-)konservatism och annat till en ogenomtränglig sörja hos "nya" moderaterna.
Hos kd har den väl aldrig funnits, möjligen i någon mån i biståndspolitiken.
Ett tag fanns strimmor av olika liberala varianter inom centern, nu i stort försvunna i FRA-debattens spår.
Hos sossarna finns nog enstaka liberaler, men de har aldrig varit tongivande. Mona Sahlins lilla försök att gå ett tuppfjät i den riktningen genom att ställa Lars Ohly off-side ledde ju till interna konvulsioner.
Och inom vänstern, nej. Visst kan det finnas enstaka frågor där de glimtar till en aning, men som helhet - inte alls, snarare tvärtom efter Lars Ohlys tillträde.
Vissa stråk kan då och då förnimmas hos miljöpartiet till något som skulle kunna utvecklas till socialliberalism, men de har svårt att utvecklas så länge de samarbetar med sossarna.
Men folkpartiet då, det parti som så stolt förfäktade den moderna socialliberalismen? Där har tydligen nu det som förr var partiets ideologi förpassats till sophögen. Det har skett i olika såväl större som mindre steg, där de mest uppmärksammade var schabblet med övergångsreglerna för den fria rörligheten vid EUs utvidgning. Och nu då FRA-lagen. Där de liberala kritikerna tystats genom olika åtgärder.
OK, både enstaka socialliberaler (som ibland är ett slags gisslan), nyliberaler, betong- och batongliberaler finns där, liksom många andra. Men mixade med det övergripande målet: MAKT, så har det blivit ett mycket opålitligt parti för den som hyllar liberalismen.
Som ett grundläggande fundament för ett parti så existerar inte liberalismen idag.
På det sättet är den död.
Men en glädjande bieffekt av den i andra avseenden tragiska behandlingen av problematiken kring FRA-lagen, den är att det visat sig att liberala tankar lever i högsta grad bland de medborgare som har ett samhällsengagemang.
Det är mycket större och bredare än man kunnat tro - och det är inte alltid som alla är medvetna om att det är liberala idéer de förfäktar. De kan, före FRA-frågan, ha känts sig hemma i många olika partier, men känner sig idag ofta hemlösa.
Icke desto mindre ger detta ett hopp om en pånyttfödelse av liberalismen i Sverige. Kanske det till och med kan leda till att något (nytt?) parti tar liberalismen till heders igen - inte bara i sitt program utan även i praktisk politik!
Vilken nystart för en levande demokrati det skulle kunna bli!
Liberalismen är död - leve liberalismen.
Den avart av liberalism som kallas nyliberalism (dvs egentligen en uppfräschad gammelliberalism med betoning på ekonomi, neoliberalism) som gav moderaterna en kick med Gösta Bohman, den har nu mixats med (social-)konservatism och annat till en ogenomtränglig sörja hos "nya" moderaterna.
Hos kd har den väl aldrig funnits, möjligen i någon mån i biståndspolitiken.
Ett tag fanns strimmor av olika liberala varianter inom centern, nu i stort försvunna i FRA-debattens spår.
Hos sossarna finns nog enstaka liberaler, men de har aldrig varit tongivande. Mona Sahlins lilla försök att gå ett tuppfjät i den riktningen genom att ställa Lars Ohly off-side ledde ju till interna konvulsioner.
Och inom vänstern, nej. Visst kan det finnas enstaka frågor där de glimtar till en aning, men som helhet - inte alls, snarare tvärtom efter Lars Ohlys tillträde.
Vissa stråk kan då och då förnimmas hos miljöpartiet till något som skulle kunna utvecklas till socialliberalism, men de har svårt att utvecklas så länge de samarbetar med sossarna.
Men folkpartiet då, det parti som så stolt förfäktade den moderna socialliberalismen? Där har tydligen nu det som förr var partiets ideologi förpassats till sophögen. Det har skett i olika såväl större som mindre steg, där de mest uppmärksammade var schabblet med övergångsreglerna för den fria rörligheten vid EUs utvidgning. Och nu då FRA-lagen. Där de liberala kritikerna tystats genom olika åtgärder.
OK, både enstaka socialliberaler (som ibland är ett slags gisslan), nyliberaler, betong- och batongliberaler finns där, liksom många andra. Men mixade med det övergripande målet: MAKT, så har det blivit ett mycket opålitligt parti för den som hyllar liberalismen.
Som ett grundläggande fundament för ett parti så existerar inte liberalismen idag.
På det sättet är den död.
Men en glädjande bieffekt av den i andra avseenden tragiska behandlingen av problematiken kring FRA-lagen, den är att det visat sig att liberala tankar lever i högsta grad bland de medborgare som har ett samhällsengagemang.
Det är mycket större och bredare än man kunnat tro - och det är inte alltid som alla är medvetna om att det är liberala idéer de förfäktar. De kan, före FRA-frågan, ha känts sig hemma i många olika partier, men känner sig idag ofta hemlösa.
Icke desto mindre ger detta ett hopp om en pånyttfödelse av liberalismen i Sverige. Kanske det till och med kan leda till att något (nytt?) parti tar liberalismen till heders igen - inte bara i sitt program utan även i praktisk politik!
Vilken nystart för en levande demokrati det skulle kunna bli!
Liberalismen är död - leve liberalismen.
fredag 10 oktober 2008
Internet - som boktryckarkonsten -ger folk chansen att engagera sig!
Internet har sprängkraft, folket vill vara med i demokratin.
Vi vet att boktryckarkonsten hade både politisk och religiös sprängkraft. Den möjliggjorde att katolska kyrkans monopol över själarna bröts. Biblar trycktes på det språk människor kunde läsa och därmed uppstod olika protestantiska rörelser. Det blev också lättare att sprida och ta del av politiska idéer genom både böcker och tidningar. Liberalismen fick spridning, och demokratin började sakta men säkert spridas över västeuropa och nordamerika.
Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.
Så kom i slutet av 1900-talet datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som traditionella media, tidningar, radio och teve har.
I arabvärlden uppges nu att man hyser stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna. I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?
Dock finns en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.
De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.
Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.
Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!
Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk víll vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.
På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.
Alltså, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.
De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.
Nu tvinar partierna, medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).
Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör och inte gör i riksdagen.
Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail. OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av papperhögar och/eller partipiska.
De som tillhör den stora skara medborgare som använder internet har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.
FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död. Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.
Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.
FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.
Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.
Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill ha en deltagande politik. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, utan speciellt synbara ideologiska förankringar.
Vi vet att boktryckarkonsten hade både politisk och religiös sprängkraft. Den möjliggjorde att katolska kyrkans monopol över själarna bröts. Biblar trycktes på det språk människor kunde läsa och därmed uppstod olika protestantiska rörelser. Det blev också lättare att sprida och ta del av politiska idéer genom både böcker och tidningar. Liberalismen fick spridning, och demokratin började sakta men säkert spridas över västeuropa och nordamerika.
Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.
Så kom i slutet av 1900-talet datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som traditionella media, tidningar, radio och teve har.
I arabvärlden uppges nu att man hyser stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna. I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?
Dock finns en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.
De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.
Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.
Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!
Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk víll vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.
På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.
Alltså, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.
De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.
Nu tvinar partierna, medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).
Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör och inte gör i riksdagen.
Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail. OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av papperhögar och/eller partipiska.
De som tillhör den stora skara medborgare som använder internet har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.
FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död. Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.
Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.
FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.
Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.
Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill ha en deltagande politik. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, utan speciellt synbara ideologiska förankringar.
tisdag 7 oktober 2008
Vad ska en riksdagsledamot göra ?
Såhär i FRA-debattens spår finns det anledning att se på förhållandet valda riksdagsledamöter vs partiledningar och vs medborgare.
Om detta skriver Hans Lindblad på min "privata" blogg:
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.html
Om konflikten mellan förment statsintresse och individens integritet t ex. Om att stå på den enskildes sida, att fungera som en folktribun, att visa mod. Om Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile.
Om vem som visar mod, om byråkratmakt.
Om partipiska. Om färska FRA-kritiker och ledamöters ålder vs att bli deformerad. Och mycket mera.
Kolla in den artikeln genom att klicka på den länken. Kommentera där eller här.
Om detta skriver Hans Lindblad på min "privata" blogg:
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.html
Om konflikten mellan förment statsintresse och individens integritet t ex. Om att stå på den enskildes sida, att fungera som en folktribun, att visa mod. Om Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile.
Om vem som visar mod, om byråkratmakt.
Om partipiska. Om färska FRA-kritiker och ledamöters ålder vs att bli deformerad. Och mycket mera.
Kolla in den artikeln genom att klicka på den länken. Kommentera där eller här.
tisdag 23 september 2008
Hur kan och ska ett liberalt parti hantera svåra frågor?
Liberalismen och dess framtid ska denna blogg handla om.
Givetvis utifrån aktuella frågor.
Vad passar då bättre än detta inlägg, som jag fått från Hans Lindblad. fd fp-riksdagsledamot, och som skrevs först till fp:s FRA-grupp.
Den är viktig eftersom den inte förlorar sig i tekniska detaljer utan koncentrerar sig på den politiska aspekten, alltså hur frågan hanterats gentemot parlament och allmänhet.
Hans Lindblad var under många år folkpartiets försvarspolitiske expert, men har givetvis också ett stort intresse för de grundläggande liberala-demokratiska frågorna inkluderande integritet och respekten för den enskilde.
Här nedan följer Hans text, som är en svidande vidräkning med hur FRA-frågan hittills skötts.
Den är ganska lång, men utomordentlig viktig pga de tunga principfrågor som den tar upp om hur fr f a ett liberalt parti bör hantera svåra frågor.
"FRA i sig själv och signalspaning går jag inte in på (här), även om jag under min riksdagstid sysslade en del med detta. I stället mer principiella synpunkter kring vitala demokratiska frågor som öppenhet, ämbetsmakt kontra politiker och medborgare, öppenhet och respekt för enskilda medborgare.
De principerna är ju långt viktigare än ena eller andra myndighetens verksamhet i sig.
Inget mandat från väljare i denna fråga
Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satt frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts.
Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas ... integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Ingen enda motion har kommit till folkpartiets landsmöte om att staten ska kunna kontrollera all mejltrafik.
Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartier i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms och andras propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Menar man att partidemokrati är viktig bör ett parti undvika att i regeringsställning driva frågor som inte är förankrade bland partiets medlemmar.
Regeringen har helt enkelt inte väljarmandat i denna fråga.
Detta vad väljarmandat innebär är mycket väl uttryckt av Karl Staaff i hans Karlskronatal 1913.
Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Landsmötet kan då ändra partiets uppfattning. Det är helt OK för ett parti att ändra sig, men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.
Men om det uppkommer helt nya omständigheter, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna? Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, men det argumentet kan inte användas i den här frågan.
Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.
Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade (då) alla negativt på förslaget.
Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars
Om folkpartiets eller andra regeringspartiers företrädare säger att det är angeläget att FRA får utökade befogenheter, så kommer ju omedelbart motfrågan hur man kunde undvika att driva frågan redan i opposition. Det går inte att hänvisa t ex till terroristhot, för det är inget nytt.
Folkpartiet men också andra regeringspartier har sagt sig intresserade av säkerhetspolitik, även inre, integritetsfrågor och öppenhet. Om man har intresse för allt detta så går det inte att hävda att man kan ha andra prioriteringar i opposition än i regering. För partiernas idelogi, omvärldsuppfattning, partidemokrati etc är väl detsamma oavsett om man sitter i regering eller inte.
Vi vet att ett parti som sitter länge vid makten tenderar att växa samman med statsapparaten, men den här regeringen har ju bara suttit två år. Partierna i den ska ha samma distans till myndigheter som de hade i opposition, för maktkorruption tar väl ändå tid att växa upp?
Problemets pudel är byråkratin; och den tycks opåverkad av regeringsskiften. Relationen mellan FRA och försvarsdepartementet tycks till stor del finnas på tjänstemannanivå, d vs den nya regeringen har övertagit sossarnas maktsystem, och för en fråga upp på dagordningen trots att den inte fanns på regeringspartiernas agenda.
Alltså. Som parti fanns alla möjligheter att ta ställning före valet. Underlaget fanns. I och med att man inte före valet drev linjen att FRA ska få spana i nätet går det inte att driva den åsikten efter valet. För då underkänner man ju hela partiets förmåga till omvärldsanalys. Man reducerar sig själv i oppositionsställning till något oseriöst och halvt.
Så kan sossarna agera, Palme accepterade ju aldrig oppositionsrollen. Men folkpartiet som i så många år varit oppositionsparti, och under Bertil Ohlin länge var ledande oppositionsparti, satte en ära i att ställa lika seriösa krav på sig själv som om man hade suttit i regeringsställning.
Ohlin var emot demonstrationspolitik, väljarna skulle känna att folkpartiet tog seriös ställning på alla samhällsområden också i opposition.
Jag kan respektera den politiker som säger att det är viktigt att FRA får spana mer. Men bara under en förutsättning, att vederbörande sade detta redan före valet. Här bryter regeringens samtliga partiledare mot en elementär princip, att vara öppen mot väljarna i alla lägen.
Förslaget drivs av myndigheten själv.
Men den är jävig och jäviga instanser kan inte ingå i en beslutsprocessen.
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslkut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken och ägna sig åt opinionsgbildnding.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA själv som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Michael Odenberg och sedan Sven Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
Tänk som den svenska skoldebatten till största delen skulle drivas av generaldirektören för skolverket?
Det illustrerar hur FRA-frågan kommit på tvärsmo alla normala regler i demokratiskt beslutsfattande.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot, men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter har betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten.
Vad befogenheterna ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om. Hur man argumenter vid sidan av ämnet kan illustreras med att FRA nyligen försökte blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den fråga om diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar.
Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedimiberedskap.
FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter.
Det är ett skrämmande och avskräckande exempel. En myndighet driver en fråga om att den ska få växa. Myndigheten får sitt departement att gå på myndighetens linje. Fackstatsrådet får statsministern på sin sida, och övriga statsråd tvingas följa efter.
När regeringen bestämt sig börjar den bearbeta sina riksdagsgrupper att stödja förslaget. Riksdagsledamöter som är emot utsätts för påtryckningar.
Partimedlemmarna och medborgarna lämnas helt i sticket. Alltså makten kommer uppifrån, inte från medborgarna.
Som liberalt parti borde folkpartiet explodera av avsky över ett förfarande av detta slag. Adolf Hedin och Waldemar Svensson har varit den svenska riksdagens främsta vakthundar mot myndighetsmakt. Men tyvärr finns i dagens riksdag få folkpartister som tycks hämta inspiration från Hedin.
I hans berömda "15 brev" vid tvåkammarriksdagens tillkomst (var) det första sakområde han tog upp just ämbetsmannamakten..
Centern har i sin tradition en stark misstro mot statsbyråkratin medan högern kunde säga leva i symbios med den, fram till det sossarna övertog den rollen. Men varför låna moderaternas ryggmärgsinstinkter att sätta myndigheter före medborgarna styra också i en koalition.
Frågan innehåller målkonflikter och principiella aspekter, (det är) självklart med en parlamentarisk utredning
I frågor utan idelogiska aspekter må underlag från myndigheter och departement räcka, likaså när man bara gör smärre förändringar på något område. Men här finns mängder av viktiga frågor. T ex meddelarskyddet.
Självklart måste beslut på detta område föregås av en parlamentarisk utredning. Man kan aldrig låta myndigheter som är jäviga i sakfrågan vara huvudaktör som nu sker.
En parlamentarisk utredning är det beprövade sättet i Sverige att få en fråga allsidigt belyst. En stor fördel är dessutom att genom en sådan utredning finns också i varje parti kunskap om alla de faktorer som är av betydelse, vilket stärker riksdagen mot byråkratin. Riksdagsledamöter utan information är alltid i underläge.
Det här gäller generellt, och i de flesta fall är allt material offentligt.
Behovet av en offentlig utredning blir naturligtvis hundratals gånger större på områden där det finns underlag som har betydelse men som av olika skäl inte fullt ut redovisas inför medborgarna (inklusive de politiska partiernas vanliga medlemmar).
Det går att rikta stor kritik mot socialdemokratin att den inte tillsatte en offentlig utredning i den här frågan.
Det är mycket anmärkningsvärt att den nya regeringen drev igen ett beslut utan att frågan behandlats i en parlamentarisk kommitté.
Nu har socialdemokratin ändrat sig i förhållande till när den själv satt i regeringsställning. Självklart måste deras erbjudande att vara med i en utredning hälsas med tillfredsställelse.
Idiotfråga att förlora röster på
Allt det jag skrivit ovan gäller generellt, och de allra flesta frågor passerar ju utan besluten ens noteras. Det är vara en bråkdel av riksdagsbesluten som redovisas i nyhetsmedia.
Men här är det en fråga som engagerar många, och då får den också betydelse för väljarna.
Jag tycker det är rätt driva en politisk hjärtefråga även om man vet att man kortsiktigt förlorar röster.
Fp gjorde det med biståndet från 60-talet och framåt, Bengt Westerberg gjorde det ifråga om invandrare.
Men man ska aldrig medvetet förlora röster på en linje som inte är i liberal anda.
De invändningar som förts fram mot FRA-lagen är till hela sin natur liberala, eftersom det är liberalismens grundvärden som integritet och öppenhet som driver oppositionen mot lagen. Det är jättebra att många liberaler är med i denna opinionsbildning, men det är tragiskt att partiledning, statsråd och merparten av riksdagsgruppen finns på den motsatta sidan.
Det känns groteskt att folkpartiet riskerar att förlora, inte minst bland unga, genom att stå på fel sida i en fråga som gäller grundläggande liberala värden. Förlora hellre röster än var svag i anden, men förlora inte röster för att väljarna är mer liberala än partiet, för då är det något fel på det senare.
Livsfarligt med parlamentariker som vill spela "statsmän"
Ibland sägs att partier ska sätta landet före partiet. Jag har aldrig förstått detta. Ett liberalt parti ska vara lojalt mot sin ideologi, partiet måste då rimligen mena att liberala reformer också ligger i landets intresse. Och med land menas då befolkningen, det är till den lojaliteten ligger, men i första hand till den del av befolkningen som röstat på partiet. Lojaliteten kan aldrig riktas till ämbetsmannamakten. Läs Hedin om någon på minsta sätt tvekar om detta.
Jag är livrädd för parlamentariker som tror sig vara "statsmän", d v s man sätter ett slags statsintresse före idéerna. Frågan om övergångsreglerna är ett mycket tydligt exempel. Partiledningen menade att det fanns en risk för massinvasion från nya EU-länder.
Det fanns mycket få belägg vid tidigare utvidgningar, t ex Spanien, Portugal och Grekland, att stora del av befolkningen gav sig av till andra länder.
Men även om det kommit en halv miljon balter hit, det problemet skulle väl ha lösts då, och Sverige kunde ha begärt ekonomisk hjälp av EU.
I den här typen av frågor bör det liberala partiet stå för internationalism. Övergångsregler, om de införs bör naturligt beslutas av höger och sossarna, som ju inte har den liberala öppenheten.
Göran Persson var den som drev mest långtgående krav, moderaterna hade också sådana.
Men de partierna tappade sannolikt inte medlemmar på frågan, eftersom varken medlemmar eller allmänhet väntat sig något annat.
Men folkpartiet förlorade medlemmar, och just medlemmar som känner starkt för liberala värden. Andra, som jag själv, stannade men mådde mycket illa.
Det värsta var att detta brott mot allt som folkpartiet stått för ifråga om europakänsla och öppenhet vidtogs strax före valet till Europaparlamentet och rimligen gav allvarliga väljarförluster där.
Om partiet lärt sig något av detta misstag måste det göra allt det kan för att upphäva FRA-lagen och få till stånd en blocköverskridande parlamentarisk utredning.
Byråkrater som anklagar politiker för att vara "okunniga"
Generaldirektören Ingvar Åkesson har förmodligen inför svenska folket givit myndighetsarrogansen ett ansikte. Den senaste som nådde en del på vägen var väl Marjasin.
Jag skrev "Ämbetsmannaväldet", och hade ett eget exempel om rikspolisstyrelsen. Dess informationschef gick ut i DN-debatt och förklarade mig för okunnig i frågan om Säpos personkontroll. Lagen säger att den som blir föremål för åtgärd från Säpo ska informermas, skrev RPS mot mig. Jag erkände för mig själv att jag inte visste hur många av de personer som Säpo avstyrker att de anställs hos staten verkligen blir informerade.
Rikspolisstyrelsen hade inför Svenska folket förklarat att jag var en totalt oduglig parlamentariker efter som jag var så okunnig.
Jag bad utredningstjänsten ta reda på hur många procent som informerades. Svar utlovades från RPS veckan efter, men plötsligt meddelades att jag inte skulle få uppgifterna.
Alltså ett ämbetsverk anklagar en parlamentariker för att vara okunnig, men myndigheten vägrar parlmentarikerns och allmänheten att få kunskapen. Senare kom det fram att KU granskat detta och funnit att praktiskt taget aldrig hade personer informerats om av Säpo gjort mot dem. Rikspolisstyrelsen ägnade sig alltså åt lögner mot parlamentet och folket.
Det jag upplevde från rikspolisstyrelsen sida, att myndigheter ostraffat ljuger inför parlamentariker och allmänhet, är förmdligen något som fortsätter efersom varken JO, regering, riksdag, domstolar eller andra har uppmärksammat problemet. Generaldirektörer vet att ljugande är hen helt ofarlig sport att ägna sig åt. Jag ser att Anders Eriksson uttalar sig kring FRA. Det var han som bluffade svenska folket kring Säpos hantering av dokumenten rörande avlyssningen och andra ingrepp mot Torgny Segerstedt.
Så kan man inte ha det i en demokrati.
Jag tyckte jag på ett kusligt sätt kände igen samma beteende när FRA-chefen i en debattartikel förklarade att Birgitta Ohlsson (fp) var okunnig rörande FRA och hade givit felaktiga uppgifter.
Det spelar väl ingen roll om Birgitta Ohlsson skulle säga något fel - det har riksdagslemöter gjort massor av gånger genom åren. Om bara riksdagen och allmänheten fått korrekt information kan ju alla se att Ohlsson eller någon annan har missförstått. Men i den här frågan är det grundläggande problemet att varken riksdag eller allmänhet fått en rak och korrekt redovisning.
Det finns fler indikationer på att riksdagsgrupperna inte fick all information som behövdes. Ett är att flera som försvarar FRA-lagen säger att den behövs t ex för att förhindra att svenska förband i Afghanistan utsätts för sprängattentat eller beskjuts. Men bl a FRA-chefen säger att det inte är något argument. Jag har svårt att tro att grupper i Afghanistan mejlar ut sina attentat i förväg. Gäller det t ex en fordonsgrupp är det ytterst osannolikt att FRA skulle hitta just de mejlen bland miljoner andra och hinna sända ut en varning inom den tid som behövs, t ex ett par timmar.
Men att ett irrelant exempel anfördes i riksdagsdebatten kan bara indikera att den information som givits riksdagsgrupperna varit undermålig.
Lagstiftare måste få all information
Riksdagen måste få all information som behövs för beslut.
Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd. Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till. Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo. Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.
Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.
Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information. Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.
Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.
Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner
Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler. Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges. Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.
När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs. Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker.
Lagen måste rivas upp
Skälet till att lagen måste rivas upp är i sak att bara då kan man få den blocköverskridandet utredning som skulle kunna återge ett slags förtroende för frågans hantering.
Det borde vara enkelt för regeringen att gå med på detta. Den här frågan är ju inte alliansens barn utan hängde med i boet från förra regeringen.
Regeringen har ju gjort några omsvängningar på områden som gällt de områden där man ställt ut löften gentemot medborgarna, det gäller både skatter och obligatorisk arbetsskadeförsäkring. Men i den här frågan fanns ju inga som helst löften om att öka FRA:s befogenheter givna, utan de fyra partierna snarast var emot sådana propåer..
Det sägs att "prestige" skulle hindra regeringen från att gå sossarna till mötes. D v s regeringen skulle lägga större prestige i en fråga den inte lovat väljarna något om, medan den kan kompromissa i sådant den gått till val på. Det skulle Karls Staaff aldrig ha förstått...
Tal om regeringskris känns bara dumt. En regering kan ställa kabinettsfråga, men inte rimligen på en fråga som man före valet ansåg så perifer att den inte togs upp av något enda av allianspartier.
Tage Erlander var den som kom att förknippas med rikdagen som "transportkompani", d v s att riksdagens enda uppgift var att konfirmera det regeringen redan bestämt.
Men det tog årtionden innan ett med statsapparaten sammanväxt parti förföll till detta riksdagsförakt. Ska den här regeringen redan efter två år ha fallit in i samma tänkande.
FRA-lagen kan inte vara en prestigefråga för fyra partier, möjligen för någon eller några individer. Men en försvarsminister har ju redan gått, så vad hindrar ett ytterligare byte där? Det är ju inom försvarsdepartementet och FRA som den här frågan drivits, ingen annanstans.
Terrorism.
Den erfarenhet vi har är att sådan kan leda till förlust av människoliv men den är inget hot mot staters framtid eller demokratin. New York, Pentagon, London och Madrid har varit föremål för attacker. Men ingen kan säga att USA, Storbritannien eller Spaningen som stater försvagats av detta. Tvärtom har terroristernas dåd snarast ökat befolkningens sammanhållning. (Det är inte konstigt, redan under de tyska bombanfallen mot London 1940 kunde alla se att effekten psykologiskt blev att motståndsviljan och uppslutningen kring demokratin och mot diktaturstater ökade.)
I den mån det förekommit integritetskränkningar under senare år så är det inte till följd av attentat utan på grund av beslut fattade av länderna själva. Sympatierna för USA steg efter 11 september. Det är inte World Trade Center utan Guantanamo som gjort att USA:s anseende kraftigt försvagats.
Skulle någon förgifta vatten i svensk kommun och ett stort antal människor avlider av detta så är det förluster just i mänmniskoliv, men det är inget som hotar svensk demokrati.Att motverka sådant är en polisuppgift, men jag undrar om inte en del leds fel tankemässigt genom att bekämpningen av terrorism ibland anges som en del av säkerhetspolitiken. Det kan leda till att man tar till åtgärder som möjligen kan aktualiseras i krigstid men som går alldeles för långt i ett normalt samhälle.
Hälsningar
Hans"--
Efter detta kan jag bara säga "Amen".
Det om något är en lektion i aktuell liberalism.
Givetvis utifrån aktuella frågor.
Vad passar då bättre än detta inlägg, som jag fått från Hans Lindblad. fd fp-riksdagsledamot, och som skrevs först till fp:s FRA-grupp.
Den är viktig eftersom den inte förlorar sig i tekniska detaljer utan koncentrerar sig på den politiska aspekten, alltså hur frågan hanterats gentemot parlament och allmänhet.
Hans Lindblad var under många år folkpartiets försvarspolitiske expert, men har givetvis också ett stort intresse för de grundläggande liberala-demokratiska frågorna inkluderande integritet och respekten för den enskilde.
Här nedan följer Hans text, som är en svidande vidräkning med hur FRA-frågan hittills skötts.
Den är ganska lång, men utomordentlig viktig pga de tunga principfrågor som den tar upp om hur fr f a ett liberalt parti bör hantera svåra frågor.
"FRA i sig själv och signalspaning går jag inte in på (här), även om jag under min riksdagstid sysslade en del med detta. I stället mer principiella synpunkter kring vitala demokratiska frågor som öppenhet, ämbetsmakt kontra politiker och medborgare, öppenhet och respekt för enskilda medborgare.
De principerna är ju långt viktigare än ena eller andra myndighetens verksamhet i sig.
Inget mandat från väljare i denna fråga
Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satt frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts.
Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas ... integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Ingen enda motion har kommit till folkpartiets landsmöte om att staten ska kunna kontrollera all mejltrafik.
Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartier i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms och andras propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Menar man att partidemokrati är viktig bör ett parti undvika att i regeringsställning driva frågor som inte är förankrade bland partiets medlemmar.
Regeringen har helt enkelt inte väljarmandat i denna fråga.
Detta vad väljarmandat innebär är mycket väl uttryckt av Karl Staaff i hans Karlskronatal 1913.
Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Landsmötet kan då ändra partiets uppfattning. Det är helt OK för ett parti att ändra sig, men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.
Men om det uppkommer helt nya omständigheter, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna? Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, men det argumentet kan inte användas i den här frågan.
Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.
Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade (då) alla negativt på förslaget.
Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars
Om folkpartiets eller andra regeringspartiers företrädare säger att det är angeläget att FRA får utökade befogenheter, så kommer ju omedelbart motfrågan hur man kunde undvika att driva frågan redan i opposition. Det går inte att hänvisa t ex till terroristhot, för det är inget nytt.
Folkpartiet men också andra regeringspartier har sagt sig intresserade av säkerhetspolitik, även inre, integritetsfrågor och öppenhet. Om man har intresse för allt detta så går det inte att hävda att man kan ha andra prioriteringar i opposition än i regering. För partiernas idelogi, omvärldsuppfattning, partidemokrati etc är väl detsamma oavsett om man sitter i regering eller inte.
Vi vet att ett parti som sitter länge vid makten tenderar att växa samman med statsapparaten, men den här regeringen har ju bara suttit två år. Partierna i den ska ha samma distans till myndigheter som de hade i opposition, för maktkorruption tar väl ändå tid att växa upp?
Problemets pudel är byråkratin; och den tycks opåverkad av regeringsskiften. Relationen mellan FRA och försvarsdepartementet tycks till stor del finnas på tjänstemannanivå, d vs den nya regeringen har övertagit sossarnas maktsystem, och för en fråga upp på dagordningen trots att den inte fanns på regeringspartiernas agenda.
Alltså. Som parti fanns alla möjligheter att ta ställning före valet. Underlaget fanns. I och med att man inte före valet drev linjen att FRA ska få spana i nätet går det inte att driva den åsikten efter valet. För då underkänner man ju hela partiets förmåga till omvärldsanalys. Man reducerar sig själv i oppositionsställning till något oseriöst och halvt.
Så kan sossarna agera, Palme accepterade ju aldrig oppositionsrollen. Men folkpartiet som i så många år varit oppositionsparti, och under Bertil Ohlin länge var ledande oppositionsparti, satte en ära i att ställa lika seriösa krav på sig själv som om man hade suttit i regeringsställning.
Ohlin var emot demonstrationspolitik, väljarna skulle känna att folkpartiet tog seriös ställning på alla samhällsområden också i opposition.
Jag kan respektera den politiker som säger att det är viktigt att FRA får spana mer. Men bara under en förutsättning, att vederbörande sade detta redan före valet. Här bryter regeringens samtliga partiledare mot en elementär princip, att vara öppen mot väljarna i alla lägen.
Förslaget drivs av myndigheten själv.
Men den är jävig och jäviga instanser kan inte ingå i en beslutsprocessen.
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslkut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken och ägna sig åt opinionsgbildnding.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA själv som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Michael Odenberg och sedan Sven Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
Tänk som den svenska skoldebatten till största delen skulle drivas av generaldirektören för skolverket?
Det illustrerar hur FRA-frågan kommit på tvärsmo alla normala regler i demokratiskt beslutsfattande.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot, men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter har betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten.
Vad befogenheterna ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om. Hur man argumenter vid sidan av ämnet kan illustreras med att FRA nyligen försökte blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den fråga om diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar.
Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedimiberedskap.
FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter.
Det är ett skrämmande och avskräckande exempel. En myndighet driver en fråga om att den ska få växa. Myndigheten får sitt departement att gå på myndighetens linje. Fackstatsrådet får statsministern på sin sida, och övriga statsråd tvingas följa efter.
När regeringen bestämt sig börjar den bearbeta sina riksdagsgrupper att stödja förslaget. Riksdagsledamöter som är emot utsätts för påtryckningar.
Partimedlemmarna och medborgarna lämnas helt i sticket. Alltså makten kommer uppifrån, inte från medborgarna.
Som liberalt parti borde folkpartiet explodera av avsky över ett förfarande av detta slag. Adolf Hedin och Waldemar Svensson har varit den svenska riksdagens främsta vakthundar mot myndighetsmakt. Men tyvärr finns i dagens riksdag få folkpartister som tycks hämta inspiration från Hedin.
I hans berömda "15 brev" vid tvåkammarriksdagens tillkomst (var) det första sakområde han tog upp just ämbetsmannamakten..
Centern har i sin tradition en stark misstro mot statsbyråkratin medan högern kunde säga leva i symbios med den, fram till det sossarna övertog den rollen. Men varför låna moderaternas ryggmärgsinstinkter att sätta myndigheter före medborgarna styra också i en koalition.
Frågan innehåller målkonflikter och principiella aspekter, (det är) självklart med en parlamentarisk utredning
I frågor utan idelogiska aspekter må underlag från myndigheter och departement räcka, likaså när man bara gör smärre förändringar på något område. Men här finns mängder av viktiga frågor. T ex meddelarskyddet.
Självklart måste beslut på detta område föregås av en parlamentarisk utredning. Man kan aldrig låta myndigheter som är jäviga i sakfrågan vara huvudaktör som nu sker.
En parlamentarisk utredning är det beprövade sättet i Sverige att få en fråga allsidigt belyst. En stor fördel är dessutom att genom en sådan utredning finns också i varje parti kunskap om alla de faktorer som är av betydelse, vilket stärker riksdagen mot byråkratin. Riksdagsledamöter utan information är alltid i underläge.
Det här gäller generellt, och i de flesta fall är allt material offentligt.
Behovet av en offentlig utredning blir naturligtvis hundratals gånger större på områden där det finns underlag som har betydelse men som av olika skäl inte fullt ut redovisas inför medborgarna (inklusive de politiska partiernas vanliga medlemmar).
Det går att rikta stor kritik mot socialdemokratin att den inte tillsatte en offentlig utredning i den här frågan.
Det är mycket anmärkningsvärt att den nya regeringen drev igen ett beslut utan att frågan behandlats i en parlamentarisk kommitté.
Nu har socialdemokratin ändrat sig i förhållande till när den själv satt i regeringsställning. Självklart måste deras erbjudande att vara med i en utredning hälsas med tillfredsställelse.
Idiotfråga att förlora röster på
Allt det jag skrivit ovan gäller generellt, och de allra flesta frågor passerar ju utan besluten ens noteras. Det är vara en bråkdel av riksdagsbesluten som redovisas i nyhetsmedia.
Men här är det en fråga som engagerar många, och då får den också betydelse för väljarna.
Jag tycker det är rätt driva en politisk hjärtefråga även om man vet att man kortsiktigt förlorar röster.
Fp gjorde det med biståndet från 60-talet och framåt, Bengt Westerberg gjorde det ifråga om invandrare.
Men man ska aldrig medvetet förlora röster på en linje som inte är i liberal anda.
De invändningar som förts fram mot FRA-lagen är till hela sin natur liberala, eftersom det är liberalismens grundvärden som integritet och öppenhet som driver oppositionen mot lagen. Det är jättebra att många liberaler är med i denna opinionsbildning, men det är tragiskt att partiledning, statsråd och merparten av riksdagsgruppen finns på den motsatta sidan.
Det känns groteskt att folkpartiet riskerar att förlora, inte minst bland unga, genom att stå på fel sida i en fråga som gäller grundläggande liberala värden. Förlora hellre röster än var svag i anden, men förlora inte röster för att väljarna är mer liberala än partiet, för då är det något fel på det senare.
Livsfarligt med parlamentariker som vill spela "statsmän"
Ibland sägs att partier ska sätta landet före partiet. Jag har aldrig förstått detta. Ett liberalt parti ska vara lojalt mot sin ideologi, partiet måste då rimligen mena att liberala reformer också ligger i landets intresse. Och med land menas då befolkningen, det är till den lojaliteten ligger, men i första hand till den del av befolkningen som röstat på partiet. Lojaliteten kan aldrig riktas till ämbetsmannamakten. Läs Hedin om någon på minsta sätt tvekar om detta.
Jag är livrädd för parlamentariker som tror sig vara "statsmän", d v s man sätter ett slags statsintresse före idéerna. Frågan om övergångsreglerna är ett mycket tydligt exempel. Partiledningen menade att det fanns en risk för massinvasion från nya EU-länder.
Det fanns mycket få belägg vid tidigare utvidgningar, t ex Spanien, Portugal och Grekland, att stora del av befolkningen gav sig av till andra länder.
Men även om det kommit en halv miljon balter hit, det problemet skulle väl ha lösts då, och Sverige kunde ha begärt ekonomisk hjälp av EU.
I den här typen av frågor bör det liberala partiet stå för internationalism. Övergångsregler, om de införs bör naturligt beslutas av höger och sossarna, som ju inte har den liberala öppenheten.
Göran Persson var den som drev mest långtgående krav, moderaterna hade också sådana.
Men de partierna tappade sannolikt inte medlemmar på frågan, eftersom varken medlemmar eller allmänhet väntat sig något annat.
Men folkpartiet förlorade medlemmar, och just medlemmar som känner starkt för liberala värden. Andra, som jag själv, stannade men mådde mycket illa.
Det värsta var att detta brott mot allt som folkpartiet stått för ifråga om europakänsla och öppenhet vidtogs strax före valet till Europaparlamentet och rimligen gav allvarliga väljarförluster där.
Om partiet lärt sig något av detta misstag måste det göra allt det kan för att upphäva FRA-lagen och få till stånd en blocköverskridande parlamentarisk utredning.
Byråkrater som anklagar politiker för att vara "okunniga"
Generaldirektören Ingvar Åkesson har förmodligen inför svenska folket givit myndighetsarrogansen ett ansikte. Den senaste som nådde en del på vägen var väl Marjasin.
Jag skrev "Ämbetsmannaväldet", och hade ett eget exempel om rikspolisstyrelsen. Dess informationschef gick ut i DN-debatt och förklarade mig för okunnig i frågan om Säpos personkontroll. Lagen säger att den som blir föremål för åtgärd från Säpo ska informermas, skrev RPS mot mig. Jag erkände för mig själv att jag inte visste hur många av de personer som Säpo avstyrker att de anställs hos staten verkligen blir informerade.
Rikspolisstyrelsen hade inför Svenska folket förklarat att jag var en totalt oduglig parlamentariker efter som jag var så okunnig.
Jag bad utredningstjänsten ta reda på hur många procent som informerades. Svar utlovades från RPS veckan efter, men plötsligt meddelades att jag inte skulle få uppgifterna.
Alltså ett ämbetsverk anklagar en parlamentariker för att vara okunnig, men myndigheten vägrar parlmentarikerns och allmänheten att få kunskapen. Senare kom det fram att KU granskat detta och funnit att praktiskt taget aldrig hade personer informerats om av Säpo gjort mot dem. Rikspolisstyrelsen ägnade sig alltså åt lögner mot parlamentet och folket.
Det jag upplevde från rikspolisstyrelsen sida, att myndigheter ostraffat ljuger inför parlamentariker och allmänhet, är förmdligen något som fortsätter efersom varken JO, regering, riksdag, domstolar eller andra har uppmärksammat problemet. Generaldirektörer vet att ljugande är hen helt ofarlig sport att ägna sig åt. Jag ser att Anders Eriksson uttalar sig kring FRA. Det var han som bluffade svenska folket kring Säpos hantering av dokumenten rörande avlyssningen och andra ingrepp mot Torgny Segerstedt.
Så kan man inte ha det i en demokrati.
Jag tyckte jag på ett kusligt sätt kände igen samma beteende när FRA-chefen i en debattartikel förklarade att Birgitta Ohlsson (fp) var okunnig rörande FRA och hade givit felaktiga uppgifter.
Det spelar väl ingen roll om Birgitta Ohlsson skulle säga något fel - det har riksdagslemöter gjort massor av gånger genom åren. Om bara riksdagen och allmänheten fått korrekt information kan ju alla se att Ohlsson eller någon annan har missförstått. Men i den här frågan är det grundläggande problemet att varken riksdag eller allmänhet fått en rak och korrekt redovisning.
Det finns fler indikationer på att riksdagsgrupperna inte fick all information som behövdes. Ett är att flera som försvarar FRA-lagen säger att den behövs t ex för att förhindra att svenska förband i Afghanistan utsätts för sprängattentat eller beskjuts. Men bl a FRA-chefen säger att det inte är något argument. Jag har svårt att tro att grupper i Afghanistan mejlar ut sina attentat i förväg. Gäller det t ex en fordonsgrupp är det ytterst osannolikt att FRA skulle hitta just de mejlen bland miljoner andra och hinna sända ut en varning inom den tid som behövs, t ex ett par timmar.
Men att ett irrelant exempel anfördes i riksdagsdebatten kan bara indikera att den information som givits riksdagsgrupperna varit undermålig.
Lagstiftare måste få all information
Riksdagen måste få all information som behövs för beslut.
Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd. Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till. Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo. Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.
Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.
Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information. Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.
Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.
Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner
Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler. Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges. Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.
När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs. Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker.
Lagen måste rivas upp
Skälet till att lagen måste rivas upp är i sak att bara då kan man få den blocköverskridandet utredning som skulle kunna återge ett slags förtroende för frågans hantering.
Det borde vara enkelt för regeringen att gå med på detta. Den här frågan är ju inte alliansens barn utan hängde med i boet från förra regeringen.
Regeringen har ju gjort några omsvängningar på områden som gällt de områden där man ställt ut löften gentemot medborgarna, det gäller både skatter och obligatorisk arbetsskadeförsäkring. Men i den här frågan fanns ju inga som helst löften om att öka FRA:s befogenheter givna, utan de fyra partierna snarast var emot sådana propåer..
Det sägs att "prestige" skulle hindra regeringen från att gå sossarna till mötes. D v s regeringen skulle lägga större prestige i en fråga den inte lovat väljarna något om, medan den kan kompromissa i sådant den gått till val på. Det skulle Karls Staaff aldrig ha förstått...
Tal om regeringskris känns bara dumt. En regering kan ställa kabinettsfråga, men inte rimligen på en fråga som man före valet ansåg så perifer att den inte togs upp av något enda av allianspartier.
Tage Erlander var den som kom att förknippas med rikdagen som "transportkompani", d v s att riksdagens enda uppgift var att konfirmera det regeringen redan bestämt.
Men det tog årtionden innan ett med statsapparaten sammanväxt parti förföll till detta riksdagsförakt. Ska den här regeringen redan efter två år ha fallit in i samma tänkande.
FRA-lagen kan inte vara en prestigefråga för fyra partier, möjligen för någon eller några individer. Men en försvarsminister har ju redan gått, så vad hindrar ett ytterligare byte där? Det är ju inom försvarsdepartementet och FRA som den här frågan drivits, ingen annanstans.
Terrorism.
Den erfarenhet vi har är att sådan kan leda till förlust av människoliv men den är inget hot mot staters framtid eller demokratin. New York, Pentagon, London och Madrid har varit föremål för attacker. Men ingen kan säga att USA, Storbritannien eller Spaningen som stater försvagats av detta. Tvärtom har terroristernas dåd snarast ökat befolkningens sammanhållning. (Det är inte konstigt, redan under de tyska bombanfallen mot London 1940 kunde alla se att effekten psykologiskt blev att motståndsviljan och uppslutningen kring demokratin och mot diktaturstater ökade.)
I den mån det förekommit integritetskränkningar under senare år så är det inte till följd av attentat utan på grund av beslut fattade av länderna själva. Sympatierna för USA steg efter 11 september. Det är inte World Trade Center utan Guantanamo som gjort att USA:s anseende kraftigt försvagats.
Skulle någon förgifta vatten i svensk kommun och ett stort antal människor avlider av detta så är det förluster just i mänmniskoliv, men det är inget som hotar svensk demokrati.Att motverka sådant är en polisuppgift, men jag undrar om inte en del leds fel tankemässigt genom att bekämpningen av terrorism ibland anges som en del av säkerhetspolitiken. Det kan leda till att man tar till åtgärder som möjligen kan aktualiseras i krigstid men som går alldeles för långt i ett normalt samhälle.
Hälsningar
Hans"--
Efter detta kan jag bara säga "Amen".
Det om något är en lektion i aktuell liberalism.
söndag 21 september 2008
Vad händer efter FRA-lagen?
Detta med FRA-lagen och dess konsekvenser växer alltmer. I och för sig känner jag nog att den i sig är slutharvad. Det som gäller är nu att få nejet igenom. Det är steg ett. Dock ej steget.
Det bekymrande är att så mycket annat blottats i vårt samhälle. Märkliga och oärliga debattmetoder. Maktarrogans och maktsträvan utan ideologi. Spelet på fördomar och okunskap för att driva igenom en fråga och sedan söka tiga ihjäl den. Klyftan mellan folket och makten. Partipiskor som viner mer än man kan tolerera i ett demokratiskt samhälle. Närliggande frågor som hotar vår integritet på andra områden eller fora.
Och vad ska vi göra efter FRA?
Alltså, ett exempel. Om nu någon detalj i Fokusartikeln är en aning fel, så ändrar det föga av totalbilden av hur det gick till med FRA-lagens genomdrivande. Det man redan visste är illa nog, och bekräftas i stort av artikeln. Jag kände viss sympati för M Odenberg när han avgick som försvarsminister, men hans agerande och argumenterande i FRA-frågan har tagit bort all min respekt för honom.
Bea Ask tyckte ju rätt betr FRA, men vågade inte ta strid för sin uppfattning.
Att det finns tecken på nytt och mera "strul" i närliggande frågors behandling i EU gör ju inte saken bättre. När vi klarat hem FRA-lagens avskaffande (vilket vi måste göra) så återstår fler strider. Först kanske visavi EU. Men även med andra åtgärder för att restaurera demokratin, i Sverige och i EU. Som detta med en svensk författningsdomstol. Bättre personval. Etcetera.
Det börjar kännas jobbigt för den som måste göra detta från en frivillig lekmannaposition, men vi har ju inget val när de välavlönade heltidspolitikerna inte fullgör sina uppgifter på rätt sätt.
Frågan är vilka vi ska sätta i deras ställe vid valet 2010. Svikarna, de flesta av dagens allianspolitiker, är för många och de rakryggade FRA-motståndarna i riksdagen är för få.
Och även om vi FRA-motståndare är många och ofta mycket kunniga i integritetsfrågor, så hur ska vi matcha fram nog många som kan fylla upp de vakansblivande stolarna?
Det vore ju ett nederlag om vi tvingas att välja om de som svikit oss!
Vi måste hitta folk som både vill och kan ta över, och vars åsikter vi kan dela även i annat än FRA-frågan. Det kan bli en lustig legion av okorrumperade pensionärer och unga frihetsälskande liberaler (med olika prefix). Och många som kanske inte vill sätta någon ideologisk stämpel på sig som för mycket kan kopplas till ett "gammalt" parti.
Jag tror, speciellt om vi tar hem spelet om FRA-lagen, att fp kan få tämligen många nya sympatisörer. Inte p g a partiets agerande, utan p g a de modiga sex fp-kvinnorna. Hur det går i de andra partierna vågar jag inte ens spekulera om idag.
Men visst kan FRA-frågan bli en välkommen vitamininjektion för demokratin, om det går vägen och om partierna rätt kan förvalta detta nya intresse. Men jag känner också att det kan bli - oavsett utgången betr FRA - ett bakslag om FRA-kramarna tillåts väljas om.
Om vi inte kan få fram tillräckligt många engagerade presumtiva politiker som kan föra vidare ett nyväckt intresse för viktiga ideologiska frågor in i riksdagens vardagsarbete.
Det bekymrande är att så mycket annat blottats i vårt samhälle. Märkliga och oärliga debattmetoder. Maktarrogans och maktsträvan utan ideologi. Spelet på fördomar och okunskap för att driva igenom en fråga och sedan söka tiga ihjäl den. Klyftan mellan folket och makten. Partipiskor som viner mer än man kan tolerera i ett demokratiskt samhälle. Närliggande frågor som hotar vår integritet på andra områden eller fora.
Och vad ska vi göra efter FRA?
Alltså, ett exempel. Om nu någon detalj i Fokusartikeln är en aning fel, så ändrar det föga av totalbilden av hur det gick till med FRA-lagens genomdrivande. Det man redan visste är illa nog, och bekräftas i stort av artikeln. Jag kände viss sympati för M Odenberg när han avgick som försvarsminister, men hans agerande och argumenterande i FRA-frågan har tagit bort all min respekt för honom.
Bea Ask tyckte ju rätt betr FRA, men vågade inte ta strid för sin uppfattning.
Att det finns tecken på nytt och mera "strul" i närliggande frågors behandling i EU gör ju inte saken bättre. När vi klarat hem FRA-lagens avskaffande (vilket vi måste göra) så återstår fler strider. Först kanske visavi EU. Men även med andra åtgärder för att restaurera demokratin, i Sverige och i EU. Som detta med en svensk författningsdomstol. Bättre personval. Etcetera.
Det börjar kännas jobbigt för den som måste göra detta från en frivillig lekmannaposition, men vi har ju inget val när de välavlönade heltidspolitikerna inte fullgör sina uppgifter på rätt sätt.
Frågan är vilka vi ska sätta i deras ställe vid valet 2010. Svikarna, de flesta av dagens allianspolitiker, är för många och de rakryggade FRA-motståndarna i riksdagen är för få.
Och även om vi FRA-motståndare är många och ofta mycket kunniga i integritetsfrågor, så hur ska vi matcha fram nog många som kan fylla upp de vakansblivande stolarna?
Det vore ju ett nederlag om vi tvingas att välja om de som svikit oss!
Vi måste hitta folk som både vill och kan ta över, och vars åsikter vi kan dela även i annat än FRA-frågan. Det kan bli en lustig legion av okorrumperade pensionärer och unga frihetsälskande liberaler (med olika prefix). Och många som kanske inte vill sätta någon ideologisk stämpel på sig som för mycket kan kopplas till ett "gammalt" parti.
Jag tror, speciellt om vi tar hem spelet om FRA-lagen, att fp kan få tämligen många nya sympatisörer. Inte p g a partiets agerande, utan p g a de modiga sex fp-kvinnorna. Hur det går i de andra partierna vågar jag inte ens spekulera om idag.
Men visst kan FRA-frågan bli en välkommen vitamininjektion för demokratin, om det går vägen och om partierna rätt kan förvalta detta nya intresse. Men jag känner också att det kan bli - oavsett utgången betr FRA - ett bakslag om FRA-kramarna tillåts väljas om.
Om vi inte kan få fram tillräckligt många engagerade presumtiva politiker som kan föra vidare ett nyväckt intresse för viktiga ideologiska frågor in i riksdagens vardagsarbete.
fredag 19 september 2008
Är det dags för en svensk författningsdomstol nu?
Frågan om en svensk författningsdomstol poppar upp då och då.
Tidigare hände det oftast när sosseregeringar genomfört lagändringar som oppositionen ansett vara i strid med grundlagens bokstav, eller oftare, dess anda.
Sossarnas motargument har alltid varit att det inte är jurister (som alltid enl sossarna definitionsmässigt är konservativa, borgerliga), utan väljarna, som skall styra Sverige.
Med en riksdagsmajoritet bestående av sossarna., kommunisterna, deras efterföljare och andra samarbetspartner så ha har frågan aldrig kommit speciellt långt över diskussionsstadiet.
Det är klart att politiker vill ha makt för att genomföra de ideer de är valda för att förverkliga. Det är inget fel i sig.
Något kan det alltså ligga i sosseinvändningen emot en författningsdomstol. En domstol ska inte få undanröja väljarnas utslag i val.
Men frågan är om väljarna alltid vet vad den majoritet de valt har för avsikter. Som när en majoritet i riksdagen genomför ändringar som de på intet sätt lagt fram för väljarna i valet, eller som står i strid med partiets eller partiernas traditionella ställningstaganden.
Det färska exemplet är givetvis FRA-lagens genomdrivande. Det är en händelse som i sig skulle motivera en författningsdomstol.
Det jag vänder mig emot är också när politiker allt oftare söker makt bara för maktens skull. Även i det avseendet har FRA-frågan tydliggjort detta problem. Makt som därför förblindar och korrumperar.
Makt skall alltid kontrolleras. Det är bra med någon form av maktbalans, så inte en majoritetsgruppering blir självsvåldig, kanske till och med försöker manipulera sig till evig majoritet.
Dessutom är det så att en grundlag bör vara starkt förankrad i en bred majoritet, inte bara i riksdagen utan även bland folket. En grundlag skall vara lite trögändrad, just för att försvara minoriteters rättigheter och förhindra att tillfälliga majoriteter skall kunna göra snabba ändringar/försämringar i de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Mot den bakgrunden lutar även jag allt mer åt det förnuftiga med en författningsdomstol. Problemet är att klara av att tillsätta dess ledamöter på ett riktigt sätt, att så långt möjligt förhindra politiska tillsättningar.
Jag gissar att idag så ser nog "borgerliga" företrädare på en författningsdomstol med samma svala, dvs avvisande känslor som sossarna gjorde. De vill kunna genomföra sina förslag utan irriterande inblandning av jurister, som pekar på avvikelser från grundlagen.
Det är högst sannolikt att alliansföreträdarna inte blivit mera positiva till en författningsdomstol efter FRA-historien.
Makt korrumperar.Därför är det så viktigt att makthavarna alltid påminns om att de fått sina mandat av folket. Vi ska kunna avsätta dem. De kan inte välja ett nytt folk. Hur gärna de än vill.
Kanske fungerar FRA-lagen som en väckarklocka, till ett större medborgerligt deltagande i de demokratiska angelägenheterna. Vem vet?
Tillägg.
Vill du instämma i kravet på en författningsdomstol? Kolla in denna länk: http://www.forfattningsdomstol.se/
Tidigare hände det oftast när sosseregeringar genomfört lagändringar som oppositionen ansett vara i strid med grundlagens bokstav, eller oftare, dess anda.
Sossarnas motargument har alltid varit att det inte är jurister (som alltid enl sossarna definitionsmässigt är konservativa, borgerliga), utan väljarna, som skall styra Sverige.
Med en riksdagsmajoritet bestående av sossarna., kommunisterna, deras efterföljare och andra samarbetspartner så ha har frågan aldrig kommit speciellt långt över diskussionsstadiet.
Det är klart att politiker vill ha makt för att genomföra de ideer de är valda för att förverkliga. Det är inget fel i sig.
Något kan det alltså ligga i sosseinvändningen emot en författningsdomstol. En domstol ska inte få undanröja väljarnas utslag i val.
Men frågan är om väljarna alltid vet vad den majoritet de valt har för avsikter. Som när en majoritet i riksdagen genomför ändringar som de på intet sätt lagt fram för väljarna i valet, eller som står i strid med partiets eller partiernas traditionella ställningstaganden.
Det färska exemplet är givetvis FRA-lagens genomdrivande. Det är en händelse som i sig skulle motivera en författningsdomstol.
Det jag vänder mig emot är också när politiker allt oftare söker makt bara för maktens skull. Även i det avseendet har FRA-frågan tydliggjort detta problem. Makt som därför förblindar och korrumperar.
Makt skall alltid kontrolleras. Det är bra med någon form av maktbalans, så inte en majoritetsgruppering blir självsvåldig, kanske till och med försöker manipulera sig till evig majoritet.
Dessutom är det så att en grundlag bör vara starkt förankrad i en bred majoritet, inte bara i riksdagen utan även bland folket. En grundlag skall vara lite trögändrad, just för att försvara minoriteters rättigheter och förhindra att tillfälliga majoriteter skall kunna göra snabba ändringar/försämringar i de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Mot den bakgrunden lutar även jag allt mer åt det förnuftiga med en författningsdomstol. Problemet är att klara av att tillsätta dess ledamöter på ett riktigt sätt, att så långt möjligt förhindra politiska tillsättningar.
Jag gissar att idag så ser nog "borgerliga" företrädare på en författningsdomstol med samma svala, dvs avvisande känslor som sossarna gjorde. De vill kunna genomföra sina förslag utan irriterande inblandning av jurister, som pekar på avvikelser från grundlagen.
Det är högst sannolikt att alliansföreträdarna inte blivit mera positiva till en författningsdomstol efter FRA-historien.
Makt korrumperar.Därför är det så viktigt att makthavarna alltid påminns om att de fått sina mandat av folket. Vi ska kunna avsätta dem. De kan inte välja ett nytt folk. Hur gärna de än vill.
Kanske fungerar FRA-lagen som en väckarklocka, till ett större medborgerligt deltagande i de demokratiska angelägenheterna. Vem vet?
Tillägg.
Vill du instämma i kravet på en författningsdomstol? Kolla in denna länk: http://www.forfattningsdomstol.se/
måndag 15 september 2008
FRA-frågan blottlägger ideologisk kollaps
FRA-frågan har lett till en ideologisk kollaps. Vilken annan slutsats kan man dra? Allianspartierna har snabbt förblindats av makten och tappat det ideologiska fotfästet.
Regeringen har drabbats av många opinionsmotgångar, verkar mest rycka på axlarna åt det, och hoppas att det ska vända före valet om två år.
I andra frågor är det oppositionen som lyckats ta tillbaka en del marginalväljare, många gånger mycket förståeligt. Men när det gäller FRA och integritetsfrågan är det allianspartiernas kärnväljare som blir upprörda. Men regeringen bryr sig inte.
I FRA-frågan syns det som att alliansens partiledare helt kopplat bort sina ideologiska kompasser när frågan kom upp, efter det att FRA manipulerat ett par-tre försvarsministrar att lancera FRAs begäran. FRA-byråkratin tog över när politiken slumrade.
Sedan uppstod oro och oväsen och det viktiga för alliansens partier, ledda av partiledningarnas inpiskare, blev att stå fast vid beslutet om FRAlagen (-arna) för att visa regeringsduglighet (dvs votera och votera igenom allt, oavsett innehåll).
När detta visade sig inte övertyga kritikerna så söker man härska genom att söndra. Interna kritiker ska tystas genom att sys in i kompromisser som i sak är kapitulation för FRA-lagen.
Därmed har man än en gång visat att man sätter makten i sig före politikens innehåll.
Jag har diskuterat detta ett otal ggr på min egen blogg (http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/07/socialliberalismen-behver-ett-pnyttftt.html) och hemsida (www.freewebs.com/larserick/ och dess underrubriker-länkar).
För mig är politikens innehåll är det viktiga.
Att inte inse det, leder till en ideologisk kollaps och ett moraliskt kaos.Vad är det för mening med makt, s k regeringsduglighet och kompromissande om man tappat kompassen?
Det är tragiskt för demokratin (och givetvis för det fp som kallat sig liberalt) hur FRA-frågan behandlats och ännu behandlas av (fp och) regeringsföreträdarna. Allt som kan kallas liberalism har spolats överbord.
Kris för liberalismen? Självfallet!
FRA-frågan är viktig nog, men än värre är dess förödande konsekvenser för demokratin i sig.
Makt korrumperar. När maktinnehav innebär avsteg från grundläggande demokratiska principer, då är det hög tid att lämna makten och att ta sig tid för tankeverksamhet. Med förhoppningsvis ett resultat som innebär nystart och omtändning.
Liberalerna i Storbrittannien har sedan åttio år eller så inte varit i närheten av regeringsmakt. Men de fortsätter, de påverkar ändå politiken genom att vara ett salt. I parlamentet och i den allmänna debatten. Liberalerna är fria att tänka i nya banor men med bibehållen kompassriktning, de behöver inte ängsligt snegla åt makten.
Självklart är det en fördel att ha regeringsmakten för att kunna genomföra sin politik, sin ideologi. Men då gäller det att just hålla på sin ideologi.
Makt utan en klar demokratisk ideologisk inriktning leder till katastrof. Ideologisk kollaps.
Regeringen har drabbats av många opinionsmotgångar, verkar mest rycka på axlarna åt det, och hoppas att det ska vända före valet om två år.
I andra frågor är det oppositionen som lyckats ta tillbaka en del marginalväljare, många gånger mycket förståeligt. Men när det gäller FRA och integritetsfrågan är det allianspartiernas kärnväljare som blir upprörda. Men regeringen bryr sig inte.
I FRA-frågan syns det som att alliansens partiledare helt kopplat bort sina ideologiska kompasser när frågan kom upp, efter det att FRA manipulerat ett par-tre försvarsministrar att lancera FRAs begäran. FRA-byråkratin tog över när politiken slumrade.
Sedan uppstod oro och oväsen och det viktiga för alliansens partier, ledda av partiledningarnas inpiskare, blev att stå fast vid beslutet om FRAlagen (-arna) för att visa regeringsduglighet (dvs votera och votera igenom allt, oavsett innehåll).
När detta visade sig inte övertyga kritikerna så söker man härska genom att söndra. Interna kritiker ska tystas genom att sys in i kompromisser som i sak är kapitulation för FRA-lagen.
Därmed har man än en gång visat att man sätter makten i sig före politikens innehåll.
Jag har diskuterat detta ett otal ggr på min egen blogg (http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/07/socialliberalismen-behver-ett-pnyttftt.html) och hemsida (www.freewebs.com/larserick/ och dess underrubriker-länkar).
För mig är politikens innehåll är det viktiga.
Att inte inse det, leder till en ideologisk kollaps och ett moraliskt kaos.Vad är det för mening med makt, s k regeringsduglighet och kompromissande om man tappat kompassen?
Det är tragiskt för demokratin (och givetvis för det fp som kallat sig liberalt) hur FRA-frågan behandlats och ännu behandlas av (fp och) regeringsföreträdarna. Allt som kan kallas liberalism har spolats överbord.
Kris för liberalismen? Självfallet!
FRA-frågan är viktig nog, men än värre är dess förödande konsekvenser för demokratin i sig.
Makt korrumperar. När maktinnehav innebär avsteg från grundläggande demokratiska principer, då är det hög tid att lämna makten och att ta sig tid för tankeverksamhet. Med förhoppningsvis ett resultat som innebär nystart och omtändning.
Liberalerna i Storbrittannien har sedan åttio år eller så inte varit i närheten av regeringsmakt. Men de fortsätter, de påverkar ändå politiken genom att vara ett salt. I parlamentet och i den allmänna debatten. Liberalerna är fria att tänka i nya banor men med bibehållen kompassriktning, de behöver inte ängsligt snegla åt makten.
Självklart är det en fördel att ha regeringsmakten för att kunna genomföra sin politik, sin ideologi. Men då gäller det att just hålla på sin ideologi.
Makt utan en klar demokratisk ideologisk inriktning leder till katastrof. Ideologisk kollaps.
onsdag 10 september 2008
Liberala tungviktare mot FRA-lagen!
Som komplettering till fp-uppropet mot FRA kan jag här ge den lista av undertecknare som gäller i skrivande stund, tagna från Mark Klambergs blogg, onsdag morgon 10 sept.
Det är många tunga, gedigna liberala namn, flera fd ministrar och fps förre ledande försvarspolitiker.
Jag markerar några av dessa tungviktare! Jag tror inte någon misstycker.
Se till att också du kommer med i detta fina sällskap.
Initiativtagare Hans Åberg, ordförande Fp Bromma
Maria Leissner, fd partiledare (fp)
Cecilia Wikström, riksdagsledamot (fp), ordförande länsförbundet Uppsala (fp)
Solveig Hellquist, riksdagsledamot (fp), Fp Västernorrland
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot, Fp Östermalm
Jan-Erik Wikström, f.d. kultur och utbildningsminister (fp), f.d landshövding Uppsala
Bertil Hansson, f.d. kommun- och kyrkominister (fp), Fp Göteborg
Hans Lindblad, fd riksdagsledamot och tidigare försvarspolitiskt talesman (fp)
Majed Safaee, 1:e vice förbundsordförande liberala ungdomsförbundet
Daniel Andersson, 1:e vice ordförande Liberala studenterBerit Krantz, ledamot av förbundsstyrelsen för Fp Göteborg
Adam Cwejman, förbundsstyrelseledamot LUF, Göteborg
Anders Mansten, landstingsledamot Norrbotten (fp)
Mathias Sundin, oppositionsråd för folkpartiet i Norrköping, ordförande Fp Norrköping
Fatima Svanå, styrelseledamot Fp Halmstad och ledamot i regionfullmäktige Halland (fp)
Bengt Olsson, styrelseledamot Fp Linköping, kommunalråd (fp) Linköping
Anette Gerhardsson, ordförande för Liberala Kvinnor Västmanland, medlem Fp Arboga
Sara Brånn, distriktsordförande LUF Sörmland
Jakob Hilding, distriktsordförande LUF Dalarna
Mikael Sivermo, distriktsordförande, LUF Kronoberg
Stefan Hansen, distriktsordförande, LUF östergötland
Hanna Håkanson, ordförande Luf Höör, vice ordförande Luf Skåne
Berivan Mohammed, kommunfullmäktigeledamot (fp) Sundsvall, medlem Fp Sundsvall
Lennart Nilsson, ordförande Fp Nacka
Gunilla Thorsson, ordförande Fp Farsta
Bo Aldal, ordförande Fp Hässelby-Vällingby
Martin Ängeby, ordförande Fp Kista
Charlotte Schenholm, ordförande Fp Kungsholmen-Essingeöarna
Daniel Forslund, ordförande Fp Skarpnäck
Cecilia Carpelan, ordförande Fp Skärholmen
Seved Monke, ordförande Fp Södermalm
Mark Klamberg, ordförande Fp Östermalm
Francisca Herodes, vice ordförande Fp Östermalm
Jonas Sahlin, styrelseledamot Fp Nacka.
Per Pettersson, vice ordförande, FP Kista, 2:e vice ordförande, LUF Storstockholm
Mikael Ståldal, styrelseledamot Fp Kista samt ledamot Fp:s klimatkommission
Leiph Berggren, styrelseledamot och kampanjledare Fp Hässelby-Vällingby, ersättare Stockholms läns landsting
Ulf Keijer, styrelseledamot Fp Kungsholmen-Essingeöarna
Daniele Fava, styrelseledamot Fp Östermalm
Ulf Hermelin, styrelseledamot Fp Östermalm Jakob Sjögren, ersättare styrelsen Fp Östermalm
Kenneth Johansson, kassör LUF Sörmland
Göran C-O Claesson, medlem Fp Sollentuna
Richard Johansson, medlem Fp Arboga
Kit Emilson, medlem Fp Båstad
Jan Rejdnell, medlem FP Västerås
Willy Viitala, medlem Fp Vantör
Andreas Froby, medlem i Fp Botkyrka, Europapolitisk talesperson i LUF Storstockholm
Adam Tiwe, ekonomiskpolitisk talesman LUF Storstockholm, ledamot Feministiska nämnden (LUF)
Maria Byström, medlem Fp Östermalm
Daniel Rhodin, ersättare styrelsen Fp Eslöv
Erik Engberg, medlem FP Piteå
Lars-Erick Forsgren, socialliberal, Piteå, fd pol sekr fp Botkyrka
Robert Nordman, medlem Fp Norrköping, ersättare landstinget Östergötland
Åke Bjurhamn, medlem Fp Norrköping
...
Det är många tunga, gedigna liberala namn, flera fd ministrar och fps förre ledande försvarspolitiker.
Jag markerar några av dessa tungviktare! Jag tror inte någon misstycker.
Se till att också du kommer med i detta fina sällskap.
Initiativtagare Hans Åberg, ordförande Fp Bromma
Maria Leissner, fd partiledare (fp)
Cecilia Wikström, riksdagsledamot (fp), ordförande länsförbundet Uppsala (fp)
Solveig Hellquist, riksdagsledamot (fp), Fp Västernorrland
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot, Fp Östermalm
Jan-Erik Wikström, f.d. kultur och utbildningsminister (fp), f.d landshövding Uppsala
Bertil Hansson, f.d. kommun- och kyrkominister (fp), Fp Göteborg
Hans Lindblad, fd riksdagsledamot och tidigare försvarspolitiskt talesman (fp)
Majed Safaee, 1:e vice förbundsordförande liberala ungdomsförbundet
Daniel Andersson, 1:e vice ordförande Liberala studenterBerit Krantz, ledamot av förbundsstyrelsen för Fp Göteborg
Adam Cwejman, förbundsstyrelseledamot LUF, Göteborg
Anders Mansten, landstingsledamot Norrbotten (fp)
Mathias Sundin, oppositionsråd för folkpartiet i Norrköping, ordförande Fp Norrköping
Fatima Svanå, styrelseledamot Fp Halmstad och ledamot i regionfullmäktige Halland (fp)
Bengt Olsson, styrelseledamot Fp Linköping, kommunalråd (fp) Linköping
Anette Gerhardsson, ordförande för Liberala Kvinnor Västmanland, medlem Fp Arboga
Sara Brånn, distriktsordförande LUF Sörmland
Jakob Hilding, distriktsordförande LUF Dalarna
Mikael Sivermo, distriktsordförande, LUF Kronoberg
Stefan Hansen, distriktsordförande, LUF östergötland
Hanna Håkanson, ordförande Luf Höör, vice ordförande Luf Skåne
Berivan Mohammed, kommunfullmäktigeledamot (fp) Sundsvall, medlem Fp Sundsvall
Lennart Nilsson, ordförande Fp Nacka
Gunilla Thorsson, ordförande Fp Farsta
Bo Aldal, ordförande Fp Hässelby-Vällingby
Martin Ängeby, ordförande Fp Kista
Charlotte Schenholm, ordförande Fp Kungsholmen-Essingeöarna
Daniel Forslund, ordförande Fp Skarpnäck
Cecilia Carpelan, ordförande Fp Skärholmen
Seved Monke, ordförande Fp Södermalm
Mark Klamberg, ordförande Fp Östermalm
Francisca Herodes, vice ordförande Fp Östermalm
Jonas Sahlin, styrelseledamot Fp Nacka.
Per Pettersson, vice ordförande, FP Kista, 2:e vice ordförande, LUF Storstockholm
Mikael Ståldal, styrelseledamot Fp Kista samt ledamot Fp:s klimatkommission
Leiph Berggren, styrelseledamot och kampanjledare Fp Hässelby-Vällingby, ersättare Stockholms läns landsting
Ulf Keijer, styrelseledamot Fp Kungsholmen-Essingeöarna
Daniele Fava, styrelseledamot Fp Östermalm
Ulf Hermelin, styrelseledamot Fp Östermalm Jakob Sjögren, ersättare styrelsen Fp Östermalm
Kenneth Johansson, kassör LUF Sörmland
Göran C-O Claesson, medlem Fp Sollentuna
Richard Johansson, medlem Fp Arboga
Kit Emilson, medlem Fp Båstad
Jan Rejdnell, medlem FP Västerås
Willy Viitala, medlem Fp Vantör
Andreas Froby, medlem i Fp Botkyrka, Europapolitisk talesperson i LUF Storstockholm
Adam Tiwe, ekonomiskpolitisk talesman LUF Storstockholm, ledamot Feministiska nämnden (LUF)
Maria Byström, medlem Fp Östermalm
Daniel Rhodin, ersättare styrelsen Fp Eslöv
Erik Engberg, medlem FP Piteå
Lars-Erick Forsgren, socialliberal, Piteå, fd pol sekr fp Botkyrka
Robert Nordman, medlem Fp Norrköping, ersättare landstinget Östergötland
Åke Bjurhamn, medlem Fp Norrköping
...
Fp-upprop mot FRA-lagen!
Jag tillåter mig att knycka nedanstående text från Mark Klambergs blogg.
"Mathias Sundin, ordförande Fp Norrköping kläckte på sin blogg idén att fler kunde ansluta sig till det upprop som Hans Åberg, Fp Bromma, startat.
Det är en god idé.
Alla folkpartimedlemmar kan ansluta sig. Skicka mail (mark.klamberg@liberal.se), så sätter jag upp dig. Ange vilken förening du tillhör och eventuell titel.
Upprop mot FRA-lagen!
Till Folkpartiet Liberalernas:
- partiledning
- riksdagsledamöter
- ledamöter i referensgruppen
”Sommarens rasande debatt kring lagen om signalspaning visar att frågan på många sätt är mycket mer komplicerad än vad som kanske ursprungligen antogs, att frågan ingalunda är färdigdiskuterad i de demokratiska fora där frågan ska och borde diskuteras och framförallt; att beslutet idag saknar folklig förankring och stöd.
Vi uppmanar Dig därför att verka för att riva upp lagen och backa hela frågan tillbaka till en parlamentarisk utredning med uppgift att utreda FRA:s uppdrag utifrån aspekter som integritet, effektivitet och reglering."
Initiativtagare Hans Åberg, ordförande Fp Bromma."
Alla goda liberaler bör snarast ansluta sig till detta upprop.
"Mathias Sundin, ordförande Fp Norrköping kläckte på sin blogg idén att fler kunde ansluta sig till det upprop som Hans Åberg, Fp Bromma, startat.
Det är en god idé.
Alla folkpartimedlemmar kan ansluta sig. Skicka mail (mark.klamberg@liberal.se), så sätter jag upp dig. Ange vilken förening du tillhör och eventuell titel.
Upprop mot FRA-lagen!
Till Folkpartiet Liberalernas:
- partiledning
- riksdagsledamöter
- ledamöter i referensgruppen
”Sommarens rasande debatt kring lagen om signalspaning visar att frågan på många sätt är mycket mer komplicerad än vad som kanske ursprungligen antogs, att frågan ingalunda är färdigdiskuterad i de demokratiska fora där frågan ska och borde diskuteras och framförallt; att beslutet idag saknar folklig förankring och stöd.
Vi uppmanar Dig därför att verka för att riva upp lagen och backa hela frågan tillbaka till en parlamentarisk utredning med uppgift att utreda FRA:s uppdrag utifrån aspekter som integritet, effektivitet och reglering."
Initiativtagare Hans Åberg, ordförande Fp Bromma."
Alla goda liberaler bör snarast ansluta sig till detta upprop.
söndag 7 september 2008
Råutkast till handlingsplan för en bättre demokrati
Just nu är de flesta politiskt intresserade, utanför rikdagen (där sitter de ju i en sörja av allehanda ärenden), är fullt upptagna av frågan om signalspaning-FRA-lagen.
Men det är ju många hot emot demokratin, sådan vi vill ha den.
Vad sägs om detta råutkast till handlingsplan?
1. Stoppa, dvs riv upp FRA-lagen. Det måste bara gå. Tillräckligt mycket konstigt har framkommit om den. Det finns sex säkra anhängare till att uppriva lagen på Allianssidan. Jobbar vi på kommer det fler, som inser sakernas tillstånd.
2. Värna såväl yttrandefrihet som integritetsfrågorna i andra ämnen som kommer upp, som ex-vis "Arbogafallet" där tingsrätten klantat till det och än mera pressen, som inte verkar kunna mycket om internet.
3. Bevaka integritets- och andra demokratifrågor i EU-valet nästa år. Låt inte kandidaterna komma undan, utan avkräv dem besked. Se till att de inser att det inte är i enlighet med yttrandefriheten och integriteten med förslag som detta med registrering av bloggare.
4. Restaurera demokratin. FRA-historien har avslöjat stora brister i hur dagens partier ser på sitt uppdrag, på sina partiprogram, på väljarna. Den klyfta som finns måste överbryggas. Makten kan inte få agera utan kontakt med och dialog med väljarna. Partistöd och valsystemen måste förändras så att det blir enklare att utkräva ansvar av partier och riksdagsledamöter.
Jag menar att de flesta (kanske alla) partier under senare år sprungit ifrån de ideologiera som de en gång hade. Och som vi väljare nog i hög grad tror att de fortfarande har (har haft)! Därför efterlyser vi mindre av rå maktkamp och mera av ideologiska klargöranden!
Vi väljare ska vara minst lika otrogna mot partierna som de är till sina program. Vi måste inse att vi inte får någon ändring om vi slaviskt följer gamla lojaliteter.
Att vara trogen sin egen ideologi kan mycket väl innebära att vi måste överge vårt gamla parti. Problemet är "bara" att hitta ett annat parti, som dels har en ideologi som liknar vår och som vi kan lita ¨på.
Kärnpunkten är dock att vi väljare måste bli mera aktiva emellan valen. Annars hamnar politiken inom stängda dörrar för att handhas av en politisk nomenklatura som inte bryr sig om oss.
Vad sägs?
Men det är ju många hot emot demokratin, sådan vi vill ha den.
Vad sägs om detta råutkast till handlingsplan?
1. Stoppa, dvs riv upp FRA-lagen. Det måste bara gå. Tillräckligt mycket konstigt har framkommit om den. Det finns sex säkra anhängare till att uppriva lagen på Allianssidan. Jobbar vi på kommer det fler, som inser sakernas tillstånd.
2. Värna såväl yttrandefrihet som integritetsfrågorna i andra ämnen som kommer upp, som ex-vis "Arbogafallet" där tingsrätten klantat till det och än mera pressen, som inte verkar kunna mycket om internet.
3. Bevaka integritets- och andra demokratifrågor i EU-valet nästa år. Låt inte kandidaterna komma undan, utan avkräv dem besked. Se till att de inser att det inte är i enlighet med yttrandefriheten och integriteten med förslag som detta med registrering av bloggare.
4. Restaurera demokratin. FRA-historien har avslöjat stora brister i hur dagens partier ser på sitt uppdrag, på sina partiprogram, på väljarna. Den klyfta som finns måste överbryggas. Makten kan inte få agera utan kontakt med och dialog med väljarna. Partistöd och valsystemen måste förändras så att det blir enklare att utkräva ansvar av partier och riksdagsledamöter.
Jag menar att de flesta (kanske alla) partier under senare år sprungit ifrån de ideologiera som de en gång hade. Och som vi väljare nog i hög grad tror att de fortfarande har (har haft)! Därför efterlyser vi mindre av rå maktkamp och mera av ideologiska klargöranden!
Vi väljare ska vara minst lika otrogna mot partierna som de är till sina program. Vi måste inse att vi inte får någon ändring om vi slaviskt följer gamla lojaliteter.
Att vara trogen sin egen ideologi kan mycket väl innebära att vi måste överge vårt gamla parti. Problemet är "bara" att hitta ett annat parti, som dels har en ideologi som liknar vår och som vi kan lita ¨på.
Kärnpunkten är dock att vi väljare måste bli mera aktiva emellan valen. Annars hamnar politiken inom stängda dörrar för att handhas av en politisk nomenklatura som inte bryr sig om oss.
Vad sägs?
onsdag 3 september 2008
Vem vågar ge oss makten?
Jag skulle vilja lyfta FRA-debatten till att handla om den syn som våra politiker har på individen. Att de har inställningen att alla är onda, har vi redan förstått i och med ett Ja till FRA. Men finns det någon som känner en politiker som inte vill styra oss på varje punkt.
Låt mig ta exemplet med ”betyg i skolan”; jag har ännu inte hört någon politiker som har sagt ”Det där är en fråga som föräldrarna skall komma överens med skolan om.”
Låt mig ta exemplet med ”betyg i skolan”; jag har ännu inte hört någon politiker som har sagt ”Det där är en fråga som föräldrarna skall komma överens med skolan om.”
tisdag 19 augusti 2008
Fler debattörer och debatter önskas här
Det är inte utan att det börjar bli tjatigt med FRA-debatten. Viktig, visst. Men var är ni andra debattörer? Vill se fler här!
Och vi får hoppas att vi kan ro hem detta med FRA, så vi kan övergå till andra ämnen också.
Om liberalismen och dess eventuella framtid.
För min del är preferensen socialliberalism.
Men jag vet att det finns många olika tolkningar av den, speciellt av dess motståndare.
Låt höra.
Finns det hopp för liberalismen? För fp? För socialliberalismen i fp - eller i något annat parti?
Vad tror ni - vad vill ni? Skriv.
Det kan ske som direkt kommentar till detta inlägg, men även som ny inlägg.
Och vi får hoppas att vi kan ro hem detta med FRA, så vi kan övergå till andra ämnen också.
Om liberalismen och dess eventuella framtid.
För min del är preferensen socialliberalism.
Men jag vet att det finns många olika tolkningar av den, speciellt av dess motståndare.
Låt höra.
Finns det hopp för liberalismen? För fp? För socialliberalismen i fp - eller i något annat parti?
Vad tror ni - vad vill ni? Skriv.
Det kan ske som direkt kommentar till detta inlägg, men även som ny inlägg.
söndag 17 augusti 2008
FRA-lagen skapar en förtroendeklyfta
Går det att få en öppning i FRA-frågan?
så fall hur?
Är det ens önskvärt med en "kompromiss" ?
När jag söker resonera med riksdagsledamöter, som röstat ja till lagen, händer det att de vill se konkreta förslag. Jag menar att det finns konkreta förslag. Men det de vill se är ett lappande och lagande på FRA-lagen, inget annat. Och de säger sig inte se några sådana förslag.
Så det är där vi är.
Signalspaningslagen har skapat en polarisering i svensk politisk debatt. De hårda förespråkarna för lagen, som finns i riksdag och regering, verkar orubbliga, trots ett fåtal luddiga uttalanden som är avsedda att ses som öppningar.
Det starkaste motståndet emot lagen finns främst ute bland folket, väljarna. De är övertygade, intelligenta, engagerade och starkt politiskt intresserade människor. Sådana som i stor utsträckning blivit bevikna på de partier de hittills röstat på.
Så finns emellan dessa grupper en liten skara riksdagsledamöter som antingen är mer eller mindre kritiska till, eller direkta motståndare till lagen. Samt några få andra ledamöter som också röstat ja, då de tubbats acceptera att det behövs en signalspaningslag, men som gärna ser ett förbättrat integritetsskydd i lagen.
Denna senare grupp av rikdagsledamöter söker nu, tillsammans med en del partistrateger i ett par av allianspartierna, ett slags lösning, oftast beskriven som en kompromiss. En kompromiss som bevarar lagen men som ger några förbättringar betr integriteten.
Jag skulle karaktärisera denna lilla grupp som traditionella politiker, som i sann svensk anda vill nå en uppgörelse, så att det blir lugn och ro. Så att alla blir nöjda, eller lika missnöjda. Så man kan gå vidare till andra frågor.
Det är inte omöjligt att det till slut blir en kompromiss i denna anda. Däremot tror jag inte att det därmed blir lugn och ro. Det FRA-lagens försvarare inte inser, eller inte vill inse, är att den är felkonstruerad. Den har i sig inbyggd ett systemfel som innebär massavlyssning av oskyldiga människor. Det problemet går inte att lösa på annat sätt än genom att den avskaffas och så försöker man börja om från början, från en infallsvinkel som inte innebär att alla ska betraktas som skyldiga intill de bevisat sin oskuld.
Det är meningslöst att leta efter kompromisser som bevarar FRA-lagen. En kompromiss måste, enl mitt sätt att se, innebära att underrättelsebehovet tillgodoses med andra medel än genom FRA-lagen eller någon lag som är uppbyggd på likartat sätt. Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska medel om den ska förbli demokrati.
Ett kompromissande som innebär ett bevarande av FRA-lagen, med någon ytterligare "spärr" eller ny myndighet som ska kolla de som kollar oss, den kommer att befästa den djupa klyfta som uppstått mellan folket och makten. Den kommer att spä på politikerföraktet.
Det vore negativt inte bara för förtroendet för såväl underrättelseverksamhet som politikernas vilja att skydda demokratiska värden som den personliga integriteten. Nej, det vore förödande för demokratin som sådan och skulle skapa ökat utrymme för odemokratiska krafter.
så fall hur?
Är det ens önskvärt med en "kompromiss" ?
När jag söker resonera med riksdagsledamöter, som röstat ja till lagen, händer det att de vill se konkreta förslag. Jag menar att det finns konkreta förslag. Men det de vill se är ett lappande och lagande på FRA-lagen, inget annat. Och de säger sig inte se några sådana förslag.
Så det är där vi är.
Signalspaningslagen har skapat en polarisering i svensk politisk debatt. De hårda förespråkarna för lagen, som finns i riksdag och regering, verkar orubbliga, trots ett fåtal luddiga uttalanden som är avsedda att ses som öppningar.
Det starkaste motståndet emot lagen finns främst ute bland folket, väljarna. De är övertygade, intelligenta, engagerade och starkt politiskt intresserade människor. Sådana som i stor utsträckning blivit bevikna på de partier de hittills röstat på.
Så finns emellan dessa grupper en liten skara riksdagsledamöter som antingen är mer eller mindre kritiska till, eller direkta motståndare till lagen. Samt några få andra ledamöter som också röstat ja, då de tubbats acceptera att det behövs en signalspaningslag, men som gärna ser ett förbättrat integritetsskydd i lagen.
Denna senare grupp av rikdagsledamöter söker nu, tillsammans med en del partistrateger i ett par av allianspartierna, ett slags lösning, oftast beskriven som en kompromiss. En kompromiss som bevarar lagen men som ger några förbättringar betr integriteten.
Jag skulle karaktärisera denna lilla grupp som traditionella politiker, som i sann svensk anda vill nå en uppgörelse, så att det blir lugn och ro. Så att alla blir nöjda, eller lika missnöjda. Så man kan gå vidare till andra frågor.
Det är inte omöjligt att det till slut blir en kompromiss i denna anda. Däremot tror jag inte att det därmed blir lugn och ro. Det FRA-lagens försvarare inte inser, eller inte vill inse, är att den är felkonstruerad. Den har i sig inbyggd ett systemfel som innebär massavlyssning av oskyldiga människor. Det problemet går inte att lösa på annat sätt än genom att den avskaffas och så försöker man börja om från början, från en infallsvinkel som inte innebär att alla ska betraktas som skyldiga intill de bevisat sin oskuld.
Det är meningslöst att leta efter kompromisser som bevarar FRA-lagen. En kompromiss måste, enl mitt sätt att se, innebära att underrättelsebehovet tillgodoses med andra medel än genom FRA-lagen eller någon lag som är uppbyggd på likartat sätt. Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska medel om den ska förbli demokrati.
Ett kompromissande som innebär ett bevarande av FRA-lagen, med någon ytterligare "spärr" eller ny myndighet som ska kolla de som kollar oss, den kommer att befästa den djupa klyfta som uppstått mellan folket och makten. Den kommer att spä på politikerföraktet.
Det vore negativt inte bara för förtroendet för såväl underrättelseverksamhet som politikernas vilja att skydda demokratiska värden som den personliga integriteten. Nej, det vore förödande för demokratin som sådan och skulle skapa ökat utrymme för odemokratiska krafter.
torsdag 14 augusti 2008
Öppet brev till fp:s partisekreterare
(Jag har sänt ett öppet brev till Erik Ullenhag, detta är en förkortad version av detta.)
FRA-lagen visar på en mängd brister i demokratin. Det handlar inte bara om bristen på integritetsskydd. Det är visserligen illa nog, men det finns fler aspekter.
Vid valet av Erik Ullenhag till partisekreterare tändes hoppet att fp skulle återerövra socialliberalismen. Tyvärr har det hittills inte blivit så. Socialliberalismen lever bara som etikett. Du bestrider det gissar jag, men så upplever jag det och tusentals andra.
FRA-lagens hantering tills nu inom fp har blottlagt både detta och visat på andra problem för demokratin.
FRA-lagen är ingen lösning på säkerhetsfrågan. Den skapar däremot andra problem. Det är obegripligt att fp och regeringen ännu inte insett hur hopplöst fel lagen är. Den är felkonstruerad tekniskt, vilket också leder till konflikt med de liberala principerna om integritet. Därmed blir den ett hot mot demokratiska värden, inte ett skydd.
Om ni i någon mån tagit till er de många kloka synpunkter och initierade fakta som framkommit från de som är kritiska till signalspaningslagen skulle ni stoppat den. Likså visar debatten att FRA också måste läggas ner. Sen kan man starta från början.
Att söka ”sy in s” i en ny halvdålig lag är inte så smart. Det skulle bara öka känslan bland väljarna att maktetablissemanget inte lyssnar på folk och att klyftan fördjupas.
Det duger inte att anklaga FRA-lagens motståndare för bristande kunskaper, när det faktiskt verkar som att det är FRA-kramarna som inte ser lagens konsekvenser. Eller så söker de dölja dem.
Som framgick av en ledare i Gefle Dagblad (lib) den 28/7, uppföljd även senare, kan FRA-lagens genomdrivande ses som en byråkratins seger över politikerna. Detta är ytterligare ett skäl till att lägga ner FRA som institution.
FRA-debatten visar att fp(s ledning) idag inte står för viktiga liberala värden. Jag är allvarligt oroad över fp:s framtid. Socialliberalismen behöver ett parti, fp bör bli det igen. Det finns mängder av liberaler, det har FRA-debatten visat. Däremot finns idag inget parti som otvetydigt är allmänt liberalt och än mindre socialliberalt.
Min tro är att de socialliberala värdena omfattas av en majoritet. De vill inte ha socialism, och inte den smått anarkistiska låt-gå-liberalism som kallas nyliberalism. De vill ha en socialt ansvarstagande, engagerad liberalism, en liberalism som skyddar den enskilde och ger frihet åt alla så länge den inte skadar andra. Ett parti som håller tummen i ögat på makt och byråkrati, inte partier som arbetar för att stänga in och kontrollera oss. Vi vill ha en välavvägd mix av frihet och rättvisa. Sociala skyddsnät, men inte kollektivistiskt tvång. Frihet och trygghet inte bara för friska, välavlönade utan även för sjuka och arbetslösa.
FRA-debatten visar nästan övertydligt hur stor klyftan är mellan politikerna och väljarna. Tyvärr syns inte partierna själva ha upptäckt det, eller så negligerar de det, lutade mot allt högre partistöd och ett system som ger partiapparaterna makten över nomineringar.
Jag har sista tiden fått reaktioner från sverigedemokrater på mina skriverier som visar hur skickliga de är på att utnyttja klyftan mellan etablissemanget och väljarna.
FRA-frågan gynnar sd, men också det misstroende för de etablerade politikerna som frågan blottlagt. Sd vrider missnöjet med invandringspolitiken åt ett främlingsfientligt håll. Samtidigt visar de gärna upp att de i sina led har invandrare, ofta då arbetskraftsinvandrare som ogillar senare tiders flyktingar. Främlingsrädsla verkar vara det gemensamma för sd:s sympatisörer, även om det inte alltid kan betecknas som rasism. Men det finns även sd-sympatisörer som dras åt kulturkonservatism eller ogillar den dåliga äldreomsorgen. Framför allt gillar man att sd är en ”underdog”, ett oprövat kort.
Det är skicklig populism som sd bedriver.
Jag tror att dessa brister kan avhjälpas. Alla partier måste arbeta bort klyftan mellan riksdagspartierna och väljarna. Detta genom att de finner eller återerövrar sin ideologiska bas, tillämpar den och inte bara använder som etiketter. Folk genomskådar till slut om etikett och innehåll inte stämmer överens.
Viktigare än makt är att veta vad man vill göra med makten – och att klart redovisa detta för väljarna. Partier som bara är valapparater inger inget förtroende i längden. Partierna måste lyssna på folket. Inte för att bli populistiska, utan för att visa vilken grundsyn de har och hur de vill angripa dagens problem utifrån sina resp ideologier. Visa att teori och praktik stämmer.
Därför måste t ex personvalen lyftas fram. Personröstande måste få bättre genomslag i valet. Ledamöternas ställning gentemot partiledningarna måste stärkas, så att andra än nickedockor kan ägna sig åt politik. Idag vill få ägna sig åt en politik som upplevs som smutsig. Politikens rykte måste förbättras, genom att göra det möjligt för alla politiker att ta ställning utifrån sin övertygelse och sitt samvete.
Systemet med utkvittning i riksdagen är skapt för ett statiskt blocktänkande, där den enskilde är en lätt utbytbar nickedocka.
Partierna måste ta chansen att återerövra de demokratins värderingar. Att visa upp sina ideologier även i praktiken. Att ta tillbaka den demokratiska styrningen av byråkratin. Att slopa FRA-lagen är ett första, men ej tillräckligt steg.
Jag vill gärna se att folkpartiet blev ledande i den förnyelsen. Med socialliberalismen i fokus för demokratins skull.
Lars-Erick Forsgren, socialliberal debattör.
FRA-lagen visar på en mängd brister i demokratin. Det handlar inte bara om bristen på integritetsskydd. Det är visserligen illa nog, men det finns fler aspekter.
Vid valet av Erik Ullenhag till partisekreterare tändes hoppet att fp skulle återerövra socialliberalismen. Tyvärr har det hittills inte blivit så. Socialliberalismen lever bara som etikett. Du bestrider det gissar jag, men så upplever jag det och tusentals andra.
FRA-lagens hantering tills nu inom fp har blottlagt både detta och visat på andra problem för demokratin.
FRA-lagen är ingen lösning på säkerhetsfrågan. Den skapar däremot andra problem. Det är obegripligt att fp och regeringen ännu inte insett hur hopplöst fel lagen är. Den är felkonstruerad tekniskt, vilket också leder till konflikt med de liberala principerna om integritet. Därmed blir den ett hot mot demokratiska värden, inte ett skydd.
Om ni i någon mån tagit till er de många kloka synpunkter och initierade fakta som framkommit från de som är kritiska till signalspaningslagen skulle ni stoppat den. Likså visar debatten att FRA också måste läggas ner. Sen kan man starta från början.
Att söka ”sy in s” i en ny halvdålig lag är inte så smart. Det skulle bara öka känslan bland väljarna att maktetablissemanget inte lyssnar på folk och att klyftan fördjupas.
Det duger inte att anklaga FRA-lagens motståndare för bristande kunskaper, när det faktiskt verkar som att det är FRA-kramarna som inte ser lagens konsekvenser. Eller så söker de dölja dem.
Som framgick av en ledare i Gefle Dagblad (lib) den 28/7, uppföljd även senare, kan FRA-lagens genomdrivande ses som en byråkratins seger över politikerna. Detta är ytterligare ett skäl till att lägga ner FRA som institution.
FRA-debatten visar att fp(s ledning) idag inte står för viktiga liberala värden. Jag är allvarligt oroad över fp:s framtid. Socialliberalismen behöver ett parti, fp bör bli det igen. Det finns mängder av liberaler, det har FRA-debatten visat. Däremot finns idag inget parti som otvetydigt är allmänt liberalt och än mindre socialliberalt.
Min tro är att de socialliberala värdena omfattas av en majoritet. De vill inte ha socialism, och inte den smått anarkistiska låt-gå-liberalism som kallas nyliberalism. De vill ha en socialt ansvarstagande, engagerad liberalism, en liberalism som skyddar den enskilde och ger frihet åt alla så länge den inte skadar andra. Ett parti som håller tummen i ögat på makt och byråkrati, inte partier som arbetar för att stänga in och kontrollera oss. Vi vill ha en välavvägd mix av frihet och rättvisa. Sociala skyddsnät, men inte kollektivistiskt tvång. Frihet och trygghet inte bara för friska, välavlönade utan även för sjuka och arbetslösa.
FRA-debatten visar nästan övertydligt hur stor klyftan är mellan politikerna och väljarna. Tyvärr syns inte partierna själva ha upptäckt det, eller så negligerar de det, lutade mot allt högre partistöd och ett system som ger partiapparaterna makten över nomineringar.
Jag har sista tiden fått reaktioner från sverigedemokrater på mina skriverier som visar hur skickliga de är på att utnyttja klyftan mellan etablissemanget och väljarna.
FRA-frågan gynnar sd, men också det misstroende för de etablerade politikerna som frågan blottlagt. Sd vrider missnöjet med invandringspolitiken åt ett främlingsfientligt håll. Samtidigt visar de gärna upp att de i sina led har invandrare, ofta då arbetskraftsinvandrare som ogillar senare tiders flyktingar. Främlingsrädsla verkar vara det gemensamma för sd:s sympatisörer, även om det inte alltid kan betecknas som rasism. Men det finns även sd-sympatisörer som dras åt kulturkonservatism eller ogillar den dåliga äldreomsorgen. Framför allt gillar man att sd är en ”underdog”, ett oprövat kort.
Det är skicklig populism som sd bedriver.
Jag tror att dessa brister kan avhjälpas. Alla partier måste arbeta bort klyftan mellan riksdagspartierna och väljarna. Detta genom att de finner eller återerövrar sin ideologiska bas, tillämpar den och inte bara använder som etiketter. Folk genomskådar till slut om etikett och innehåll inte stämmer överens.
Viktigare än makt är att veta vad man vill göra med makten – och att klart redovisa detta för väljarna. Partier som bara är valapparater inger inget förtroende i längden. Partierna måste lyssna på folket. Inte för att bli populistiska, utan för att visa vilken grundsyn de har och hur de vill angripa dagens problem utifrån sina resp ideologier. Visa att teori och praktik stämmer.
Därför måste t ex personvalen lyftas fram. Personröstande måste få bättre genomslag i valet. Ledamöternas ställning gentemot partiledningarna måste stärkas, så att andra än nickedockor kan ägna sig åt politik. Idag vill få ägna sig åt en politik som upplevs som smutsig. Politikens rykte måste förbättras, genom att göra det möjligt för alla politiker att ta ställning utifrån sin övertygelse och sitt samvete.
Systemet med utkvittning i riksdagen är skapt för ett statiskt blocktänkande, där den enskilde är en lätt utbytbar nickedocka.
Partierna måste ta chansen att återerövra de demokratins värderingar. Att visa upp sina ideologier även i praktiken. Att ta tillbaka den demokratiska styrningen av byråkratin. Att slopa FRA-lagen är ett första, men ej tillräckligt steg.
Jag vill gärna se att folkpartiet blev ledande i den förnyelsen. Med socialliberalismen i fokus för demokratins skull.
Lars-Erick Forsgren, socialliberal debattör.
onsdag 13 augusti 2008
Att förakta nickedockor eller misstro politiker
Bloggen Bent skriver (13 aug) att ”Politikerförakt bara är nyttigt” och Gefle Dagblad skrev den 11 aug om ”Ett gäng nickedockor”.
Den svenska debatten handlar om FRA-lagen och samtidigt så smyger sverigedemokraterna uppåt i opinionssiffrorna.
Att förakta någon tycker jag man ska undvika, men begreppet används framför allt av politiker själva. För att beskriva andra politiker. Vanligt folk misstror politiker, och i det ligger en sund liberal attityd till makthavare och överhet.
Erfarenheten visar att makt alltid ska kontrolleras, eftersom den annars lätt spårar ur, t.o.m. korrumperas.
Att så många riksdagspolitiker anses som nickedockor är självfallet en anledning till den misstro som finns. Jag menar att det är bra med många riksdagspolitiker, så att många viljor och åsikter från skilda delar av landet kan diskutera och bryta och byta sina argument och fatta kloka beslut.
Jag måste dock medge att denna min åsikt får sig en rejäl knäck om praktiskt taget alla riksdagspolitiker ”bara” sitter som nickedockor och trycker på knappen som partiledningen sagt de skall trycka.
Som GD skrev så var det i FRA-frågan bara en enda ledamot som röstade efter eget förnuft och i strid mot partiledningen, Camilla Lindberg (fp).
FRA-lagen och debatten kring den visar också en annan anledning till misstron mot politiker. Detta att riksdag och regering avskärmat sig från folket. Jag har påtalat detta många gånger och i GD den 5 aug diskuteras samma tema. I regeringsställing (och som regeringsunderlag) så tenderar man att formulera sin politik som sutte man i en glasbur, lyssnar inte på folk och debatter, går emot sin egen ideologi och kommunicerar inte ens med sitt partifolk på gräsrotsplanet.
Det är för priviligierat att vara toppolitiker idag och har man kommit dit så behöver man inte lyssna. Tror man. Och man glömmer varifrån man kommer och varför man valts. Självklart skapar detta misstro.
Ju mer ledande politiker i sin praktiska politik avlägsnar sig från de åsikter de sagt sig ha och från väljarna, desto fler väljare får allt svårare att identifiera sig vid ett parti eller en ideologi. Både partier och ideologier blir alltmer diffusa. Man vill inte ha en etikett, som är så tveksam eller mångtydig. Man funderar alltmer på soffan. Eller på något parti som inte sitter i riksdagen. Som nu sverigedemokraterna.
Sd är ju ett obehagligt parti med många otäcka ideer främst i invandrarpolitiken. Men de försöker dölja dessa i viss mån genom att också knycka mera salongsfäiga ståndpunkter om äldrevård, och kulturkonservativt allmängods, som även återfinns hos sossepartiet och/eller kd. Och framför allt, de är oprövade i riksdagen.
De framstår ännu inte som en grå massa av nickedockor.
Politiker som visar större trohet mot sina idéer skulle minska misstron mot politiker. Det innebär bland annat att en sådan sak som FRA-lagen skulle vara en omöjlighet.
Att personval skulle underlättas och ge plats för folk som vågar stå för sina åsikter.
Partipiska framstår alltmer som ett tveksamt instrument i en levande demokrati.
Bara för något decennium var det hedervärt och aktat att i vart fall vara fritidspolitiker. Nu vill inte många syssla med något så smutsigt som partipolitik. Så blir också urvalet som det är.
Med fler som vågar följa sitt samvete skulle misstron mot politiker minska. Kanske skulle till och med partierna leva upp och bli något annat än valmaskiner som saluför färdiga koncept från sina partiledningar.
Och sverigedemokraterna skulle få sämre jordmån för sin propaganda.
Den svenska debatten handlar om FRA-lagen och samtidigt så smyger sverigedemokraterna uppåt i opinionssiffrorna.
Att förakta någon tycker jag man ska undvika, men begreppet används framför allt av politiker själva. För att beskriva andra politiker. Vanligt folk misstror politiker, och i det ligger en sund liberal attityd till makthavare och överhet.
Erfarenheten visar att makt alltid ska kontrolleras, eftersom den annars lätt spårar ur, t.o.m. korrumperas.
Att så många riksdagspolitiker anses som nickedockor är självfallet en anledning till den misstro som finns. Jag menar att det är bra med många riksdagspolitiker, så att många viljor och åsikter från skilda delar av landet kan diskutera och bryta och byta sina argument och fatta kloka beslut.
Jag måste dock medge att denna min åsikt får sig en rejäl knäck om praktiskt taget alla riksdagspolitiker ”bara” sitter som nickedockor och trycker på knappen som partiledningen sagt de skall trycka.
Som GD skrev så var det i FRA-frågan bara en enda ledamot som röstade efter eget förnuft och i strid mot partiledningen, Camilla Lindberg (fp).
FRA-lagen och debatten kring den visar också en annan anledning till misstron mot politiker. Detta att riksdag och regering avskärmat sig från folket. Jag har påtalat detta många gånger och i GD den 5 aug diskuteras samma tema. I regeringsställing (och som regeringsunderlag) så tenderar man att formulera sin politik som sutte man i en glasbur, lyssnar inte på folk och debatter, går emot sin egen ideologi och kommunicerar inte ens med sitt partifolk på gräsrotsplanet.
Det är för priviligierat att vara toppolitiker idag och har man kommit dit så behöver man inte lyssna. Tror man. Och man glömmer varifrån man kommer och varför man valts. Självklart skapar detta misstro.
Ju mer ledande politiker i sin praktiska politik avlägsnar sig från de åsikter de sagt sig ha och från väljarna, desto fler väljare får allt svårare att identifiera sig vid ett parti eller en ideologi. Både partier och ideologier blir alltmer diffusa. Man vill inte ha en etikett, som är så tveksam eller mångtydig. Man funderar alltmer på soffan. Eller på något parti som inte sitter i riksdagen. Som nu sverigedemokraterna.
Sd är ju ett obehagligt parti med många otäcka ideer främst i invandrarpolitiken. Men de försöker dölja dessa i viss mån genom att också knycka mera salongsfäiga ståndpunkter om äldrevård, och kulturkonservativt allmängods, som även återfinns hos sossepartiet och/eller kd. Och framför allt, de är oprövade i riksdagen.
De framstår ännu inte som en grå massa av nickedockor.
Politiker som visar större trohet mot sina idéer skulle minska misstron mot politiker. Det innebär bland annat att en sådan sak som FRA-lagen skulle vara en omöjlighet.
Att personval skulle underlättas och ge plats för folk som vågar stå för sina åsikter.
Partipiska framstår alltmer som ett tveksamt instrument i en levande demokrati.
Bara för något decennium var det hedervärt och aktat att i vart fall vara fritidspolitiker. Nu vill inte många syssla med något så smutsigt som partipolitik. Så blir också urvalet som det är.
Med fler som vågar följa sitt samvete skulle misstron mot politiker minska. Kanske skulle till och med partierna leva upp och bli något annat än valmaskiner som saluför färdiga koncept från sina partiledningar.
Och sverigedemokraterna skulle få sämre jordmån för sin propaganda.
söndag 10 augusti 2008
Om det inte vore så allvarligt, vore det nästan värt att skratta åt
Hittar denna artikel av Liza Marklund i dagens Expressen (10 aug 2008);
http://www.expressen.se/kronikorer/lizamarklund/1.1259696/liza-marklund-bajsmannen-pa-fra-ser-dig
Det handlar om en uppenbarligen störd FRA-anställd. Förföljelsemani, extremt kontrollbehov över omgivningeng, rättshaverist eller vad? En mycket märklig historia om vilka personer som nu får möjlighet att kolla all vår internettrafik som passerar Sveriges gräns.
Vore det inte så allvarligt, skulle man kunna skratta åt eländet.
Läs själv och döm.
http://www.expressen.se/kronikorer/lizamarklund/1.1259696/liza-marklund-bajsmannen-pa-fra-ser-dig
Det handlar om en uppenbarligen störd FRA-anställd. Förföljelsemani, extremt kontrollbehov över omgivningeng, rättshaverist eller vad? En mycket märklig historia om vilka personer som nu får möjlighet att kolla all vår internettrafik som passerar Sveriges gräns.
Vore det inte så allvarligt, skulle man kunna skratta åt eländet.
Läs själv och döm.
lördag 9 augusti 2008
Är FRA-motståndet anarkisiskt?
Enl en färsk opinionsundersökning är nu 51% av folket emot FRA-lagen och bara en tredjedel för den. Resten är väl osäkra då. Och opinionen svänger till fördel för FRA-motståndarna. Bland unga är motståndet kompakt.
En stor del av motståndet manifesteras genom den fria debatten på internet, ofta i bloggar. (Fast pga hur min besöksräknare funkar så har jag en misstanke att FRA kollar min blogg, man kan bara undra varför och med vilket lagstöd? Så, hur "fri" är debatten?) Internetanvändare är gissningsvis mera insatt i modern kommunikationsteknik än de som skyr datorer och internet. Kanske därför inser de också farorna med FRA-lagen mer än andra.
Googlar jag runt och kollar upp lite vad olika bloggare säger om FRA är också motståndet nära nog fullständigt. Med vissa undantag främst för partimegafoner.
Ibland kan man få ett intryck av att många FRA-motståndare är extrema nyliberaler av ett närmast anarkistiskt slag. Och tonläget är då och då väldigt högt, ordvalet väjer inte för grova tillmälen. Ibland, men inte ofta, kombinerat med ganska intelligenta analyser dessutom. Haha.
Nå, jag föredrar nog en mera sansad diskussion, där sakargumenten får dominera och grundproblemen belyses.Och går man djupare i debatten, och vidgar den utanför den inre cirkeln finner man nog också att "vanliga" opponenter emot lagen dominerar. Det är folk som inser att vi behöver underrättelsetjänst. Folk som inte är anarkister. Folk som ligger i den politiska mittfåra, som inte är lätt att definiera, men som likafullt finns. Och det folket är emot FRA-lagen, och ofta även emot FRA som sådant.
Min tro är att det som bekymrar medelsvensson inte är att oskyldiga privata mail kan kollas.Det som oroar är vetskapen att vi idag, trots allt, har en "vänlig stat". Eller i vart fall vill vi tro det. Men att med FRA-lagen blir det otroligt lätt för demokratins motståndare att ta över befintlig lag och snabbt göra staten "ovänlig".
I ett sådant läget får kritik inte förekomma.
Och vi vill kunna kritisera vår överhet, den överhet som vi valt för att tjäna oss.
FRA-debatten är ett närmast övertydligt bevis för hur en stor del av våra "förtroendevalda" på heltid (riksdagsmännen) fjärmat sig från väljarnas vardag. Hur de ser sig just som överhet, som måste eller i vart fall har rätt att kolla oss väljare.
Vi svenskar vill ha trygghet, även mot yttre hot, men vi vill inte bli inlåsta och inte riskera munkavle (vilket en del riksdagsledamöter tyckte sig uppleva t.o.m. i FRA-omröstningen)!
Dessutom vill vi inte att spionbyråkrater ska ta över, och diktera för politiker vad som är bäst. Trots allt kan vi ännu avsätta politiker. Byråkrater är det svårare att avsätta, speciellt om vi har rädda och styrda politiker.
Mot det perspektivet bleknar diskussionen om teknikaliteter i FRA-lagen. Men det principiellt felaktiga ur demokratisk synpunkt blir desto mera tydligt.
En stor del av motståndet manifesteras genom den fria debatten på internet, ofta i bloggar. (Fast pga hur min besöksräknare funkar så har jag en misstanke att FRA kollar min blogg, man kan bara undra varför och med vilket lagstöd? Så, hur "fri" är debatten?) Internetanvändare är gissningsvis mera insatt i modern kommunikationsteknik än de som skyr datorer och internet. Kanske därför inser de också farorna med FRA-lagen mer än andra.
Googlar jag runt och kollar upp lite vad olika bloggare säger om FRA är också motståndet nära nog fullständigt. Med vissa undantag främst för partimegafoner.
Ibland kan man få ett intryck av att många FRA-motståndare är extrema nyliberaler av ett närmast anarkistiskt slag. Och tonläget är då och då väldigt högt, ordvalet väjer inte för grova tillmälen. Ibland, men inte ofta, kombinerat med ganska intelligenta analyser dessutom. Haha.
Nå, jag föredrar nog en mera sansad diskussion, där sakargumenten får dominera och grundproblemen belyses.Och går man djupare i debatten, och vidgar den utanför den inre cirkeln finner man nog också att "vanliga" opponenter emot lagen dominerar. Det är folk som inser att vi behöver underrättelsetjänst. Folk som inte är anarkister. Folk som ligger i den politiska mittfåra, som inte är lätt att definiera, men som likafullt finns. Och det folket är emot FRA-lagen, och ofta även emot FRA som sådant.
Min tro är att det som bekymrar medelsvensson inte är att oskyldiga privata mail kan kollas.Det som oroar är vetskapen att vi idag, trots allt, har en "vänlig stat". Eller i vart fall vill vi tro det. Men att med FRA-lagen blir det otroligt lätt för demokratins motståndare att ta över befintlig lag och snabbt göra staten "ovänlig".
I ett sådant läget får kritik inte förekomma.
Och vi vill kunna kritisera vår överhet, den överhet som vi valt för att tjäna oss.
FRA-debatten är ett närmast övertydligt bevis för hur en stor del av våra "förtroendevalda" på heltid (riksdagsmännen) fjärmat sig från väljarnas vardag. Hur de ser sig just som överhet, som måste eller i vart fall har rätt att kolla oss väljare.
Vi svenskar vill ha trygghet, även mot yttre hot, men vi vill inte bli inlåsta och inte riskera munkavle (vilket en del riksdagsledamöter tyckte sig uppleva t.o.m. i FRA-omröstningen)!
Dessutom vill vi inte att spionbyråkrater ska ta över, och diktera för politiker vad som är bäst. Trots allt kan vi ännu avsätta politiker. Byråkrater är det svårare att avsätta, speciellt om vi har rädda och styrda politiker.
Mot det perspektivet bleknar diskussionen om teknikaliteter i FRA-lagen. Men det principiellt felaktiga ur demokratisk synpunkt blir desto mera tydligt.
onsdag 6 augusti 2008
Byråkrater styr FRA!
Det största debattämnet denna sommar har varit - och är - frågan om FRA-lagen och det integritetkränkande i den. Vreden över politikernas och framför allt över regeringens agerande är stort! Många riksdagsledamöter tvingades att rösta ja till lagen emot sin vilja, och har ångrat sig. För denna ånger har de fått utstå både spott och spe från såväl anhängare av lagen som motståndare.
Från en fd fp-riksdagsman, har jag fått denna ledare som han publicerade i Gefle Dagblad den 28 juli. Jag citerar den i sin helhet, då den förutom sin skarpa kritik av lagen i sig även belyser hur byråkrater och teknokrater spelar sitt spel. Jag menar att de fått ökat utrymme att agera för sina egna intressen när makten i sig blivit politikernas ledstjärna framför ideologin.
Ledaren har rubriken "FRA och byråkratins roll" och lyder:
"Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartier i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA själv som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Michael Odenberg och sedan Sven Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter ha betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenhetena ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om. Härom dagen sökte FRA blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den frågan som diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedimiberedskap. FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter." Slut citat.
Vad jag förstått var Beatrice Ask, som annars är mycket lojal till Reinfeldt, mycket kritisk till lagen, men ålades munkavle.
Den brist på omdöme som FRA-ledningen visat är ytterligare ett skäl till att helt enkelt lägga ner FRA. För de underrättelsebehov som finns, kan sedan ett nytt, fräscht organ byggas upp. Ett organ som präglas av demokratiska grundvärderingar och som styrs av regler som skyddar den personliga integriteten. FRA idag verkar vara befolkat av förvuxna grabbar med spionromatik på hjärnan. Det duger inte i dagens samhälle.
Och, som står i GD-ledaren, en regering ska uppfylla sina vallöften. Det är det den får mandat för i valet. Att man inte gillar sättet eller graden de gör detta på, är en annan sak. Däremot ska en regering inte utöka statens makt på bekostnad av enskildas integritet när detta inte ingick i valprogrammet, och dessutom är i direkt motsättning till vad som är regeringspartiernas ideologiska principer.
Det är en av de allvarliga bristerna i den sorgliga historia som hanteringen av FRA-lagen utgör.
Från en fd fp-riksdagsman, har jag fått denna ledare som han publicerade i Gefle Dagblad den 28 juli. Jag citerar den i sin helhet, då den förutom sin skarpa kritik av lagen i sig även belyser hur byråkrater och teknokrater spelar sitt spel. Jag menar att de fått ökat utrymme att agera för sina egna intressen när makten i sig blivit politikernas ledstjärna framför ideologin.
Ledaren har rubriken "FRA och byråkratins roll" och lyder:
"Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartier i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA själv som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Michael Odenberg och sedan Sven Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter ha betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenhetena ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om. Härom dagen sökte FRA blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den frågan som diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedimiberedskap. FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter." Slut citat.
Vad jag förstått var Beatrice Ask, som annars är mycket lojal till Reinfeldt, mycket kritisk till lagen, men ålades munkavle.
Den brist på omdöme som FRA-ledningen visat är ytterligare ett skäl till att helt enkelt lägga ner FRA. För de underrättelsebehov som finns, kan sedan ett nytt, fräscht organ byggas upp. Ett organ som präglas av demokratiska grundvärderingar och som styrs av regler som skyddar den personliga integriteten. FRA idag verkar vara befolkat av förvuxna grabbar med spionromatik på hjärnan. Det duger inte i dagens samhälle.
Och, som står i GD-ledaren, en regering ska uppfylla sina vallöften. Det är det den får mandat för i valet. Att man inte gillar sättet eller graden de gör detta på, är en annan sak. Däremot ska en regering inte utöka statens makt på bekostnad av enskildas integritet när detta inte ingick i valprogrammet, och dessutom är i direkt motsättning till vad som är regeringspartiernas ideologiska principer.
Det är en av de allvarliga bristerna i den sorgliga historia som hanteringen av FRA-lagen utgör.
tisdag 29 juli 2008
FRA kan inte få leva ovan eller utanför lagen, avskaffa FRA!
Är det olagligt att avslöja en myndighets olagligheter?
FRA har anmält en bloggare till JK för att denne avslöjat hemliga dokument som sägs visa att FRA bedrivit signalspaning på kabelkommunikation redan för sådär ett dussin år sedan. Det vill säga, FRA har brutit mot lagen, eftersom den FRA-lag som riksdagen beslutat inte fanns då, och inte träder i kraft förrän vid kommande årsskifte.
Mycket märkligt. JK verkar förvirrad över om anmälan från FRA är JKs bord. Men det märkliga, och ruskiga, är att en myndighet anmäler den som säger sig avslöja myndighetens lagbrott.
Är det under sådana betingelser som FRA lever, eller anser sig leva? Är det så vår "demokrati" fungerar? Jag blir allvarligt skrämd.
Sverige kan inte kallas en demokrati, med respekt för lag och ordning och individens trygghet och integritet, om en myndighet kan leva vid sidan av lagen, och till och med söka bestraffa den som påvisar att myndigheten begått lagbrott. FRA verkar ha en samhällssyn och syn på sig självt som inte stämmer med demokratiska värderingar.
Denna anmälan visar att det inte räcker att FRA-lagen modifieras, eller ens stoppas. FRA måste avskaffas. I stället måste det byggas upp ett demokratiskt baserat system för att skaffa de underrättelser som Sverige behöver.
FRA har anmält en bloggare till JK för att denne avslöjat hemliga dokument som sägs visa att FRA bedrivit signalspaning på kabelkommunikation redan för sådär ett dussin år sedan. Det vill säga, FRA har brutit mot lagen, eftersom den FRA-lag som riksdagen beslutat inte fanns då, och inte träder i kraft förrän vid kommande årsskifte.
Mycket märkligt. JK verkar förvirrad över om anmälan från FRA är JKs bord. Men det märkliga, och ruskiga, är att en myndighet anmäler den som säger sig avslöja myndighetens lagbrott.
Är det under sådana betingelser som FRA lever, eller anser sig leva? Är det så vår "demokrati" fungerar? Jag blir allvarligt skrämd.
Sverige kan inte kallas en demokrati, med respekt för lag och ordning och individens trygghet och integritet, om en myndighet kan leva vid sidan av lagen, och till och med söka bestraffa den som påvisar att myndigheten begått lagbrott. FRA verkar ha en samhällssyn och syn på sig självt som inte stämmer med demokratiska värderingar.
Denna anmälan visar att det inte räcker att FRA-lagen modifieras, eller ens stoppas. FRA måste avskaffas. I stället måste det byggas upp ett demokratiskt baserat system för att skaffa de underrättelser som Sverige behöver.
torsdag 24 juli 2008
Märkligt av FRA
Märkligt vilka metoder som FRA-kramarna tar till. Igår gick FRA-chefen ut och avslöjade hemligstämplat material, därtill tydligen pressad av regeringen. Detta för att "bevisa" att den nya FRA-lagen skulle vara bra och nödvändig.
Hoppsan. Det är hemligstämplat, får FRA som myndighet avslöja sådant. Och varför hemligstämpeln kvar så att vi inte kan granska vad som verkligen hänt?
Det är gamla fall, som inte har det minsta med den nya lagen att göra.
Ett fall gällde frågan om tortyr etc i Tjetjenien. För det behövs ingen signalspaning, det räcker att läsa tidningar och ta del av fakta som presenteras i öppna media.
Sjukt och märkligt.
Hoppsan. Det är hemligstämplat, får FRA som myndighet avslöja sådant. Och varför hemligstämpeln kvar så att vi inte kan granska vad som verkligen hänt?
Det är gamla fall, som inte har det minsta med den nya lagen att göra.
Ett fall gällde frågan om tortyr etc i Tjetjenien. För det behövs ingen signalspaning, det räcker att läsa tidningar och ta del av fakta som presenteras i öppna media.
Sjukt och märkligt.
fredag 18 juli 2008
Hoppet ökar, kanske
Man måste tillstå att nu ökar hoppet om ändring betr FRA-lagen. Och kanske i förlängningen betr liberalismens framtid.
Folkets uppror mot den instängda makten skakar om. Jag hoppas att upprorskvinnorna inom fp håller ut hela vägen - och att de får fler med sig.
Att det slutar i en helt ny eller drastiskt omarbetat FRA-lag, som inte kränker integriteten.
Det vill till att debatten fortsätter, att vi inte ger upp, att vi stöder de liberala krafterna. Märklig nog vill (hittills) inte Federly m fl inom centerna göra öppet uppror, och var är de moderater som ett tag grymtade lite? Vågar de inte visa mod?
Jag vill gärna se detta med folkets uppror mot FRA-lagen som en avstamp för en liberalismens pånyttfödelse. Helst då den socialt ansvarstagande liberalismen, må den kallas vad den vill.
Det är bara en liten delseger om FRA-lagen stoppas eller ändras. Den är ett tecken på liberalismens nedgång inom både fp och övriga allianspartier.
Därför är det viktigt att partierna nu skakar om ordentligt, inser att vi är i en ny tid. Makten kan och får inte utövas av små grupper i slutna rum. Folket vill vara med. Alliansregeringens stora fel är att den inte ser och hör vad som pågår i de djupa folkleden. Reinfelsds öron verkar inte mäkta det. Han och Anders Borg kör sitt race, därför dalar opinionssiffrorna.
Resultatet kan bli en socialistisk regeringen efter nästa val. Vad det det som liberalismens dödgrävare inom alliansen ville?
Folkets uppror mot den instängda makten skakar om. Jag hoppas att upprorskvinnorna inom fp håller ut hela vägen - och att de får fler med sig.
Att det slutar i en helt ny eller drastiskt omarbetat FRA-lag, som inte kränker integriteten.
Det vill till att debatten fortsätter, att vi inte ger upp, att vi stöder de liberala krafterna. Märklig nog vill (hittills) inte Federly m fl inom centerna göra öppet uppror, och var är de moderater som ett tag grymtade lite? Vågar de inte visa mod?
Jag vill gärna se detta med folkets uppror mot FRA-lagen som en avstamp för en liberalismens pånyttfödelse. Helst då den socialt ansvarstagande liberalismen, må den kallas vad den vill.
Det är bara en liten delseger om FRA-lagen stoppas eller ändras. Den är ett tecken på liberalismens nedgång inom både fp och övriga allianspartier.
Därför är det viktigt att partierna nu skakar om ordentligt, inser att vi är i en ny tid. Makten kan och får inte utövas av små grupper i slutna rum. Folket vill vara med. Alliansregeringens stora fel är att den inte ser och hör vad som pågår i de djupa folkleden. Reinfelsds öron verkar inte mäkta det. Han och Anders Borg kör sitt race, därför dalar opinionssiffrorna.
Resultatet kan bli en socialistisk regeringen efter nästa val. Vad det det som liberalismens dödgrävare inom alliansen ville?
onsdag 16 juli 2008
Fp backar ett halvsteg...
Pressmeddelande från folkpartiet liberalerna 08-07-16
Fp tillsätter referensgrupp om FRA
- De allra flesta i folkpartiet är eniga om att det behövs signalspaning för att skydda Sverige mot yttre hot, men samtidigt finns det en oro i partiet kring FRA-lagen. Det bästa sättet att lyssna till den oro som finns är att se till att de förbättringar av skyddet av integriteten som regeringen ska presentera i höst blir så starkt som möjligt. Folkpartiets partiledning har därför tillsatt en referensgrupp kring FRA för att ta fram underlag till vilka förändringar av lagen som ska ske. Vi är också öppna för att göra ytterligare förbättringar av FRA-lagstiftningen än dem som riksdagen redan fattat beslut om.
Det säger Erik Ullenhag, partisekreterare (fp), på onsdagen.
Referensgruppen ska ta fram förslag om hur tilläggspropositionen om FRA ska utformas och den har följande sammansättning:
Erik Ullenhag (ordf), Camilla Lindberg, riksdagsledamot, Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot, Olle Schmidt, EU-parlamentariker, Maria Wallhager, landstingsråd, Cecilia Wigström, riksdagsledamot och Allan Widman, riksdagsledamot.
Gruppens arbete syftar till att ytterligare förstärka skyddet för den personliga integriteten vid den signalspaning som FRA får bedriva enligt den lag som riksdagen har fattat beslut om. Dessutom ska arbetsgruppen titta på hur den kontroll, som ska ske av FRAs verksamhet, bäst ska organiseras.
- Vårt mål är att kunna lyssna in de synpunkter som finns och förhoppningsvis kunna bidra till ytterligare förbättringar av FRA-lagen, avslutar Erik Ullenhag.
-----------------------------------------------------------
Det luktar kompromiss lång väg. Frågan är hur långt? Jag hoppas att den hälft av gruppen som är FRA-anhängare är beredda att begrunda integriteten som en viktig liberal princip. Vi får se... debatten måste fortsätta.
Fp tillsätter referensgrupp om FRA
- De allra flesta i folkpartiet är eniga om att det behövs signalspaning för att skydda Sverige mot yttre hot, men samtidigt finns det en oro i partiet kring FRA-lagen. Det bästa sättet att lyssna till den oro som finns är att se till att de förbättringar av skyddet av integriteten som regeringen ska presentera i höst blir så starkt som möjligt. Folkpartiets partiledning har därför tillsatt en referensgrupp kring FRA för att ta fram underlag till vilka förändringar av lagen som ska ske. Vi är också öppna för att göra ytterligare förbättringar av FRA-lagstiftningen än dem som riksdagen redan fattat beslut om.
Det säger Erik Ullenhag, partisekreterare (fp), på onsdagen.
Referensgruppen ska ta fram förslag om hur tilläggspropositionen om FRA ska utformas och den har följande sammansättning:
Erik Ullenhag (ordf), Camilla Lindberg, riksdagsledamot, Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot, Olle Schmidt, EU-parlamentariker, Maria Wallhager, landstingsråd, Cecilia Wigström, riksdagsledamot och Allan Widman, riksdagsledamot.
Gruppens arbete syftar till att ytterligare förstärka skyddet för den personliga integriteten vid den signalspaning som FRA får bedriva enligt den lag som riksdagen har fattat beslut om. Dessutom ska arbetsgruppen titta på hur den kontroll, som ska ske av FRAs verksamhet, bäst ska organiseras.
- Vårt mål är att kunna lyssna in de synpunkter som finns och förhoppningsvis kunna bidra till ytterligare förbättringar av FRA-lagen, avslutar Erik Ullenhag.
-----------------------------------------------------------
Det luktar kompromiss lång väg. Frågan är hur långt? Jag hoppas att den hälft av gruppen som är FRA-anhängare är beredda att begrunda integriteten som en viktig liberal princip. Vi får se... debatten måste fortsätta.
Dagens ord: "Högern"
Tänkte tipsa lite om konsten att argumentera för vänsterpolitik.
Om man ska argumentera för vänsterpolitik får man det ibland lite besvärligt med motståndarnas sakargument. Det är ju inte alltid man kan bemöta dem på något bra sätt. Om man till exempel saknar sakargument som stödjer den egna vänsterpositionen.
Som tur är behöver man inte alltid använda sakargument. Istället kan man angripa motståndarens person. Till exempel utmåla motståndaren som tillhörande ett ruskigt gäng.
En sådant ruskigt gäng är "högern". Högern är nämligen något så fiffigt som ett samlingsnamn för ruskigheterna nazism, konservativism (gammal och ny), fascism, USA-imperialism, korporativism, kolonialism m. m. OCH (detta är det fiffiga) liberalism.
Alltså, kära vänsterargumentatörer, om ni inte kan hitta effektiva sakargument emot en liberal politik, så byt istället fot. Sluta angripa liberalismen, angrip istället "högern", för då kan du genast använda alla bra argument mot de andra ruskigheterna.
Och den stackars liberalen blir på något märkligt sätt tvungen att försvara allt som en liberal inte är eller står för (som t ex rasism, monopolkapitalism); och du slipper att bemöta alla besvärliga argument om marknadsekonomi som faktiskt fungerar, total opinionsfrihet, fri etableringsrätt för vård-, omsorgs- och utbildningsgivare.
Om man ska argumentera för vänsterpolitik får man det ibland lite besvärligt med motståndarnas sakargument. Det är ju inte alltid man kan bemöta dem på något bra sätt. Om man till exempel saknar sakargument som stödjer den egna vänsterpositionen.
Som tur är behöver man inte alltid använda sakargument. Istället kan man angripa motståndarens person. Till exempel utmåla motståndaren som tillhörande ett ruskigt gäng.
En sådant ruskigt gäng är "högern". Högern är nämligen något så fiffigt som ett samlingsnamn för ruskigheterna nazism, konservativism (gammal och ny), fascism, USA-imperialism, korporativism, kolonialism m. m. OCH (detta är det fiffiga) liberalism.
Alltså, kära vänsterargumentatörer, om ni inte kan hitta effektiva sakargument emot en liberal politik, så byt istället fot. Sluta angripa liberalismen, angrip istället "högern", för då kan du genast använda alla bra argument mot de andra ruskigheterna.
Och den stackars liberalen blir på något märkligt sätt tvungen att försvara allt som en liberal inte är eller står för (som t ex rasism, monopolkapitalism); och du slipper att bemöta alla besvärliga argument om marknadsekonomi som faktiskt fungerar, total opinionsfrihet, fri etableringsrätt för vård-, omsorgs- och utbildningsgivare.
Någon mening med personval?
I FRA-debattens kölvatten kan man grubbla över detta med personval. Jag förespråkar personval, inte minst då alla partier f n verkar mer eller mindre principlösa. Ideologierna har urvattnats till oigenkännlighet. Med ett starkare inslag av personval skulle kandidater med en klar ideologi ha större chans att bli valda.
Problemet är att det är de principlösa partierna som står för nomineringarna, och de premierar självfallet de som böjer rygg för partiledningen. Speciellt som de provval som förekommer (i vissa partier) bara engagerar ett fåtal av medlemmarna. Samtidigt som medlemstalen minskar...
Extra viktigt med personval är det när partiledningarna alltmer använder partipiskan, inte bara hos sossarna. Personvalda politiker skulle kunna vara mera självständiga gentemot inpiskare. I vart fall är det vad man kan hoppas.
Idag är personvalsinslaget alltför svagt. Det krävs för hög andel personröster för att bli vald. Vilket gynnar de som satts upp enligt partiets rangordning.
Jag vet inte hur det ska lösas, men ett förslag är att väljaren måste kryssa en kandidat, alternativt rangordna t ex tre kandidater.
Dessutom måste partiorganisationerna (med sina valbudgetar) bli mera neutrala, att inte i förhand prioritera vem de skall ge sina resurser.
Dagens system är snudd på meningslöst, men det kan och bör förbättras för att stärka den enskilde kandidaten. Det skulle ge mera spänning åt valrörelser och val. Främja och bredda demokratin. Troligen även stimulera till mera ideologiska ställningstaganden.
Samt försvåra regeringsbildningar, men vem har sagt att det ska vara lätt att regera eller att bilda regering?
Att regera är inte bara att ta makten utan att tala om vad man vill göra med makten. Vilken ideologi man står för. Och sedan visa det i praktisk handling.
Problemet är att det är de principlösa partierna som står för nomineringarna, och de premierar självfallet de som böjer rygg för partiledningen. Speciellt som de provval som förekommer (i vissa partier) bara engagerar ett fåtal av medlemmarna. Samtidigt som medlemstalen minskar...
Extra viktigt med personval är det när partiledningarna alltmer använder partipiskan, inte bara hos sossarna. Personvalda politiker skulle kunna vara mera självständiga gentemot inpiskare. I vart fall är det vad man kan hoppas.
Idag är personvalsinslaget alltför svagt. Det krävs för hög andel personröster för att bli vald. Vilket gynnar de som satts upp enligt partiets rangordning.
Jag vet inte hur det ska lösas, men ett förslag är att väljaren måste kryssa en kandidat, alternativt rangordna t ex tre kandidater.
Dessutom måste partiorganisationerna (med sina valbudgetar) bli mera neutrala, att inte i förhand prioritera vem de skall ge sina resurser.
Dagens system är snudd på meningslöst, men det kan och bör förbättras för att stärka den enskilde kandidaten. Det skulle ge mera spänning åt valrörelser och val. Främja och bredda demokratin. Troligen även stimulera till mera ideologiska ställningstaganden.
Samt försvåra regeringsbildningar, men vem har sagt att det ska vara lätt att regera eller att bilda regering?
Att regera är inte bara att ta makten utan att tala om vad man vill göra med makten. Vilken ideologi man står för. Och sedan visa det i praktisk handling.
tisdag 15 juli 2008
Bondeförbundaren O. Berg
Nuså! Hemkommen från semestern låg ett kuvert i brevlådan där centern önskade mig varmt välkommen som medlem. En liten fin och grön broschyr fick jag, och där på sidan 33, under rubrikerna "Integritetsskydd" och "Vallöften" och "På gång" kan man läsa om hur vi centerpartister lovar att alltid verka för en integritetskonsekvensbeskrivning tillsammans med varje beslutat tvångsmedel (som till exempel avlyssning), och att vi vill ha en fristående nämnd som övervakar myndigheternas användning av övervakning, och att den som har blivit utsatt för övervakning har rätt att bli underrättad.
Men det är ju lysande!
Känns skönt att ha gått med i ett parti som så tydligt tar ställning för den enskildes rätt att slippa överilad övervakning!
Men det är ju lysande!
Känns skönt att ha gått med i ett parti som så tydligt tar ställning för den enskildes rätt att slippa överilad övervakning!
måndag 14 juli 2008
Att fp får en pånyttfödelse är enda chansen idag för liberalismen!
Jag får alltfler bekymrade kommentarer från fd eller snart fd-folkpartister om folkpartiets utveckling, dvs avvecklingen av socialliberalismen. Att tre fd partiledare går ut offentligt tillsammans med fyra riksdagsledamöter med kritik i FRA-frågan är bara ett tecken. Oron, bland de som tror på den socialt ansvarstagande liberalismen, är stor och utbredd.
Dagens partiledning verkar vilsen, och alltför angelägen att göra Reinfeldts moderater till viljes.
Det kan inte vara folkpartiets uppgift.
Målet kan inte vara att ha makten. Man måste veta vad man vill.
För socialliberaler bör makten vara ett medel att förverkliga mesta möjligt av socialliberala idéer. Då kan inte integritetsfrågan nonchaleras som den gjorts av dagens fp-ledning. Då kan man inte ha en överhetsattityd till vare sig medlemmar eller andra väljare. Då måste man inse att den sociala tryggheten inte får urholkas så att sjuka och arbetslösa upplever sig som jagade djur. Inse att piskan inte är rätt metod att göra folk friska eller för att skapa jobb. Folk vill inte vara sjuka eller arbetslösa. Folk vill jobba, och ärliga småföretagare är ekonomins ryggrad. Ett socialliberalt parti måste stå på den enskildes sida gentemot både staten, myndigheternas och storföretagens sida.
En sund kapitalism på en fri marknad, som inte dödas av storföretagens monopolsträvanden, är en förutsättning för demokrati. Men kapitalism är inte demokrati per definition. Det kan vi se i dagens China, där den råaste kapitalism finns utan tillstymmelse till verklig demokrati. Tvärtom ser man alltmer av vad som kan kallas maffia-kapitalism där. Det kan jag inte se som något föredöme.
En socialliberal marknadsekonomi och politik kan aldrig stå på etablissemangets sida.
Nu när de liberala inslagen i andra partiers praktiska politik förbleknar är det dags för folkpartiet att göra en uppryckning.
Använd kritiken mot FRA-lagen som en avstamp för en radikal pånyttfödelse inom alla områden för en socialliberal politik.
Det kräver att fp-ledningen tänker om, att den lyssnar till de liberala kritikerna inom och utom partiet.
För vad ska vi med ett folkparti till, om det inte är socialliberalt?
Dagens partiledning verkar vilsen, och alltför angelägen att göra Reinfeldts moderater till viljes.
Det kan inte vara folkpartiets uppgift.
Målet kan inte vara att ha makten. Man måste veta vad man vill.
För socialliberaler bör makten vara ett medel att förverkliga mesta möjligt av socialliberala idéer. Då kan inte integritetsfrågan nonchaleras som den gjorts av dagens fp-ledning. Då kan man inte ha en överhetsattityd till vare sig medlemmar eller andra väljare. Då måste man inse att den sociala tryggheten inte får urholkas så att sjuka och arbetslösa upplever sig som jagade djur. Inse att piskan inte är rätt metod att göra folk friska eller för att skapa jobb. Folk vill inte vara sjuka eller arbetslösa. Folk vill jobba, och ärliga småföretagare är ekonomins ryggrad. Ett socialliberalt parti måste stå på den enskildes sida gentemot både staten, myndigheternas och storföretagens sida.
En sund kapitalism på en fri marknad, som inte dödas av storföretagens monopolsträvanden, är en förutsättning för demokrati. Men kapitalism är inte demokrati per definition. Det kan vi se i dagens China, där den råaste kapitalism finns utan tillstymmelse till verklig demokrati. Tvärtom ser man alltmer av vad som kan kallas maffia-kapitalism där. Det kan jag inte se som något föredöme.
En socialliberal marknadsekonomi och politik kan aldrig stå på etablissemangets sida.
Nu när de liberala inslagen i andra partiers praktiska politik förbleknar är det dags för folkpartiet att göra en uppryckning.
Använd kritiken mot FRA-lagen som en avstamp för en radikal pånyttfödelse inom alla områden för en socialliberal politik.
Det kräver att fp-ledningen tänker om, att den lyssnar till de liberala kritikerna inom och utom partiet.
För vad ska vi med ett folkparti till, om det inte är socialliberalt?
Nu börjar saker ta fart
Somliga i FP börjar se problemen. Somliga verkar ta sitt förnuft tillfånga och se att FRA-lagen inte är förenlig med liberala värderingar. Vi kan bara hoppas att det är fler som följer i deras forspår. Läs mer på DN-debatt.
onsdag 2 juli 2008
Leissner m fl emot FRA-lagen
Läser i DN (2/7) att flera fd partiledare i allianspartierna är emot FRA-lagen. Vare sig Alf Svensson (kd), Olof Johansson (c) eller Maria Leissner (fp) verkar vara nöjda med hur frågan skötts.
- Jag har själv skickat protestmejl via Expressen, säger Maria Leissner.
Skönt att höra. Och nu förstår jag varför mitt mejl till henne i denna fråga under adress liberal.se inte kom fram. Kanske borde hon uppmärksamma bloggen liberal 2010 för att diskutera liberalismens framtid.
- Jag har själv skickat protestmejl via Expressen, säger Maria Leissner.
Skönt att höra. Och nu förstår jag varför mitt mejl till henne i denna fråga under adress liberal.se inte kom fram. Kanske borde hon uppmärksamma bloggen liberal 2010 för att diskutera liberalismens framtid.
söndag 29 juni 2008
Värre än signalspaningslagen ?
Jag har på min blogg resonerat om FRA-lagens tänkbara konsekvenser. Om hur alliansens klumpighet och dumhet i den frågan kan bana väg för sverigedemokraterna.
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/06/en-demokratisk-tragedi-vrre-n.html
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/06/en-demokratisk-tragedi-vrre-n.html
lördag 28 juni 2008
Bevikelse och förvåning inom EU över Sveriges FRA-lag
I Belgien vill man dra FRA-lagen inför Europadomstolen. Även i övrigt besvikelse och förvåning över att Sverige på detta sätt driver igenom en så tveksam lag. Onödig och kränkande för integriteten.
T ex så får, enl europarätten, teleoperatörer inte lämna ut information om samtal på det sätt som FRA-lagen sägs innebära.
T ex så får, enl europarätten, teleoperatörer inte lämna ut information om samtal på det sätt som FRA-lagen sägs innebära.
fredag 27 juni 2008
Signalspaning är inte poppis
Kampen verkar gå vidare, även utanför denna blogg, emot signalspaningslagen.
Se t ex denna länk: http://www.expressen.se/nyheter/1.1212313/sa-ska-de-stoppa-lagen
Men Camilla L skulle bli inkryssad i flera valkretsar om det vore val idag, om hon fick chansen förstås för partiet. Dock partiledningen verkar ganska isolerad från partidistrikten, så man vet inte vad som kunde hända.
Se t ex denna länk: http://www.expressen.se/nyheter/1.1212313/sa-ska-de-stoppa-lagen
Men Camilla L skulle bli inkryssad i flera valkretsar om det vore val idag, om hon fick chansen förstås för partiet. Dock partiledningen verkar ganska isolerad från partidistrikten, så man vet inte vad som kunde hända.
torsdag 26 juni 2008
Fler besvikna - även i fp
Läser i AB nu att Camilla Lindberg utsatts för hot och mobbning - inom riksdagen! Detta för sitt ställningstagande emot FRA-lagen. Skrämmande.
Samtidigt så väller den interna kritiken fram, dagens nummer av Nu citerar en mängd kommentarer till beslutet, de flesta kritiska till Ja-et.
Men de fåtaliga förespråkarna tuggar sina teser, som ytterst få vanliga människor tror på. De anser sig inte ha nått ut med sin information om de risker som spaningen ska rikta sig emot....
Samtidigt så väller den interna kritiken fram, dagens nummer av Nu citerar en mängd kommentarer till beslutet, de flesta kritiska till Ja-et.
Men de fåtaliga förespråkarna tuggar sina teser, som ytterst få vanliga människor tror på. De anser sig inte ha nått ut med sin information om de risker som spaningen ska rikta sig emot....
Frihet ingen självklarhet
Vi tar den som given. Varför lär vi aldrig av historien? I alla tider har vi varit tvungna att skydda den. Vad jag syftar på – friheten. Förslag som FRA-lagen, PKU-registret eller registrering av alla bloggare är steg i fel riktning. Åsiktsregistrering och utplåning av egna tankegångar har alltid haft förespråkare i vårt samhälle. På deras agenda står att oliktänkande skall raderas.
Att Marianne Mikko driver förslaget att registrera alla bloggare är kanske inte så konstigt, men att hon får gehör för sitt förslag är värre. Vi skulle kunna peka på miljoner bloggar eller hemsidor som vi ogillar. Några kanske skulle vilja förbjuda den här bloggen. Men det är just detta som är demokrati. Det är just detta som är frihet. Bloggande är kanske det största som har hänt sedan kvinnlig rösträtt för demokratin.
Att vi aldrig lär av historien. Vi måste stå upp för vår rätt till våra egna tankar, våra egna liv och rätten att få uttrycka oss.
Att Marianne Mikko driver förslaget att registrera alla bloggare är kanske inte så konstigt, men att hon får gehör för sitt förslag är värre. Vi skulle kunna peka på miljoner bloggar eller hemsidor som vi ogillar. Några kanske skulle vilja förbjuda den här bloggen. Men det är just detta som är demokrati. Det är just detta som är frihet. Bloggande är kanske det största som har hänt sedan kvinnlig rösträtt för demokratin.
Att vi aldrig lär av historien. Vi måste stå upp för vår rätt till våra egna tankar, våra egna liv och rätten att få uttrycka oss.
onsdag 25 juni 2008
Krismöten och konstiga uttalanden
Parti efter parti inom Alliansen skakas av gräsrötternas och distriktens röster om FRA. Som vilsen känns det bra att veta att det finns politiker som tydligen är alternativa förespråkare än de som idag sitter i riksdagen.
I den eftervågsdebatt som nu möter våra folkvalda finns det många som gör konstiga uttalanden. En av dessa är Gunnar Andrén (fp) som till Expressen uttalar sig om att Camilla Lindberg (fp) röstat nej:
- Jag och andra skulle ha kunnat komma fram till samma ställningstagande som henne om vi känt till att hon skulle rösta nej, säger han.
Kan vi verkligen ha folkvalda som inte står upp för sina ideal? Visst kompromisser är en del av politiken - man ger och ger och kanske får man något tillbaka. Men Gunnar, om du tycker nej, så ligger det även på dig att ta upp diskussionen.
I den eftervågsdebatt som nu möter våra folkvalda finns det många som gör konstiga uttalanden. En av dessa är Gunnar Andrén (fp) som till Expressen uttalar sig om att Camilla Lindberg (fp) röstat nej:
- Jag och andra skulle ha kunnat komma fram till samma ställningstagande som henne om vi känt till att hon skulle rösta nej, säger han.
Kan vi verkligen ha folkvalda som inte står upp för sina ideal? Visst kompromisser är en del av politiken - man ger och ger och kanske får man något tillbaka. Men Gunnar, om du tycker nej, så ligger det även på dig att ta upp diskussionen.
Man vet inte om man skall skratta eller gråta
Det känns som att Sverige på något sätt behöver en nystart. Vart tog våra gamla ideal om en rättstat där domstolarna tillämpade lagarna vägen. Birger Jarls fridslagar eller Magnus Ladulås lagar om förbjud mot våldgästande. Opassande räknar upp och radar ner de senaste årens övervakningslagar. Skall man skratta eller gråta?
tisdag 24 juni 2008
Folkpartiet frågar...
Följ länken, klicka på Ge dina synpunkter på hur framtidens integritetsskydd ska fungera och säg din mening till Folkpartiet.
Kanske... ett centeruppror?
Läste om centeruppro[p/r]et. Hur faktiskt flera centerdistrikt bestämt sig på tidigt stadium för att (c) faktiskt är emot FRA. Och hur de planerar att utkräva ansvar de som agerade som om det var något annat.
Hmm... kanske (c) ändå är något? Jag har bestämt mig för att inte kasta bajs på riksdagsmänniskors bloggar, och på att inte gnälla, utan istället göra något konstruktivt själv.
För bara några år sedan hade jag garvat mig sönder och samman på tanken att föra samman orden "bondeförbundet" och "konstruktivt" i samma mening, men time's getting older och det kanske är värt ett försök.
Om man skulle ta och bli bondeförbundare? Om inte annat så för att få lov att sluta upp bakom centeruppro[p/r]et?
Vi får väl se...
Hmm... kanske (c) ändå är något? Jag har bestämt mig för att inte kasta bajs på riksdagsmänniskors bloggar, och på att inte gnälla, utan istället göra något konstruktivt själv.
För bara några år sedan hade jag garvat mig sönder och samman på tanken att föra samman orden "bondeförbundet" och "konstruktivt" i samma mening, men time's getting older och det kanske är värt ett försök.
Om man skulle ta och bli bondeförbundare? Om inte annat så för att få lov att sluta upp bakom centeruppro[p/r]et?
Vi får väl se...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)