Att förakta nickedockor eller misstro politiker

Bloggen Bent skriver (13 aug) att ”Politikerförakt bara är nyttigt” och Gefle Dagblad skrev den 11 aug om ”Ett gäng nickedockor”.
Den svenska debatten handlar om FRA-lagen och samtidigt så smyger sverigedemokraterna uppåt i opinionssiffrorna.

Att förakta någon tycker jag man ska undvika, men begreppet används framför allt av politiker själva. För att beskriva andra politiker. Vanligt folk misstror politiker, och i det ligger en sund liberal attityd till makthavare och överhet.
Erfarenheten visar att makt alltid ska kontrolleras, eftersom den annars lätt spårar ur, t.o.m. korrumperas.

Att så många riksdagspolitiker anses som nickedockor är självfallet en anledning till den misstro som finns. Jag menar att det är bra med många riksdagspolitiker, så att många viljor och åsikter från skilda delar av landet kan diskutera och bryta och byta sina argument och fatta kloka beslut.
Jag måste dock medge att denna min åsikt får sig en rejäl knäck om praktiskt taget alla riksdagspolitiker ”bara” sitter som nickedockor och trycker på knappen som partiledningen sagt de skall trycka.
Som GD skrev så var det i FRA-frågan bara en enda ledamot som röstade efter eget förnuft och i strid mot partiledningen, Camilla Lindberg (fp).

FRA-lagen och debatten kring den visar också en annan anledning till misstron mot politiker. Detta att riksdag och regering avskärmat sig från folket. Jag har påtalat detta många gånger och i GD den 5 aug diskuteras samma tema. I regeringsställing (och som regeringsunderlag) så tenderar man att formulera sin politik som sutte man i en glasbur, lyssnar inte på folk och debatter, går emot sin egen ideologi och kommunicerar inte ens med sitt partifolk på gräsrotsplanet.
Det är för priviligierat att vara toppolitiker idag och har man kommit dit så behöver man inte lyssna. Tror man. Och man glömmer varifrån man kommer och varför man valts. Självklart skapar detta misstro.

Ju mer ledande politiker i sin praktiska politik avlägsnar sig från de åsikter de sagt sig ha och från väljarna, desto fler väljare får allt svårare att identifiera sig vid ett parti eller en ideologi. Både partier och ideologier blir alltmer diffusa. Man vill inte ha en etikett, som är så tveksam eller mångtydig. Man funderar alltmer på soffan. Eller på något parti som inte sitter i riksdagen. Som nu sverigedemokraterna.

Sd är ju ett obehagligt parti med många otäcka ideer främst i invandrarpolitiken. Men de försöker dölja dessa i viss mån genom att också knycka mera salongsfäiga ståndpunkter om äldrevård, och kulturkonservativt allmängods, som även återfinns hos sossepartiet och/eller kd. Och framför allt, de är oprövade i riksdagen.
De framstår ännu inte som en grå massa av nickedockor.

Politiker som visar större trohet mot sina idéer skulle minska misstron mot politiker. Det innebär bland annat att en sådan sak som FRA-lagen skulle vara en omöjlighet.
Att personval skulle underlättas och ge plats för folk som vågar stå för sina åsikter.
Partipiska framstår alltmer som ett tveksamt instrument i en levande demokrati.
Bara för något decennium var det hedervärt och aktat att i vart fall vara fritidspolitiker. Nu vill inte många syssla med något så smutsigt som partipolitik. Så blir också urvalet som det är.
Med fler som vågar följa sitt samvete skulle misstron mot politiker minska. Kanske skulle till och med partierna leva upp och bli något annat än valmaskiner som saluför färdiga koncept från sina partiledningar.

Och sverigedemokraterna skulle få sämre jordmån för sin propaganda.