tisdag 28 april 2009

Kan valet till euopaparlamentet göra någon skillnad?

Det stundande valet till europaparlamentet kastar sin skugga över oss debattsugna bloggare.

Måste ett parti ha ett heltäckande program eller räcker det med en fråga, om än en viktig sådan?
Mikael Elmlunds bloggpost om medborgarrätt, centern och piratpartiet fick mig att tänka igenom den frågan igen.
http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/04/28/kommer-centerpartiet-att-lata-piratpartiet-behalla-monopolet-pa-medborgarrattsfragor/
Enfrågesparti - eller parti med heltäckande program. Det är inte första gången detta diskuteras, speciellt då med tanke på piratpartiets (pp) uppdykande på scenen. Jag har själv efterlyst ett bredare program hos (pp). Det kan inte vara ett krav på alla partier, de väljer själva hur de vill presentera sig.
Men det är väljaren som värderar partierna.
Samtidigt ligger det mycket i påståendet att de flesta partier kan sägas ha startat med "en fråga" - och med tiden blivit snart sagt heltäckande.
Det för mig intressanta är om tacklandet av denna "enda fråga" (som självfallet måste ha viss dignitet i sig, anser jag) sker utifrån något slags sammanhållen syn på samhället, det som ofta kallas ideologi.
De etablerade partierna har, förutom att de kan sägas ha startat med "en fråga" (frihandel, allmän rösträtt, miljö etc), helt uppenbart haft ideologier som de steg för steg sökt applicera på politikens hela fält. Det problematiska är att under vägen tappade de bort sin ideologi, och blev bara diversehandlare som söker maximalt med kunder/väljare. För att ta/behålla makten.

Det problematiska med (pp) är däremot att de bara vill ha en fråga att driva. OK, tre då brukar pp-are hävda, men inom samma sektor, svarar jag. Denna fråga är oerhört VIKTIG, OCH klart grundad i en liberal samhällssyn.
Jag skulle gärna se att de vidgade sitt sortiment till fler områden, om de förmår att stå på samma bas. Men som sagt, det vill de inte. Av eget val.
Av den anledningen kan (pp) i bästa fall bara bli en tankeväckare, en varning till de gamla partierna att de tappat bort medborgarrättsfrågorna. Om detta lyckas kan (pp) tillsammans med något-några gamla, väckta partier göra en stor nytta. Och det är ju inte så illa.

Valet den 7 juni kan ge en fingervisning hur många som ser vad som är på väg. Det kan innebära att (pp) kommer in i Europaparlamentet. Det kan också innebära att de enskilda kandidater inom de gamla partierna, som kämpar för medborgarrättens återkomst som en viktig fråga, kryssas in. Det bästa vore en kombination av detta. I värsta fall händer ingenting. Och storebrorssamhället blir ett totalitärt förtryck. Många ser det inte förrän det är för sent.

(Som ett kuriosa kan måhända ses kristdemokraternas utveckling. Kd är ett exempel på att ett “få-frågeparti” blir ett noll-frågeparti då det massakreras dels av sina alliansbröder och dels av sina väljare. Det kan beklagas av vissa. Jag skulle dock se det som sunt, detta att väljarna straffar ett parti som tappar bort både sin ideologi (om den nu inte bara är ett slags värdekonservatism) och sina “naturliga” kärnfrågor. )

torsdag 23 april 2009

Hittat en liberal på DN!

Jag har då och då haft en del negativa kommentarer till DN, och främst dess ledarsida. Jag anser att i stort så tillför den knappast något till liberalismen. Ibland finns enstaka korn som kan ses som liberala i vid mening, men, men...
Megafon till makten är en mera adekvat beskriving. Både den politiska och den ekonomiska makten. Att vara andras megafon ligger liksom inte i liberalismens uppgift.

I dessa dagar med Ipreddebatt och Pirat Bay-dom (med delikatessjävig domare) blir det alltmer tydligt att i vart fall delar av DNs ledarredaktion, och alldeles speciellt Peter Wolodarski, hamnat helt fel, sett ur liberal synpunkt.

Desto mera glädjande är det då att finna en röst som mera stämmer med en liberal grundsyn. I vart fall som jag ser den.

Personen ifråga heter Håkan Boström. Jag har på senare tid hittat en del kommentarer av honom i exempelvis Ipred-debatten, om fildelning och internets frihet som - i mitt tycke - skarpt kontrasterar mot Wolodarskis. Det är inlägg som visar att Håkan är mera insatt i problemtiken och att han ser internets frihet som viktig.

Idag den 23 april har denne Håkan Boström en artikel liberalism, konservatism och maktbalans.
I papperstidningen har den rubriken: Slaget om friheten. Internetversionen har papperstidningens underrubrik som rubrik: Liberalism: Maktbalans är frihetens grund.
http://www.dn.se/opinion/signerat/liberalism-maktbalans-ar-frihetens-grund-1.850209

I artikeln utgår han från en debatt mellan den konservative Roland Poirier Martinsson och den (ny)liberale Johan Norberg. Båda debattörerna anser att staten ska hållas kort.
Men hur man kommer dit, och hur den praktiska politiken är/ska utformas, då skiljer det.

Den intresserade bör kolla länken för att få bakgrunden. Här vill jag bara lyfta fram några saker. Liberalismen innebär, enl författaren, att i ett liberalt samhälle så använder man beskattningsrätten till att utveckla en socialliberal välfärdsstat. Men det konservativa samhället använder statens tvångsmakt till att upprätthålla (konservativa) gemensamma normer. Det är ett dilemma, och den konservativa politikens repressiva tendenser är lika belagda som liberalers vilja till socialt ansvar.

Och jag direktciterar slutklämmen:
"I grunden handlar dilemmat om makt – och att makt alltid kan missbrukas, oavsett om det är familjen, klanen eller staten som står för övergreppen. Men vi behöver faktiskt inte välja mellan en allsmäktig stat och allsmäktiga gemenskaper. Liberaler – i varje fall socialliberaler – har alltid eftersträvat balans mellan olika intressen och kollektiv.
Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.
Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig. Ironiskt nog möts ofta socialliberaler och konservativa just i synen på den politiska strategin. Förändringar kan bara ske stegvis och med hänsyn till verklighetens mångfald av intressen och värderingar.
Det är de enkla lösningarna och utopierna som erfarenhetsmässigt är frihetens största fiende – oberoende av deras färg."


Jag tycker det är en riktig iakttagelse. Makt kan alltid missbrukas. Och maktbalans är av godo. Enkla lösningar tenderar att lätt bli totalitära. Makt skall kontrolleras och om makten inte är total utan delas underlättar det kontrollen.
Till exempel genom en författningsdomstol. Till exempel med domare som inte är jäviga. Till exempel med större inslag av personval, där väljarna har större inflytande än partiorganisationerna.