Öppet brev till fp:s partisekreterare

(Jag har sänt ett öppet brev till Erik Ullenhag, detta är en förkortad version av detta.)

FRA-lagen visar på en mängd brister i demokratin. Det handlar inte bara om bristen på integritetsskydd. Det är visserligen illa nog, men det finns fler aspekter.
Vid valet av Erik Ullenhag till partisekreterare tändes hoppet att fp skulle återerövra socialliberalismen. Tyvärr har det hittills inte blivit så. Socialliberalismen lever bara som etikett. Du bestrider det gissar jag, men så upplever jag det och tusentals andra.
FRA-lagens hantering tills nu inom fp har blottlagt både detta och visat på andra problem för demokratin.
FRA-lagen är ingen lösning på säkerhetsfrågan. Den skapar däremot andra problem. Det är obegripligt att fp och regeringen ännu inte insett hur hopplöst fel lagen är. Den är felkonstruerad tekniskt, vilket också leder till konflikt med de liberala principerna om integritet. Därmed blir den ett hot mot demokratiska värden, inte ett skydd.
Om ni i någon mån tagit till er de många kloka synpunkter och initierade fakta som framkommit från de som är kritiska till signalspaningslagen skulle ni stoppat den. Likså visar debatten att FRA också måste läggas ner. Sen kan man starta från början.
Att söka ”sy in s” i en ny halvdålig lag är inte så smart. Det skulle bara öka känslan bland väljarna att maktetablissemanget inte lyssnar på folk och att klyftan fördjupas.
Det duger inte att anklaga FRA-lagens motståndare för bristande kunskaper, när det faktiskt verkar som att det är FRA-kramarna som inte ser lagens konsekvenser. Eller så söker de dölja dem.
Som framgick av en ledare i Gefle Dagblad (lib) den 28/7, uppföljd även senare, kan FRA-lagens genomdrivande ses som en byråkratins seger över politikerna. Detta är ytterligare ett skäl till att lägga ner FRA som institution.
FRA-debatten visar att fp(s ledning) idag inte står för viktiga liberala värden. Jag är allvarligt oroad över fp:s framtid. Socialliberalismen behöver ett parti, fp bör bli det igen. Det finns mängder av liberaler, det har FRA-debatten visat. Däremot finns idag inget parti som otvetydigt är allmänt liberalt och än mindre socialliberalt.
Min tro är att de socialliberala värdena omfattas av en majoritet. De vill inte ha socialism, och inte den smått anarkistiska låt-gå-liberalism som kallas nyliberalism. De vill ha en socialt ansvarstagande, engagerad liberalism, en liberalism som skyddar den enskilde och ger frihet åt alla så länge den inte skadar andra. Ett parti som håller tummen i ögat på makt och byråkrati, inte partier som arbetar för att stänga in och kontrollera oss. Vi vill ha en välavvägd mix av frihet och rättvisa. Sociala skyddsnät, men inte kollektivistiskt tvång. Frihet och trygghet inte bara för friska, välavlönade utan även för sjuka och arbetslösa.
FRA-debatten visar nästan övertydligt hur stor klyftan är mellan politikerna och väljarna. Tyvärr syns inte partierna själva ha upptäckt det, eller så negligerar de det, lutade mot allt högre partistöd och ett system som ger partiapparaterna makten över nomineringar.
Jag har sista tiden fått reaktioner från sverigedemokrater på mina skriverier som visar hur skickliga de är på att utnyttja klyftan mellan etablissemanget och väljarna.
FRA-frågan gynnar sd, men också det misstroende för de etablerade politikerna som frågan blottlagt. Sd vrider missnöjet med invandringspolitiken åt ett främlingsfientligt håll. Samtidigt visar de gärna upp att de i sina led har invandrare, ofta då arbetskraftsinvandrare som ogillar senare tiders flyktingar. Främlingsrädsla verkar vara det gemensamma för sd:s sympatisörer, även om det inte alltid kan betecknas som rasism. Men det finns även sd-sympatisörer som dras åt kulturkonservatism eller ogillar den dåliga äldreomsorgen. Framför allt gillar man att sd är en ”underdog”, ett oprövat kort.
Det är skicklig populism som sd bedriver.
Jag tror att dessa brister kan avhjälpas. Alla partier måste arbeta bort klyftan mellan riksdagspartierna och väljarna. Detta genom att de finner eller återerövrar sin ideologiska bas, tillämpar den och inte bara använder som etiketter. Folk genomskådar till slut om etikett och innehåll inte stämmer överens.
Viktigare än makt är att veta vad man vill göra med makten – och att klart redovisa detta för väljarna. Partier som bara är valapparater inger inget förtroende i längden. Partierna måste lyssna på folket. Inte för att bli populistiska, utan för att visa vilken grundsyn de har och hur de vill angripa dagens problem utifrån sina resp ideologier. Visa att teori och praktik stämmer.
Därför måste t ex personvalen lyftas fram. Personröstande måste få bättre genomslag i valet. Ledamöternas ställning gentemot partiledningarna måste stärkas, så att andra än nickedockor kan ägna sig åt politik. Idag vill få ägna sig åt en politik som upplevs som smutsig. Politikens rykte måste förbättras, genom att göra det möjligt för alla politiker att ta ställning utifrån sin övertygelse och sitt samvete.
Systemet med utkvittning i riksdagen är skapt för ett statiskt blocktänkande, där den enskilde är en lätt utbytbar nickedocka.
Partierna måste ta chansen att återerövra de demokratins värderingar. Att visa upp sina ideologier även i praktiken. Att ta tillbaka den demokratiska styrningen av byråkratin. Att slopa FRA-lagen är ett första, men ej tillräckligt steg.
Jag vill gärna se att folkpartiet blev ledande i den förnyelsen. Med socialliberalismen i fokus för demokratins skull.
Lars-Erick Forsgren, socialliberal debattör.