fredag 28 maj 2010

Nyliberalism är fel ord, bakgrund och förklaring

Man kan fråga sig om de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Den liberale veteranen Hans Lindblad anser att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera moderna och radikala är socialliberalerna.

Frågan är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns både liberaler och konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.

Man kan mena att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.

Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan."För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler. (Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige.

Hans Lindblad påpekar också, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästan uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.

Hans Lindblad skriver:"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser gick i spetsen för att demokratisera landet.Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med.
Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."

Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderater som vill kalla sig liberala.

Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.

Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade. Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."

(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )

Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem. Jag konstaterar att Beckman var en av de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv, vilken ingen forskare noterat. Det var barnen som drabbades mest av fäders alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik.
Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."

"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."

(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )

Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".

1 kommentar:

Johan Norberg sa...

Hej Lars-Erick,

Har du läst min bok om Den svenska liberalismens historia? Jag är bara nyfiken. Att som Lindblad gör kalla liberalism av den gamla stammen - Locke, Chydenius, Hierta - för "nykonservatism" för att den inte passar in i en viss socialliberal mall är nämligen så historielöst att jag nog aldrig hört på maken.

Det är ungefär som om man skulle kalla det för "kommunism" därför att kinesiska kommunister har anammat några ekonomiska liberala principer.

Problemet med arbetarskyddet enligt de klassiska liberalerna var inte att det var en inskränkning av företagens hänsynslöshet. Problemet var tvärtom att det lyfte ansvaret för skadorna från arbetsgivarna till staten. Den traditionella principen var att företagarna skulle betala.

Vänliga hälsningar,
Johan Norberg