(Följande inlägg har skickats till mig för publicering. Inom kort publiceras ytterligare ett inlägg i denna fråga av denne debattör. Läs och begrunda. Jag hoppas det kan bli en konstruktiv debatt med fler deltagare. /L E Forsgren)
Jag kallade mig tidigare (fram till ca 1998) för radikal socialliberal och var även medlem i LUF. Dock lämnade jag LUF och slutade rösta på fp, eftersom jag tyckte att socialliberalismen hade trängts ut av höger-/nyliberalism.
Jag retade mig förr på de som sa att socialliberalismen var en skvader. Efter år av politisk ökenvandring har jag dock själv blivit mer skeptisk till socialliberalismen som ideologi. Personligen har jag alltid sett den som en radikal mitten- eller möjligtvis center-vänster-ideologi. En ideologi som står nära socialdemokratin men med större fokus på individen.
Men ju mer jag läste av liberal teori, desto mindre trodde jag på liberalismen. Övriga ideologier har ett gedignare teoretiskt grundlag att stå på. Socialdemokratin (den pragmatiska, inte den marxistiska gammaldags varianten) har då blivit mer intressant för mig, eftersom den ligger nära socialliberalismen men är ideologiskt mera tydlig.
Problemet är att socialliberalismen alltid tycks störas av det där lilla ordet "liberal" och glömma bort den sociala aspekten. Eller "alltid", de senaste tio åren i alla fall. Nuförtiden tycks socialliberal kunna betyda allt från nyliberal centerpartist till vänsterliberal queerteoretiker.
Socialliberalismen är i Sverige också för låst till folkpartiet. Det var tidigare min politiska hemvist, men jag tror inte att socialliberalismen mått bra av att begränsas till ett enda parti. Inte heller tror jag att den som ideologi mått bra av att hela tiden länkas till JS Mill och Bertil Ohlin. Det blir för endimensionellt.
På många sätt är socialliberalismen för begränsad. Jag menar det var ju Ohlin som myntade uttrycket. Han vägde mellan "socialliberalism" och "liberalsocialism". Jag undrar om inte det sistnämnda hade varit ett bättre alternativ, då den reformistiska socialistiska traditionen har ett gedignare ideologiskt arv.
Det där med var man står politiskt begränsas ju inte bara till höger-vänsterskalan, utan även i vilket land man bor. I Storbritannien hade en klassisk socialliberal varit Labour, dvs. vänster eller center-vänster. Men i Sverige räknas socialliberaler nuförtiden ofta till center-högern.
Folkpartiets deltagande i Alliansen har också varit en olycka för socialliberalismen inom partiet. Det är inte mycket av den som finns kvar. Det tycks mer vara ett humanistiskt alibi.
Socialliberalismen fastnade först i snällismen, därefter övergavs den av sina förespråkare för en stramare högerliberal hållning. Jag hade dock gärna lagt min röst på folkpartiet så som det är nu, om man blivit mer social och solidarisk i välfärdsfrågorna. Världen har ju ändrats och gårdagens socialliberalism kan inte lösa dagens problem med t ex en havererad integrationspolitik, en gränslös organiserad brottslighet som hotar rättsstaten och en nyliberal ekonomism där människan reduceras till konsument.
Däremot kunde socialliberalismen bättre ha länkat till sitt starka arv även utomlands, t ex till sin ideologiska släkting Franklin D. Roosevelts New Deal-liberalism och den "vitala center" som Arthur M. Schlesinger Jr. talade om.
Jag tycker att Obamas radikala pragmatism och blandning av mjuka och hårda värden visar på en sympatisk och framkomlig väg. Tiden får väl utvisa.
Frede/Liberty Justice
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Olyckan för socialliberalismen är på intet sätt något slag bristande ideologiskt underlag. Tvärtom.
Olyckan är att fp övergivit socialliberalismen de facto, men att det ändå till namnet säger sig vara socialliberala - i vart fall i vissa högtidstal.
Det är den, ska vi säga, dubbelmoralen som korrumperat begreppet.
Idag har socialliberalismen, som jag känner den och som jag anser att såväl Bertil Ohlin som Bengt Westerberg tillämpade den, hemlös. Har inget parti som tveklöst har samma inriktning.
Däremot tror jag att stora delar av Sveriges befolkning i grunden är socialt ansvarskännande liberaler. Även om de inte själva beskriver sig så. Och även om de inte finner ett parti efter sina värderingar, utan röstar efter gamla traditioner eller bara i förtvivlan tar en valsedel...
Ja det är inte bara socialliberalismen i Folkpartiet som tagit skada av aliansn. Jag känner att även socialliberalismen inom Centerpartiet, har fått ge vika för högljud konservatism och högerpolitik... Och var är dom radikala mittpolitikerna som är beredda att sparka åt både höger och vänster (ja, uppåt också för den delen *L*), dom finns numera ingenstans att finna i den lagom:a mellanmjölken!!!
Skicka en kommentar