Internet - som boktryckarkonsten -ger folk chansen att engagera sig!

Internet har sprängkraft, folket vill vara med i demokratin.

Vi vet att boktryckarkonsten hade både politisk och religiös sprängkraft. Den möjliggjorde att katolska kyrkans monopol över själarna bröts. Biblar trycktes på det språk människor kunde läsa och därmed uppstod olika protestantiska rörelser. Det blev också lättare att sprida och ta del av politiska idéer genom både böcker och tidningar. Liberalismen fick spridning, och demokratin började sakta men säkert spridas över västeuropa och nordamerika.

Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.

Så kom i slutet av 1900-talet datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som traditionella media, tidningar, radio och teve har.

I arabvärlden uppges nu att man hyser stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna. I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?

Dock finns en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.

De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.

Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.

Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!

Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk víll vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.

På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.

Alltså, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.

De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.

Nu tvinar partierna, medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).

Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör och inte gör i riksdagen.

Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail. OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av papperhögar och/eller partipiska.
De som tillhör den stora skara medborgare som använder internet har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.

FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död. Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.

Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.

FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.

Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.

Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill ha en deltagande politik. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, utan speciellt synbara ideologiska förankringar.