Vad händer efter FRA-lagen?

Detta med FRA-lagen och dess konsekvenser växer alltmer. I och för sig känner jag nog att den i sig är slutharvad. Det som gäller är nu att få nejet igenom. Det är steg ett. Dock ej steget.

Det bekymrande är att så mycket annat blottats i vårt samhälle. Märkliga och oärliga debattmetoder. Maktarrogans och maktsträvan utan ideologi. Spelet på fördomar och okunskap för att driva igenom en fråga och sedan söka tiga ihjäl den. Klyftan mellan folket och makten. Partipiskor som viner mer än man kan tolerera i ett demokratiskt samhälle. Närliggande frågor som hotar vår integritet på andra områden eller fora.

Och vad ska vi göra efter FRA?

Alltså, ett exempel. Om nu någon detalj i Fokusartikeln är en aning fel, så ändrar det föga av totalbilden av hur det gick till med FRA-lagens genomdrivande. Det man redan visste är illa nog, och bekräftas i stort av artikeln. Jag kände viss sympati för M Odenberg när han avgick som försvarsminister, men hans agerande och argumenterande i FRA-frågan har tagit bort all min respekt för honom.
Bea Ask tyckte ju rätt betr FRA, men vågade inte ta strid för sin uppfattning.

Att det finns tecken på nytt och mera "strul" i närliggande frågors behandling i EU gör ju inte saken bättre. När vi klarat hem FRA-lagens avskaffande (vilket vi måste göra) så återstår fler strider. Först kanske visavi EU. Men även med andra åtgärder för att restaurera demokratin, i Sverige och i EU. Som detta med en svensk författningsdomstol. Bättre personval. Etcetera.

Det börjar kännas jobbigt för den som måste göra detta från en frivillig lekmannaposition, men vi har ju inget val när de välavlönade heltidspolitikerna inte fullgör sina uppgifter på rätt sätt.

Frågan är vilka vi ska sätta i deras ställe vid valet 2010. Svikarna, de flesta av dagens allianspolitiker, är för många och de rakryggade FRA-motståndarna i riksdagen är för få.
Och även om vi FRA-motståndare är många och ofta mycket kunniga i integritetsfrågor, så hur ska vi matcha fram nog många som kan fylla upp de vakansblivande stolarna?
Det vore ju ett nederlag om vi tvingas att välja om de som svikit oss!

Vi måste hitta folk som både vill och kan ta över, och vars åsikter vi kan dela även i annat än FRA-frågan. Det kan bli en lustig legion av okorrumperade pensionärer och unga frihetsälskande liberaler (med olika prefix). Och många som kanske inte vill sätta någon ideologisk stämpel på sig som för mycket kan kopplas till ett "gammalt" parti.

Jag tror, speciellt om vi tar hem spelet om FRA-lagen, att fp kan få tämligen många nya sympatisörer. Inte p g a partiets agerande, utan p g a de modiga sex fp-kvinnorna. Hur det går i de andra partierna vågar jag inte ens spekulera om idag.

Men visst kan FRA-frågan bli en välkommen vitamininjektion för demokratin, om det går vägen och om partierna rätt kan förvalta detta nya intresse. Men jag känner också att det kan bli - oavsett utgången betr FRA - ett bakslag om FRA-kramarna tillåts väljas om.
Om vi inte kan få fram tillräckligt många engagerade presumtiva politiker som kan föra vidare ett nyväckt intresse för viktiga ideologiska frågor in i riksdagens vardagsarbete.