När riksdagens ledamöter inte vill diskutera med väljare

I en demokrati ger medborgarna i val uppdrag till riksdagsledamöterna att företräda dem för att fatta goda, demokratiska beslut enligt folkets vilja
Hur skall de valda veta vad folket vill? I någon mån kan de veta det om de själva fört ut sina åsikter i valrörelsen. Men ytterst få profilerar sig och talar om var de står. Möjligen för de ut partiets valfrågor enligt partistrategernas tolkning.

Riksdagsledamöter väljs för att representera sin valkrets. Just det, de väljs visserligen under en partibeteckning, men de skall representera väljarna. De är inte ansvariga inför partiet. De är ansvariga inför väljarna!
Visserligen söker partiorganisationerna på många sätt binda upp ”sina” riksdagsledamöter. Men faktum kvarstår, riksdagsledamoten har fått sitt mandat av väljarna. De kan avsätta henne/honom i nästa val.

Det rimliga är då att riksdagsledamöterna håller tät kontakt med med medborgarna. Gör de det? Svar: nej!
OK, i någon mån bevistar de interna partimötenoch gör de små besök i ”verkligheten”, som de brukar kalla det när de låter sig guidas runt på företag eller skolor.
Det är tillfällen när de själva kan föra ut sitt budskap. Tillfällen där de når ytterst få väljare.

Men samtalar de med medborgarna? Svarar de på mail? Nej, i ytterst liten grad. Diskuterar de på bloggar? Nej, en del har bloggar, men de används oftast bara för att föra ut partisynpunkter, inte för diskussion. Ibland har de spärrat sina bloggar för kommentarer.

En del frågor som riksdagen beslutat om var på intet sätt valfrågor. Jag avser givetvis FRA-lagen (dvs hur allas vår kommunikation via internet kan kartläggas, registreras och systematiseras) och IPRED, lagen som ger mer än polisiära fullmakter till mediaföretag att kräva familjer på stora skadestånd med hot om att dra dem inför domstol med motiveringen att någon använt deras dator för att ladda ner film eller musik.

Inget parti förde fram detta som valfrågor, som de ville kämpa för. Det rimliga hade då varit att ledamöterna fört en intensiv debatt med väljarna, tagit del av medborgarnas synpunkter om detta är förenligt med personlig integritet och rättssäkerhet. Men så skedde inte!
Det som riksdagsledamöterna lyssnade på var tvärtom lobbyorganisationers och byråkraters önskmål om mera makt.

När medborgarna började fråga ledamöterna om vad de tyckte, då svarade de inte, de satte enl uppgift till och med in filter som skulle sålla bort besvärliga mail-frågor.
En grupp demokratiskt intresserade personer skrev till samtliga riksdagsledamöter och frågade om deras kunskaper om FRA-lagen, det som i bloggarvärlden kallats ”riksdagssvar.se”. De flesta har inte svarat alls, trots flera påminnelser! Speciellt dåliga att svara var de med partibeteckningarna (s) och (m), dvs de stora partierna.
I några fall kom svar in som hänvisade till partidokument. Inte på vad de själva visste och ansåg.
Med en del undantag (främst från mp och v) så visade dessutom de svar som verkligen inkom att kunskaperna om vad de beslutat var mycket bristfälliga.
Detta är ytterst allvarligt! För att kunna representera oss väljare måste riksdagsledamöterna ta reda på vad vi anser. De måste kommunicera, svara på mail och skaffa sig kunskaper om de frågor som är aktuella.
Alla kan inte ha samma åsikter. Av FRA- och IPRED-frågorna att döma så anser uppenbarligen de flesta i riksdagen att integritet och rättssäkerhet inte är viktiga frågor. Men då ska de klart deklarera detta, diskutera det och grunda sina beslut på kunskaper.
En tigande riksdag, som inte orkar diskutera med intresserade medborgare och som grundar sina beslut på vad lobbyorganisationer och byråkrater vill, den har avlägsnat sig långt ifrån de demokratiska principerna.

Apoteksmonopolet

Inser att jag, månlandningen och förstatligandet av apoteken är lika gamla (firar fyrtio i år).

http://www.lakemedelsvarlden.se/zino.aspx?articleID=727

Dags för en modernisering av åtminstone nummer ett och nummer tre (månlandningarna har de lyckligtvis slutat med).

När jag läser artikeln slås jag över hur blåögt naiva motiven för ett förstatligande är. Statsrådet Krister Wickman trodde t. ex. att man genom socialisering av detaljhandeln skulle kunna kontrollera läkemedelspriserna.

Så hela prismekanismen skulle alltså kunna styras bara man ägde själva prislappsmaskinen och hade makten att sätta prislappen på pillerburken?

Gosh. Bara för att man äger en butik har man naturligtvis inte makt att styra vare sig leverantörernas priser eller kundernas efterfrågan och betalningsvillighet.

Och det som hindrade ett förstatligande av själva pillertillverkningen verkade vara att det fanns så mycket utländsk konkurrens att det inte var lönt.

Exakt HUR förväntar man sig att ett förstatligande ger makt att bestämma kostnaderna? Är inte kostnaderna helt beroende av den faktiska produktiviteten?

Fascism och antifascism

Dummaste kommentaren idag (av "HDR-fotografen") på Zaramis blogg, angående dumskallarna i demonstrationstågen i Malmö:

"Knappast facister som levde rövare i Malmö idag. Snarare antifacister. "

Bara så att vi har en sak klar för oss: om man tycker att våld är en god politisk metod, så menar man att politiken ska bestämmas av de våldsammaste och starkaste.

Det är fascism. Ren fascism. Inget annat än fascism. Att man har röda fanor och kallar sig för antifascister ändrar inte faktum.

Jag skriver om ekonomin

Jag håller på att skriva en del om ekonomin. En massa inlägg om varför ingripandena kommer att slå så fel (särskilt i USA), vilka horribla effekter som kommer att bli följden av alla "stimulans"-paket och regleringar, men också vad jag (och många andra) menar bör göras istället.

Jag skriver för mig själv, och för de av mina vänner som inte förstår varför jag tycker som jag tycker. I retorikens värld kallas det jag föreslår ibland för "chockåtgärder", "obarmhärtigt" och "högerpolitik". Det gör vissa av mina vänner förvirrade eftersom de inte känner mig som en obarmhärtig person.

Men jag framhåller ju inte några lösningar för att vara elak. Utan för att jag menar att det vi nu ser, det är riktigt elakt. Och obarmhärtigt. I synnerhet mot de fattiga.

De rika kommer att klara sig. De klarar av regleringar, höga skatter, hög inflation, tullar och stagnation. De rika har kapital, kapital som är spritt på ett sådant sätt att det överlever allt detta.

De fattiga däremot, och dit kanske de flesta av oss måste räkna sig snart, har inte det kapitalet. Fattiga människor är beroende av att producera. Antingen sådant vi man själv kan konsumera, eller sådant man kan använda som inbyte för att få ännu mer.

För att kunna producera och få betalt för sin produktion måste ekonomin vara sund och samhället vara fritt. Fattiga är alltså mer än rika beroende av en sund ekonomi. Det vi ser nu, i synnerhet i USA, bäddar inte för en sund ekonomi. Jag är riktigt orolig.

Jag skriver för att jag vill synliggöra de här sambanden. Men det tar tid. Vissa samband är inte så enkla att fästa på ord. Därför dröjer det.

Men sök information, var kritisk, och ifrågasätt! Det är mycket retorik nu som låter fin och mysig. Idealen kan vara höga på sina ställen. Men snälla, döm inte politiska åtgärder efter idealen! Döm efter hur de faktiskt lyckas!

Riksdag i glashus eller i verkligheten?

Hanteringen av FRA-lagarna, IPRED mm visar att riksdagens ledamöter i stor utsträckning inte har den förankring i samhället omkring sig som den borde ha, för att vara representativ.

Trots dessa lagars stora vikt för, läs skadeverkan på, den personliga integriteten och för rättssäkerheten är det nog så att för många människor överskuggas detta av den kraftiga lågkonjunktur kombinerad med finanskris som vi nu upplever. En kris som vi inte vet vare sig hur djup eller hur långvarig den blir. Tiotusentals människor har redan blivit av med jobben p g a denna kris och än fler blir det inom kort. Det förhandlas runt om i landet om lägre inkomster. För SAS-personal m fl är det redan bestämt och fler lär komma efter. Det talas om tjugoprocentiga reductioner. För de som förlorar jobben minskar inkomsten oftast med bortåt 40% eller mer, så länge A-kassan räcker. Om de nu har A-kassa.
Samtidigt ser vi hur statens finanser snabbt försämras i och med krisen. Det som nyss var stora överskott blir nu ännu större underskott.

Mot den bakgrunden anser jag att riksdagen ska visa att den lever med i samhället. Ett sätt att göra det är att riksdagens ledamöter frivilligt sänker sina löner/arvoden (liksom traktamenten och andra förmåner) med minst tjugo procent, åtminstone under de närmaste tjugofyra månaderna.

”Populism”, fnyser genast någon ledamot. Varför det? Ska inte riksdagen visa att den är medveten om omvärlden? Statens finanser skulle få en visserligen liten, men ändock avlastning. Men framför allt skulle det ge en viktig signal om solidaritet med de som drabbas. Det skulle samtidigt vara en signal till de toppar inom näringslivet som hittills visat sig mycket ovilliga att anpassa sig till det nya marknadsläget och att inse att krisens allvar måste innebära konsekvenser även för dem själva.

Att mana till solidaritet och samtidigt visa gott föredöme, det måste vara en viktig psykologisk signal för riksdagen att ge. Det skulle visa att den är medveten om sitt ansvar och om omvärlden.

Annars så bekräftas bara den alltmer spridda uppfattningen att riksdagen sitter i en glasbur, avskärmad från den vardag som väljarna lever i.

Lars-Erick Forsgren

Passivitet

Har suttit ett par kvällar och funderat över det här med regeringens sk. "passivitet".

Till exempel anser (S) att regeringen sviker Svensk fordonsindustri och Baylan tror att (S) kommer att kunna avgöra 2010 års val på arbetsmarknadsfrågorna.

Det är möjligt att Baylan har rätt i detta, och det är till och med möjligt att (S) har rätt i att regeringen borde göra mer. Men det som slår mig är att de aldrig själva säger exakt vad de önskar att regeringen skulle göra. Eller själva skulle göra, om de var regeringen.

Det gör mig rädd.

Är att göra fel saker bättre än att vänta lite? Lärde vi oss inget av 70-talet?

Och har någon enda människa idag den information som krävs för att veta vad som behöver göras från politiskt håll?

En sak vet vi: det här är en lågkonjunktur. Lågkonjunktur blir det när producenterna (arbetare och ägare) inte producerar det som kunderna kan tänka sig att betala för. Det som krävs är att producenterna ändrar sin produktion.

Exakt hur vet ingen idag. Allra minst en handfull människor i regeringskansliet. Uppenbarligen inte folket i oppositionens högkvarter heller. Det är en uppgift för oss alla att försöka finna sätt att göra saker som folk i vår värld vill betala för.

Att i det läget stödja den gamla produktionsapparaten (som inte gör sånt som folk vill ha), eller satsa på utbildningar (innan vi vet till vad), eller binda upp resurser i infrastrukturprojekt (innan vi vet vilka strukturer dessa ska stödja), det är vanvett. Att tanken ens tänks gör mig lite rädd.

Det Rädda Apoteket

Det finns inga belägg för att kunder och samhället vinner ekonomiskt på en avreglering. /Apotekets VD Stefan Carlsson

Eller annorlunda uttryck: "Det finns inga belägg för att kunder och samhället vinner ekonomiskt på att mitt företag (där jag är VD) utsätts för konkurrens!"

Lyssna nu noga, Stefan Carlsson och alla andra som vill Rädda Apoteket. Det är inte min eller någon annans uppgift att rädda några apotek.

Det är Apotekets uppgift att rädda mig när jag har huvudvärk, behöver livsnödvändig medicin, preventivmedel eller något annat.

Om Apoteket gör det på ett bra sätt, så har Apoteket inget att frukta. Släpp sargen, kom in i matchen.