Liberal 2010

När alla partier verkar jämngråa så väljer jag det som står upp för den enskilde

2010-09-13T01:20:00.000-07:00

Det var valduell i går kväll mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. En "blå" och en "röd".
Båda gjorde i de flesta frågor frenetiska försök att visa hur olika de tyckte. Förutom vad gäller sverigedemokraterna. Ingendera nämnde frågor som integritet och rättssäkerhet.

Stundtals visade de två en viss hetta. Jag anade lite ilska ett tag i Reinfeldts ansikte, han var pressad. Sahlin var i stort sett mycket behärskad, men koncentrerad på ett positivt sätt. Jag vill nog mena att hon gjorde en överraskande god insats. Att jag inte håller med henne i allt är en annan sak. Och jag håller inte med Reinfeldt i hans känslokalla överhetsattityd heller. Så det så.

Jag brukade tidigare säga att vi har det styre vi förtjänar. Det är inte riktigt rätt längre För det förutsätter att vi har tillräckliga och klara alternativ att välja mellan. Alternativen minskar och är nu bara de två blocken. I vart fall är det så både media och riksdagspartierna vill framställa saken.

För en tid sedan begärde jag svar av partiernas kandidater i mitt hemlän hur de ställer sig till några viktiga frågor. Det gällde synen på demokratiska grundstenar som den personliga integriteten och rättssäkerheten, frågor som illustreras med FRA-lagen, Ipred och datalagringsdirektivet . Endast ett parti svarade, piratpartiet. Från övriga har nonchalansen varit bedövande!

Alliansen och de rödgröna vill betona hur olika de är. Visst finns det smärre skillnader, men ärligt talat är de oftast små och där plus och minus tar ut varandra. Därför måste vi väljare känna efter om någon fråga är viktigare än andra, och om det finns attitydskillnader. Men nu är det så att attityder ofta beror på ideologisk grundsyn, och idag är ideologier något som man glömt, eller ligger lågt med.

För mig som socialliberal med stark känsla för frihet och integritet kombinerat med social ansvarskänsla så brister det svårt hos samtliga riksdagspartier, och inte minst i mitt gamla parti, folkpartiet.

När nu riksdagspartierna de facto är så lika och ideologiskt utslätade återstår bara att se om det finns frågor de inte tar upp – och om det finns något annat parti som har åsikter om dessa.

Då finner jag att de viktiga demokratifrågorna om frihet, integritet och rättssäkerhet, de är det bara piratpartiet som tar upp. Övriga partier är ointresserade eller motarbetar aktivt medborgarnas intressen. Såväl integritet som rättssäkerhet kränks genom lagar och lagförslag som strömmar över oss i en strid ström. De övriga partiernas försöker få oss att tro att så måste det vara för att komma åt brottslingar och terrorister. Därför ska vi ALLA övervakas, anser de, inte bara de misstänkta.
Samtidigt har de gamla partierna en attityd som innebär att de låser in kultur och kunskap, så att gamla strukturer bevaras och skapandete av nya jobb motverkas. Även här har piratpartiet en friare och öppnare syn som stimulerar utveckling och kreativitet.

Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att riksdagspartierna har begränsat valet till två snarlika block, att folkpartiet som en gång stod för både socialliberalism och grundläggande demokratiska värden nu blivit ett lydparti under de konservativa moderaterna. Att vad gäller viktiga frågor om ekonomi, jobb och välfärd så överväger likhet och brister i båda blocken. Men att när det gäller integritet, rättssäkerhet och en kreativitet för nya jobb, då finns i vart fall piratpartiet.

Därför kommer jag att rösta på piratpartiet, trots att det har ett missvisande namn och inte täcker in alla övriga politikområden. Det står i alla fall på den enskilda människans sida.

Konservatismens come-back...

2010-07-05T08:01:00.000-07:00

Först. Jag är liberal, om närmare specifisering anses behövlig: socialliberal. Jag är inte något så diffust som borgerlig. Jag är därför inte socialist/kommunist. Inte heller socialdemokrat. Det begreppet är idag lika diffust som borgerlig.

Socialdemokratin ansåg sig länge vara det samhällsbärande partiet. Detta tydde på hybris, en övertro på partiets unika ställning, snudd på att de ansåg sig vara av Gud utsedda att leda landet. Lyckligtvis har den inställningen börjat krackelera en aning. Fler och fler sossar inser att partiet bara är ett av många. Att de måste spela i samma division som andra partier.

För mig som liberal har det länge varit tydligt att det funnits starka likheter mellan socialdemokratin och moderaterna. Långt innan de senare började kalla sig "nya" eller ens moderater. Den konservatism som moderaterna bygger på har alltid satt staten/samhället före individen, de har ett kollektivt synsätt - liksom socialdemokratin. I och med det långa maktinnehavet minskade gradvis socialdemokratins radikalitet och fick alltmer prägel av försiktig pragmatism, detta för att bevara makten. Därmed tonade också partiets konservatism fram alltmer. Partiet blev samhällbevarande. Både samhällsbärande och samhällsbevarande. Fick patriarkala drag, det var inte folkets krav som partiet stod för, utan det fick karaktär av den (gode) patronen som i sin välvilja ordnade trygghet för sina underlydande. Ett överhetsperspektiv. Som jag ser det är det till förvillelse likt det som nu Fredrik Reinfeldt öppet lancerar som de "nya moderaterna".
En återgång till gamla konservativa ideal.

Det blir allt tydligare att efter några decenniers utflykt till något slags nyliberalism (dvs neokonservatism) i Gösta Bohmans anda så tar moderaterna under Reinfeldt allt fler steg tillbaka till sin ursprungliga konservatism. Det är en konservatism med sociala inslag (socialkonservatism) men (ännu) inte fokus på värdekonservatism. Hittills har det lämnats till kristdemokraterna - och i någon mån till sverigedemokraterna. De senare vill gärna (utöver sitt främlingshat) lyfta fram kopplingen till "gamla socialdemokratiska" värden. Men de är ju, som jag beskrev, i långa stycken konservativa.

Därför blir jag egentligen inte förvånad när Reinfeldt går ut och bekräftar detta, som han gör i gårdagens DN-debattartikel (DN 4 juli 2010) liksom i Almedalstalet. Det som förvånar är att han är så tydlig, att han bekräftar vad jag länge sagt. Dessutom med ett språkbruk som liknar hybris och som ger mig en obehagskänsla.Vad sägs t ex när han menar att moderaterna är "det enda arbetarpartiet"! Vilket övermod! Vad visar inte detta om hans syn på sig själv och sitt parti! Jo, att han/det står över både andra partier - och ideologier. Att han inte bara vill utan mer eller mindre kollektivansluter alla som är arbetare till moderaterna. Jag menar inte att det är sossarna, eller ens v, som kan beskriva sig som det "enda arbetarpartiet". Ingen kan eller bör få sätta en stämpel i pannan på en grupp människor. Arbetare, liksom alla andra grupper, är individer som kan och får ha olika åsikter och ideologisk samhörighet.Inte tyder det på en respekt för den personliga integriteten inte.

Dessutom säger Reinfeldt klart att det är hans uppfattning som gäller. De andra partierna i Alliansen får finna sig i att vara stödhjul, det är han och moderaterna som styr. Jag borde vara förvånad över att de andra partierna finner sig i detta, men är det inte då de ju redan visat att de lydigt gör som husse vill. Ideologierna, i den mån de haft sådana, har lagts åt sidan. Makten framför allt.
Det passar Reinfeldt och hans moderater som hand i handske. Ideologi talar han tyst om. Det ligger liksom i konservatismen. En konservativ (liksom sossarna intill helt nyligen) menar sig i någon mån stå över ideologier. De arbetar "bara" för samhällsintresset, för de är statsbärande. De som tycker annat förespråkar särintressen, enl detta synsätt. Det stora, statsbärande partiet står över särintressena! Så resonerade sossarna förr, och moderaterna idag. Hoppsan, säger jag.

Självfallet finns det särintressen.
Redan Ola Ullsten och Bengt Westerberg varnade för särintressen, att de fick insteg i politiken. Att påtryckningsgrupper av olika slag åt sig in i partierna på ett eller annat sätt.
Men, ideologi är inte särintresse! Ideologi är en samhällssyn. Tidigare var ideologi något som styrde partier, i vart fall de flesta. När ideologier försvinner och suddas ut i något påstått ansvarstagande som inte bygger på ideologi, just då är det öppet fält för särintressen. Då blir det kompromissande och fixande som ger särintressena utrymme - i stället för öppna resonemang mellan olika ideologier, som väljarna få ta ställning till.

Att Reinfeldt har mage att kalla sitt förhållningssätt som "förnyelse", det är det magstarka. Hans synsätt på partier, där hans dessutom står högre än de andra, det är något som vi brukar återfinna i fördemokratiska skeden, i nyblivna demokratier där partier inte byggs upp kring ideologier utan kring personer och grupper som vill dra fördel av att komma i maktställning. En situation som är utmärkt grogrund för korruption.

Jag hoppas vid Gud att svenska folket vaknar till i tid och inser att det vi behöver är inte en överhet som anser sig stå över inte bara andra partier utan också oss medborgare. Vi behöver ett mera demokratiskt synsätt med större inflytande för medborgarna, med enklare sätt att utkräva ansvar av politiker. Vi behöver inte "starka partier", eller "starka män". Det svensk demokrati behöver är partier som har idéer och vågar redovisa ideologier som vi kan ta ställning till. Inte pseudoideologier som anser sig statsbärande. Vi behöver partier och ideologier som vågar och vill stå på människornas sida, som ger oss val.

Maktskifte är sunt! Det visar på levande demokrati.Men för maktskifte behövs alternativ. Inte två "block" som i grunden är mycket lika varandra och som i mycket vilar på samma värdegrund. En värdegrund som de inte ens riktigt redovisar utan förskönar med nyspråk.

Det betyder att jag anser det osunt med partier som trängs i något slags mittfält där "allt" handlar om ekonomi. Och där idéologierna suddas ut. Därmed så öppnar det även för extrema rörelser på båda sidor. Så tragiskt.

Det behövs erfarna politiker med ideologisk kompass, apropå FRA-lagen.

2010-05-29T10:01:00.000-07:00

Inte minst miljöpartiet har länge krävt att "politiker" inte ska sitta mera än ett begränsat antal mandatperioder. Andra partier har, om än inte lika slaviskt, följt efter. "Förnyelse" och "föryngring" har varit parollen.

Men vad händer när partier förlorar sin själ? När man tappar bort sin ideologi. Ha detta i åtanke när ni läser följande text.

Kunde skandalen med att regeringen genomdrev FRA-lagen ha undvikits? För nog måste det betecknas som en fadäs av gigantiska mått, en skandal att en så integritetskränkande lagstiftning drevs igenom av en icke-socialistisk regering! En regering som dessutom innehåller folkpartiet, ett parti med så stolt historia betr kampen för mänskliga rättigheter och personlig integritet.

Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (t ex hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den skötts, misskötts. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.

Problemet var att partiledningen inte insåg frågan vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.
De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar.
Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!

Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!

En antal ideologiskt fastare förankrade tunga politiker inom fp´s riksdagsgrupp skulle dessutom inte ha tillåtit att partiet även på andra områden slirat ur kurs så att det numera i långa stycken kan ses som ett annex till det moderata högerpartiet, ett nykonservativt parti.

Nyliberalism är fel ord, bakgrund och förklaring

2010-05-28T02:21:00.000-07:00

Man kan fråga sig om de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Den liberale veteranen Hans Lindblad anser att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera moderna och radikala är socialliberalerna.

Frågan är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns både liberaler och konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.

Man kan mena att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.

Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan."För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler. (Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige.

Hans Lindblad påpekar också, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästan uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.

Hans Lindblad skriver:"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser gick i spetsen för att demokratisera landet.Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med.
Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."

Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderater som vill kalla sig liberala.

Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.

Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade. Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."

(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )

Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem. Jag konstaterar att Beckman var en av de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv, vilken ingen forskare noterat. Det var barnen som drabbades mest av fäders alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik.
Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."

"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."

(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )

Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".

Den liberala visionen

2010-04-16T09:01:00.000-07:00

För en blogg med namn "Liberal 2010" känns det naturligt att publicera en text som försöker beskriva en liberal vision.

Jag har precis läst skåneliberalen Daniel Rhodins redovisning av hur han ser på liberalismen och dess vision. Här följer den i sin helhet.

"En liberal framtidsvision

Liberalismen är väl en av få ideologier som inte i egentlig mening har ett tydligt slutmål. Däremot behöver vi liberaler tala mer om vår framtidsvision - hur vill vi liberaler att samhället ska gestalta sig om 20 år, 50 år? Är det en snut i varje knut, drogtester av alla överallt, en skog av övervakningskameror, skamstraff och statens allomfattande kontroll av medborgare?
Nej, självklart inte.

Min liberala framtidsvision handlar om att alla får förutsättningar att förverkliga sina drömmar och idéer. Varje individ gör sina val självständigt och får skörda både dess frukter och konsekvenser. Alla tar ansvar för att bidra till ett öppet och tolerant samhälle. Den som har behov av stöd från samhället ska känna sig respekterad och kunna påverka den hjälp som erbjuds. Ett liberalt samhälle är ett öppet och demokratiskt samhälle där grundläggande principer är just grundläggande principer, som man inte ger avkall på. Ett liberalt samhälle är jämställt och välkomnar mångfald.
Liberalism handlar inte bara om ekonomisk frihet.
Ibland måste staten kränka personers självbestämmande, tex när någon begår ett brott. När någon skadar eller inskränker någon annan människas frihet måste samhället agera. Även i dessa fall är det viktigt att man behandlas med respekt och får adekvat vård. Den som har sonat sitt brott ska få nya chanser.
Psykiskt sjuka och hemlösa har ett helvete i dagens Sverige. I min framtidsvision tar samhället ansvar för den hemlöses situation och erbjuder en säng och ett varmt mål mat. Detta måste också finnas för den som inte har lyckats bli nykter och drogfri ännu. Det liberala samhället har inga som ofrivilligt sover under broar eller trappuppgångar. De psykiskt sjuka och missbrukare erbjuds öppna och slutna behandlingshem för att få lindring och kanske bot. I mitt framtidens Sverige begår ingen brott bara för att få tak över huvudet. Vägen ut i kylan för den hemlöse är kantat av samhällets svek, svek som inte är värdiga välfärdsstatens Sverige.

Vi har en lagstiftning där barnkonventionen gäller som svensk lag och som alltid överväger integritet och respekt när nya lagar stiftas. Vi har en författningsdomstol som säkerställer att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter skyddas mot obetänksamma lagförslag. Inga liberala politiker kallar författningsdomstolen för stolpskott, utan tackar dem för deras insats för att de säkerställer det fria, det öppna och det toleranta samhället samt tjänar som en garant mot odemokratiska eller rasistiska partier.

I framtiden kommer ingen liberal ropa på utegångsförbud, inte ens när det sker stenkastning mot polis och räddningstjänst. Vi kommer inse att samhällets problem inte löses på så sätt.
Det är förstås många som inte håller med mig. Vissa skulle kalla min vision som charmigt naiv, korkad eller ogenomförbar. Till försvar vill jag framhålla historien. Liberalismen har firat triumf efter triumf och har omvänt diktaturer till demokratier, skapat välstånd och social trygghet. En vision behöver inte vara genomförbar på en gång, kanske är den aldrig helt uppnådd. Men visioner äger ett viktigt signalvärde ty de stakar ut vägen mot framtiden.
Ibland måste man stanna upp, lyfta blicken och fundera på sin egen liberala vision. På det sättet kan mycket dumheter undvikas. Tillsammans är vi Sveriges liberala parti och det förpliktigar.

Daniel Rhodin (FP)."

Som synes är Daniel inte bara liberal utan också folkpartist. Och visionen är så bra skriven att det kunde vara jag som gjort det. Jag har väl genom åren också skrivit snarlika texter några gånger.
Det är bara synd att det inte verkar vara denna vision som ligger till grund för folkpartiets politik, inte längre. När dessa tankar präglade folkpartiet behövde man inte göra sig lustig över tillägget “liberalerna”. Fp var liberalt, och inte bara till namnet. Behövdes precisering så var det “socialliberalism” som var den rätta etiketten.

Det var faktiskt inte så länge sedan, men det känns väldigt länge sedan! Och DET känns bittert. Men skönt att det ändå ännu finns en del liberaler som inser vad liberalism är. Till och med inom fp.

Författningen gör oss till Svenskar!

2010-03-04T05:12:00.000-08:00

Vi som hävdar sådana värden som integritet och rättssäkerhet, vi stöder oss på grundlagarna (regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen). Men, den jurist som åberopar grundlagarnas bestämmelser anses av andra jurister som en rättshaverist!

Grundlagarna är Sveriges författning, och står därmed över alla andra lagar. Med det menas att innehållet i våra övriga lagar aldrig får strida mot vad som står i grundlagarna. Så står det på riksdagens hemsida.

Uppenbarligen så är detta idag mest bara ord. Såväl de flesta (?) jurister som riksdagen själv nonchalerar grundlagarna. Därmed hamnar såväl integritet som rättssäkerhet i kläm.

Betyder det då att grundlagarna är för svaga? Det anser till exempel FarmorGun i en som alltid intressant bloggpost. Kanske har hon rätt, men jag menar nog att än viktigare är att grundlagarnas status höjs, att de följs, att juristerna (advokater, åklagare, domare) lär sig att först kommer faktiskt grundlagarna, att de kan tolka och tillämpa dem!

Vi behöver en opinion som passionerat stöder vår författning - den som gör oss till svenskar.

Visst är det viktigt med en författningsdomstol också. Men för att en sådan skall kunna fungera som den bör, så måste juristerna studera och agera efter grundlagen först och främst! Och de ska visa självständighet och trohet till grundlagen, inte följsamhet till allehanda andra intressen.

Vår författning, våra grundlagar har inte tillkommit efter en revolution. Den äldsta, succesionsordningen, är från 1810 och reglerar att Sverige är en monarki och hur tronen ska ärvas, och den är väl den som idag på något sätt kan sägas vara en följd av "revolutionära" tankar.
Regeringsformen från 1974 innehåller regler för det svenska statsskicket, och tillkom efter långt och mödosamt arbete som ersättning för den gamla regeringsformen. I Regeringsformen beskrivs det hur regeringen ska arbeta, vilka grundläggande fri- och rättigheter det svenska folket har och hur val till riksdagen ska gå till. Tryckfrihetsförordningen från 1949 och Yttrandefrihetsgrundlagen från 1991 är också väldigt viktiga grundlagar.

Det är viktigt att grundlagarna - författningen - är levande! Att de inte betraktas som dammiga hyllvärmare som man inte behöver tänka på! Jag tror att vi som är engagerade i frågor om en levande demokrati med integritet, människovärde och rättssäkerhet är överens om detta. Frågan är hur vi ska övertyga dagens politiker och jurister om det också.

Till en början så uppmanar jag alla att läsa en artikel av Maciej Zaremba kring denna problematik. Rubrik: Grundlagen som symbol.
Vilken ställning har den svenska grundlagen, frågar Zaremba och försöka exemplifiera med hjälp av fem bilder. En av frågorna är: Vad är det som gör Sverige? Vad är det som håller oss samman? Och han svarar: Grundlagen. Det är den som gör att vi är en rättsstat. Det är det som gör oss till medborgare, inte några romantiska traditioner.

En annan fråga som ställs är hur det kan komma sig att svenska domstolar inte förmår tolka och tillämpa författningen, utan att det förefaller bara kunna ske i Europadomstolen i Strasbourg! Som sagt, mycket tankeväckande.

Därför, vore inte detta en intressant valslogan: "Piratpartiet kräver att grundlagen följs!"

Inga andra verkar ju bry sig.

Är det svårt att välja mellan sverigedemokraterna eller piratpartiet?

2009-12-12T07:19:00.000-08:00

Det viktigaste av traditionella media, vid sidan av SVT, är nog DN, vad man än tycker om det.

Såväl nyheter som ledarartiklar och debattartiklar som publiceras i DN får stort genomslag även i andra "gammelmedia" - och i bloggarvärlden. Idag (12 dec) har Björn Johnson, statsvetare i Malmö, en debattartikel i DN som diskuterar sverigedemokraternas höga opinionssiffror. Det är en läsvärd och intressant artikel, läs den. I korthet går den ut på att påvisa att politikerna i riksdagspartierna har en naiv syn på sverigedemokraterna. Frågan ställs vad sd´s framgångar beror på, vad som är en opinion och hur den bildas, vem som sätter den politiska dagordningen och (gammel)medias roll. Han säger att "ta debatten med sd" är en naiv strategi. Att sd inte söker vinna en majoritet utan i st satsar på att mobilisera tillräckligt av de invandringskritiska att rösta så att sd kommer in i riksdagen. Och medelsvenssons bild av Rosengård är inte självupplevd utan den som förmedlas av media.

Slutsatsen är att riksdagspartierna inte vinner på att "ta debatten" med sd, för det gör bara att sd får publicitet för det som är deras profilfråga. Oavsett vem som vinner debatten så vinner då sd att deras presumtiva väljare mobiliseras.

Vad som är mera oklart är vad Johnson anser är en bättre taktik, frånsett att gammelpartierna ska ställa sd´s lokala företrädare till svars för vad de gjort och vill.
"Preliminärt" är jag benägen att hålla med Johnson om att debatter om invandringspolitik mellan t ex Reinfeldt eller Sahlin mot Jimmie Åkesson är kontraproduktiva. Däremot kan man inte helt lämna åt sidan att för väljarna göra klart vart sd´s politik för och hur odemokratisk och omänsklig, för att inte säga integritetskränkande, som sd´s politik är.

Dessutom bör de lyfta fram och söka sätta på dagordningen andra frågor, som viktiga för väljarna. Frågan är då bara vilka matcher som partierna klarar av att föra...
Exempelvis ekonomi, sysselsättning, sjukförsäkring är ju viktiga saker. Men i en debatt som ska övertyga ev sd-sympatisörer är de inte speciellt profilerade... Och drar man fram äldreomsorg och pensioner så ligger i vart fall allianspartierna risigt till visavi sd.

Integritet och rättssäkerhet då? Mja, då skulle ju piratpartiet komma i debattens fokus, och det vill ju inte riksdagspartierna... FRA-lagen vill de helst glömma och gömma över valet.Fastän detta sätter fokus på aspekten vad partiernas taktik är contra deras (påstådda) ideologi.Som jag vill se det är (bör) den övergripande ideologiska grunden för riksdagspartierna vara ett demokratiskt styressätt med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet, humanitet.Det borde innebära att en ideologiskt grundad taktik borde vara att bekämpa odemokratiska krafter, sådana som sverigedemokraterna.
När man drar in sd i debatten är det alltså demokratiaspekten som ska diskuteras, inte invandringspolitiken!

Det borde också innebära att riksdagspartierna inte ska vara rädda för (ur demokratisk synpunkt) att debattera och ta upp frågor som främst förknippas med piratpartiet, dvs integritet, rättssäkerhet etc. Trots att de (flesta) torde förlora den debatten till förmån just för demokratin.

En taktisk, partiell "tystnad" betr invandringspolitiken för att i stället fokusera på demokratin, det skulle försvåra för sd, men möjligen gynna pp.

Är det ett svårt ställningstagande för våra riksdagspartier?
Vilket av de nya partierna vill de helst se i riksdagen, det odemokratiska sverigedemokratiska partier eller det för demokratiska fundamenta så brinnande piratpartiet?Är partiegoismen viktigare än demokratins överlevnad?

Och vad vill de traditionella massmedia?

Är det liberalt att privatisera?

2009-09-11T01:28:00.000-07:00

Den socialliberale socialdemokraten Johan Westerholm har en intressant och nyanserad diskussion om bl a privatiseringar i detta blogginlägg.
Det har varit debatt om detta den sista tiden, inte minst inom sossepartiet. Detta aktualiserat genom en del vinstuttag i friskolor och då och då förekommande rapporter om mindra bra saker inom olika vårdinrättningar. Till en del kan jag förstå kritiken, ohemula vinster visar att något är fel. Dålig kvalitet är inte bra, speciellt om verksamheten drivs med skattemedel. Det som ofta "glöms" är att kvalitetsbrister minst lika ofta finns inom den traditionella sjuk- och äldreomsorgen. Plus att det där inte alltid är effektiv använding av resurserna. Dessutom verkar storskaligheten vara en akilleshäl för offentlig drift, vilket Johan W påpekar.

Jag uppfattar det som att Johan W i grunden är positiv till privata alternativ. Min tro är att många i de "borgerliga" partierna har pressat på för privata alternativ tidigare, pga sossarnas rigida inställning emot allt som luktat alternativ. Jag också, kanske.

Men det viktiga är ju att det blir just alternativ och därmed stimulerande konkurrens. Det viktiga är inte att stat, kommun eller landsting till varje pris utför alla verksamheter. Dock, konkurrens brukar befrämja effektivitet och utveckling.
Dessutom vill vi ju ha bästa valuta för våra skattepengar.

I vart fall inom vissa sektorer känns det viktigt att det dessutom faktiskt finns "offentliga" alternativ också. Inom t ex skola och sjukvård kommer de nog dessutom att vara dominerande, även med stimuleranden privat konkurrens.

Samtidigt har Johan givetvis rätt i att det finns invändningar eller brister både i privata och offentliga alternativ. De måste ju rättas till.
Det har dessutom funnits flera avskräckande exempel, inte minst i Stockholm och kommunerna däromkring, på att s.k. avknoppningar skett på ett sätt som medfört att stora värden (skattebetalda) överförts i privat ägo utan en rimlig prislapp och utan vettig upphandling.
Det befordrar ju inte vare sig likvärdig konkurrens eller ansvarsfullt handhavande av skattemedel.

Ska den offentliga storskalighetens nackdelar elimineras måste man också se till att de privata alternativen inte (inte alltid) består i stora, omfattande vårdbolag, utan att det ges utrymme för det småskaliga som alternativ.
Det viktiga nu är att det finns OLIKA alternativ, konkurrens och att det är kvalitetskrav på sådant som är skattefinansierat, oavsett vem som utför jobbet. Vinster (om de är rimliga, vilket är en svår avvägning i sig) är helt OK, men det ska som sagt vara vinster som skapas under konkurrens och kvalitetsgarantier!
Det är dags att se mera nyanserat på hur offentlig verksamhet utförs, både från den röda och den blå sidan.

Måste (ex-)politker ha extra pensioner?

2009-08-06T04:30:00.000-07:00

Så fick hon sparken, Marianne Samuelsson.

Jag kan inte erinra mig att en landshövding tidigare tvingats avgå. Det har säkert förekommit, men jag kan inte minnas att det skett under ”modern tid”. Ministrar får sparken nu och då, men att en landshövding får gå är mycket ovanligt. På det sättet har förra språkröret för miljöpartiet Marianne Samuelsson, ”befordrad” till landshövding på Gotland, skapat sig en plats i historien som hon nog inte avsett.

Självfallet var det riktigt att hon fick sparken. En landshövding ska hålla på lagen och på likheten inför lagen. När det gäller strandskyddet finns dispensmöjligheter, men också dessa ska ligga inom lagens regler. Att det alltför ofta tummas både på dispensmöjligheterna liksom för likheten inför lagen ursäktar inte Marianne Samuelssons tilltag. Att hon så öppet erkände att hon har en annan syn på likhet inför lagen gjorde det omöjligt för regeringen att ha henne kvar. Det vi får hoppas är att de andra som tänjer på likeheten inför lagen nu tänker till och inser vad som ska gälla.

I läsarkommentarerna till pressens internetupplagor har indignationen också varit stor. Givetvis mot Samuelssons oblyga resonemang för att motivera sitt avsteg från lagen. Men kanske lika mycket har protesterats emot att hon ”bara” omplaceras med bibehållen lön till att stå till regeringens förfogande i en skrubb på regeringskansliet.

I och för sig ser jag det som ett mindre problem än hennes hantering av lagen. Det gäller ju bara pengar, inte en viktig demokratisk likställdhetsprincip. Men visst rymmer även detta en principiell frågeställning. Skattepengar ska inte slösas bort i onödan. Och det kan sannerligen diskuteras hur nödvändigt det är att ge politiker, ex-politiker och toppbyråkrater så generösa fallskärmar - och pensioner som är fallet idag.

Vanligt folk som så flagrant misskött sig, de brukar få avsked på gått papper. Utan minsta pengapåse med sig. De får luta sig emot eventuell A-kassa.

Det är möjligt (?) att det kan vara motiverat med något slags ”riskkompensation” - av mycket mera blygsamt slag – för ett fåtal toppolitiker och liknande. Men knappast när de uppenbart misskött sig och gått emot demokratiska principer. Och, som sagt, för ytterst få och på mycket lägre ekonmiska nivåer.

Huvudprincipen bör dock vara densamma för alla människor, inklusive ministrar, landshövdingar, direktörer, toppbyråkrater, kommunalråd och riksdagsledamöter etc, att de inte ska ha speciella fallskärmar vare sig i form av avgångsvederlag eller pensioner. Liksom för alla andra människor bör även dessas totala livlön ligga till grund för deras pension. I övrigt står det öppet för dem att betala in till privata pensionsförsäkringar enligt vanliga regler.

I detta sammanhang kan det pekas på den enorma klyfta som gäller villkoren för demokratins fotfolk, dvs vanliga fritidspolitiker, som ännu får vara glada för att få ersättning som närmar sig inkomstbortfallet, och de som kravlat sig upp en bit till att vara ordföranden i någon nämnd, till att bli kommunalråd, riksdagsledamöter etc.

En likabehandling skulle ta bort en del av misstron till ”politikerna” och om hur de skor sig på demokratin.

Är inte Alliansen som Liberaldemokraterna i Japan?

2009-07-16T10:19:00.000-07:00

I Japan har premiärministern utlyst nyval. Som alltid sedan andra världskriget (med ett undantag, om jag minns rätt) är denne en av de ledande i det s.k. liberaldemokratiska partiet.

Jag minns att i min ungdom reagerade jag emot partiets namn, eftersom det (redan då) knappast var speciellt liberalt. Nu som då är det en koalition av olika intressegrupper med i huvudsak tämligen konservativ inriktning, vars egentliga mål först och främst är att ha makten. Ungefär som dagens svenska Allians.

Det andra stora partiet idag i Japan är Demokraterna, utan liberalt prefix, men i praktiken mera liberalt och mitteninriktat än Liberaldemokraterna, som söker stöd högerut om det behövs.

Idag är jag mera luttrad över hur ytterst lös kopplingen mellan ett partis namn och dess eventuella (och påstådda) ideologi ofta är.

De svenska moderaterna är varken konservativa eller liberala i traditionell mening. De är däremot mycket lika liberaldemokraterna i Japan i sin vilja att söka och behålla makten genom att vara ytterst pragmatiska och bortse från ideologi.
Sak samma med folkpartiet, det som en gång kallade sig liberalt - och ännu gör vid högtidliga tillfällen. Det är numera ett moderat-light parti, eller rättare sagt mera höger än dagens moderata höger.
Centern är också ett högerkantsparti vart ledstjärna främst är makten.
Och kristdemokraterna är inte speciellt kristet inriktade.
Sak samma med oppositionspartierna. Utslätade till en soppa som ska synas smaklig för att återvinna makten. Men ideologi, inte då.

Så egentligen är det väl så att inte bara de allianspartierna är som liberaldemokraterna i Japan, det gäller alla riksdagspartierna.

Behövs ett nytt liberalt parti?

2009-05-15T01:21:00.000-07:00

Mikael Elmlund, bloggaren "Liberal och långsint" frågade igår vart en liberal väljare ska ta vägen. Mikael har varit aktiv centerpartist, men i likhet med många andra blivit besviken på centerstämmans negativa inställning till integritetsfrågorna.
Han har lämnat centern, och undrar vart han ska ta vägen.http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/05/14/vart-ska-en-liberal-valjare-ta-vagen-nu-for-tiden/

Jag har i och för sig diskuterat denna problematik tidigare, men det kan finnas anledning att ta upp det igen. Vi är många liberaler som inte känner igen oss i dagens partibild. Vilket borde vara något för t ex folkpartiets och centerns partiledningar att tänka på. Och, varför inte, för miljöpartiets.

Mikael slutade sitt inlägg med att han skiter i finanskrisen. Eftersom integritetsfrågan, friheten är så mycket viktigare i dagens läge.
Till det säger jag som så:
Ja, inte skiter jag i finanskrisen eller lågkonjunkturen, den drabbar mig och min familj hårt. Men, faktiskt, i övrigt kan jag bara instämma i din klagan Mikael…
I valet mellan frihet eller sänkt skatt väljer även jag friheten.

Trots allt känns det enklare att rösta i EP-valet än i riksdagsvalet nästa år. I EP-valet är det rikslistor, och gillar man inte partiet kan man ändå kryssa någon som känns rätt som person. Men jag har inte bestämt mig än.

I riksdagsvalet är det värre. Det är inte säkert det kommer att finnas sant liberala kandidater att kryssa fram i varje valkrets. Liksom Mikael har jag svårt att lita på sossarna i FRA-frågan. De sonderingar jag gjorde i höstas visade på ett ointresse, som är illavarslande betr deras ordhållighet.
Vänsterpartiet är omöjligt pga sin historia, många där hyllar ännu den blodbesudlade kommunismen.
Miljöpartiet har en del underligheter kvar, men är onekligen en bit på väg till att bli ett vänsterbetonad socialliberalt parti, om än ej så uttalat som de gröna i Tyskland. Och, som du säger, de vill ju så gärna sitta i knäet på sossarna.
Och s kan jag svårligen tänka mig, som sagt, även om jag hittat några utmärkta sossar på internet, men de styr ju inte partiet.

Moderaterna har numera bara ett överskuggande mål: MAKTEN. Deras politik skiftar innehåll efter vad de tror för dagen är lämpligt för att fånga väljare. Det inger inget förtroende. Deras praktiska politik är ett misch-masch av gammal “hederlig” konservatism, fragment av nyliberalism, socialkonservatism (den välvillige patronens behandling av sina underlydande) och annat löst gods.
KD är inte bättre, spec inte i integritetsfrågor. De är inte liberala och de är inte ens trogna sin moralkonservativa grund. Opålitliga.

Och fp. Jag mår illa att tänka på vad som skett med detta parti. Där finns en hel del gedigna liberaler, men de har antingen lagt av aktiv politik, eller tryckts ned så att de inte vågar eller ids bråka med partiledningen. Eller de ägnar sig åt perifera frågor, där de får hållas. De få som vågar käfta, de får veta att det inte är lämpligt.

Betr (pp) tycker nog jag och Mikael lika. Det de säger är bra i huvudsak. Men de är för smala. Möjligen av rädsla för att tappa en del sympatisörer, som bara vill en enda sak. Men den saken är ju viktig, och integritet och medborgarrätt kan tas som ingång för att ta ställning i många frågor.

Dock, inte är det underligt att det förs fram propåer om att det borde bildas ett nytt parti. Om det framförs önskemål snart sagt varje dag.

Med rubrikens fråga avser jag att det som behövs är ett liberalt parti i Sveriges riksdag. Inte bara ett nytt parti i största allmänhet.

Min erfarenhet inte minst av de mycket aktiva samhällsintresserade människor som visar sina åsikter i bloggar är att liberalismen finns i mycket högre grad än man kan tro. Visserligen så är det många som etiketterar sina åsikter annorlunda, eller inte alls, men det de framför är i väldigt hög grad liberala ställningstaganden.

Det är en skam att det idag inte finns ett politiskt parti i riksdagen som kan vara ett verkligt val för oss liberaler.

Kan valet till euopaparlamentet göra någon skillnad?

2009-04-28T04:56:00.000-07:00

Det stundande valet till europaparlamentet kastar sin skugga över oss debattsugna bloggare.

Måste ett parti ha ett heltäckande program eller räcker det med en fråga, om än en viktig sådan?
Mikael Elmlunds bloggpost om medborgarrätt, centern och piratpartiet fick mig att tänka igenom den frågan igen.
http://mikaelelmlund.wordpress.com/2009/04/28/kommer-centerpartiet-att-lata-piratpartiet-behalla-monopolet-pa-medborgarrattsfragor/
Enfrågesparti - eller parti med heltäckande program. Det är inte första gången detta diskuteras, speciellt då med tanke på piratpartiets (pp) uppdykande på scenen. Jag har själv efterlyst ett bredare program hos (pp). Det kan inte vara ett krav på alla partier, de väljer själva hur de vill presentera sig.
Men det är väljaren som värderar partierna.
Samtidigt ligger det mycket i påståendet att de flesta partier kan sägas ha startat med "en fråga" - och med tiden blivit snart sagt heltäckande.
Det för mig intressanta är om tacklandet av denna "enda fråga" (som självfallet måste ha viss dignitet i sig, anser jag) sker utifrån något slags sammanhållen syn på samhället, det som ofta kallas ideologi.
De etablerade partierna har, förutom att de kan sägas ha startat med "en fråga" (frihandel, allmän rösträtt, miljö etc), helt uppenbart haft ideologier som de steg för steg sökt applicera på politikens hela fält. Det problematiska är att under vägen tappade de bort sin ideologi, och blev bara diversehandlare som söker maximalt med kunder/väljare. För att ta/behålla makten.

Det problematiska med (pp) är däremot att de bara vill ha en fråga att driva. OK, tre då brukar pp-are hävda, men inom samma sektor, svarar jag. Denna fråga är oerhört VIKTIG, OCH klart grundad i en liberal samhällssyn.
Jag skulle gärna se att de vidgade sitt sortiment till fler områden, om de förmår att stå på samma bas. Men som sagt, det vill de inte. Av eget val.
Av den anledningen kan (pp) i bästa fall bara bli en tankeväckare, en varning till de gamla partierna att de tappat bort medborgarrättsfrågorna. Om detta lyckas kan (pp) tillsammans med något-några gamla, väckta partier göra en stor nytta. Och det är ju inte så illa.

Valet den 7 juni kan ge en fingervisning hur många som ser vad som är på väg. Det kan innebära att (pp) kommer in i Europaparlamentet. Det kan också innebära att de enskilda kandidater inom de gamla partierna, som kämpar för medborgarrättens återkomst som en viktig fråga, kryssas in. Det bästa vore en kombination av detta. I värsta fall händer ingenting. Och storebrorssamhället blir ett totalitärt förtryck. Många ser det inte förrän det är för sent.

(Som ett kuriosa kan måhända ses kristdemokraternas utveckling. Kd är ett exempel på att ett “få-frågeparti” blir ett noll-frågeparti då det massakreras dels av sina alliansbröder och dels av sina väljare. Det kan beklagas av vissa. Jag skulle dock se det som sunt, detta att väljarna straffar ett parti som tappar bort både sin ideologi (om den nu inte bara är ett slags värdekonservatism) och sina “naturliga” kärnfrågor. )

Hittat en liberal på DN!

2009-04-23T02:23:00.000-07:00

Jag har då och då haft en del negativa kommentarer till DN, och främst dess ledarsida. Jag anser att i stort så tillför den knappast något till liberalismen. Ibland finns enstaka korn som kan ses som liberala i vid mening, men, men...
Megafon till makten är en mera adekvat beskriving. Både den politiska och den ekonomiska makten. Att vara andras megafon ligger liksom inte i liberalismens uppgift.

I dessa dagar med Ipreddebatt och Pirat Bay-dom (med delikatessjävig domare) blir det alltmer tydligt att i vart fall delar av DNs ledarredaktion, och alldeles speciellt Peter Wolodarski, hamnat helt fel, sett ur liberal synpunkt.

Desto mera glädjande är det då att finna en röst som mera stämmer med en liberal grundsyn. I vart fall som jag ser den.

Personen ifråga heter Håkan Boström. Jag har på senare tid hittat en del kommentarer av honom i exempelvis Ipred-debatten, om fildelning och internets frihet som - i mitt tycke - skarpt kontrasterar mot Wolodarskis. Det är inlägg som visar att Håkan är mera insatt i problemtiken och att han ser internets frihet som viktig.

Idag den 23 april har denne Håkan Boström en artikel liberalism, konservatism och maktbalans.
I papperstidningen har den rubriken: Slaget om friheten. Internetversionen har papperstidningens underrubrik som rubrik: Liberalism: Maktbalans är frihetens grund.
http://www.dn.se/opinion/signerat/liberalism-maktbalans-ar-frihetens-grund-1.850209

I artikeln utgår han från en debatt mellan den konservative Roland Poirier Martinsson och den (ny)liberale Johan Norberg. Båda debattörerna anser att staten ska hållas kort.
Men hur man kommer dit, och hur den praktiska politiken är/ska utformas, då skiljer det.

Den intresserade bör kolla länken för att få bakgrunden. Här vill jag bara lyfta fram några saker. Liberalismen innebär, enl författaren, att i ett liberalt samhälle så använder man beskattningsrätten till att utveckla en socialliberal välfärdsstat. Men det konservativa samhället använder statens tvångsmakt till att upprätthålla (konservativa) gemensamma normer. Det är ett dilemma, och den konservativa politikens repressiva tendenser är lika belagda som liberalers vilja till socialt ansvar.

Och jag direktciterar slutklämmen:
"I grunden handlar dilemmat om makt – och att makt alltid kan missbrukas, oavsett om det är familjen, klanen eller staten som står för övergreppen. Men vi behöver faktiskt inte välja mellan en allsmäktig stat och allsmäktiga gemenskaper. Liberaler – i varje fall socialliberaler – har alltid eftersträvat balans mellan olika intressen och kollektiv.
Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.
Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig. Ironiskt nog möts ofta socialliberaler och konservativa just i synen på den politiska strategin. Förändringar kan bara ske stegvis och med hänsyn till verklighetens mångfald av intressen och värderingar.
Det är de enkla lösningarna och utopierna som erfarenhetsmässigt är frihetens största fiende – oberoende av deras färg."

Jag tycker det är en riktig iakttagelse. Makt kan alltid missbrukas. Och maktbalans är av godo. Enkla lösningar tenderar att lätt bli totalitära. Makt skall kontrolleras och om makten inte är total utan delas underlättar det kontrollen.
Till exempel genom en författningsdomstol. Till exempel med domare som inte är jäviga. Till exempel med större inslag av personval, där väljarna har större inflytande än partiorganisationerna.

Född: Apelsineld

2009-03-28T00:39:00.001-07:00

Jag känner mig inte bekväm med att dela bloggar. Jag har insett att för mig är bloggandet något väldigt personligt.

Därför, och enbart därför, har jag beslutat att inte blogga här utan istället på http://apelsineld.blogspot.com/.

Jag skriver mer om varför här.

Låt oss fortsätta vara fria!

När riksdagens ledamöter inte vill diskutera med väljare

2009-03-22T06:49:00.000-07:00

I en demokrati ger medborgarna i val uppdrag till riksdagsledamöterna att företräda dem för att fatta goda, demokratiska beslut enligt folkets vilja
Hur skall de valda veta vad folket vill? I någon mån kan de veta det om de själva fört ut sina åsikter i valrörelsen. Men ytterst få profilerar sig och talar om var de står. Möjligen för de ut partiets valfrågor enligt partistrategernas tolkning.

Riksdagsledamöter väljs för att representera sin valkrets. Just det, de väljs visserligen under en partibeteckning, men de skall representera väljarna. De är inte ansvariga inför partiet. De är ansvariga inför väljarna!
Visserligen söker partiorganisationerna på många sätt binda upp ”sina” riksdagsledamöter. Men faktum kvarstår, riksdagsledamoten har fått sitt mandat av väljarna. De kan avsätta henne/honom i nästa val.

Det rimliga är då att riksdagsledamöterna håller tät kontakt med med medborgarna. Gör de det? Svar: nej!
OK, i någon mån bevistar de interna partimötenoch gör de små besök i ”verkligheten”, som de brukar kalla det när de låter sig guidas runt på företag eller skolor.
Det är tillfällen när de själva kan föra ut sitt budskap. Tillfällen där de når ytterst få väljare.

Men samtalar de med medborgarna? Svarar de på mail? Nej, i ytterst liten grad. Diskuterar de på bloggar? Nej, en del har bloggar, men de används oftast bara för att föra ut partisynpunkter, inte för diskussion. Ibland har de spärrat sina bloggar för kommentarer.

En del frågor som riksdagen beslutat om var på intet sätt valfrågor. Jag avser givetvis FRA-lagen (dvs hur allas vår kommunikation via internet kan kartläggas, registreras och systematiseras) och IPRED, lagen som ger mer än polisiära fullmakter till mediaföretag att kräva familjer på stora skadestånd med hot om att dra dem inför domstol med motiveringen att någon använt deras dator för att ladda ner film eller musik.

Inget parti förde fram detta som valfrågor, som de ville kämpa för. Det rimliga hade då varit att ledamöterna fört en intensiv debatt med väljarna, tagit del av medborgarnas synpunkter om detta är förenligt med personlig integritet och rättssäkerhet. Men så skedde inte!
Det som riksdagsledamöterna lyssnade på var tvärtom lobbyorganisationers och byråkraters önskmål om mera makt.

När medborgarna började fråga ledamöterna om vad de tyckte, då svarade de inte, de satte enl uppgift till och med in filter som skulle sålla bort besvärliga mail-frågor.
En grupp demokratiskt intresserade personer skrev till samtliga riksdagsledamöter och frågade om deras kunskaper om FRA-lagen, det som i bloggarvärlden kallats ”riksdagssvar.se”. De flesta har inte svarat alls, trots flera påminnelser! Speciellt dåliga att svara var de med partibeteckningarna (s) och (m), dvs de stora partierna.
I några fall kom svar in som hänvisade till partidokument. Inte på vad de själva visste och ansåg.
Med en del undantag (främst från mp och v) så visade dessutom de svar som verkligen inkom att kunskaperna om vad de beslutat var mycket bristfälliga.
Detta är ytterst allvarligt! För att kunna representera oss väljare måste riksdagsledamöterna ta reda på vad vi anser. De måste kommunicera, svara på mail och skaffa sig kunskaper om de frågor som är aktuella.
Alla kan inte ha samma åsikter. Av FRA- och IPRED-frågorna att döma så anser uppenbarligen de flesta i riksdagen att integritet och rättssäkerhet inte är viktiga frågor. Men då ska de klart deklarera detta, diskutera det och grunda sina beslut på kunskaper.
En tigande riksdag, som inte orkar diskutera med intresserade medborgare och som grundar sina beslut på vad lobbyorganisationer och byråkrater vill, den har avlägsnat sig långt ifrån de demokratiska principerna.

Apoteksmonopolet

2009-03-18T00:33:00.000-07:00

Inser att jag, månlandningen och förstatligandet av apoteken är lika gamla (firar fyrtio i år).

http://www.lakemedelsvarlden.se/zino.aspx?articleID=727

Dags för en modernisering av åtminstone nummer ett och nummer tre (månlandningarna har de lyckligtvis slutat med).

När jag läser artikeln slås jag över hur blåögt naiva motiven för ett förstatligande är. Statsrådet Krister Wickman trodde t. ex. att man genom socialisering av detaljhandeln skulle kunna kontrollera läkemedelspriserna.

Så hela prismekanismen skulle alltså kunna styras bara man ägde själva prislappsmaskinen och hade makten att sätta prislappen på pillerburken?

Gosh. Bara för att man äger en butik har man naturligtvis inte makt att styra vare sig leverantörernas priser eller kundernas efterfrågan och betalningsvillighet.

Och det som hindrade ett förstatligande av själva pillertillverkningen verkade vara att det fanns så mycket utländsk konkurrens att det inte var lönt.

Exakt HUR förväntar man sig att ett förstatligande ger makt att bestämma kostnaderna? Är inte kostnaderna helt beroende av den faktiska produktiviteten?

Fascism och antifascism

2009-03-07T13:17:00.000-08:00

Dummaste kommentaren idag (av "HDR-fotografen") på Zaramis blogg, angående dumskallarna i demonstrationstågen i Malmö:

"Knappast facister som levde rövare i Malmö idag. Snarare antifacister. "

Bara så att vi har en sak klar för oss: om man tycker att våld är en god politisk metod, så menar man att politiken ska bestämmas av de våldsammaste och starkaste.

Det är fascism. Ren fascism. Inget annat än fascism. Att man har röda fanor och kallar sig för antifascister ändrar inte faktum.

Jag skriver om ekonomin

2009-03-06T07:15:00.001-08:00

Jag håller på att skriva en del om ekonomin. En massa inlägg om varför ingripandena kommer att slå så fel (särskilt i USA), vilka horribla effekter som kommer att bli följden av alla "stimulans"-paket och regleringar, men också vad jag (och många andra) menar bör göras istället.

Jag skriver för mig själv, och för de av mina vänner som inte förstår varför jag tycker som jag tycker. I retorikens värld kallas det jag föreslår ibland för "chockåtgärder", "obarmhärtigt" och "högerpolitik". Det gör vissa av mina vänner förvirrade eftersom de inte känner mig som en obarmhärtig person.

Men jag framhåller ju inte några lösningar för att vara elak. Utan för att jag menar att det vi nu ser, det är riktigt elakt. Och obarmhärtigt. I synnerhet mot de fattiga.

De rika kommer att klara sig. De klarar av regleringar, höga skatter, hög inflation, tullar och stagnation. De rika har kapital, kapital som är spritt på ett sådant sätt att det överlever allt detta.

De fattiga däremot, och dit kanske de flesta av oss måste räkna sig snart, har inte det kapitalet. Fattiga människor är beroende av att producera. Antingen sådant vi man själv kan konsumera, eller sådant man kan använda som inbyte för att få ännu mer.

För att kunna producera och få betalt för sin produktion måste ekonomin vara sund och samhället vara fritt. Fattiga är alltså mer än rika beroende av en sund ekonomi. Det vi ser nu, i synnerhet i USA, bäddar inte för en sund ekonomi. Jag är riktigt orolig.

Jag skriver för att jag vill synliggöra de här sambanden. Men det tar tid. Vissa samband är inte så enkla att fästa på ord. Därför dröjer det.

Men sök information, var kritisk, och ifrågasätt! Det är mycket retorik nu som låter fin och mysig. Idealen kan vara höga på sina ställen. Men snälla, döm inte politiska åtgärder efter idealen! Döm efter hur de faktiskt lyckas!

Riksdag i glashus eller i verkligheten?

2009-03-05T00:54:00.000-08:00

Hanteringen av FRA-lagarna, IPRED mm visar att riksdagens ledamöter i stor utsträckning inte har den förankring i samhället omkring sig som den borde ha, för att vara representativ.

Trots dessa lagars stora vikt för, läs skadeverkan på, den personliga integriteten och för rättssäkerheten är det nog så att för många människor överskuggas detta av den kraftiga lågkonjunktur kombinerad med finanskris som vi nu upplever. En kris som vi inte vet vare sig hur djup eller hur långvarig den blir. Tiotusentals människor har redan blivit av med jobben p g a denna kris och än fler blir det inom kort. Det förhandlas runt om i landet om lägre inkomster. För SAS-personal m fl är det redan bestämt och fler lär komma efter. Det talas om tjugoprocentiga reductioner. För de som förlorar jobben minskar inkomsten oftast med bortåt 40% eller mer, så länge A-kassan räcker. Om de nu har A-kassa.
Samtidigt ser vi hur statens finanser snabbt försämras i och med krisen. Det som nyss var stora överskott blir nu ännu större underskott.

Mot den bakgrunden anser jag att riksdagen ska visa att den lever med i samhället. Ett sätt att göra det är att riksdagens ledamöter frivilligt sänker sina löner/arvoden (liksom traktamenten och andra förmåner) med minst tjugo procent, åtminstone under de närmaste tjugofyra månaderna.

”Populism”, fnyser genast någon ledamot. Varför det? Ska inte riksdagen visa att den är medveten om omvärlden? Statens finanser skulle få en visserligen liten, men ändock avlastning. Men framför allt skulle det ge en viktig signal om solidaritet med de som drabbas. Det skulle samtidigt vara en signal till de toppar inom näringslivet som hittills visat sig mycket ovilliga att anpassa sig till det nya marknadsläget och att inse att krisens allvar måste innebära konsekvenser även för dem själva.

Att mana till solidaritet och samtidigt visa gott föredöme, det måste vara en viktig psykologisk signal för riksdagen att ge. Det skulle visa att den är medveten om sitt ansvar och om omvärlden.

Annars så bekräftas bara den alltmer spridda uppfattningen att riksdagen sitter i en glasbur, avskärmad från den vardag som väljarna lever i.

Lars-Erick Forsgren

Passivitet

2009-03-04T21:12:00.000-08:00

Har suttit ett par kvällar och funderat över det här med regeringens sk. "passivitet".

Till exempel anser (S) att regeringen sviker Svensk fordonsindustri och Baylan tror att (S) kommer att kunna avgöra 2010 års val på arbetsmarknadsfrågorna.

Det är möjligt att Baylan har rätt i detta, och det är till och med möjligt att (S) har rätt i att regeringen borde göra mer. Men det som slår mig är att de aldrig själva säger exakt vad de önskar att regeringen skulle göra. Eller själva skulle göra, om de var regeringen.

Det gör mig rädd.

Är att göra fel saker bättre än att vänta lite? Lärde vi oss inget av 70-talet?

Och har någon enda människa idag den information som krävs för att veta vad som behöver göras från politiskt håll?

En sak vet vi: det här är en lågkonjunktur. Lågkonjunktur blir det när producenterna (arbetare och ägare) inte producerar det som kunderna kan tänka sig att betala för. Det som krävs är att producenterna ändrar sin produktion.

Exakt hur vet ingen idag. Allra minst en handfull människor i regeringskansliet. Uppenbarligen inte folket i oppositionens högkvarter heller. Det är en uppgift för oss alla att försöka finna sätt att göra saker som folk i vår värld vill betala för.

Att i det läget stödja den gamla produktionsapparaten (som inte gör sånt som folk vill ha), eller satsa på utbildningar (innan vi vet till vad), eller binda upp resurser i infrastrukturprojekt (innan vi vet vilka strukturer dessa ska stödja), det är vanvett. Att tanken ens tänks gör mig lite rädd.

Det Rädda Apoteket

2009-03-03T03:29:00.000-08:00

Det finns inga belägg för att kunder och samhället vinner ekonomiskt på en avreglering. /Apotekets VD Stefan Carlsson

Eller annorlunda uttryck: "Det finns inga belägg för att kunder och samhället vinner ekonomiskt på att mitt företag (där jag är VD) utsätts för konkurrens!"

Lyssna nu noga, Stefan Carlsson och alla andra som vill Rädda Apoteket. Det är inte min eller någon annans uppgift att rädda några apotek.

Det är Apotekets uppgift att rädda mig när jag har huvudvärk, behöver livsnödvändig medicin, preventivmedel eller något annat.

Om Apoteket gör det på ett bra sätt, så har Apoteket inget att frukta. Släpp sargen, kom in i matchen.

Demokrati betyder att makten ska granskas.

2009-03-03T02:49:00.000-08:00

Debatten om DNs underliga behandlande av FRA-motståndet, om FRA-frågan i allmänhet liksom av liknande frågor, det har nu väckt en stor debatt bland bloggarna. DN, med sina avlönade journalister och en stort antal ledarskribenter, ifrågasätter motiv och (högst eventuella) inkomster hos bloggare som motsätter sig FRA och påstår genom infama formuleringar att gräsrotsupproret emot FRA skulle vara styrt av en PR-byrå (!).

DN "glömmer" att bloggare inte är anställda för att skriva, vi skriver av intresse. Och betr FRA av intresse för demokratins fortlevnad i detta land. Något som DN numera inte intresserar sig för. Herbert Tingstens tid verkar helt glömd.

Nu skriker en del gammelmediamänniskor om den farliga bloggen. Att där finns så många röster. Det är ju bra det, att fler får sin röst hörd. De som är rädda att bli överröstade är ju de i gammelmedia, som varit vana att styra debatterna och själva tämligen oemotsagda kunnar publicera sig.
Nu är det privilegiet borta.

Ett intressant faktum är att chefredaktörer/tidningschefer numera inte är rekryterade för att bedriva journalistik eller för att granska makten.
De ska fixa ekonomin, fixa upplagan.
De är ofta "opolitiska" i meningen att de kan leda tidningar av vilken färg som helst. De jagar runt mellan tidningarna på jakt efter högre löner, allt efter beställning från ägarna, vilka bara ser till avkastning, inte på tidningarnas kvalitet.

Ledarskribenter var tidigare oftast starkt ideologiska, visserligen med en viss partifärg, men ideologin och den journalistiska grundtonen att alltid granska makten fanns där mer än idag.

Idag är de antingen partimegafoner, fåniga megafoner, eller så är de vindflöjlar som bräker med för att höja upplagan eller för att smeka makten.

Den ursprungliga uppgiften har bloggarna tagit över.
Det är bara synd att inte alla människor ännu upptäckt detta och kollar upp vad som händer. I papperspressen är det ju väldigt selekterat...

Samtidigt kan vi notera att enstaka tidningar faktiskt är mera öppna för förändringar i samhället än vad DN och andra stora drakar är.

Den djupa insikten

2009-03-03T02:22:00.000-08:00

I Expressen sägs det:

Det fackliga löftet lyder:
"Vi lovar att aldrig sälja vårt arbete till lägre pris och sämre villkor än de vi lovat varandra.
Vi lovar varandra detta i den djupa insikten, att om vi håller detta löfte så måste arbetsgivaren betala."

Den något djupare insikten är att om inte arbetsgivaren kan betala detta pris, så går arbetsgivaren i konken (alternativt blir tvungen att göra sig av med folk).

Kampen står inte mellan arbete och kapital. Om Transport tog en titt på vinstmarginalerna i transportföretagen skulle de se att det inte är där som det stora löneutrymmet finns.

Kampen står mellan producenterna (arbetare och ägare) och konsumenterna. Lyckas producenterna producera något som kunderna vill betala för, så behöver ingen gå ner i lön eller arbetstid eller stå utan arbete.

Tolerera de intoleranta!

2009-03-03T01:42:00.000-08:00

I en artikel i Expressen ondgör sig Lars Gustafsson över vad han tycker är en relativisering av absoluta värden, i debatten om multikulturalism, tolerans och intolerans.

Det han kommer fram till, som han menar bör ses axiomatiskt, är ungefär att om man är tolerant mot de intoleranta, så vinner dessas intolerans. Medan om man är intolerant mot de intoleranta så vinner ... toleransen?

Här vaknar åtminstone mina nyspråksöron: för att bevara toleransen bör vi alltså upphäva den? Analogt med: För att ingen ska kunna upphäva vår yttrandefrihet måste vi förbjuda folk att propagera mot den! Frihet är alltså egentligen en sorts slaveri, om inte friheten ser ut som någon annan definierar den åt dig?

Den bärande tanken verkar vara att det finns faktiska inkompatibla skillnader mellan olika värderingssystem. Vilket ju ingen kan neka till. Antingen menar man att samhällen bör förbjuda homosexuella förbindelser eller så gör man det inte.

Men betyder det att ett samhälle har att välja mellan att antingen förbjuda folk att predika stening av homosexuella par, eller att själv börja stena dem?

Självklart inte. Det här handlar snarare om att Lars inte gör skillnad mellan värdering och lag. Från att ha diskuterat värderingar glider han över i att diskutera hur olika lagstiftningar inte är kompatibla.

Ett samhälle kan faktiskt innehålla olika värderingssystem samtidigt. Det är till och med så att det är ett önskvärt tillstånd i ett fritt samhälle. För närvaron av både motsättningar och ytterligheter visar att vi har ett samhälle där debatten inte är strypt.

Därför är vi rätt många som är beredda att slåss med näbbar och klor för att även otäcka åsikter ska få uttryckas. Det är vad tolerans mot de intoleranta innebär.

Vad vi däremot inte kan ha är olika lagar för olika personer. I ett fritt samhälle råder likhet inför lagen. Därför är vi också rätt många som slåss med näbbar och klor för att likhet inför lagen ska gälla.

I ett fritt samhälle råder dessutom frihet så att lagen inte blandar sig i livsval du gör som inte får dåliga konsekvenser för omgivningen. Däri ligger skyddet mot sharialag (som definitivt lägger sig i andras livsval). Inte i att de bakomliggande värderingarna skiljer sig.

Det är livsfarligt att blanda ihop likhet inför lagen och rätt att välja livsväg för sig själv, med att alla i samhället måste stödja likartade värderingar. Ett samhälle behöver inte, ska inte välja värderingar åt folk. Att välja värderingar åt folk är snuskig intolerans och förtryck, antingen den som väljer menar sig vara upplysningsfilosof eller imam.

Ett samhälle ska inte heller ge efter för dem som vill ha olikhet inför lagen. Att tolerera är att acceptera folks värderingar och livsval, så länge de inte tvingar sig på någon annan. Lagen handlar däremot om tvång, och där är det likhet och frihet som gäller.

Alltså kan inte tolerans mot de intoleranta vara uttryck för något annat än tolerans, och intolerans är alltid intolerans oavsett gentemot vem den riktar sig.

DN: så här granskar man bloggare

2009-03-02T08:15:00.000-08:00

Avslutningen av DN:s ledare är på sitt sätt avslöjande. Tidningen skriver:

"De nya medierna är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten"

På vilket sätt är det mer eller mindre komplicerat att granska en bloggbävning jämfört med ett mediadrev? En tidning jämfört med en bloggare?

DN, här får ni tre enkla verktyg:

Sakargumenten
Det första verktyget är att ägna sig mindre åt att granska bloggaren och mer att granska argumenten. Det spelar ju liksom ingen roll om det är "Förenade Nationaldemokrater för kärnvapen" eller "Ekologiska delfiner för regnskogen" som argumenterar för eller emot FRA. Sakargumenten ska ju granskas på sina egna meriter. Argumenten mot FRA försvagas ju inte av vilka intressen som står bakom dem.

Demografin
Sedan: De pengar och det kontaktnät finns inte som kan köpa en bred bas. Möjligen skulle någon kunna köpa sig ett par konstgräsrötter för att argumentera för de mest märkliga saker. Men någon bloggbävning kan man inte skapa om man inte kan leverera åsiktsunderlag som ger återklang hos en bred bas.

I FRA-frågan förenas Timbrohöger och stenkastande vänsteraktivister. Det säger något om bredden.

När det gäller integritetsfrågor på internet så har dessutom dessa varit i ropet sedan tiden innan det gick att köpa sig kommersiell internetaccess. Det har alltid varit en viktig fråga för folk på nätet, och fruktan för att nätet ska bevakas och regleras har varit stor sedan långt innan FRA ens visste att nätet fanns.

Så en fråga som varit känslig i över tio år innan den hamnar på tidningarnas radar, måtte väl stå fri från anklagelser om att den nyligen framkallats på kommando?

Track
För det tredje: Den politiska bloggarens åsikter är ju minst lika framträdande som någonsin tidningens. Bloggare med politiska syften brukar ju inte direkt dölja dessa. Det är ju liksom själva idén med att blogga politiskt: att man vill göra sina åsikter kända. Inte hymla och dölja.

Detta sätter ju spår. Är man rädd för att en bloggare blivit köpt av ett eller flera intressen: se hur bloggarens åsikter hänger samman över tid och i olika kanaler. Om Jimmie Åkesson plötsligt börjar argumentera för oreglerad invandring kan man ju misstänka att en och annan mutkrona varit inblandad.

I ett vidare perspektiv har ju en bloggare också ett track på flera plan. Hur kommenterar bloggaren, hur stämmer de uttalade åsikterna överens med resten av personen så som denne framträder på andra arenor (i politiken, på facebook). Det är ju inte så att man är anonym.

Så nä, det är inte svårare att granska bloggare än andra. Bara om man verkligen inte inte förstår mediet.

DN skojar till det

2009-03-02T00:42:00.000-08:00

På ledarplats i DN har de fått till det. FRA-motståndet är naturligtvis konstlat.

Självklart måste människor få betalt för att låtsas tycka att det är dåligt att deras internetkommunikation kopieras in i myndighetens misstänkliggörarmaskineri.

En så vanvettig tanke som att privatpersoner vill ha integritet och brevhemlighet, den måste ju bara vara konstlad. Precis som när skådespelarna säger: "Mums, vilken naturlig doft!" när de sniffar i sköljmedelflaskan. Where's the money?

För inte kan det vara så att en medborgare på allvar vill ha källskydd när de tipsar DN?

Första mars var i går. Första april är om en månad. Är ni lite tidigt ute?

Lite konkreta förslag, tack!

2009-03-01T12:14:00.000-08:00

Läser i Aftonbladet en skarp uppmaning till regeringen att sluta låtsas som det regnar och istället börja agera.

Ivrigt läser jag artikeln, kan det vara så att Aftonbladets ledarredaktion har kommit på hur man på bästa sätt agerar i krisen? Har de funnit alternativet till regeringens "passivitet"?

Nä. Faktiskt inte ett enda konstruktivt förslag, utöver det vanliga gnället ("men gööör något då!!!").

Vilket inte är så konstigt. Det finns ingen magisk formel här.

Lågkonjunktur, när företagen märker att efterfrågan viker, är ett resultat av att de som producerar inte riktigt har lyckats förutse vad kunderna ville ha, hur mycket, och till vilket pris. Kunderna säger som det är: Er produktion är felplanerad! Vi vill inte ha er skit! Gör nytt, gör om, och gör bättre!

Det ENDA som hjälper då är att producenterna planerar om. Vissa producenter kommer inte kunna fortsätta. Nya företag måste uppstå, nya försök måste göras att möta människors behov, och nya uppfinningar ta plats på arenan.

Resurser måste flyttas från de gamla ställena till de nya, och det kommer att göra ont.

I det läget kan man naturligtvis inte fortsätta på det gamla sättet. Att pumpa in resurser i döende verksamheter är ett rent resursslöseri. Att ta över dem är ett ännu större vansinne.

"Efterfrågestimulans" som hjälper folk att efterfråga vissa produkter (genom att bränna pengar på att göra dem onaturligt billiga, till exempel statliga infrastrukturprojekt) är också dumt, för det är ju inte folks efterfrågan det är fel på, utan producenternas oförmåga att möta folks efterfrågan.

När man tänker efter, så är ju all form av centralt planerad produktion i det här läget vansinningt. Om inte hundratals företag kunde förutse vad folk faktiskt var beredda att betala för; hur ska då en handfull politiker (de flesta helt utan företagserfarenhet) klara av den saken bättre?

Är det inte tvärtom så att just i det här läget så krävs fler försök? Att låta tusentals personer försöka planera, i det lilla, över nya sätt att göra livet bättre för sina kunder?

För kom ihåg att en regering har inga pengar. Inte förutom de pengar som de tar från de ställen i ekonomin som faktiskt fungerar.

Så om central planerad produktion har så stor risk att slå fel, så ska regeringen definitivt inte satsa på att centralisera resurserna. Att suga in dem från precis de ställen i ekonomin som ännu fungerar riskerar att bli dödsstöten.

Så vad bör politikerna göra? Tre saker:

För företag - hjälp tusen blommor att blomma, genom att göra det enkelt att starta och driva företag, röja undan hinder för att anställa och producera och exportera. Företag som fungerar ska inte straffas.

För privatpersoner - Lindra smärtan i omställningen, hjälp arbetssökande att synliggöra sin kompetens, sporra till att starta eget, akta er för skattehöjningar, fundera istället över skattesänkningar.

I allmänhet - Se till effektiviteten i välfärdsapparaten och anlägg ett tydligt konsumentperspektiv. Stat, kommun, och landsting ska inte företräda välfärdsproducenternas intressen, utan välfärdskonsumenternas. Varje välfärdstjänst du utnyttjar har du betalt för genom ditt eget arbete. Ställ krav på välfärdsproducenterna, och kräv att dina politiker också ställer krav.

Det finns inget i det här som andra kan göra åt oss. Vi måste utföra omställningen själva. Vare sig Maud Olofsson eller Mona Sahlin kan eller ska hitta nya kunder åt oss. Det enda vi kan begära är sansade förutsättningar. Och att de i övrigt håller sig ur vägen.

Om badhus

2009-03-01T06:36:00.000-08:00

I SvD och hos Gudmunsson, samt hos Svansbo uppmärksammas att det blir vanligare med könsseparatistiska träningspass och badpass.

Om detta kan man tycka mycket. För det första kan man vara för eller emot företeelsen som sådan. Utifrån ett likhetsperspektiv kan man vara emot, utifrån ett feministiskt perspektiv kan man vara både för (kvinnor behöver fredade zoner) och emot (likhet), utifrån ett sexualkonservativt perspektiv kan man vara för. Bland annat.

Men i allt detta tyckande är det en sak som har kommit bort: att det faktiskt inte är någon sexualkonservativ eller feministisk reglering som drivit igenom det här emot folks vilja.

Det är tvärtom vanligt folk som efterfrågat precis denna könsseparatism.

Man kan förfasa sig över deras bevekelsegrunder. Man kan vara arg på, och vilja motverka, den bakomliggande värdegrunden. Man kan underkänna giltigheten i deras analys.

Men man kan inte med gott samvete underkänna själva valen de gör. Av något skäl, som vi kan ogilla eller gilla, har dessa människor valt att för sin egen skull efterfråga något som berör just dem. Att låta dem få sin vilja igenom för något som gäller deras egna val och deras egna kroppar, borde vara en självklarhet.

Om man sedan inte gillar deras bevekelsegrunder och värderingar: men så angrip dem då! Det finns bara ett enda sätt att angripa värderingar på, och det är genom argumentation. Tvångsmedel, som t ex att förbjuda kommunala hallar att erbjuda könsseparatistiska alternativ, fungerar inte: People convinced against their will, have the same opinions still!

Träna på att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Jag ogillar din sexualsyn, men jag är beredd att slåss med näbbar och klor för din rätt att tillämpa den på dig själv.

Kommer socialliberalismen att överleva?

2009-02-03T00:47:00.000-08:00

(Ännu ett intressant inlägg om socialliberalismen och behovet av en radikal mittenkraft, av Frede/Liberty Justice. En liten kommentar till förra inlägget tangerar detta problem, i övrigt avvaktar och välkomnar jag andra kommentarer.)

Under flera års tid har socialliberalismen i Sverige suttit trångt. Särskilt trångt tycks den sitta i folkpartiet. Jag tillhörde förut dem som blev irriterade när folk viftade bort socialliberalismen som någon sorts ideologisk skvader. Tyvärr har jag börjat revidera min uppfattning. Kanske är den inte en skvader. Den borde inte behöva vara det. Men den är som ideologi, åtminstone idag, mycket otydlig.

Idag kan socialliberal betyda allt från högerliberal marknadskramare till vänsterliberal queerteoretiker. Detta skapar ett trovärdighetsproblem. Socialliberalismen måste bestämma sig. Kan man säga så? Kanske borde man snarare säga att de som tror på socialliberalismen som en syntes mellan den sociala och den liberala aspekten måste förtydliga detta.

Mittenideologi?
Den klassiska socialliberalismen är en mittenideologi. Den betonade lika mycket det sociala ledet som det liberala. Under de senaste femton åren har dock en betydelseglidning sakta spätt ut socialliberalismen, så att det i dessa dagar kan betyda nästintill vadsomhelst. I folkpartiet tycks det numera användas som en sorts alibi för att väga upp alltför högerliberala ståndpunkter i välfärdspolitiken. Under dessa femton år har också det tidigare mest socialliberala partiet i riksdagen, folkpartiet, nyliberaliserats i hög grad. Detta kan man inte bara skylla på folkpartiet. Tidsandan har varit sådan att nyliberala idéer fick fotfäste i allt från socialdemokratin till mittenpartierna. Denna utveckling har dock cementerats i och med folkpartiets olyckliga deltagande i Alliansen. Man har lyckats förvandla sig till ett allmänborgerligt och högerliberalt alternativ med endast gradskillnader till moderaternas politik. Men socialliberalismen är ingen högerideologi. Har aldrig varit det. Är det någon ideologi den står nära är det i så fall en pragmatisk socialdemokrati.

Profilering?
Vad borde då socialliberalismen göra för att profilera sig? Till att börja med är det olyckligt att socialliberalismen så hårt har knutits till ett enda parti, folkpartiet. Andra partier har försökt kapa termen, som t ex centerpartiet, men även där tycks den mest fungera som ett alibi för en starkt marknadsliberal politik. De som söker en socialliberalism lär inte hitta den i dagens borgerlighet, där högerliberalism, pragmatisk nyliberalism, teknokrati och ekonomiskt nyttotänkande är allenarådande. Det mest socialliberala partiet i riksdagen är idag socialdemokraterna, men även miljöpartiet tycks röra sig mer mot mitten. Här borde socialliberaler kunna hitta en bättre jordmån än i de ekonomiskt liberala högerpartierna i Alliansen.

Det ideologiskt unika.
Socialliberalismen måste också återvinna sin ideologiska unicitet – att betona både det sociala och det liberala. Den högerliberalism som finns inom folkpartiet är en ensidig ideologi som alltför mycket betonar (ekonomisk) frihet, utan att lika starkt betona behovet av social rättvisa, trygghet och social stabilitet. Det sistnämnda är sådant som välfärdsstaten (detta hemska monster som så många högerliberaler använder som the Bogey man i debatten – ”akta så inte Välfärdsstaten kommer och tar dig!”) skulle kunna bidra med. Det är dags att åter inse att social och ekonomisk trygghet är ett led i personlig frihet. Den på många sätt verklighetsfrånvända och brutala politik Alliansen för när det gäller arbetslösa och sjukskrivna är allt annat än socialliberal och det är obegripligt att ett parti som kallar sig socialliberalt ställer upp på detta utan protester.

Är termen socialliberal förvirrande?
Det finns också ett problem med själva termen ”socialliberal”. Man ser ofta att den byts ut mot ”liberal”. Men ”socialliberal” och ”liberal” behöver inte vara samma sak. För mig står de snarare mot varandra, just p g a att socialliberalismen är en syntes mellan tanken på social rättvisa, socialt patos och den personliga friheten. Socialliberalism förhåller sig till liberalism på samma sätt som socialdemokrati förhåller sig till kommunism. De är grenar på samma träd, men har valt olika vägar. Att blanda samman termerna skapar bara mer förvirring än klarhet.

Frisinne?
Det är också dags att modernisera begreppet socialliberalism. Det duger inte att varje gång man nämner ordet hänvisa till J. S. Mill och Bertil Ohlin. Det krävs en tydligare förankring i en modern syn på vad socialliberalism är. Det finns en hel del likheter mellan den klassiska socialliberalismen och kommunitarismen. Här skulle man kunna låta sig inspireras av den israelisk-amerikanske sociologen Amitai Etzioni, något som för övrigt Tony Blair gjorde under sin tid som premiärminister. Kommunitarismen talar om en balans mellan autonomi och ordning, dvs. samma sorts jämviktslära som den sociala liberalismen strävar efter. Men kommunitarismen talar också mycket om behovet av delade värden. Även detta är något som socialliberalismen hade kunnat stärkas av. Det finns även flera gemensamma drag med det frisinne som tillhörde socialliberalismens barndom. Frisinnet drevs på av värderingar förankrade i frikyrkorörelsen. Givetvis är det varken möjligt eller önskvärt i dagens pluralistiska och sekulariserade samhälle att förankra samhällsvärden i en specifik religion. Men just det att inspireras av etik, värden och principer snarare än en rigid och dogmatisk ideologi är något som socialliberalismen borde återvända till. Här är också USAs nytillträdde president Barack Obama en källa till inspiration. Hans pragmatiska och mittenorienterade syn på politik som förankrad i värden snarare än färdiga ideologiska paket är mycket sympatisk och ger framför allt möjlighet till att föra en realistisk och human politik.

Frågan är också om termen socialliberal bör behållas eller om man kanske ska släppa den. Eftersom den idag tycks säga så lite om vilken politik man åsyftar kanske det vore bättre att hitta en annan term? Frisinnad kanske kunde få ett uppsving? Då slipper man den ständiga konflikt det tycks innebära för så många socialliberaler med att hela tiden definiera om det man gör är ”liberalt”. Denna sammanblandning av socialliberalism och liberalism har inte gagnat socialliberalismen. Den har gjort den otydligare. Socialliberalism är inte detsamma som liberalism. Socialliberalismen är som sagt en syntes mellan ett socialt och ett frihetligt perspektiv – den har inte bara ett öga. Detta är viktigt att komma ihåg.
Det är denna dynamiska inställning som placerar socialliberalismen i den radikala mitten, inte i högerlägret. En modern socialliberalism borde bekämpa den stagnanta blockpolitiken och kunna slå åt både höger och vänster. Eftersom den bör betona både det sociala och det liberala, så kan den inte endast betona och fastna i den liberala aspekten. I en tid då nyliberalism, individualism, valfrihet och frihet står högt i kurs finns det ingen mening med att tävla om vem som kan gapa högst om mer individuell frihet. Istället borde man tala mer om vikten av social rättvisa, att värna och vidareutveckla välfärdsstaten och att sträva mot mer social sammanhållning – inte verka i en politisk Allians där frihet betyder frihet för den ekonomiskt starke på den svages bekostnad och ett ointresse för sociala- och rättvisefrågor.

Folkpartiet eller högerpartiet centern?
Jag är mycket tveksam till om en sådan politik kommer att uppstå inom folkpartiet och ännu mindre inom det numera marknadsliberala högerpartiet centerpartiet. Kanske blir det miljöpartiet som fortsätter sin vandring mot mitten och öppnar upp sig för en ny och modern socialliberalism? Kanske är det dags för en ny partibildning? Det behövs ett nytt radikalt mittenparti. Personligen är jag skeptisk till om socialliberalismen har någonting kvar att ge. Men en radikal centrism, en mittenkraft som slår åt såväl höger som vänster – det är jag säker på behövs.

Frede/Liberty Justice

(OBS. Kommentarer kan skrivas i kommentarfältet. Längre inlägg kan för den som har googlekonto skrivas in direkt som "Nytt inlägg", se längst upp till höger.)

Alliansen en olycka för socialliberalismen?

2009-02-01T03:31:00.000-08:00

(Följande inlägg har skickats till mig för publicering. Inom kort publiceras ytterligare ett inlägg i denna fråga av denne debattör. Läs och begrunda. Jag hoppas det kan bli en konstruktiv debatt med fler deltagare. /L E Forsgren)

Jag kallade mig tidigare (fram till ca 1998) för radikal socialliberal och var även medlem i LUF. Dock lämnade jag LUF och slutade rösta på fp, eftersom jag tyckte att socialliberalismen hade trängts ut av höger-/nyliberalism.

Jag retade mig förr på de som sa att socialliberalismen var en skvader. Efter år av politisk ökenvandring har jag dock själv blivit mer skeptisk till socialliberalismen som ideologi. Personligen har jag alltid sett den som en radikal mitten- eller möjligtvis center-vänster-ideologi. En ideologi som står nära socialdemokratin men med större fokus på individen.

Men ju mer jag läste av liberal teori, desto mindre trodde jag på liberalismen. Övriga ideologier har ett gedignare teoretiskt grundlag att stå på. Socialdemokratin (den pragmatiska, inte den marxistiska gammaldags varianten) har då blivit mer intressant för mig, eftersom den ligger nära socialliberalismen men är ideologiskt mera tydlig.

Problemet är att socialliberalismen alltid tycks störas av det där lilla ordet "liberal" och glömma bort den sociala aspekten. Eller "alltid", de senaste tio åren i alla fall. Nuförtiden tycks socialliberal kunna betyda allt från nyliberal centerpartist till vänsterliberal queerteoretiker.

Socialliberalismen är i Sverige också för låst till folkpartiet. Det var tidigare min politiska hemvist, men jag tror inte att socialliberalismen mått bra av att begränsas till ett enda parti. Inte heller tror jag att den som ideologi mått bra av att hela tiden länkas till JS Mill och Bertil Ohlin. Det blir för endimensionellt.

På många sätt är socialliberalismen för begränsad. Jag menar det var ju Ohlin som myntade uttrycket. Han vägde mellan "socialliberalism" och "liberalsocialism". Jag undrar om inte det sistnämnda hade varit ett bättre alternativ, då den reformistiska socialistiska traditionen har ett gedignare ideologiskt arv.

Det där med var man står politiskt begränsas ju inte bara till höger-vänsterskalan, utan även i vilket land man bor. I Storbritannien hade en klassisk socialliberal varit Labour, dvs. vänster eller center-vänster. Men i Sverige räknas socialliberaler nuförtiden ofta till center-högern.

Folkpartiets deltagande i Alliansen har också varit en olycka för socialliberalismen inom partiet. Det är inte mycket av den som finns kvar. Det tycks mer vara ett humanistiskt alibi.

Socialliberalismen fastnade först i snällismen, därefter övergavs den av sina förespråkare för en stramare högerliberal hållning. Jag hade dock gärna lagt min röst på folkpartiet så som det är nu, om man blivit mer social och solidarisk i välfärdsfrågorna. Världen har ju ändrats och gårdagens socialliberalism kan inte lösa dagens problem med t ex en havererad integrationspolitik, en gränslös organiserad brottslighet som hotar rättsstaten och en nyliberal ekonomism där människan reduceras till konsument.

Däremot kunde socialliberalismen bättre ha länkat till sitt starka arv även utomlands, t ex till sin ideologiska släkting Franklin D. Roosevelts New Deal-liberalism och den "vitala center" som Arthur M. Schlesinger Jr. talade om.

Jag tycker att Obamas radikala pragmatism och blandning av mjuka och hårda värden visar på en sympatisk och framkomlig väg. Tiden får väl utvisa.

Frede/Liberty Justice

Socialliberal eller liberal rebell ?

2009-01-27T02:52:00.000-08:00

Detta är egentligen bara en test. Men vill samtidigt puffa för vänstermarginalen på min personliga blogg - http://lars-ericksblogg.blogspot.com/ - där jag sedan länge haft en tid om socialliberalismen.

Samtidigt känns begrepp som både liberal och socialliberal för tama idag. Egentligen är de ju revolutionära, inte alls samhällsbevarande som de framstår idag.
Att vara liberal är inte att vara konservativ.

Jag har en känsla av att bara detta enkla konstaterande förefaller många som inte alls PK, inte alls politiskt korrekt.

Desto bättre.

Vi borde kanske diskutera detta.

INvändning: "Grundlagsdomstol minskar demokratin"

2009-01-13T10:30:00.001-08:00

En invänding till:

"Vi ska inte ha någon grundlagsdomstol. En grundlagsdomstol är en domstol som kan ta bort lagar som folkvalda politiker stiftar. En grundlagsdomstol upphäver demokratin, eftersom den betyder att jurister bestämmer över vad folkvalda politiker får lov att bestämma."

Nej. Grundlagsdomstol innebär inte att jurister bestämmer över politiker.

Alla lagar skrivs och tas bort av de folkvalda politikerna. Även grundlagarna.

Skillnaden mellan grundlag och vanlig lag är bara TID: de lagar som reglerar själva demokratins grunder ska vara trögare att ändra på. Så att inte snabba nycker kan upphäva demokratin. Det ska vara ett val emellan, så att folket kan få säga sitt först.

Att se till att lagarna FÖLJS är juristernas uppgift. Politiker ska inte kunna gripa in i enskilda fall och styra och ställa. Det är slälva innebörden i att "Land ska med lag byggas". Politiker stiftar lagar, jurister uttolkar dem.

Det märkliga med Sverige är nu att vi inte har några jurister som ska se till att just grundlagarna följs. Tanken med grundlagarna är redan idag att de ska begränsa lagstiftarnas möjligheter att stifta vilka lagar de vill.

Det är hela tanken med grundlagarna, de ska skydda och bevara demokratin genom att hindra lagar som minskar demokratin.

För alla andra lagar har vi jurister som ser till att de följs. Det ger oss en större trygghet än om vi inte hade haft det.

Men för grundlagarna har vi inget sådant skydd. Jag tycker det är otryggt med ett land där ingen juridisk instans vakar över att grundlagarna följs.

Att en domstol förkastar en lag från riksdagen för att den är oförenlig med grundlagen är inget demokratiskt problem. Tvärtom.

Om folket inte håller med grundlagen, så kan folket genom sina valda ombud ÄNDRA på grundlagen.

Och om folket håller med grundlagen är det väl bra om den upprätthålls?

Och om folket tycker att grundlagsdomstolen dömer som de själva vill, emot grundlagarna, så kan ju folket avsätta domstolen.

Hur MINSKAR det demokratin?

Invändning: "Människan är i grunden en kollektiv varelse"

2009-01-02T04:23:00.000-08:00

Det finns en invändning mot liberalismen som ser ut ungefär så här:

"Liberalernas individualism tar inte hänsyn till människans behov av gemenskap."

Detta är fel.

Liberalism handlar inte om att gynna individualism på kollektivismens bekostnad, eller att framhålla att varje människa är en ö, eller att säga "sköt dig själv och skit i andra".

Liberalism handlar om att ha RÄTT att välja individualism om man VILL. Eller välja kollektiva lösningar om man VILL. Många olika sorters kollektiva lösningar om så är.

Så i den mån vi människor har behov av gemenskap och kollektivism (vilket inte är en orimlig tanke), så är vi fria att välja det. Vilket också kan observeras, fria människor väljer att ingå i en mängd olika frivilliga gemenskaper: fackföreningar, företag, sportklubbar, samfund, försäkringar, klubbar, mm mm.

Det vi däremot inte har rätt att göra är att tvinga andra att ingå en gemenskap vi själva vill upprätta. Förstås. Varför ska det finnas tvångsanslutningar till olika gemenskaper över huvud taget?

När man skrapar på ytan i denna kritik mot liberalismen, så visar det sig ofta att det är HÄR som problemet ligger. Inget i liberalismen hindrar gemenskap och kollektiva lösningar. Men det alternativ som liberalismkritikern vill lansera, är ofta ett kollektivistiskt alternativ som bygger på tvång.

Därför måste liberalismkritikern kritisera liberalismen, som ju vill förbjuda tvång så långt det är möjligt.

Det som liberalismkritikern BORDE göra är att framhålla sitt alternativ som så gott, att folk av egen fri vilja väjer det. Och, om folk inte skulle välja det av fri vilja, börja fundera på vad det i så fall kan vara för fel på egna alternativet.

Gladiatorspel eller deltagande demokrati?

2008-11-04T09:49:00.000-08:00

En text av Johan Mitt-i-steget Westerholm( http://mitt-i-steget.blogspot.com/2008/11/demokratins-fiende.html ) gör att jag ställer mig frågan om vi, visom inte tillhör det politiska etablissemanget, för alltid ska sitta på åskådarplats?

Under de senaste trettiotalet åren har jag alltmer blivit på det klara med att den demokrati vi lever i, i allt högre grad blivit en åskådardemokrati. Vi väljer vad som kan kallas eliter (jfr "Den nya klassen", för att koppla till Milovan Djilas bok från 50-talet om kommunismen). Själva förpassas vi till åskådarplats och kan inte ens välja vilken pjäs som ska spelas, det gör aktörerna.

Det känns t o m ibland som att aktörerna gjort upp om vem som ska ha huvudrollen i nästa akt, vinna nästa val. Den känns allt längre bort, den tid då demokratin utvecklades av folket genom olika folkrörelser.

(För den som inte har historien om demokratins genombrott klar för sig, här en minikurs.
Det var ur liberalismen som demokratin växte fram, dess motståndare var den tidens höger/moderater. När socialdemokratin senare växte fram så anslöt den sig också till demokratin, sedan de slängt ut de krafter som ville ha ett kommunistiskt samhälle.
De frisinnade, som liberalerna kallade sig, hade sin bas i folkrörelser som nykterhet och frikyrka alltså bland det småfolk som gjorde uppror mot alkoholens slaveri och statskyrkans tvång. Socialdemokratin hade sin bas inom arbetarrörelsen, som faktiskt också den hade liberalt ursprung men som togs över av sossarna.
Eftersom det var kampen för demokrati i form av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, som var den centrala frågan, samarbetade liberaler och socialdemokrater emot de konservativa, som var mot demokratin och för kungaväldet.)

Idag är de politiska partierna en del av etablissemanget, toppstyrda och med krympande medlemsskaror.

Min undran är hur vi ska komma ur detta? De politiska eliterna verkar inte bry sig och inte vilja byta system. Idag är de gamla folkrörelserna i stort sett döda, vissa överlever bara med konstgjord andning i form av statsbidrag.
Därmed har de, liksom partierna, blivit en del av staten och den maktstruktur de en gång skapades för att bekämpa.

Dagens engagerade medborgare, som vill bevara, eller rättare sagt restaurera, demokratin känner sig oftast inte hemma i de nuvarande systemen. Men hur skall vi komma ifrån åskådardemokratin?

Kanske är det bara uppkomlingar som Camilla Lindberg, som mig veterligt inte kommer från en politisk familj, som kan initiera förändringar. Om de vill.

Men dessa nykomlingar utanför den tidigare eliten måste skynda sig, innan de inlemmas i den och blir avväpnade.

Jag vet inte om detta, inbrytningar av ny/uppkomlingar med rätt sinnelag (dvs ett medborgarperspektiv), är den enda möjliga vägen.
Den borde i vart fall vara möjligt - än så länge.

I annat fall ligger vi illa till. Demokratin har förstelnats, men folket vill vara med. På ett eller annat sätt kommer det att ske. Frågan är bara hur det sker. Och om det måste ske mot nuvarande strukturer.

Finns en chans för fp att samarbeta med s?

2008-10-12T02:40:00.000-07:00

En herre vid namn Jan Sjöberg har en blogg med namnet "Liberalen". Ofta har jag starka invändningar emot vad han där skriver. Det verkar vara en tämligen osmält "liberalism" han där förespråkar, en blandning opportunism, lite "höger" men ändå trivs han inte helt med samarbetet med moderaterna, lite lätt främlingsskeptiskhet, och en stark auktoritetstro i synnerhet på Jan Björklund. Det är inte min liberalism, i vart fall. Och knappast socialliberalism.

Nu har jag dock hittat ett inlägg som jag vill kommentera även här. Jan Sj kallar det för "Fp+s=sant" och förespråkar där samarbete mellan nämnda partier. Han hänvisar till att då skulle en sådan regering (utan mp och/eller v) mera tänka på sjuka och arbetslösa än vad Alliansen gör.

Jag har viss sympati för tanken. Men, men. Idag har fp (som ju i hög grad övergett socialliberalismen) så hårt förankrat sig som släpjolle till moderaterna att ens att tänka den tanken inom fp, det verkar meningslöst. Då viner ju partipiskan. Ideologin har ju fått ge vika för maktsträvan i sig.

Det andra är att sossarna bör nog befinna sig i opposition minst en valperiod till. Vi ska inte glömma hur storebrorsaktigt de uppträder när de tror att de sitter i ständig maktutövning! De tycks tro att de är av Gud givna all makt. Att en valförlust är en olycklig tillfällighet, som kommer att rätta till sig vid följande val.
De måste lära sig ödmjukhet, att diskutera och kompromissa till folkflertalets fördel. Det duger inte att bara gynna sina egna kärntrupper, "rörelsen".

När de lärt sig det, kan vi jobba för att bryta blockpolitiken. Då kanske också verkliga förnyare inom s få större inflytande inom sitt parti.
Fläckvis finns ju faktiskt också positiva inslag hos mp, antydningar till socialliberalism.
Bäst resultat för socialliberalismen når man om man väljer sällskap efter vilka frågor som är aktuella.
Men idag är ju socialliberalismen hemlös, den finns inte som dominerande ideologi i något parti. Inte ens inom fp, där är den idag bara en etikett utan innehåll. Vilket alltfler socialliberaler bittert erfar - och lämnar fp.

Kanske måste det till en ny partibildning, som omfattar socialliberaler - vare sig de kallar sig det idag eller inte - från olika håll. En samling för liberaler med socialt ansvar. Dvs inte för neo-liberaler med smått anarkistisk läggning. Definitionen på socialliberal är något flytande beroende på vem som gör den, men bortsett från det så tror jag att i grunden omfattas socialliberalism av stora delar av väljarna. Merparten av sosseväljarna är inte socialister. Merparten av fp-väljarna är inte moderater-light, och jag vill gärna tro att ett modernt socialliberalt part skulle attrahera även en del väljare från moderaterna, från kd och centern, från miljöpartiet och till och med en del vänsterväljare, som i grunden är kritiska till Lars Ohlys opportunistiska "nymarxism". Och ett sådant parti borde vara något för kritiker av FRA-lagen, vars liberala samhällsintresse väckts av hur FRA-frågan misskötts av dagens partier.

I vilket fall som helst så måste det till en pånyttfödelse av demokratin i Sverige. Dagens partisystem är helt förstelnat.

Överlever liberalismen FRA?

2008-10-12T02:12:00.000-07:00

Liksom så många andra måste jag tillstå att liberalismen sitter trångt idag i det svenska partiväsendet.
Den avart av liberalism som kallas nyliberalism (dvs egentligen en uppfräschad gammelliberalism med betoning på ekonomi, neoliberalism) som gav moderaterna en kick med Gösta Bohman, den har nu mixats med (social-)konservatism och annat till en ogenomtränglig sörja hos "nya" moderaterna.
Hos kd har den väl aldrig funnits, möjligen i någon mån i biståndspolitiken.
Ett tag fanns strimmor av olika liberala varianter inom centern, nu i stort försvunna i FRA-debattens spår.
Hos sossarna finns nog enstaka liberaler, men de har aldrig varit tongivande. Mona Sahlins lilla försök att gå ett tuppfjät i den riktningen genom att ställa Lars Ohly off-side ledde ju till interna konvulsioner.
Och inom vänstern, nej. Visst kan det finnas enstaka frågor där de glimtar till en aning, men som helhet - inte alls, snarare tvärtom efter Lars Ohlys tillträde.

Vissa stråk kan då och då förnimmas hos miljöpartiet till något som skulle kunna utvecklas till socialliberalism, men de har svårt att utvecklas så länge de samarbetar med sossarna.

Men folkpartiet då, det parti som så stolt förfäktade den moderna socialliberalismen? Där har tydligen nu det som förr var partiets ideologi förpassats till sophögen. Det har skett i olika såväl större som mindre steg, där de mest uppmärksammade var schabblet med övergångsreglerna för den fria rörligheten vid EUs utvidgning. Och nu då FRA-lagen. Där de liberala kritikerna tystats genom olika åtgärder.
OK, både enstaka socialliberaler (som ibland är ett slags gisslan), nyliberaler, betong- och batongliberaler finns där, liksom många andra. Men mixade med det övergripande målet: MAKT, så har det blivit ett mycket opålitligt parti för den som hyllar liberalismen.

Som ett grundläggande fundament för ett parti så existerar inte liberalismen idag.

På det sättet är den död.
Men en glädjande bieffekt av den i andra avseenden tragiska behandlingen av problematiken kring FRA-lagen, den är att det visat sig att liberala tankar lever i högsta grad bland de medborgare som har ett samhällsengagemang.
Det är mycket större och bredare än man kunnat tro - och det är inte alltid som alla är medvetna om att det är liberala idéer de förfäktar. De kan, före FRA-frågan, ha känts sig hemma i många olika partier, men känner sig idag ofta hemlösa.
Icke desto mindre ger detta ett hopp om en pånyttfödelse av liberalismen i Sverige. Kanske det till och med kan leda till att något (nytt?) parti tar liberalismen till heders igen - inte bara i sitt program utan även i praktisk politik!

Vilken nystart för en levande demokrati det skulle kunna bli!

Liberalismen är död - leve liberalismen.

Internet - som boktryckarkonsten -ger folk chansen att engagera sig!

2008-10-10T08:51:00.000-07:00

Internet har sprängkraft, folket vill vara med i demokratin.

Vi vet att boktryckarkonsten hade både politisk och religiös sprängkraft. Den möjliggjorde att katolska kyrkans monopol över själarna bröts. Biblar trycktes på det språk människor kunde läsa och därmed uppstod olika protestantiska rörelser. Det blev också lättare att sprida och ta del av politiska idéer genom både böcker och tidningar. Liberalismen fick spridning, och demokratin började sakta men säkert spridas över västeuropa och nordamerika.

Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.

Så kom i slutet av 1900-talet datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som traditionella media, tidningar, radio och teve har.

I arabvärlden uppges nu att man hyser stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna. I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?

Dock finns en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.

De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.

Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.

Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!

Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk víll vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.

På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.

Alltså, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.

De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.

Nu tvinar partierna, medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).

Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör och inte gör i riksdagen.

Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail. OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av papperhögar och/eller partipiska.
De som tillhör den stora skara medborgare som använder internet har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.

FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död. Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.

Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.

FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.

Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.

Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill ha en deltagande politik. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, utan speciellt synbara ideologiska förankringar.

Vad ska en riksdagsledamot göra ?

2008-10-07T05:01:00.001-07:00

Såhär i FRA-debattens spår finns det anledning att se på förhållandet valda riksdagsledamöter vs partiledningar och vs medborgare.

Om detta skriver Hans Lindblad på min "privata" blogg:
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.html

Om konflikten mellan förment statsintresse och individens integritet t ex. Om att stå på den enskildes sida, att fungera som en folktribun, att visa mod. Om Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile.
Om vem som visar mod, om byråkratmakt.
Om partipiska. Om färska FRA-kritiker och ledamöters ålder vs att bli deformerad. Och mycket mera.
Kolla in den artikeln genom att klicka på den länken. Kommentera där eller här.

Hur kan och ska ett liberalt parti hantera svåra frågor?

2008-09-23T09:28:00.000-07:00

Liberalismen och dess framtid ska denna blogg handla om.
Givetvis utifrån aktuella frågor.
Vad passar då bättre än detta inlägg, som jag fått från Hans Lindblad. fd fp-riksdagsledamot, och som skrevs först till fp:s FRA-grupp.

Den är viktig eftersom den inte förlorar sig i tekniska detaljer utan koncentrerar sig på den politiska aspekten, alltså hur frågan hanterats gentemot parlament och allmänhet.

Hans Lindblad var under många år folkpartiets försvarspolitiske expert, men har givetvis också ett stort intresse för de grundläggande liberala-demokratiska frågorna inkluderande integritet och respekten för den enskilde.

Här nedan följer Hans text, som är en svidande vidräkning med hur FRA-frågan hittills skötts.
Den är ganska lång, men utomordentlig viktig pga de tunga principfrågor som den tar upp om hur fr f a ett liberalt parti bör hantera svåra frågor.

"FRA i sig själv och signalspaning går jag inte in på (här), även om jag under min riksdagstid sysslade en del med detta. I stället mer principiella synpunkter kring vitala demokratiska frågor som öppenhet, ämbetsmakt kontra politiker och medborgare, öppenhet och respekt för enskilda medborgare.

De principerna är ju långt viktigare än ena eller andra myndighetens verksamhet i sig.

Inget mandat från väljare i denna fråga

Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satt frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts.
Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas ... integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Ingen enda motion har kommit till folkpartiets landsmöte om att staten ska kunna kontrollera all mejltrafik.
Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartier i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms och andras propåer om övervakning av kabeltrafiken.

Menar man att partidemokrati är viktig bör ett parti undvika att i regeringsställning driva frågor som inte är förankrade bland partiets medlemmar.
Regeringen har helt enkelt inte väljarmandat i denna fråga.
Detta vad väljarmandat innebär är mycket väl uttryckt av Karl Staaff i hans Karlskronatal 1913.

Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Landsmötet kan då ändra partiets uppfattning. Det är helt OK för ett parti att ändra sig, men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.

Men om det uppkommer helt nya omständigheter, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna? Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, men det argumentet kan inte användas i den här frågan.

Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.

Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.
Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade (då) alla negativt på förslaget.

Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars

Om folkpartiets eller andra regeringspartiers företrädare säger att det är angeläget att FRA får utökade befogenheter, så kommer ju omedelbart motfrågan hur man kunde undvika att driva frågan redan i opposition. Det går inte att hänvisa t ex till terroristhot, för det är inget nytt.

Folkpartiet men också andra regeringspartier har sagt sig intresserade av säkerhetspolitik, även inre, integritetsfrågor och öppenhet. Om man har intresse för allt detta så går det inte att hävda att man kan ha andra prioriteringar i opposition än i regering. För partiernas idelogi, omvärldsuppfattning, partidemokrati etc är väl detsamma oavsett om man sitter i regering eller inte.

Vi vet att ett parti som sitter länge vid makten tenderar att växa samman med statsapparaten, men den här regeringen har ju bara suttit två år. Partierna i den ska ha samma distans till myndigheter som de hade i opposition, för maktkorruption tar väl ändå tid att växa upp?
Problemets pudel är byråkratin; och den tycks opåverkad av regeringsskiften. Relationen mellan FRA och försvarsdepartementet tycks till stor del finnas på tjänstemannanivå, d vs den nya regeringen har övertagit sossarnas maktsystem, och för en fråga upp på dagordningen trots att den inte fanns på regeringspartiernas agenda.

Alltså. Som parti fanns alla möjligheter att ta ställning före valet. Underlaget fanns. I och med att man inte före valet drev linjen att FRA ska få spana i nätet går det inte att driva den åsikten efter valet. För då underkänner man ju hela partiets förmåga till omvärldsanalys. Man reducerar sig själv i oppositionsställning till något oseriöst och halvt.

Så kan sossarna agera, Palme accepterade ju aldrig oppositionsrollen. Men folkpartiet som i så många år varit oppositionsparti, och under Bertil Ohlin länge var ledande oppositionsparti, satte en ära i att ställa lika seriösa krav på sig själv som om man hade suttit i regeringsställning.
Ohlin var emot demonstrationspolitik, väljarna skulle känna att folkpartiet tog seriös ställning på alla samhällsområden också i opposition.

Jag kan respektera den politiker som säger att det är viktigt att FRA får spana mer. Men bara under en förutsättning, att vederbörande sade detta redan före valet. Här bryter regeringens samtliga partiledare mot en elementär princip, att vara öppen mot väljarna i alla lägen.

Förslaget drivs av myndigheten själv.

Men den är jävig och jäviga instanser kan inte ingå i en beslutsprocessen.

Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslkut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken och ägna sig åt opinionsgbildnding.

Det är helt uppenbart att det främst är FRA själv som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Michael Odenberg och sedan Sven Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.

Tänk som den svenska skoldebatten till största delen skulle drivas av generaldirektören för skolverket?
Det illustrerar hur FRA-frågan kommit på tvärsmo alla normala regler i demokratiskt beslutsfattande.

De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot, men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter har betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.

FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten.
Vad befogenheterna ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om. Hur man argumenter vid sidan av ämnet kan illustreras med att FRA nyligen försökte blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den fråga om diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar.
Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedimiberedskap.
FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter.
Det är ett skrämmande och avskräckande exempel. En myndighet driver en fråga om att den ska få växa. Myndigheten får sitt departement att gå på myndighetens linje. Fackstatsrådet får statsministern på sin sida, och övriga statsråd tvingas följa efter.

När regeringen bestämt sig börjar den bearbeta sina riksdagsgrupper att stödja förslaget. Riksdagsledamöter som är emot utsätts för påtryckningar.
Partimedlemmarna och medborgarna lämnas helt i sticket. Alltså makten kommer uppifrån, inte från medborgarna.

Som liberalt parti borde folkpartiet explodera av avsky över ett förfarande av detta slag. Adolf Hedin och Waldemar Svensson har varit den svenska riksdagens främsta vakthundar mot myndighetsmakt. Men tyvärr finns i dagens riksdag få folkpartister som tycks hämta inspiration från Hedin.
I hans berömda "15 brev" vid tvåkammarriksdagens tillkomst (var) det första sakområde han tog upp just ämbetsmannamakten..

Centern har i sin tradition en stark misstro mot statsbyråkratin medan högern kunde säga leva i symbios med den, fram till det sossarna övertog den rollen. Men varför låna moderaternas ryggmärgsinstinkter att sätta myndigheter före medborgarna styra också i en koalition.

Frågan innehåller målkonflikter och principiella aspekter, (det är) självklart med en parlamentarisk utredning

I frågor utan idelogiska aspekter må underlag från myndigheter och departement räcka, likaså när man bara gör smärre förändringar på något område. Men här finns mängder av viktiga frågor. T ex meddelarskyddet.

Självklart måste beslut på detta område föregås av en parlamentarisk utredning. Man kan aldrig låta myndigheter som är jäviga i sakfrågan vara huvudaktör som nu sker.

En parlamentarisk utredning är det beprövade sättet i Sverige att få en fråga allsidigt belyst. En stor fördel är dessutom att genom en sådan utredning finns också i varje parti kunskap om alla de faktorer som är av betydelse, vilket stärker riksdagen mot byråkratin. Riksdagsledamöter utan information är alltid i underläge.

Det här gäller generellt, och i de flesta fall är allt material offentligt.
Behovet av en offentlig utredning blir naturligtvis hundratals gånger större på områden där det finns underlag som har betydelse men som av olika skäl inte fullt ut redovisas inför medborgarna (inklusive de politiska partiernas vanliga medlemmar).

Det går att rikta stor kritik mot socialdemokratin att den inte tillsatte en offentlig utredning i den här frågan.
Det är mycket anmärkningsvärt att den nya regeringen drev igen ett beslut utan att frågan behandlats i en parlamentarisk kommitté.
Nu har socialdemokratin ändrat sig i förhållande till när den själv satt i regeringsställning. Självklart måste deras erbjudande att vara med i en utredning hälsas med tillfredsställelse.

Idiotfråga att förlora röster på

Allt det jag skrivit ovan gäller generellt, och de allra flesta frågor passerar ju utan besluten ens noteras. Det är vara en bråkdel av riksdagsbesluten som redovisas i nyhetsmedia.

Men här är det en fråga som engagerar många, och då får den också betydelse för väljarna.
Jag tycker det är rätt driva en politisk hjärtefråga även om man vet att man kortsiktigt förlorar röster.

Fp gjorde det med biståndet från 60-talet och framåt, Bengt Westerberg gjorde det ifråga om invandrare.
Men man ska aldrig medvetet förlora röster på en linje som inte är i liberal anda.

De invändningar som förts fram mot FRA-lagen är till hela sin natur liberala, eftersom det är liberalismens grundvärden som integritet och öppenhet som driver oppositionen mot lagen. Det är jättebra att många liberaler är med i denna opinionsbildning, men det är tragiskt att partiledning, statsråd och merparten av riksdagsgruppen finns på den motsatta sidan.

Det känns groteskt att folkpartiet riskerar att förlora, inte minst bland unga, genom att stå på fel sida i en fråga som gäller grundläggande liberala värden. Förlora hellre röster än var svag i anden, men förlora inte röster för att väljarna är mer liberala än partiet, för då är det något fel på det senare.

Livsfarligt med parlamentariker som vill spela "statsmän"

Ibland sägs att partier ska sätta landet före partiet. Jag har aldrig förstått detta. Ett liberalt parti ska vara lojalt mot sin ideologi, partiet måste då rimligen mena att liberala reformer också ligger i landets intresse. Och med land menas då befolkningen, det är till den lojaliteten ligger, men i första hand till den del av befolkningen som röstat på partiet. Lojaliteten kan aldrig riktas till ämbetsmannamakten. Läs Hedin om någon på minsta sätt tvekar om detta.

Jag är livrädd för parlamentariker som tror sig vara "statsmän", d v s man sätter ett slags statsintresse före idéerna. Frågan om övergångsreglerna är ett mycket tydligt exempel. Partiledningen menade att det fanns en risk för massinvasion från nya EU-länder.

Det fanns mycket få belägg vid tidigare utvidgningar, t ex Spanien, Portugal och Grekland, att stora del av befolkningen gav sig av till andra länder.

Men även om det kommit en halv miljon balter hit, det problemet skulle väl ha lösts då, och Sverige kunde ha begärt ekonomisk hjälp av EU.
I den här typen av frågor bör det liberala partiet stå för internationalism. Övergångsregler, om de införs bör naturligt beslutas av höger och sossarna, som ju inte har den liberala öppenheten.
Göran Persson var den som drev mest långtgående krav, moderaterna hade också sådana.

Men de partierna tappade sannolikt inte medlemmar på frågan, eftersom varken medlemmar eller allmänhet väntat sig något annat.

Men folkpartiet förlorade medlemmar, och just medlemmar som känner starkt för liberala värden. Andra, som jag själv, stannade men mådde mycket illa.
Det värsta var att detta brott mot allt som folkpartiet stått för ifråga om europakänsla och öppenhet vidtogs strax före valet till Europaparlamentet och rimligen gav allvarliga väljarförluster där.
Om partiet lärt sig något av detta misstag måste det göra allt det kan för att upphäva FRA-lagen och få till stånd en blocköverskridande parlamentarisk utredning.

Byråkrater som anklagar politiker för att vara "okunniga"

Generaldirektören Ingvar Åkesson har förmodligen inför svenska folket givit myndighetsarrogansen ett ansikte. Den senaste som nådde en del på vägen var väl Marjasin.
Jag skrev "Ämbetsmannaväldet", och hade ett eget exempel om rikspolisstyrelsen. Dess informationschef gick ut i DN-debatt och förklarade mig för okunnig i frågan om Säpos personkontroll. Lagen säger att den som blir föremål för åtgärd från Säpo ska informermas, skrev RPS mot mig. Jag erkände för mig själv att jag inte visste hur många av de personer som Säpo avstyrker att de anställs hos staten verkligen blir informerade.
Rikspolisstyrelsen hade inför Svenska folket förklarat att jag var en totalt oduglig parlamentariker efter som jag var så okunnig.
Jag bad utredningstjänsten ta reda på hur många procent som informerades. Svar utlovades från RPS veckan efter, men plötsligt meddelades att jag inte skulle få uppgifterna.
Alltså ett ämbetsverk anklagar en parlamentariker för att vara okunnig, men myndigheten vägrar parlmentarikerns och allmänheten att få kunskapen. Senare kom det fram att KU granskat detta och funnit att praktiskt taget aldrig hade personer informerats om av Säpo gjort mot dem. Rikspolisstyrelsen ägnade sig alltså åt lögner mot parlamentet och folket.

Det jag upplevde från rikspolisstyrelsen sida, att myndigheter ostraffat ljuger inför parlamentariker och allmänhet, är förmdligen något som fortsätter efersom varken JO, regering, riksdag, domstolar eller andra har uppmärksammat problemet. Generaldirektörer vet att ljugande är hen helt ofarlig sport att ägna sig åt. Jag ser att Anders Eriksson uttalar sig kring FRA. Det var han som bluffade svenska folket kring Säpos hantering av dokumenten rörande avlyssningen och andra ingrepp mot Torgny Segerstedt.

Så kan man inte ha det i en demokrati.
Jag tyckte jag på ett kusligt sätt kände igen samma beteende när FRA-chefen i en debattartikel förklarade att Birgitta Ohlsson (fp) var okunnig rörande FRA och hade givit felaktiga uppgifter.
Det spelar väl ingen roll om Birgitta Ohlsson skulle säga något fel - det har riksdagslemöter gjort massor av gånger genom åren. Om bara riksdagen och allmänheten fått korrekt information kan ju alla se att Ohlsson eller någon annan har missförstått. Men i den här frågan är det grundläggande problemet att varken riksdag eller allmänhet fått en rak och korrekt redovisning.

Det finns fler indikationer på att riksdagsgrupperna inte fick all information som behövdes. Ett är att flera som försvarar FRA-lagen säger att den behövs t ex för att förhindra att svenska förband i Afghanistan utsätts för sprängattentat eller beskjuts. Men bl a FRA-chefen säger att det inte är något argument. Jag har svårt att tro att grupper i Afghanistan mejlar ut sina attentat i förväg. Gäller det t ex en fordonsgrupp är det ytterst osannolikt att FRA skulle hitta just de mejlen bland miljoner andra och hinna sända ut en varning inom den tid som behövs, t ex ett par timmar.

Men att ett irrelant exempel anfördes i riksdagsdebatten kan bara indikera att den information som givits riksdagsgrupperna varit undermålig.

Lagstiftare måste få all information

Riksdagen måste få all information som behövs för beslut.
Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd. Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till. Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo. Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.
Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.
Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information. Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.
Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.

Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner

Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler. Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges. Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.
När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs. Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker.

Lagen måste rivas upp

Skälet till att lagen måste rivas upp är i sak att bara då kan man få den blocköverskridandet utredning som skulle kunna återge ett slags förtroende för frågans hantering.

Det borde vara enkelt för regeringen att gå med på detta. Den här frågan är ju inte alliansens barn utan hängde med i boet från förra regeringen.

Regeringen har ju gjort några omsvängningar på områden som gällt de områden där man ställt ut löften gentemot medborgarna, det gäller både skatter och obligatorisk arbetsskadeförsäkring. Men i den här frågan fanns ju inga som helst löften om att öka FRA:s befogenheter givna, utan de fyra partierna snarast var emot sådana propåer..
Det sägs att "prestige" skulle hindra regeringen från att gå sossarna till mötes. D v s regeringen skulle lägga större prestige i en fråga den inte lovat väljarna något om, medan den kan kompromissa i sådant den gått till val på. Det skulle Karls Staaff aldrig ha förstått...

Tal om regeringskris känns bara dumt. En regering kan ställa kabinettsfråga, men inte rimligen på en fråga som man före valet ansåg så perifer att den inte togs upp av något enda av allianspartier.
Tage Erlander var den som kom att förknippas med rikdagen som "transportkompani", d v s att riksdagens enda uppgift var att konfirmera det regeringen redan bestämt.
Men det tog årtionden innan ett med statsapparaten sammanväxt parti förföll till detta riksdagsförakt. Ska den här regeringen redan efter två år ha fallit in i samma tänkande.

FRA-lagen kan inte vara en prestigefråga för fyra partier, möjligen för någon eller några individer. Men en försvarsminister har ju redan gått, så vad hindrar ett ytterligare byte där? Det är ju inom försvarsdepartementet och FRA som den här frågan drivits, ingen annanstans.

Terrorism.

Den erfarenhet vi har är att sådan kan leda till förlust av människoliv men den är inget hot mot staters framtid eller demokratin. New York, Pentagon, London och Madrid har varit föremål för attacker. Men ingen kan säga att USA, Storbritannien eller Spaningen som stater försvagats av detta. Tvärtom har terroristernas dåd snarast ökat befolkningens sammanhållning. (Det är inte konstigt, redan under de tyska bombanfallen mot London 1940 kunde alla se att effekten psykologiskt blev att motståndsviljan och uppslutningen kring demokratin och mot diktaturstater ökade.)

I den mån det förekommit integritetskränkningar under senare år så är det inte till följd av attentat utan på grund av beslut fattade av länderna själva. Sympatierna för USA steg efter 11 september. Det är inte World Trade Center utan Guantanamo som gjort att USA:s anseende kraftigt försvagats.

Skulle någon förgifta vatten i svensk kommun och ett stort antal människor avlider av detta så är det förluster just i mänmniskoliv, men det är inget som hotar svensk demokrati.Att motverka sådant är en polisuppgift, men jag undrar om inte en del leds fel tankemässigt genom att bekämpningen av terrorism ibland anges som en del av säkerhetspolitiken. Det kan leda till att man tar till åtgärder som möjligen kan aktualiseras i krigstid men som går alldeles för långt i ett normalt samhälle.
Hälsningar
Hans"--

Efter detta kan jag bara säga "Amen".
Det om något är en lektion i aktuell liberalism.

Vad händer efter FRA-lagen?

2008-09-21T10:38:00.000-07:00

Detta med FRA-lagen och dess konsekvenser växer alltmer. I och för sig känner jag nog att den i sig är slutharvad. Det som gäller är nu att få nejet igenom. Det är steg ett. Dock ej steget.

Det bekymrande är att så mycket annat blottats i vårt samhälle. Märkliga och oärliga debattmetoder. Maktarrogans och maktsträvan utan ideologi. Spelet på fördomar och okunskap för att driva igenom en fråga och sedan söka tiga ihjäl den. Klyftan mellan folket och makten. Partipiskor som viner mer än man kan tolerera i ett demokratiskt samhälle. Närliggande frågor som hotar vår integritet på andra områden eller fora.

Och vad ska vi göra efter FRA?

Alltså, ett exempel. Om nu någon detalj i Fokusartikeln är en aning fel, så ändrar det föga av totalbilden av hur det gick till med FRA-lagens genomdrivande. Det man redan visste är illa nog, och bekräftas i stort av artikeln. Jag kände viss sympati för M Odenberg när han avgick som försvarsminister, men hans agerande och argumenterande i FRA-frågan har tagit bort all min respekt för honom.
Bea Ask tyckte ju rätt betr FRA, men vågade inte ta strid för sin uppfattning.

Att det finns tecken på nytt och mera "strul" i närliggande frågors behandling i EU gör ju inte saken bättre. När vi klarat hem FRA-lagens avskaffande (vilket vi måste göra) så återstår fler strider. Först kanske visavi EU. Men även med andra åtgärder för att restaurera demokratin, i Sverige och i EU. Som detta med en svensk författningsdomstol. Bättre personval. Etcetera.

Det börjar kännas jobbigt för den som måste göra detta från en frivillig lekmannaposition, men vi har ju inget val när de välavlönade heltidspolitikerna inte fullgör sina uppgifter på rätt sätt.

Frågan är vilka vi ska sätta i deras ställe vid valet 2010. Svikarna, de flesta av dagens allianspolitiker, är för många och de rakryggade FRA-motståndarna i riksdagen är för få.
Och även om vi FRA-motståndare är många och ofta mycket kunniga i integritetsfrågor, så hur ska vi matcha fram nog många som kan fylla upp de vakansblivande stolarna?
Det vore ju ett nederlag om vi tvingas att välja om de som svikit oss!

Vi måste hitta folk som både vill och kan ta över, och vars åsikter vi kan dela även i annat än FRA-frågan. Det kan bli en lustig legion av okorrumperade pensionärer och unga frihetsälskande liberaler (med olika prefix). Och många som kanske inte vill sätta någon ideologisk stämpel på sig som för mycket kan kopplas till ett "gammalt" parti.

Jag tror, speciellt om vi tar hem spelet om FRA-lagen, att fp kan få tämligen många nya sympatisörer. Inte p g a partiets agerande, utan p g a de modiga sex fp-kvinnorna. Hur det går i de andra partierna vågar jag inte ens spekulera om idag.

Men visst kan FRA-frågan bli en välkommen vitamininjektion för demokratin, om det går vägen och om partierna rätt kan förvalta detta nya intresse. Men jag känner också att det kan bli - oavsett utgången betr FRA - ett bakslag om FRA-kramarna tillåts väljas om.
Om vi inte kan få fram tillräckligt många engagerade presumtiva politiker som kan föra vidare ett nyväckt intresse för viktiga ideologiska frågor in i riksdagens vardagsarbete.

Är det dags för en svensk författningsdomstol nu?

2008-09-19T08:47:00.000-07:00

Frågan om en svensk författningsdomstol poppar upp då och då.
Tidigare hände det oftast när sosseregeringar genomfört lagändringar som oppositionen ansett vara i strid med grundlagens bokstav, eller oftare, dess anda.
Sossarnas motargument har alltid varit att det inte är jurister (som alltid enl sossarna definitionsmässigt är konservativa, borgerliga), utan väljarna, som skall styra Sverige.

Med en riksdagsmajoritet bestående av sossarna., kommunisterna, deras efterföljare och andra samarbetspartner så ha har frågan aldrig kommit speciellt långt över diskussionsstadiet.
Det är klart att politiker vill ha makt för att genomföra de ideer de är valda för att förverkliga. Det är inget fel i sig.

Något kan det alltså ligga i sosseinvändningen emot en författningsdomstol. En domstol ska inte få undanröja väljarnas utslag i val.

Men frågan är om väljarna alltid vet vad den majoritet de valt har för avsikter. Som när en majoritet i riksdagen genomför ändringar som de på intet sätt lagt fram för väljarna i valet, eller som står i strid med partiets eller partiernas traditionella ställningstaganden.

Det färska exemplet är givetvis FRA-lagens genomdrivande. Det är en händelse som i sig skulle motivera en författningsdomstol.

Det jag vänder mig emot är också när politiker allt oftare söker makt bara för maktens skull. Även i det avseendet har FRA-frågan tydliggjort detta problem. Makt som därför förblindar och korrumperar.

Makt skall alltid kontrolleras. Det är bra med någon form av maktbalans, så inte en majoritetsgruppering blir självsvåldig, kanske till och med försöker manipulera sig till evig majoritet.

Dessutom är det så att en grundlag bör vara starkt förankrad i en bred majoritet, inte bara i riksdagen utan även bland folket. En grundlag skall vara lite trögändrad, just för att försvara minoriteters rättigheter och förhindra att tillfälliga majoriteter skall kunna göra snabba ändringar/försämringar i de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Mot den bakgrunden lutar även jag allt mer åt det förnuftiga med en författningsdomstol. Problemet är att klara av att tillsätta dess ledamöter på ett riktigt sätt, att så långt möjligt förhindra politiska tillsättningar.

Jag gissar att idag så ser nog "borgerliga" företrädare på en författningsdomstol med samma svala, dvs avvisande känslor som sossarna gjorde. De vill kunna genomföra sina förslag utan irriterande inblandning av jurister, som pekar på avvikelser från grundlagen.

Det är högst sannolikt att alliansföreträdarna inte blivit mera positiva till en författningsdomstol efter FRA-historien.
Makt korrumperar.Därför är det så viktigt att makthavarna alltid påminns om att de fått sina mandat av folket. Vi ska kunna avsätta dem. De kan inte välja ett nytt folk. Hur gärna de än vill.

Kanske fungerar FRA-lagen som en väckarklocka, till ett större medborgerligt deltagande i de demokratiska angelägenheterna. Vem vet?

Tillägg.
Vill du instämma i kravet på en författningsdomstol? Kolla in denna länk: http://www.forfattningsdomstol.se/

FRA-frågan blottlägger ideologisk kollaps

2008-09-15T01:47:00.000-07:00

FRA-frågan har lett till en ideologisk kollaps. Vilken annan slutsats kan man dra? Allianspartierna har snabbt förblindats av makten och tappat det ideologiska fotfästet.

Regeringen har drabbats av många opinionsmotgångar, verkar mest rycka på axlarna åt det, och hoppas att det ska vända före valet om två år.

I andra frågor är det oppositionen som lyckats ta tillbaka en del marginalväljare, många gånger mycket förståeligt. Men när det gäller FRA och integritetsfrågan är det allianspartiernas kärnväljare som blir upprörda. Men regeringen bryr sig inte.

I FRA-frågan syns det som att alliansens partiledare helt kopplat bort sina ideologiska kompasser när frågan kom upp, efter det att FRA manipulerat ett par-tre försvarsministrar att lancera FRAs begäran. FRA-byråkratin tog över när politiken slumrade.

Sedan uppstod oro och oväsen och det viktiga för alliansens partier, ledda av partiledningarnas inpiskare, blev att stå fast vid beslutet om FRAlagen (-arna) för att visa regeringsduglighet (dvs votera och votera igenom allt, oavsett innehåll).
När detta visade sig inte övertyga kritikerna så söker man härska genom att söndra. Interna kritiker ska tystas genom att sys in i kompromisser som i sak är kapitulation för FRA-lagen.

Därmed har man än en gång visat att man sätter makten i sig före politikens innehåll.
Jag har diskuterat detta ett otal ggr på min egen blogg (http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/07/socialliberalismen-behver-ett-pnyttftt.html) och hemsida (www.freewebs.com/larserick/ och dess underrubriker-länkar).

För mig är politikens innehåll är det viktiga.
Att inte inse det, leder till en ideologisk kollaps och ett moraliskt kaos.Vad är det för mening med makt, s k regeringsduglighet och kompromissande om man tappat kompassen?

Det är tragiskt för demokratin (och givetvis för det fp som kallat sig liberalt) hur FRA-frågan behandlats och ännu behandlas av (fp och) regeringsföreträdarna. Allt som kan kallas liberalism har spolats överbord.
Kris för liberalismen? Självfallet!

FRA-frågan är viktig nog, men än värre är dess förödande konsekvenser för demokratin i sig.

Makt korrumperar. När maktinnehav innebär avsteg från grundläggande demokratiska principer, då är det hög tid att lämna makten och att ta sig tid för tankeverksamhet. Med förhoppningsvis ett resultat som innebär nystart och omtändning.
Liberalerna i Storbrittannien har sedan åttio år eller så inte varit i närheten av regeringsmakt. Men de fortsätter, de påverkar ändå politiken genom att vara ett salt. I parlamentet och i den allmänna debatten. Liberalerna är fria att tänka i nya banor men med bibehållen kompassriktning, de behöver inte ängsligt snegla åt makten.

Självklart är det en fördel att ha regeringsmakten för att kunna genomföra sin politik, sin ideologi. Men då gäller det att just hålla på sin ideologi.

Makt utan en klar demokratisk ideologisk inriktning leder till katastrof. Ideologisk kollaps.

Liberala tungviktare mot FRA-lagen!

2008-09-10T01:15:00.001-07:00

Som komplettering till fp-uppropet mot FRA kan jag här ge den lista av undertecknare som gäller i skrivande stund, tagna från Mark Klambergs blogg, onsdag morgon 10 sept.

Det är många tunga, gedigna liberala namn, flera fd ministrar och fps förre ledande försvarspolitiker.
Jag markerar några av dessa tungviktare! Jag tror inte någon misstycker.

Se till att också du kommer med i detta fina sällskap.

Initiativtagare Hans Åberg, ordförande Fp Bromma
Maria Leissner, fd partiledare (fp)
Cecilia Wikström, riksdagsledamot (fp), ordförande länsförbundet Uppsala (fp)
Solveig Hellquist, riksdagsledamot (fp), Fp Västernorrland
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot, Fp Östermalm
Jan-Erik Wikström, f.d. kultur och utbildningsminister (fp), f.d landshövding Uppsala
Bertil Hansson, f.d. kommun- och kyrkominister (fp), Fp Göteborg
Hans Lindblad, fd riksdagsledamot och tidigare försvarspolitiskt talesman (fp)
Majed Safaee, 1:e vice förbundsordförande liberala ungdomsförbundet
Daniel Andersson, 1:e vice ordförande Liberala studenterBerit Krantz, ledamot av förbundsstyrelsen för Fp Göteborg
Adam Cwejman, förbundsstyrelseledamot LUF, Göteborg
Anders Mansten, landstingsledamot Norrbotten (fp)
Mathias Sundin, oppositionsråd för folkpartiet i Norrköping, ordförande Fp Norrköping
Fatima Svanå, styrelseledamot Fp Halmstad och ledamot i regionfullmäktige Halland (fp)
Bengt Olsson, styrelseledamot Fp Linköping, kommunalråd (fp) Linköping
Anette Gerhardsson, ordförande för Liberala Kvinnor Västmanland, medlem Fp Arboga
Sara Brånn, distriktsordförande LUF Sörmland
Jakob Hilding, distriktsordförande LUF Dalarna
Mikael Sivermo, distriktsordförande, LUF Kronoberg
Stefan Hansen, distriktsordförande, LUF östergötland
Hanna Håkanson, ordförande Luf Höör, vice ordförande Luf Skåne
Berivan Mohammed, kommunfullmäktigeledamot (fp) Sundsvall, medlem Fp Sundsvall
Lennart Nilsson, ordförande Fp Nacka
Gunilla Thorsson, ordförande Fp Farsta
Bo Aldal, ordförande Fp Hässelby-Vällingby
Martin Ängeby, ordförande Fp Kista
Charlotte Schenholm, ordförande Fp Kungsholmen-Essingeöarna
Daniel Forslund, ordförande Fp Skarpnäck
Cecilia Carpelan, ordförande Fp Skärholmen
Seved Monke, ordförande Fp Södermalm
Mark Klamberg, ordförande Fp Östermalm
Francisca Herodes, vice ordförande Fp Östermalm
Jonas Sahlin, styrelseledamot Fp Nacka.
Per Pettersson, vice ordförande, FP Kista, 2:e vice ordförande, LUF Storstockholm
Mikael Ståldal, styrelseledamot Fp Kista samt ledamot Fp:s klimatkommission
Leiph Berggren, styrelseledamot och kampanjledare Fp Hässelby-Vällingby, ersättare Stockholms läns landsting
Ulf Keijer, styrelseledamot Fp Kungsholmen-Essingeöarna
Daniele Fava, styrelseledamot Fp Östermalm
Ulf Hermelin, styrelseledamot Fp Östermalm Jakob Sjögren, ersättare styrelsen Fp Östermalm
Kenneth Johansson, kassör LUF Sörmland
Göran C-O Claesson, medlem Fp Sollentuna
Richard Johansson, medlem Fp Arboga
Kit Emilson, medlem Fp Båstad
Jan Rejdnell, medlem FP Västerås
Willy Viitala, medlem Fp Vantör
Andreas Froby, medlem i Fp Botkyrka, Europapolitisk talesperson i LUF Storstockholm
Adam Tiwe, ekonomiskpolitisk talesman LUF Storstockholm, ledamot Feministiska nämnden (LUF)
Maria Byström, medlem Fp Östermalm
Daniel Rhodin, ersättare styrelsen Fp Eslöv
Erik Engberg, medlem FP Piteå
Lars-Erick Forsgren, socialliberal, Piteå, fd pol sekr fp Botkyrka
Robert Nordman, medlem Fp Norrköping, ersättare landstinget Östergötland
Åke Bjurhamn, medlem Fp Norrköping
...

Fp-upprop mot FRA-lagen!

2008-09-10T00:14:00.000-07:00

Jag tillåter mig att knycka nedanstående text från Mark Klambergs blogg.

"Mathias Sundin, ordförande Fp Norrköping kläckte på sin blogg idén att fler kunde ansluta sig till det upprop som Hans Åberg, Fp Bromma, startat.
Det är en god idé.
Alla folkpartimedlemmar kan ansluta sig. Skicka mail (mark.klamberg@liberal.se), så sätter jag upp dig. Ange vilken förening du tillhör och eventuell titel.

Upprop mot FRA-lagen!
Till Folkpartiet Liberalernas:
- partiledning
- riksdagsledamöter
- ledamöter i referensgruppen
”Sommarens rasande debatt kring lagen om signalspaning visar att frågan på många sätt är mycket mer komplicerad än vad som kanske ursprungligen antogs, att frågan ingalunda är färdigdiskuterad i de demokratiska fora där frågan ska och borde diskuteras och framförallt; att beslutet idag saknar folklig förankring och stöd.
Vi uppmanar Dig därför att verka för att riva upp lagen och backa hela frågan tillbaka till en parlamentarisk utredning med uppgift att utreda FRA:s uppdrag utifrån aspekter som integritet, effektivitet och reglering."

Initiativtagare Hans Åberg, ordförande Fp Bromma."

Alla goda liberaler bör snarast ansluta sig till detta upprop.

Råutkast till handlingsplan för en bättre demokrati

2008-09-07T08:43:00.000-07:00

Just nu är de flesta politiskt intresserade, utanför rikdagen (där sitter de ju i en sörja av allehanda ärenden), är fullt upptagna av frågan om signalspaning-FRA-lagen.
Men det är ju många hot emot demokratin, sådan vi vill ha den.

Vad sägs om detta råutkast till handlingsplan?

1. Stoppa, dvs riv upp FRA-lagen. Det måste bara gå. Tillräckligt mycket konstigt har framkommit om den. Det finns sex säkra anhängare till att uppriva lagen på Allianssidan. Jobbar vi på kommer det fler, som inser sakernas tillstånd.
2. Värna såväl yttrandefrihet som integritetsfrågorna i andra ämnen som kommer upp, som ex-vis "Arbogafallet" där tingsrätten klantat till det och än mera pressen, som inte verkar kunna mycket om internet.
3. Bevaka integritets- och andra demokratifrågor i EU-valet nästa år. Låt inte kandidaterna komma undan, utan avkräv dem besked. Se till att de inser att det inte är i enlighet med yttrandefriheten och integriteten med förslag som detta med registrering av bloggare.
4. Restaurera demokratin. FRA-historien har avslöjat stora brister i hur dagens partier ser på sitt uppdrag, på sina partiprogram, på väljarna. Den klyfta som finns måste överbryggas. Makten kan inte få agera utan kontakt med och dialog med väljarna. Partistöd och valsystemen måste förändras så att det blir enklare att utkräva ansvar av partier och riksdagsledamöter.

Jag menar att de flesta (kanske alla) partier under senare år sprungit ifrån de ideologiera som de en gång hade. Och som vi väljare nog i hög grad tror att de fortfarande har (har haft)! Därför efterlyser vi mindre av rå maktkamp och mera av ideologiska klargöranden!
Vi väljare ska vara minst lika otrogna mot partierna som de är till sina program. Vi måste inse att vi inte får någon ändring om vi slaviskt följer gamla lojaliteter.
Att vara trogen sin egen ideologi kan mycket väl innebära att vi måste överge vårt gamla parti. Problemet är "bara" att hitta ett annat parti, som dels har en ideologi som liknar vår och som vi kan lita ¨på.

Kärnpunkten är dock att vi väljare måste bli mera aktiva emellan valen. Annars hamnar politiken inom stängda dörrar för att handhas av en politisk nomenklatura som inte bryr sig om oss.
Vad sägs?

Vem vågar ge oss makten?

2008-09-03T07:05:00.000-07:00

Jag skulle vilja lyfta FRA-debatten till att handla om den syn som våra politiker har på individen. Att de har inställningen att alla är onda, har vi redan förstått i och med ett Ja till FRA. Men finns det någon som känner en politiker som inte vill styra oss på varje punkt.

Låt mig ta exemplet med ”betyg i skolan”; jag har ännu inte hört någon politiker som har sagt ”Det där är en fråga som föräldrarna skall komma överens med skolan om.”

Fler debattörer och debatter önskas här

2008-08-19T05:09:00.000-07:00

Det är inte utan att det börjar bli tjatigt med FRA-debatten. Viktig, visst. Men var är ni andra debattörer? Vill se fler här!
Och vi får hoppas att vi kan ro hem detta med FRA, så vi kan övergå till andra ämnen också.
Om liberalismen och dess eventuella framtid.
För min del är preferensen socialliberalism.

Men jag vet att det finns många olika tolkningar av den, speciellt av dess motståndare.
Låt höra.

Finns det hopp för liberalismen? För fp? För socialliberalismen i fp - eller i något annat parti?

Vad tror ni - vad vill ni? Skriv.
Det kan ske som direkt kommentar till detta inlägg, men även som ny inlägg.

FRA-lagen skapar en förtroendeklyfta

2008-08-17T04:08:00.000-07:00

Går det att få en öppning i FRA-frågan?
så fall hur?
Är det ens önskvärt med en "kompromiss" ?

När jag söker resonera med riksdagsledamöter, som röstat ja till lagen, händer det att de vill se konkreta förslag. Jag menar att det finns konkreta förslag. Men det de vill se är ett lappande och lagande på FRA-lagen, inget annat. Och de säger sig inte se några sådana förslag.
Så det är där vi är.
Signalspaningslagen har skapat en polarisering i svensk politisk debatt. De hårda förespråkarna för lagen, som finns i riksdag och regering, verkar orubbliga, trots ett fåtal luddiga uttalanden som är avsedda att ses som öppningar.

Det starkaste motståndet emot lagen finns främst ute bland folket, väljarna. De är övertygade, intelligenta, engagerade och starkt politiskt intresserade människor. Sådana som i stor utsträckning blivit bevikna på de partier de hittills röstat på.

Så finns emellan dessa grupper en liten skara riksdagsledamöter som antingen är mer eller mindre kritiska till, eller direkta motståndare till lagen. Samt några få andra ledamöter som också röstat ja, då de tubbats acceptera att det behövs en signalspaningslag, men som gärna ser ett förbättrat integritetsskydd i lagen.

Denna senare grupp av rikdagsledamöter söker nu, tillsammans med en del partistrateger i ett par av allianspartierna, ett slags lösning, oftast beskriven som en kompromiss. En kompromiss som bevarar lagen men som ger några förbättringar betr integriteten.

Jag skulle karaktärisera denna lilla grupp som traditionella politiker, som i sann svensk anda vill nå en uppgörelse, så att det blir lugn och ro. Så att alla blir nöjda, eller lika missnöjda. Så man kan gå vidare till andra frågor.

Det är inte omöjligt att det till slut blir en kompromiss i denna anda. Däremot tror jag inte att det därmed blir lugn och ro. Det FRA-lagens försvarare inte inser, eller inte vill inse, är att den är felkonstruerad. Den har i sig inbyggd ett systemfel som innebär massavlyssning av oskyldiga människor. Det problemet går inte att lösa på annat sätt än genom att den avskaffas och så försöker man börja om från början, från en infallsvinkel som inte innebär att alla ska betraktas som skyldiga intill de bevisat sin oskuld.

Det är meningslöst att leta efter kompromisser som bevarar FRA-lagen. En kompromiss måste, enl mitt sätt att se, innebära att underrättelsebehovet tillgodoses med andra medel än genom FRA-lagen eller någon lag som är uppbyggd på likartat sätt. Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska medel om den ska förbli demokrati.

Ett kompromissande som innebär ett bevarande av FRA-lagen, med någon ytterligare "spärr" eller ny myndighet som ska kolla de som kollar oss, den kommer att befästa den djupa klyfta som uppstått mellan folket och makten. Den kommer att spä på politikerföraktet.

Det vore negativt inte bara för förtroendet för såväl underrättelseverksamhet som politikernas vilja att skydda demokratiska värden som den personliga integriteten. Nej, det vore förödande för demokratin som sådan och skulle skapa ökat utrymme för odemokratiska krafter.

Öppet brev till fp:s partisekreterare

2008-08-14T10:36:00.000-07:00

(Jag har sänt ett öppet brev till Erik Ullenhag, detta är en förkortad version av detta.)

FRA-lagen visar på en mängd brister i demokratin. Det handlar inte bara om bristen på integritetsskydd. Det är visserligen illa nog, men det finns fler aspekter.
Vid valet av Erik Ullenhag till partisekreterare tändes hoppet att fp skulle återerövra socialliberalismen. Tyvärr har det hittills inte blivit så. Socialliberalismen lever bara som etikett. Du bestrider det gissar jag, men så upplever jag det och tusentals andra.
FRA-lagens hantering tills nu inom fp har blottlagt både detta och visat på andra problem för demokratin.
FRA-lagen är ingen lösning på säkerhetsfrågan. Den skapar däremot andra problem. Det är obegripligt att fp och regeringen ännu inte insett hur hopplöst fel lagen är. Den är felkonstruerad tekniskt, vilket också leder till konflikt med de liberala principerna om integritet. Därmed blir den ett hot mot demokratiska värden, inte ett skydd.
Om ni i någon mån tagit till er de många kloka synpunkter och initierade fakta som framkommit från de som är kritiska till signalspaningslagen skulle ni stoppat den. Likså visar debatten att FRA också måste läggas ner. Sen kan man starta från början.
Att söka ”sy in s” i en ny halvdålig lag är inte så smart. Det skulle bara öka känslan bland väljarna att maktetablissemanget inte lyssnar på folk och att klyftan fördjupas.
Det duger inte att anklaga FRA-lagens motståndare för bristande kunskaper, när det faktiskt verkar som att det är FRA-kramarna som inte ser lagens konsekvenser. Eller så söker de dölja dem.
Som framgick av en ledare i Gefle Dagblad (lib) den 28/7, uppföljd även senare, kan FRA-lagens genomdrivande ses som en byråkratins seger över politikerna. Detta är ytterligare ett skäl till att lägga ner FRA som institution.
FRA-debatten visar att fp(s ledning) idag inte står för viktiga liberala värden. Jag är allvarligt oroad över fp:s framtid. Socialliberalismen behöver ett parti, fp bör bli det igen. Det finns mängder av liberaler, det har FRA-debatten visat. Däremot finns idag inget parti som otvetydigt är allmänt liberalt och än mindre socialliberalt.
Min tro är att de socialliberala värdena omfattas av en majoritet. De vill inte ha socialism, och inte den smått anarkistiska låt-gå-liberalism som kallas nyliberalism. De vill ha en socialt ansvarstagande, engagerad liberalism, en liberalism som skyddar den enskilde och ger frihet åt alla så länge den inte skadar andra. Ett parti som håller tummen i ögat på makt och byråkrati, inte partier som arbetar för att stänga in och kontrollera oss. Vi vill ha en välavvägd mix av frihet och rättvisa. Sociala skyddsnät, men inte kollektivistiskt tvång. Frihet och trygghet inte bara för friska, välavlönade utan även för sjuka och arbetslösa.
FRA-debatten visar nästan övertydligt hur stor klyftan är mellan politikerna och väljarna. Tyvärr syns inte partierna själva ha upptäckt det, eller så negligerar de det, lutade mot allt högre partistöd och ett system som ger partiapparaterna makten över nomineringar.
Jag har sista tiden fått reaktioner från sverigedemokrater på mina skriverier som visar hur skickliga de är på att utnyttja klyftan mellan etablissemanget och väljarna.
FRA-frågan gynnar sd, men också det misstroende för de etablerade politikerna som frågan blottlagt. Sd vrider missnöjet med invandringspolitiken åt ett främlingsfientligt håll. Samtidigt visar de gärna upp att de i sina led har invandrare, ofta då arbetskraftsinvandrare som ogillar senare tiders flyktingar. Främlingsrädsla verkar vara det gemensamma för sd:s sympatisörer, även om det inte alltid kan betecknas som rasism. Men det finns även sd-sympatisörer som dras åt kulturkonservatism eller ogillar den dåliga äldreomsorgen. Framför allt gillar man att sd är en ”underdog”, ett oprövat kort.
Det är skicklig populism som sd bedriver.
Jag tror att dessa brister kan avhjälpas. Alla partier måste arbeta bort klyftan mellan riksdagspartierna och väljarna. Detta genom att de finner eller återerövrar sin ideologiska bas, tillämpar den och inte bara använder som etiketter. Folk genomskådar till slut om etikett och innehåll inte stämmer överens.
Viktigare än makt är att veta vad man vill göra med makten – och att klart redovisa detta för väljarna. Partier som bara är valapparater inger inget förtroende i längden. Partierna måste lyssna på folket. Inte för att bli populistiska, utan för att visa vilken grundsyn de har och hur de vill angripa dagens problem utifrån sina resp ideologier. Visa att teori och praktik stämmer.
Därför måste t ex personvalen lyftas fram. Personröstande måste få bättre genomslag i valet. Ledamöternas ställning gentemot partiledningarna måste stärkas, så att andra än nickedockor kan ägna sig åt politik. Idag vill få ägna sig åt en politik som upplevs som smutsig. Politikens rykte måste förbättras, genom att göra det möjligt för alla politiker att ta ställning utifrån sin övertygelse och sitt samvete.
Systemet med utkvittning i riksdagen är skapt för ett statiskt blocktänkande, där den enskilde är en lätt utbytbar nickedocka.
Partierna måste ta chansen att återerövra de demokratins värderingar. Att visa upp sina ideologier även i praktiken. Att ta tillbaka den demokratiska styrningen av byråkratin. Att slopa FRA-lagen är ett första, men ej tillräckligt steg.
Jag vill gärna se att folkpartiet blev ledande i den förnyelsen. Med socialliberalismen i fokus för demokratins skull.
Lars-Erick Forsgren, socialliberal debattör.

Att förakta nickedockor eller misstro politiker

2008-08-13T03:06:00.000-07:00

Bloggen Bent skriver (13 aug) att ”Politikerförakt bara är nyttigt” och Gefle Dagblad skrev den 11 aug om ”Ett gäng nickedockor”.
Den svenska debatten handlar om FRA-lagen och samtidigt så smyger sverigedemokraterna uppåt i opinionssiffrorna.

Att förakta någon tycker jag man ska undvika, men begreppet används framför allt av politiker själva. För att beskriva andra politiker. Vanligt folk misstror politiker, och i det ligger en sund liberal attityd till makthavare och överhet.
Erfarenheten visar att makt alltid ska kontrolleras, eftersom den annars lätt spårar ur, t.o.m. korrumperas.

Att så många riksdagspolitiker anses som nickedockor är självfallet en anledning till den misstro som finns. Jag menar att det är bra med många riksdagspolitiker, så att många viljor och åsikter från skilda delar av landet kan diskutera och bryta och byta sina argument och fatta kloka beslut.
Jag måste dock medge att denna min åsikt får sig en rejäl knäck om praktiskt taget alla riksdagspolitiker ”bara” sitter som nickedockor och trycker på knappen som partiledningen sagt de skall trycka.
Som GD skrev så var det i FRA-frågan bara en enda ledamot som röstade efter eget förnuft och i strid mot partiledningen, Camilla Lindberg (fp).

FRA-lagen och debatten kring den visar också en annan anledning till misstron mot politiker. Detta att riksdag och regering avskärmat sig från folket. Jag har påtalat detta många gånger och i GD den 5 aug diskuteras samma tema. I regeringsställing (och som regeringsunderlag) så tenderar man att formulera sin politik som sutte man i en glasbur, lyssnar inte på folk och debatter, går emot sin egen ideologi och kommunicerar inte ens med sitt partifolk på gräsrotsplanet.
Det är för priviligierat att vara toppolitiker idag och har man kommit dit så behöver man inte lyssna. Tror man. Och man glömmer varifrån man kommer och varför man valts. Självklart skapar detta misstro.

Ju mer ledande politiker i sin praktiska politik avlägsnar sig från de åsikter de sagt sig ha och från väljarna, desto fler väljare får allt svårare att identifiera sig vid ett parti eller en ideologi. Både partier och ideologier blir alltmer diffusa. Man vill inte ha en etikett, som är så tveksam eller mångtydig. Man funderar alltmer på soffan. Eller på något parti som inte sitter i riksdagen. Som nu sverigedemokraterna.

Sd är ju ett obehagligt parti med många otäcka ideer främst i invandrarpolitiken. Men de försöker dölja dessa i viss mån genom att också knycka mera salongsfäiga ståndpunkter om äldrevård, och kulturkonservativt allmängods, som även återfinns hos sossepartiet och/eller kd. Och framför allt, de är oprövade i riksdagen.
De framstår ännu inte som en grå massa av nickedockor.

Politiker som visar större trohet mot sina idéer skulle minska misstron mot politiker. Det innebär bland annat att en sådan sak som FRA-lagen skulle vara en omöjlighet.
Att personval skulle underlättas och ge plats för folk som vågar stå för sina åsikter.
Partipiska framstår alltmer som ett tveksamt instrument i en levande demokrati.
Bara för något decennium var det hedervärt och aktat att i vart fall vara fritidspolitiker. Nu vill inte många syssla med något så smutsigt som partipolitik. Så blir också urvalet som det är.
Med fler som vågar följa sitt samvete skulle misstron mot politiker minska. Kanske skulle till och med partierna leva upp och bli något annat än valmaskiner som saluför färdiga koncept från sina partiledningar.

Och sverigedemokraterna skulle få sämre jordmån för sin propaganda.

Om det inte vore så allvarligt, vore det nästan värt att skratta åt

2008-08-10T06:21:00.000-07:00

Hittar denna artikel av Liza Marklund i dagens Expressen (10 aug 2008);
http://www.expressen.se/kronikorer/lizamarklund/1.1259696/liza-marklund-bajsmannen-pa-fra-ser-dig

Det handlar om en uppenbarligen störd FRA-anställd. Förföljelsemani, extremt kontrollbehov över omgivningeng, rättshaverist eller vad? En mycket märklig historia om vilka personer som nu får möjlighet att kolla all vår internettrafik som passerar Sveriges gräns.

Vore det inte så allvarligt, skulle man kunna skratta åt eländet.

Läs själv och döm.

Är FRA-motståndet anarkisiskt?

2008-08-09T02:19:00.000-07:00

Enl en färsk opinionsundersökning är nu 51% av folket emot FRA-lagen och bara en tredjedel för den. Resten är väl osäkra då. Och opinionen svänger till fördel för FRA-motståndarna. Bland unga är motståndet kompakt.

En stor del av motståndet manifesteras genom den fria debatten på internet, ofta i bloggar. (Fast pga hur min besöksräknare funkar så har jag en misstanke att FRA kollar min blogg, man kan bara undra varför och med vilket lagstöd? Så, hur "fri" är debatten?) Internetanvändare är gissningsvis mera insatt i modern kommunikationsteknik än de som skyr datorer och internet. Kanske därför inser de också farorna med FRA-lagen mer än andra.

Googlar jag runt och kollar upp lite vad olika bloggare säger om FRA är också motståndet nära nog fullständigt. Med vissa undantag främst för partimegafoner.
Ibland kan man få ett intryck av att många FRA-motståndare är extrema nyliberaler av ett närmast anarkistiskt slag. Och tonläget är då och då väldigt högt, ordvalet väjer inte för grova tillmälen. Ibland, men inte ofta, kombinerat med ganska intelligenta analyser dessutom. Haha.

Nå, jag föredrar nog en mera sansad diskussion, där sakargumenten får dominera och grundproblemen belyses.Och går man djupare i debatten, och vidgar den utanför den inre cirkeln finner man nog också att "vanliga" opponenter emot lagen dominerar. Det är folk som inser att vi behöver underrättelsetjänst. Folk som inte är anarkister. Folk som ligger i den politiska mittfåra, som inte är lätt att definiera, men som likafullt finns. Och det folket är emot FRA-lagen, och ofta även emot FRA som sådant.

Min tro är att det som bekymrar medelsvensson inte är att oskyldiga privata mail kan kollas.Det som oroar är vetskapen att vi idag, trots allt, har en "vänlig stat". Eller i vart fall vill vi tro det. Men att med FRA-lagen blir det otroligt lätt för demokratins motståndare att ta över befintlig lag och snabbt göra staten "ovänlig".
I ett sådant läget får kritik inte förekomma.
Och vi vill kunna kritisera vår överhet, den överhet som vi valt för att tjäna oss.

FRA-debatten är ett närmast övertydligt bevis för hur en stor del av våra "förtroendevalda" på heltid (riksdagsmännen) fjärmat sig från väljarnas vardag. Hur de ser sig just som överhet, som måste eller i vart fall har rätt att kolla oss väljare.
Vi svenskar vill ha trygghet, även mot yttre hot, men vi vill inte bli inlåsta och inte riskera munkavle (vilket en del riksdagsledamöter tyckte sig uppleva t.o.m. i FRA-omröstningen)!

Dessutom vill vi inte att spionbyråkrater ska ta över, och diktera för politiker vad som är bäst. Trots allt kan vi ännu avsätta politiker. Byråkrater är det svårare att avsätta, speciellt om vi har rädda och styrda politiker.

Mot det perspektivet bleknar diskussionen om teknikaliteter i FRA-lagen. Men det principiellt felaktiga ur demokratisk synpunkt blir desto mera tydligt.

Byråkrater styr FRA!

2008-08-06T02:27:00.000-07:00

Det största debattämnet denna sommar har varit - och är - frågan om FRA-lagen och det integritetkränkande i den. Vreden över politikernas och framför allt över regeringens agerande är stort! Många riksdagsledamöter tvingades att rösta ja till lagen emot sin vilja, och har ångrat sig. För denna ånger har de fått utstå både spott och spe från såväl anhängare av lagen som motståndare.

Från en fd fp-riksdagsman, har jag fått denna ledare som han publicerade i Gefle Dagblad den 28 juli. Jag citerar den i sin helhet, då den förutom sin skarpa kritik av lagen i sig även belyser hur byråkrater och teknokrater spelar sitt spel. Jag menar att de fått ökat utrymme att agera för sina egna intressen när makten i sig blivit politikernas ledstjärna framför ideologin.

Ledaren har rubriken "FRA och byråkratins roll" och lyder:

"Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartier i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA själv som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Michael Odenberg och sedan Sven Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter ha betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenhetena ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om. Härom dagen sökte FRA blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den frågan som diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedimiberedskap. FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter." Slut citat.
Vad jag förstått var Beatrice Ask, som annars är mycket lojal till Reinfeldt, mycket kritisk till lagen, men ålades munkavle.
Den brist på omdöme som FRA-ledningen visat är ytterligare ett skäl till att helt enkelt lägga ner FRA. För de underrättelsebehov som finns, kan sedan ett nytt, fräscht organ byggas upp. Ett organ som präglas av demokratiska grundvärderingar och som styrs av regler som skyddar den personliga integriteten. FRA idag verkar vara befolkat av förvuxna grabbar med spionromatik på hjärnan. Det duger inte i dagens samhälle.
Och, som står i GD-ledaren, en regering ska uppfylla sina vallöften. Det är det den får mandat för i valet. Att man inte gillar sättet eller graden de gör detta på, är en annan sak. Däremot ska en regering inte utöka statens makt på bekostnad av enskildas integritet när detta inte ingick i valprogrammet, och dessutom är i direkt motsättning till vad som är regeringspartiernas ideologiska principer.
Det är en av de allvarliga bristerna i den sorgliga historia som hanteringen av FRA-lagen utgör.

FRA kan inte få leva ovan eller utanför lagen, avskaffa FRA!

2008-07-29T02:09:00.001-07:00

Är det olagligt att avslöja en myndighets olagligheter?

FRA har anmält en bloggare till JK för att denne avslöjat hemliga dokument som sägs visa att FRA bedrivit signalspaning på kabelkommunikation redan för sådär ett dussin år sedan. Det vill säga, FRA har brutit mot lagen, eftersom den FRA-lag som riksdagen beslutat inte fanns då, och inte träder i kraft förrän vid kommande årsskifte.
Mycket märkligt. JK verkar förvirrad över om anmälan från FRA är JKs bord. Men det märkliga, och ruskiga, är att en myndighet anmäler den som säger sig avslöja myndighetens lagbrott.

Är det under sådana betingelser som FRA lever, eller anser sig leva? Är det så vår "demokrati" fungerar? Jag blir allvarligt skrämd.

Sverige kan inte kallas en demokrati, med respekt för lag och ordning och individens trygghet och integritet, om en myndighet kan leva vid sidan av lagen, och till och med söka bestraffa den som påvisar att myndigheten begått lagbrott. FRA verkar ha en samhällssyn och syn på sig självt som inte stämmer med demokratiska värderingar.

Denna anmälan visar att det inte räcker att FRA-lagen modifieras, eller ens stoppas. FRA måste avskaffas. I stället måste det byggas upp ett demokratiskt baserat system för att skaffa de underrättelser som Sverige behöver.

Märkligt av FRA

2008-07-24T01:26:00.000-07:00

Märkligt vilka metoder som FRA-kramarna tar till. Igår gick FRA-chefen ut och avslöjade hemligstämplat material, därtill tydligen pressad av regeringen. Detta för att "bevisa" att den nya FRA-lagen skulle vara bra och nödvändig.

Hoppsan. Det är hemligstämplat, får FRA som myndighet avslöja sådant. Och varför hemligstämpeln kvar så att vi inte kan granska vad som verkligen hänt?
Det är gamla fall, som inte har det minsta med den nya lagen att göra.
Ett fall gällde frågan om tortyr etc i Tjetjenien. För det behövs ingen signalspaning, det räcker att läsa tidningar och ta del av fakta som presenteras i öppna media.

Sjukt och märkligt.

Hoppet ökar, kanske

2008-07-18T01:42:00.001-07:00

Man måste tillstå att nu ökar hoppet om ändring betr FRA-lagen. Och kanske i förlängningen betr liberalismens framtid.
Folkets uppror mot den instängda makten skakar om. Jag hoppas att upprorskvinnorna inom fp håller ut hela vägen - och att de får fler med sig.
Att det slutar i en helt ny eller drastiskt omarbetat FRA-lag, som inte kränker integriteten.
Det vill till att debatten fortsätter, att vi inte ger upp, att vi stöder de liberala krafterna. Märklig nog vill (hittills) inte Federly m fl inom centerna göra öppet uppror, och var är de moderater som ett tag grymtade lite? Vågar de inte visa mod?

Jag vill gärna se detta med folkets uppror mot FRA-lagen som en avstamp för en liberalismens pånyttfödelse. Helst då den socialt ansvarstagande liberalismen, må den kallas vad den vill.
Det är bara en liten delseger om FRA-lagen stoppas eller ändras. Den är ett tecken på liberalismens nedgång inom både fp och övriga allianspartier.
Därför är det viktigt att partierna nu skakar om ordentligt, inser att vi är i en ny tid. Makten kan och får inte utövas av små grupper i slutna rum. Folket vill vara med. Alliansregeringens stora fel är att den inte ser och hör vad som pågår i de djupa folkleden. Reinfelsds öron verkar inte mäkta det. Han och Anders Borg kör sitt race, därför dalar opinionssiffrorna.

Resultatet kan bli en socialistisk regeringen efter nästa val. Vad det det som liberalismens dödgrävare inom alliansen ville?

Fp backar ett halvsteg...

2008-07-16T04:54:00.000-07:00

Pressmeddelande från folkpartiet liberalerna 08-07-16

Fp tillsätter referensgrupp om FRA

- De allra flesta i folkpartiet är eniga om att det behövs signalspaning för att skydda Sverige mot yttre hot, men samtidigt finns det en oro i partiet kring FRA-lagen. Det bästa sättet att lyssna till den oro som finns är att se till att de förbättringar av skyddet av integriteten som regeringen ska presentera i höst blir så starkt som möjligt. Folkpartiets partiledning har därför tillsatt en referensgrupp kring FRA för att ta fram underlag till vilka förändringar av lagen som ska ske. Vi är också öppna för att göra ytterligare förbättringar av FRA-lagstiftningen än dem som riksdagen redan fattat beslut om.

Det säger Erik Ullenhag, partisekreterare (fp), på onsdagen.

Referensgruppen ska ta fram förslag om hur tilläggspropositionen om FRA ska utformas och den har följande sammansättning:

Erik Ullenhag (ordf), Camilla Lindberg, riksdagsledamot, Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot, Olle Schmidt, EU-parlamentariker, Maria Wallhager, landstingsråd, Cecilia Wigström, riksdagsledamot och Allan Widman, riksdagsledamot.

Gruppens arbete syftar till att ytterligare förstärka skyddet för den personliga integriteten vid den signalspaning som FRA får bedriva enligt den lag som riksdagen har fattat beslut om. Dessutom ska arbetsgruppen titta på hur den kontroll, som ska ske av FRAs verksamhet, bäst ska organiseras.

- Vårt mål är att kunna lyssna in de synpunkter som finns och förhoppningsvis kunna bidra till ytterligare förbättringar av FRA-lagen, avslutar Erik Ullenhag.
-----------------------------------------------------------
Det luktar kompromiss lång väg. Frågan är hur långt? Jag hoppas att den hälft av gruppen som är FRA-anhängare är beredda att begrunda integriteten som en viktig liberal princip. Vi får se... debatten måste fortsätta.

Dagens ord: "Högern"

2008-07-16T01:43:00.001-07:00

Tänkte tipsa lite om konsten att argumentera för vänsterpolitik.

Om man ska argumentera för vänsterpolitik får man det ibland lite besvärligt med motståndarnas sakargument. Det är ju inte alltid man kan bemöta dem på något bra sätt. Om man till exempel saknar sakargument som stödjer den egna vänsterpositionen.

Som tur är behöver man inte alltid använda sakargument. Istället kan man angripa motståndarens person. Till exempel utmåla motståndaren som tillhörande ett ruskigt gäng.

En sådant ruskigt gäng är "högern". Högern är nämligen något så fiffigt som ett samlingsnamn för ruskigheterna nazism, konservativism (gammal och ny), fascism, USA-imperialism, korporativism, kolonialism m. m. OCH (detta är det fiffiga) liberalism.

Alltså, kära vänsterargumentatörer, om ni inte kan hitta effektiva sakargument emot en liberal politik, så byt istället fot. Sluta angripa liberalismen, angrip istället "högern", för då kan du genast använda alla bra argument mot de andra ruskigheterna.

Och den stackars liberalen blir på något märkligt sätt tvungen att försvara allt som en liberal inte är eller står för (som t ex rasism, monopolkapitalism); och du slipper att bemöta alla besvärliga argument om marknadsekonomi som faktiskt fungerar, total opinionsfrihet, fri etableringsrätt för vård-, omsorgs- och utbildningsgivare.

Någon mening med personval?

2008-07-16T01:04:00.000-07:00

I FRA-debattens kölvatten kan man grubbla över detta med personval. Jag förespråkar personval, inte minst då alla partier f n verkar mer eller mindre principlösa. Ideologierna har urvattnats till oigenkännlighet. Med ett starkare inslag av personval skulle kandidater med en klar ideologi ha större chans att bli valda.
Problemet är att det är de principlösa partierna som står för nomineringarna, och de premierar självfallet de som böjer rygg för partiledningen. Speciellt som de provval som förekommer (i vissa partier) bara engagerar ett fåtal av medlemmarna. Samtidigt som medlemstalen minskar...

Extra viktigt med personval är det när partiledningarna alltmer använder partipiskan, inte bara hos sossarna. Personvalda politiker skulle kunna vara mera självständiga gentemot inpiskare. I vart fall är det vad man kan hoppas.
Idag är personvalsinslaget alltför svagt. Det krävs för hög andel personröster för att bli vald. Vilket gynnar de som satts upp enligt partiets rangordning.
Jag vet inte hur det ska lösas, men ett förslag är att väljaren måste kryssa en kandidat, alternativt rangordna t ex tre kandidater.
Dessutom måste partiorganisationerna (med sina valbudgetar) bli mera neutrala, att inte i förhand prioritera vem de skall ge sina resurser.

Dagens system är snudd på meningslöst, men det kan och bör förbättras för att stärka den enskilde kandidaten. Det skulle ge mera spänning åt valrörelser och val. Främja och bredda demokratin. Troligen även stimulera till mera ideologiska ställningstaganden.
Samt försvåra regeringsbildningar, men vem har sagt att det ska vara lätt att regera eller att bilda regering?
Att regera är inte bara att ta makten utan att tala om vad man vill göra med makten. Vilken ideologi man står för. Och sedan visa det i praktisk handling.

Bondeförbundaren O. Berg

2008-07-15T02:15:00.001-07:00

Nuså! Hemkommen från semestern låg ett kuvert i brevlådan där centern önskade mig varmt välkommen som medlem. En liten fin och grön broschyr fick jag, och där på sidan 33, under rubrikerna "Integritetsskydd" och "Vallöften" och "På gång" kan man läsa om hur vi centerpartister lovar att alltid verka för en integritetskonsekvensbeskrivning tillsammans med varje beslutat tvångsmedel (som till exempel avlyssning), och att vi vill ha en fristående nämnd som övervakar myndigheternas användning av övervakning, och att den som har blivit utsatt för övervakning har rätt att bli underrättad.

Men det är ju lysande!

Känns skönt att ha gått med i ett parti som så tydligt tar ställning för den enskildes rätt att slippa överilad övervakning!

Att fp får en pånyttfödelse är enda chansen idag för liberalismen!

2008-07-14T04:51:00.000-07:00

Jag får alltfler bekymrade kommentarer från fd eller snart fd-folkpartister om folkpartiets utveckling, dvs avvecklingen av socialliberalismen. Att tre fd partiledare går ut offentligt tillsammans med fyra riksdagsledamöter med kritik i FRA-frågan är bara ett tecken. Oron, bland de som tror på den socialt ansvarstagande liberalismen, är stor och utbredd.
Dagens partiledning verkar vilsen, och alltför angelägen att göra Reinfeldts moderater till viljes.
Det kan inte vara folkpartiets uppgift.
Målet kan inte vara att ha makten. Man måste veta vad man vill.
För socialliberaler bör makten vara ett medel att förverkliga mesta möjligt av socialliberala idéer. Då kan inte integritetsfrågan nonchaleras som den gjorts av dagens fp-ledning. Då kan man inte ha en överhetsattityd till vare sig medlemmar eller andra väljare. Då måste man inse att den sociala tryggheten inte får urholkas så att sjuka och arbetslösa upplever sig som jagade djur. Inse att piskan inte är rätt metod att göra folk friska eller för att skapa jobb. Folk vill inte vara sjuka eller arbetslösa. Folk vill jobba, och ärliga småföretagare är ekonomins ryggrad. Ett socialliberalt parti måste stå på den enskildes sida gentemot både staten, myndigheternas och storföretagens sida.
En sund kapitalism på en fri marknad, som inte dödas av storföretagens monopolsträvanden, är en förutsättning för demokrati. Men kapitalism är inte demokrati per definition. Det kan vi se i dagens China, där den råaste kapitalism finns utan tillstymmelse till verklig demokrati. Tvärtom ser man alltmer av vad som kan kallas maffia-kapitalism där. Det kan jag inte se som något föredöme.
En socialliberal marknadsekonomi och politik kan aldrig stå på etablissemangets sida.

Nu när de liberala inslagen i andra partiers praktiska politik förbleknar är det dags för folkpartiet att göra en uppryckning.
Använd kritiken mot FRA-lagen som en avstamp för en radikal pånyttfödelse inom alla områden för en socialliberal politik.
Det kräver att fp-ledningen tänker om, att den lyssnar till de liberala kritikerna inom och utom partiet.
För vad ska vi med ett folkparti till, om det inte är socialliberalt?

Nu börjar saker ta fart

2008-07-14T01:52:00.000-07:00

Somliga i FP börjar se problemen. Somliga verkar ta sitt förnuft tillfånga och se att FRA-lagen inte är förenlig med liberala värderingar. Vi kan bara hoppas att det är fler som följer i deras forspår. Läs mer på DN-debatt.

Leissner m fl emot FRA-lagen

2008-07-02T02:08:00.000-07:00

Läser i DN (2/7) att flera fd partiledare i allianspartierna är emot FRA-lagen. Vare sig Alf Svensson (kd), Olof Johansson (c) eller Maria Leissner (fp) verkar vara nöjda med hur frågan skötts.

- Jag har själv skickat protestmejl via Expressen, säger Maria Leissner.

Skönt att höra. Och nu förstår jag varför mitt mejl till henne i denna fråga under adress liberal.se inte kom fram. Kanske borde hon uppmärksamma bloggen liberal 2010 för att diskutera liberalismens framtid.

Värre än signalspaningslagen ?

2008-06-29T01:31:00.000-07:00

Jag har på min blogg resonerat om FRA-lagens tänkbara konsekvenser. Om hur alliansens klumpighet och dumhet i den frågan kan bana väg för sverigedemokraterna.
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/06/en-demokratisk-tragedi-vrre-n.html

Bevikelse och förvåning inom EU över Sveriges FRA-lag

2008-06-28T01:19:00.000-07:00

I Belgien vill man dra FRA-lagen inför Europadomstolen. Även i övrigt besvikelse och förvåning över att Sverige på detta sätt driver igenom en så tveksam lag. Onödig och kränkande för integriteten.
T ex så får, enl europarätten, teleoperatörer inte lämna ut information om samtal på det sätt som FRA-lagen sägs innebära.

Lyssna på Johan Frick

2008-06-27T06:34:00.000-07:00

http://www.sr.se/skaraborg/nyheter/artikel.asp?artikel=2159991

Signalspaning är inte poppis

2008-06-27T01:59:00.000-07:00

Kampen verkar gå vidare, även utanför denna blogg, emot signalspaningslagen.

Se t ex denna länk: http://www.expressen.se/nyheter/1.1212313/sa-ska-de-stoppa-lagen

Men Camilla L skulle bli inkryssad i flera valkretsar om det vore val idag, om hon fick chansen förstås för partiet. Dock partiledningen verkar ganska isolerad från partidistrikten, så man vet inte vad som kunde hända.

Fler besvikna - även i fp

2008-06-26T03:23:00.000-07:00

Läser i AB nu att Camilla Lindberg utsatts för hot och mobbning - inom riksdagen! Detta för sitt ställningstagande emot FRA-lagen. Skrämmande.
Samtidigt så väller den interna kritiken fram, dagens nummer av Nu citerar en mängd kommentarer till beslutet, de flesta kritiska till Ja-et.
Men de fåtaliga förespråkarna tuggar sina teser, som ytterst få vanliga människor tror på. De anser sig inte ha nått ut med sin information om de risker som spaningen ska rikta sig emot....

Frihet ingen självklarhet

2008-06-26T01:35:00.000-07:00

Vi tar den som given. Varför lär vi aldrig av historien? I alla tider har vi varit tvungna att skydda den. Vad jag syftar på – friheten. Förslag som FRA-lagen, PKU-registret eller registrering av alla bloggare är steg i fel riktning. Åsiktsregistrering och utplåning av egna tankegångar har alltid haft förespråkare i vårt samhälle. På deras agenda står att oliktänkande skall raderas.

Att Marianne Mikko driver förslaget att registrera alla bloggare är kanske inte så konstigt, men att hon får gehör för sitt förslag är värre. Vi skulle kunna peka på miljoner bloggar eller hemsidor som vi ogillar. Några kanske skulle vilja förbjuda den här bloggen. Men det är just detta som är demokrati. Det är just detta som är frihet. Bloggande är kanske det största som har hänt sedan kvinnlig rösträtt för demokratin.

Att vi aldrig lär av historien. Vi måste stå upp för vår rätt till våra egna tankar, våra egna liv och rätten att få uttrycka oss.

Krismöten och konstiga uttalanden

2008-06-25T05:08:00.000-07:00

Parti efter parti inom Alliansen skakas av gräsrötternas och distriktens röster om FRA. Som vilsen känns det bra att veta att det finns politiker som tydligen är alternativa förespråkare än de som idag sitter i riksdagen.

I den eftervågsdebatt som nu möter våra folkvalda finns det många som gör konstiga uttalanden. En av dessa är Gunnar Andrén (fp) som till Expressen uttalar sig om att Camilla Lindberg (fp) röstat nej:

- Jag och andra skulle ha kunnat komma fram till samma ställningstagande som henne om vi känt till att hon skulle rösta nej, säger han.

Kan vi verkligen ha folkvalda som inte står upp för sina ideal? Visst kompromisser är en del av politiken - man ger och ger och kanske får man något tillbaka. Men Gunnar, om du tycker nej, så ligger det även på dig att ta upp diskussionen.

Man vet inte om man skall skratta eller gråta

2008-06-25T00:29:00.000-07:00

Det känns som att Sverige på något sätt behöver en nystart. Vart tog våra gamla ideal om en rättstat där domstolarna tillämpade lagarna vägen. Birger Jarls fridslagar eller Magnus Ladulås lagar om förbjud mot våldgästande. Opassande räknar upp och radar ner de senaste årens övervakningslagar. Skall man skratta eller gråta?

Folkpartiet frågar...

2008-06-24T23:45:00.000-07:00

Följ länken, klicka på Ge dina synpunkter på hur framtidens integritetsskydd ska fungera och säg din mening till Folkpartiet.

Kanske... ett centeruppror?

2008-06-24T16:11:00.000-07:00

Läste om centeruppro[p/r]et. Hur faktiskt flera centerdistrikt bestämt sig på tidigt stadium för att (c) faktiskt är emot FRA. Och hur de planerar att utkräva ansvar de som agerade som om det var något annat.

Hmm... kanske (c) ändå är något? Jag har bestämt mig för att inte kasta bajs på riksdagsmänniskors bloggar, och på att inte gnälla, utan istället göra något konstruktivt själv.

För bara några år sedan hade jag garvat mig sönder och samman på tanken att föra samman orden "bondeförbundet" och "konstruktivt" i samma mening, men time's getting older och det kanske är värt ett försök.

Om man skulle ta och bli bondeförbundare? Om inte annat så för att få lov att sluta upp bakom centeruppro[p/r]et?

Vi får väl se...

Ja, debattera liberalismen(s återkomst) !

2008-06-24T01:47:00.000-07:00

Ja, vi är nog många som av olika anledningar känner oss vilsna i dagens partipolitik. Fp är inte vad det en gång var, tyvärr. Moderaterna har efter en sväng i nyliberalism hamnat i något misch-masch som främst kännetecknas av återfall i socialkonservatism och allmän makthunger. Centerns besök hos liberalismen verkar vara kortvarigt och föga pålitligt.
FRA-frågan är bara ett av många tecken på förfallet.

Om detta och annat kan man läsa på min blogg http://lars-ericksblogg.blogspot.com/
Det saknas ett forum där liberaler av olika slag kan diskutera fritt och utan partibindning. Själv ser jag mig som socialliberal (vilket tidigare var detsamma som folkpartist, men icke nu sedan några år), hyllar alltså en liberalism med folklig förankring och socialt samvete.

Kan vi mötas på denna blogg? Alla måste inte tycka likadant, även om vi är liberaler. Och att klia varandra på ryggen leder ingen vart. Därför diskutera! Här - och/eller i andra fora.

Mvh, Lars-Erick Forsgen

Det ser ut att finnas hopp - i alla fall inom Centern

2008-06-24T01:17:00.000-07:00

Somliga centerpolitiker verkar tagit sitt förnuft till fånga och startat Centeruppropet.

David C. Bernvi (c) skriver på sin blogg:

Innan september går ut i år kommer centerpartiet hålla en extra stämma på grund av FRA går emot vårt partiprogram. Liberal 2010 undrar om det är bestämt eller om det är ett krav från Centeruppropet?

För ett par dagar sedan förtydligade också Karl Sigfrid (m) sitt ställningstagande.

Integritetens lilla röda

2008-06-23T23:55:00.000-07:00

Liberal 2010 kan varmt rekommendera Per Ströms Integritetens lilla röda, pdf eller mp3.

Vilka frågor skall vi ställa till politikerna?

2008-06-23T11:01:00.000-07:00

Vi behöver din hjälp!

Vi tänker beta av våra svenska borgliga (varför säger rättstavningsprogrammet sorgliga) politiker och behöver din hjälp.

Vilka frågor skall vi ställa? (Notera att detta är en fråga utanför den direkta FRA-debatten.) När det gäller våra riksdagspolitiker vet vi redan vad de röstat i FRA-frågan.

Förslag #2

2008-06-23T10:45:00.000-07:00

Vi vill att den politiker som vi skall lägga vår röst på i nästa val ger domstolarna makten över lag och ordning i Sverige. Ett konkret exempel är att en domstol måste tagit beslut för att de listor (vem som har talat med vem och när) på samtal, sms, och mejl som idag sparas under ett år av operatörerna skall lämnas ut till polis och säpo.

Karl XV:s valspråk var Land skall med lag byggas, vi skulle vilja se att detta gamla 1800-tals valspråk dammades av till nästa val.

Anders Tilly

2008-06-23T10:17:00.000-07:00

På politikerbloggen.se kan man läsa Anders Tillys debattinlägg om FRA. Det är uppenbart att Anders inte är ett alternativ för oss som vill värna om de liberala idealen. Vi på Liberal 2010 skulle gärna vilja citera Anders och hans inlägg men noterade snabbt att vi skulle behöva citera varenda mening.

Anders har uppenbart valt att lyssna på det öra som han själv vill. De flesta i våra led är inte negativa till underrättelsetjänst, vad vi vänder oss mot är metoden att avlyssna alla och allt. Vår övertygelse är att det finns bättre och de facto mer effektiva sätt att skydda vårt land än att söka nyckelord i alla mejl, sms eller telefonsamtal. Vi tror inte på att systemet kommer att skydda oss i någon större utsträckning utan snarare utgöra en risk för just det samhälle vi vill skydda.

Vi har en fråga till Anders. Om det visar sig att det finns en person som kommer att få sina rättigheter kränkta av detta system som total avlysning betyder, är det värt det Anders? Om det är två eller tre? Ahmed Yusuf, Abdirisak Aden och Abdulaziz Ali är det namn som känns bekanta?

Vi kräver att vi har ett land som bygger på de lagar och regler som vi vill försvara. Är du liberal rekommenderar vi på Liberal 2010 att du lägger din röst på någon annan än Anders Tilly (kd) i Rinkeby-Tensta i nästa val.

Öppen plan för hur vi går vidare

2008-06-22T04:54:00.000-07:00

Lika lite som vi vill att staten kränker oss, vill vi kränka våra folkvalda. Men vi måste få dem att lyssna, och att agera mot galenskaperna. De sitter idag valda genom att vi röstade på dem. Ett sätt är att ta kontakt med den din riksdagsledamot, gör klart för honom eller henne vad du tycker och tänker (men håll inne med de hårda och förnedrande orden). Berätta att han/hon sitter där därför att det var du som la din röst i ett kuvert. Kanske kryssa du tom personen. Låt dem veta.

Ett exempel!

Hej mitt namn är XXXX, och jag är besviken på dig.

I förra valet röstade jag på YYYY för att ni står för många av de tankar och idéer som jag har. Tyvärr har du varit med och tagit ett beslut som jag tycker är vansinne. Detta har lett till att jag nu söker ett annat parti och företrädare för mina åsikter. En företrädare som står upp för mina ideal och tankar. En förespråkare som säger NEJ till generell statlig övervakning av landets medborgare.

Jag gav dig mitt förtroende i förra valet, jag var med och bytte regering i Sverige, ett förtroende som du och ditt parti uppenbarligen inte kunde förvalta.

NAMN

Nästa steg är att vi öppnar ögonen. Vilka kan vi byta ut? Vilka kan ersätta de politiker som uppenbarligen inte kan förvalta det mandat som vi givit dem?

PKU-register kan bli DNA-register

2008-06-22T04:13:00.000-07:00

Läs Expressens ledare från 20/6 och Dagens Medicins artikel Polis kan få prov ur PKU-bank; kommentera gärna här under sedan.

Läsvärt...

2008-06-22T04:05:00.000-07:00

Det finns just nu mycket läsvärda bloggar och ledarinlägg. Thomas har under rubriken "Liberala avhopp" samlat de mesta av vad vi tycker och tänker i denna stund.

Centern tar ytterligare ett steg från att vara ett liberalt parti

2008-06-21T06:56:00.000-07:00

DN gör oss idag uppmärksamma på att Centern tar ytterligare ett steg från att vara ett liberalt och öppet part. Liberal 2010 förstår inte ens vad Lena Forsman ville uppnå med ett mejl likt detta till Richard Slätts arbetsgivare. Skäms Lena. Skäms!!!

FÖRSLAG # 1

2008-06-19T15:02:00.000-07:00

Våra grundlagar säger idag inte ett ord om integritetsskydd. Vi vill att den som skall få vår röst i nästa val motionerar och verkar för detta!

Höga och Låga liberaler?

2008-06-19T14:44:00.000-07:00

Idag kan vi bara se en liberal som stod upp för sina och våra ideal - Camilla Lindberg (fp). Vi ser att flera svek där ibland Fredrik Federley (c), Annie Johansson (c). Tyvärr eftersom de i andra frågor har hållit en klar liberal linje. Nu är de ute i nästa val.

Men framför allt svek våra partier, de som i sina program gör klart att de värnar den lilla människan. De som vill ge individen ansvar och staten mindre. Det var partierna som verkligen svek. Liberal 2010 vill få dessa partier att lyssna på oss gräsrötter.

Förtydligande

2008-06-19T13:22:00.000-07:00

Liberal 2010 grundar sig på tre punkter.

Vi känner oss svikna av våra klara förespråkare i riksdagen. Det betyder inte att vi visar förakt mot dem. De är fortfarande förespråkare för en liberalare värld (även om det är svårt att tänka idag); vi känner oss dock ledsna över att de har övergivit de ideal de säger sig förespråka.
Vi vill hjälpa inte stjälpa en liberal utveckling.
Vi kommer att granska och öppet diskutera vilka som är bäst lämpade att företräda våra åsikter i riksdagen.

Din hjälp - på vilka punkter har Alliansen svikit liberala ideal?

2008-06-19T13:03:00.000-07:00

FRA må vara det mest extrema fallet där de liberala idealen har fått ge vika inom Alliansen. Vi efterlyser fler fall.

Rekommenderad läsning

2008-06-19T02:19:00.000-07:00

Förstår de vad de håller på med?

Vem för den liberala facklan vidare?

2008-06-19T01:15:00.000-07:00

Själv kryssade jag Fredrik Federley; som kände partipiskan vina och som valde att förlora min röst i nästa val. Nu efterlyser jag – vilka politiker står på individens sida. Vem kan hålla i den liberala facklan och lysa upp där kontrollstatens förespråkare idag dansar på borden?

Ett Ja till FRA-lagen, en liberal kollaps

2008-06-19T00:54:00.000-07:00

Liberal 2010 vill förändra den politiska bilden i Sverige. Vi vet att det finns många där ute som värnar om den lilla människan och som fruktar den utveckling som sker; där 1984 blir mindre och mindre fiktion och mer och mer reality.

För att påverka våra politiker att våga vara mer liberala startar vi därför idag bloggen och nätverket Liberal 2010. Genom att vi samlas, visar vad vi tycker kan vi förhoppningsvis påverka våra politiker.

Framför allt vänder vi oss till dig som igår har röstat på Alliansen, men som idag känner dig vilsen i den politiska djungeln.